Blogginlägg

Kiss my ass på gaeliska

Postad: 2007-04-26 20:43 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

The Pogues var först och störst. Ändå valde jag för några månader sedan att på denna plats utförligt berätta om mina minnen och erfarenheter om bandet The Men They Couldn’t Hang. Kopplingarna mellan banden var många och långa och deras folkmusikpunk, eller punkrybilly som genren hette en kort (mycket kort) tid, hade fler likheter än skillnader.
   Pogues är på gång till Sverige i sommar (Way Out West i Göteborg i augusti) och svt visade sig vara osedvanligt historielöst när de i tisdagsmorse på Musiknytt visade en video med en Pogues-låt från 90-talet utan Shane MacGowan vid mikrofonen. För det är just återföreningen med sin ledare, sångare och geniale låtskrivare som kryddar nyheten med fascination.
   Det var alltså Pogues som blev kända och det andra bandet blev inte mer än något udda kuriosa i den engelska musikhistorien. Utan att överdriva kan jag påstå att skillnaden mellan succé och anonymitet hette Shane MacGowan. För ingen som sett denne MacGowan på scen kan någonsin glömma det. Och raden av geniala texter och låtar, som passerat hans Guinness-dränkta hjärna, är längre än oändlig.
   Men det är osäkert om jag hade hört Pogues innan januari 1985. De hade gjort några singlar under 1984, ”Dark streets of London” och ”Boys from the County Hell”, men var fortfarande tämligen okända. Första skivan gav de ut under namnet Pogue Mahone (”kiss my ass” på gaeliska) och fick snart byta namn till det mildare The Pogues.

Första singeln 1985, ”A pair of brown eyes” producerad av Elvis Costello, skulle förändra allt. Med poesin ”One summer evening drunk to hell/I sat there nearly lifeless/An old man in the corner sang/Where the water lillies grow” startade en av musikhistoriens mest sentimentala och vemodiga ballader. Och fortsättningen några strofer senare med “So drunk to hell I left the place/Sometimes crawling sometimes walking/A hungry sound came across the breeze/So I gave the walls a talking” visade att allt var på genuint allvar.
   Videon till låten, där MacGowan leds av en hund genom slitna Londonmiljöer, underströk bara kombinationen av tradition och unga, hungriga och genuint folkmusikintresserade människor.
   Redan då, i mars 1985, tog jag bandet till mitt hjärta och köpte varje ny Pogues-release. 12-tumsinglarna var, och är fortfarande, en underbar syn i skivhyllan strax bakom mig och just där fick bandet extra möjligheter att dissekera den engelska och irländska folkmusikskatten. Via låtar som ”Whiskey you’re the devil”, ”Wild rover” och ”The parting glass”.
   Men först skulle bandet till Sverige där de under den korta turnén gjorde ett stopp i Örebro på klassiska spelstället Rockmagasinet. Efter en osedvanligt röjig båtresa mellan Finland och Sverige så var bandet en aning avslaget när de nådde Örebro en fredagkväll i maj.

Inspelningarna av deras andra album, ”Rum, sodomy & the lash” som också producerades av Costello, hade precis påbörjats så Elvis följde med på turnén för att bistå ljudmixaren eller helt enkelt bara vara nära basisten i bandet, Cait O’Riordan, som han då hade börjat gilla och senare skulle gifta sig med.
   Medan Elvis sprang runt i sin stråhatt på den spartanskt trånga rockklubben drog bandet pliktskyldigt igenom en rad av sina låtar. Hämtade från både tidigare skivor och exklusiva smakprov från den nya skivan som inte skulle släppas förrän i augusti samma år.
   Singellåten ”Sally MacLennane” kom sommaren 1985, fast den fanns med i setlistan redan i maj, och följdes upp bara några månader senare av deras version av Ewan MacColls ”Dirty old town” för att i februari 1986 nå ännu ett all-time-high i sin karriär med ep:n ”Poguetry in motion”. Där den nästan tårdrypande ”A rainy night in Soho”, med både piano och stråkar i centrala roller, var ännu en vemodig MacGowan-ballad i bästa stil.
   Det var just vid den här tiden, december 1986, som jag (tillsammans med min vän Thomas) fick uppleva bandet i sin rätta, vilda och fullsatta miljö i London. Platsen var National Club, ett ballroom för tusentals människor i Kilburn i norra London.

Skivmässigt var gruppen nu inne i en mellanperiod. Cait hade lämnat bandet som utökat med några manliga medlemmar. Ändå var det en explosiv upplevelse. Den vilda och stundtals våldsamma publiken ramade in Pogues övervägande temposnabba repertoar.
   Jag saknade både ”A pair of brown eyes” och ”A rainy night in Soho” bland låtarna och Shane MacGowan var redan här, för drygt 20 år sedan, en sorglig och hjälplös syn. Rökte oavbrutet, drack ännu oftare, sjöng mer än lovligt sluddrande och hittade knappt av scenen.
   Strax innan hade Pogues givit ut ”Haunted”, en låt skriven till Sid & Nancy-soundtracket, och våren 1987 fick de samarbeta unikt med idolerna och förebilderna The Dubliners på singeln ”The Irish rover”.
   I övrigt var det tyst från bandet på skiva. Men till julen 1987 exploderade Pogues-intresset ännu en gång. Då släpptes den mer än historiska duetten ”Fairytale of New York”, en underbar försmak till det mycket lyckosamma albumet ”If I should fall from grace with God” i januari 1988.
   Pogues kanske bästa album visade också att Shane MacGowans ställning som allenarådande låtskrivare i bandet var på väg att uppluckras. Han hade börjat skriva låtarna tillsammans med Jem Finer och de nyaste medlemmarna Terry Woods och Philip Chevron sjöng och skrev sina egna sånger.
   På ”Peace & love” (1989) fortsatte den utvecklingen men singlarna var fortfarande härligt intressanta, ”Fiesta”, ”Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah” och ”Misty morning, Albert Bridge”. Den senare skriven ensam av Jem Finer. Och Shane var på väg ut. Både musikaliskt och socialt.
   Fast med en dåres envishet fortsatte jag följa Pogues i allmänhet, på album som ”Hell’s ditch” och helt försumbara ”Pogue Mahone” och ”Waiting for Herb”, och även i synnerhet på singlarna ”White city”, ”Jack’s heroes” (tillägnad Jackie Charlton, ännu ett Dubliners-samarbete inspelat till Irlands deltagande i fotbolls-vm 1990) och ”Summer in Siam” fram till deras cover på ”Honky tonk women” 1992.
   Sedan blev 12-tumssinglarna historia, MacGowan försvann ut bakvägen från Pogues (men gjorde oväntat stark comeback med sitt nya band Popes) och bandet, med Spider Stacey som sångare, blev ett mediokert anonymt band.

Det är alltså länge sedan The Pogues var heta. Det återförenade samarbetet mellan bandet och MacGowan är naturligtvis lite spännande men när bandet ställer sig på scen i Göteborg i sommar är jag rädd för att bokningen av The Pogues, bandet som arrangörerna kallar för odödligt men på sin hemsida inte ens kan stava till, enbart är stort på pappret.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2007 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.