Blogginlägg från 2014-02-24

En överdos i nostalgisk allsång

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/2 2014.

NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER
Conventum, Örebro 22 februari 2014
Konsertlängd: 18:08-19:01 och 19:34-20:46 (125 min)
Min plats: Rad 4 Plats 164

Är man gammal nog, som undertecknad, har nostalgi sin uppenbara charm - ibland. Nationalteatern tillhör min ungdom men ger mig splittrade minnen. Jag förstod redan då, runt 1974, att bandets många starka låtar i sina bästa stunder, då Ulf Dageby skrev och sjöng materialet, skulle gå till svensk musikhistoria. Däremot trodde jag nog aldrig att musiken 40 år senare så helt automatiskt skulle kunna dra massorna till konsertlokalerna genom att enbart framföra 34 år eller äldre gamla låtar på i stort sätt samma vis som då.
   Men jag kunde väl heller aldrig i min vildaste fantasi inbilla mig att Nationalteatern en gång skulle väljas in i svenska Hall Of Fame eller, ännu mer osannolikt, att Ulf Dageby skulle medverka i reality-tv.
   Nationalteaterns revivalshower på 00-talet var publikmässigt mycket uppskattade och efter Dagebys "breda genombrott" i Så mycket bättre kan den kommersiella dragningskraften knappast vara starkare. Det var till bristningsgränsen fullt på Conventum på lördagskvällen och den stora majoriteten av publiken visste varför de var på plats: För att sjunga allsång, för att återuppleva sin ungdom och att festa. Fast kanske inte med just den prioriteringen...
   Nationalteatern spelade sig igenom ett sjok av sina mest kända låtar på ren rutin. Då var glädjen och responsen högt i tak och det fanns knappt utrymme att hämta andan i den strikt nostalgiska repertoaren. Pausen, som ofta bara brukar vara ett tidskrävande gissel, kom därför lägligt efter bara 53 minuter för att publiken på sina håll kunde fylla på vätskenivån och slipa till den redan från början obefintliga sångrösten.
   Jag ljuger överdrivet om jag påstår att jag under denna kväll upplevde någon spänning eller överraskning. Men Nationalteaterns Rockorkester 2014 är ingen lössläppt hobbyorkester utan är ett gäng professionella musiker, måhända i övre medelåldern, som är både tajta och rockigt samspelta med Ulf Dagebys underhållande mellansnack som extra krydda.
   Musikaliskt höll sig dock Dageby i bakgrunden under konserten, något enstaka gitarrsolo ("Doin' the omoralisk schlagerfestival") men i övrigt spelade han tillbakadragen kompgitarr, men som sångare är han oerhört underskattad. Med en tillbakalutad elegans tog han hand om konsertens bästa ögonblick som "Doin' the omoralisk schlagerfestival", "Barn av vår tid", mäktigt långa "Rövarkungens ö" och "Bara om min älskade väntar" med text av sångaren själv.
   Ändå lämnade Dageby ödmjukt över sången på "Ge mig mitt liv nu" till Matilda Sjöberg, sångfågeln som med sin svala stämma fick personifiera "Hanna från Arelöv", "Hon flytta' ut till Bergsjön" och gamla "Mamma rock". I övrigt sjöng bandets i sammanhanget unge man Mattias Hellberg låtarna och han är ju en extraordinär profil i andra sammanhang, gitarrist i Håkan Hellströms band, och i detta rutinerade rockgäng bidrog han med välmotiverat nytt blod vid mikrofonen. Fast trovärdigheten blev lite naggad i kanten när han som är så "ung" (40 år) sjöng "Vi fortsätter spela rock 'n' roll men vi håller på att dö".
   I övrigt var det den stora publiken som var kvällens fascination. Kanske inte så hänfört hysterisk som jag ändå hade väntat mig fast de spontana glädjeyttringarna var åtskilliga. Inte minst i diverse allsångsögonblick som i den omöjliga ramsan "Hadelatten da da - umpapa omp" på "Kolla kolla" vars intro doftade Rolling Stones på riktigt. Eller när Mattias Hellberg slängde in några nya alternativa textrader ("Dom tjatar om OS") i "Speedy Gonzales"
   Igenkänning var kvällens kod där ingen låt i den 21 låtar långa repertoaren alltså var yngre än 34 år.

Ulf Dageby: gitarr, sång
Nikke Ström: bas
Håkan Nyberg: trummor
Mattias Hellberg: sång, slagverk
Håkan Svensson: gitarrer
Matilda Sjöberg: sång
Ulf Stenberg: keyboards

Låtarna:
Stranden
Jack the Ripper
Ingelas sång
Hon flytta' ut till Bergsjön
Hanna från Arlöv
Doin' the omoralisk schlagerfestival
Ut i kylan
Spisa
Lägg av

Paus

Rövarkungens ö
Bängen trålar
Kolla kolla
Barn av vår tid
Sent en lördag kväll
Ge mig mitt liv nu
Vi fortsätter att spela rock ’n' roll men vi håller på att dö
Livet är en fest

Extralåtar:
Mamma rock
Men bara om min älskade väntar
Speedy Gonzales

/ Håkan

90:#12 Ljus i natten

MAGNUS LINDBERG: Ljus i natten (Harvest/EMI, 1999)

1999 gjorde Magnus Lindberg en magnifik comeback som skivartist. Hans 80- och 90-tal hade varit fyllda av oerhörda succéer men också långa inaktiva pauser och uppehåll. Efter de mycket uppmärksammade och mediamässigt förstorade åren med Grymlings, 1990-1992, blev det lite för mycket av både det ena och det andra för Magnus som drog sig undan från både bransch och uppmärksamhet.
   Men våren 1999 skulle han vara tillbaka med en ny soloskiva, hans första på nästan tio år. Under sin "storhetstid" som soloartist 1978-1982 var Magnus starkt förknippad med EMI-stallet av artister. Och nu efter 17 år tog han åter upp samarbetet med skivbolaget i allmänhet och Kjell Andersson ("Mr EMI") i synnerhet och på "Ljus i natten" är Magnus starkare och mer övertygande än kanske någonsin.
   Bakom det osedvanligt enkla och lite simpla Kjell Andersson-omslaget döljer sig en skiva som är enkelt och odramatiskt inspelad där melodierna och texterna är det viktigaste och utanpåverket, arrangemangen, kommer i andra hand. Producenten Billy Bremner, som också spelar fenomenal gitarr på skivan, är naturligtvis ansvarig för soundet. Som inte styrs av teknik eller finesser utan låter instrumenten gitarr, bas/keyboards(Kaj Söderström) och trummor (Pelle Alsing) i ren Rockpile-anda bara vara naturliga förmedlare av melodierna.
   Förvisso ett litet komp men ibland kommer skivstudioägaren Micke "Nord" Andersson in och spelar en alldeles rysligt vacker och effektiv slidegitarr.
   Lika bra som Magnus kan beskriva ren kärlek, eller saknaden av densamma, kan han också skriva om det hårda och kalla i samhället. På ett personligt sätt kan Magnus både poetiskt och med båda fötterna på jorden låta känslorna vägleda genom de personliga textraderna som andas både vemod och överlevnadsinstinkt.
   Inledningen med "Sanningen" är andlöst imponerande i sin rasande framfart. Magnus låter dessutom stark och frisk i de intensiva luftrören medan han ivrigt staplar textraderna på varandra.
   Resten av skivan blir en sällsam resa via vemodig ballad ("Ser du"), rak rock ("För oss"), country ("När jag ser dig"), snabb pop ("Aldrig mer igen"), cajunrock ("En ensam varg"), rockabilly ("Himlens port")och Neil Young-inspirerat ("Dansa med mig") och en fantastisk "Jag har aldrig vart i Memphis" till det avslutande utropstecknet "En dag som alla andra" med Wille Crafoords text. Magnus har skrivit en av sina vackraste melodier till en text om det då förestående hysteriska millennieskiftet.
   "Ljus i natten" kanske inte överträffar 80-talsalbumen "Röda läppar" och "I en hand" men albumet är däruppe. Och jag tycker mig ha fått indikationer av Magnus själv att han tycker samma sak ty många låtar har överlevt i många år i senare års scenrepertoar.
   "Ljus i natten" är inte bara Lindbergs comeback till EMI. Det är också comeback för den ärevördiga engelska skivetiketten Harvest som hade sina största framgångar på 70-talet. Ulf Lundells två första album gavs ut på Harvest.

"Dansa med mig" live med en ensam Magnus Lindberg.


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...