Blogginlägg från februari, 2014

Covers: Denny Laine

DENNY LAINE: Hollydays (EMI, 1977)

Redan 1971 köpte Paul McCartney rättigheterna till en majoritet av Buddy Hollys låtar. Samtidigt blev Denny Laine medlem i hans band Wings. Laine var en hyfsat etablerad soloartist innan han gick med i Wings. Efter sin ledande roll i Moody Blues, som han lämnade i november 1966, gav Denny ut två solosinglar 67/68, och fortsatte ge ut soloskivor som medlem i det Wings. Albumet "Aah... Laine" (1973) hade ingen McCartney-medverkan men nästa soloalbum var en Wings-skiva under Denny Laines namn, ett soloalbum med enbart Holly-låtar låg då nära till hands.
   Buddy Holly-coverskivan under den lustiga titeln "Hollydays" (fast på skivomslaget stavas det "Holly Days") spelades in i McCartney-familjens privata studio i Skottland, Rude Studio. En helt primitiv inspelning med bara Paul, hans fru Linda och Denny som medverkande.
   Enkla informella inspelningar, alltså, på en fyrspårsbandspelare. Producerat av Paul McCartney men ska sanningen fram låter slutresultatet snarare som fria repetitioner än en regelrätt skivinspelning.
   Alla låtar utom två ("Moondreams" och "Rave on") är monoinspelningar och de ville på det viset återge stämningen i originalmaterialet från 50-talet. Visserligen gamla låtar men Buddy Hollys material skulle aldrig bli omodernt. "Heartbeat" hade precis legat på listorna med Showaddywaddy och Linda Ronstadt hade på kort tid spelat in både "That'll be the day" och "It's so easy".
   Urvalet på Denny Laines Holly-hyllning blev ingen "greatest hits"-samling ty redan nämnda "That'll be the day", "Peggy Sue" och "Words of love" saknas. Och tämligen udda låtar som "Look at me" och några singel-b-sidor finns med.
   "Hollydays" är en ganska simpel skiva som är både improviserad och skojfrisk. Som exempelvis den skrattretande accapella-inledningen på "Rave on", oljefatssoundet på "Heartbeat", Kalle Anka-rösterna på "Take your time" och långa gitarrsolon på "Lonesome tears" och "I'm lookin' for someone to love" som dessutom är helt instrumentala.
   Paul och Linda körar flitigt men det är märkvärdigt hur likt Denny sjunger som Paul och man kan ibland associera soundet till McCartney om än väldigt primitivt.
   I samband med releasen utlyste skivbolaget EMI en tävling där priset var en semester för två. Klisterlapp på omslaget och ett tävlingsformulär på ett A4-blad finns med. Tävlingsmomentet var att med högst 100 ord berätta en oförglömlig semesteranekdot.
   "Hollydays" släpptes i pausen mellan Wings-skivorna "Wings over America" och "London town".


Side one
1. "Heartbeat" (Bob Montgomery/Norman Petty) – 2:37
1958. Singel.
2. "Moondreams" (Norman Petty) – 2:41
1957. Singel med The Norman Petty Trio.
3. "Rave On" (Sonny West/Bil Tilghman/Norman Petty) – 1:53
1958. Singel med Sonny West.
4. "I'm Gonna Love You Too" (Joe Mauldin/Niki Sullivan/Norman Petty) – 2:15
1958. Singel
5. "Fool's Paradise" (Sonny Le Glaire/Norman Petty/Horace Linsley) – 2:46
1958. B-sida på "Think it over"-singeln.
6. "Lonesome Tears" (Buddy Holly) – 3:05
1958. B-sida till "It's so easy"-singeln med The Crickets.

Side two
1. "It's So Easy" (Buddy Holly/Norman Petty)/"Listen to Me" (Charles Hardin/Norman Petty) – 3:47
1958/1957. Singel med The Crickets/B-sida till "I'm gonna love you too"-singeln.
2. "Look at Me" (Norman Petty/Buddy Holly/Jerry Allison) – 3:10
1958. Från albumet "Buddy Holly".
3. "Take Your Time" (Buddy Holly/Norman Petty) – 3:38
1958. B-sida till "Rave on"-singeln.
4. "I'm Looking for Someone to Love" (Buddy Holly/Norman Petty) – 3:57
1957. B-sida till "That'll be the day"-singeln.

/ Håkan

Examenskonsert på Musikhögskolan

Examenskonsert på Musikhögskolan med Simon Nyberg (ovan) och Malin Edblad bjöd på en underhållande bredd av musik.

Alla bilder: Carina Österling (mer bilder nedan)

SIMON NYBERG
MALIN EDBLAD
Musikhögskolan, Örebro 27 februari 2014

I konsertsalen på Musikhögskolan ute vid Örebro Universitet var det två färdigutbildade musiklärare som efter 4,5 års studerande på torsdagskvällen bjöd in till en officiell examenskonsert. Simon Nyberg och Malin Edblad, herr Tvättbjörn och fröken Prärievarg som de lite skämtsamt kallade sig och även blev illustrerade som på den fina affischen, bjöd på ungefär en timmes underhållning var tillsammans med olika musikervänner.
   Mångsidige Simon Nyberg fick chansen att presentera alla sina förgreningar i den lokala musikbranschen utom möjligen den genuina irländska folkmusiken där han till vardags spelar mandolin och banjo i Tullamore Brothers.
   På en mängd olika instrument, gitarrer (6-strängad, 12-strängad akustisk och elektrisk gitarr), mandolin, banjo, och piano, visade Simon sitt oerhörda kunnande och sjöng dessutom i alla konstellationer. Från instrumental småländsk polska på ensam 12-strängad gitarr via jazzigt jam med sin musiklärare, folkmusik som del i kvartetten Bister och sedan den lite jazziga sextetten Dubbelkvartetten till old time music med snart skivdebuterande gruppen Six String Yada visste musiken inga gränser.
   Jämtländska singer/songwriter-tjejen Malin Edblad presenterade nio låtar av vilka åtta kom från hennes egen penna. I programbladet beskrevs hon som en jämtländsk Dolly Parton, hon sjöng också "Jolene", eller en norrländsk Emmylou Harris och i sångröst och låtkvalité var hon inte långt efter. Tryggt kompad av en kvartett killar av vilka Simon var en fjärdedel där han utökade sina instrumentala färdigheter till att även omfatta pedal steel.
   Vi lämnade Musikhögskolan imponerade av den nya generationen musiker och konstaterade att återväxten är mycket god.


Simon Nyberg ensam med sin 12-strängade gitarr inledde kvällen med att framföra den småländska "Loftahammarpolskan".


Simon tillsammans med sin folkmusikgrupp Bister. Från vänster Magnus Lundmark, slagverk, Mats Håkansson, dragspel, och Mart Hallek, fiol.


Simon jammar med sin musiklärare.


Simon vid pianot spelar med Dubbelkvartetten. Från vänster Mirjam Hübinette, flöjt, Erik Backéus, sopran- och altsaxofon, Jonas Bleckman, cello, Daniel Korning (skymd), trummor, och Robin Mossberg, el- och kontrabas.


Simon överraskade många när han satte sig bakom flygeln.


Simon är en fjärdedel av Six String Yada. Från vänster Erling Bronsberg, banjo, gitarr och sång, Agnes Brogeby, fiol, och Jonas Bleckman, cello.


Malin Edblad med sin grupp Fluru. Från vänster Claes Hässlemark, gitarr och sång, Malin, Daniel Korning (skymd), trummor, Robin Mossberg, el- och kontrabas, och Simon Nyberg.



/ Håkan

Det kom en insändare

Min recension av Marie Fredrikssons konsert på Conventum i Örebro i fredags, ni kan läsa den här, orsakade en protest och resulterade i en insändare i Nerikes Allehanda där "Anna" tyckte att jag hade varit orättvis när jag inte nämnde Maries svåra sjukdom.
   Ni kan läsa insändaren och mitt svar nedan:



/ Håkan

Svårt att överträffa, Mellencamp

Foto: Magnus Fond

"The lonesome jubilee"-skivan med John Cougar Mellencamp är hans största stund som artist. Efter skivan därpå skulle Mellencamp helt skippa "Cougar" i sitt artistnamn,. Turnén som pågick under både 1987, när skivan släpptes, och 1988 blev också en lång och framgångsrik historia. Och det stora omfattande bandet bakom Mellencamp var helt identiskt med musikerna på skivan.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/1 1988.

JOHN COUGAR MELLENCAMP
Isstadion, Stockholm 15 januari 1988

På scen på Isstadion i Stockholm i fredagskväll stod en långhårig men kortvuxen karl och skapade kaos bland folk som till hundra procent slöt honom till sitt hjärta. John Cougar Mellencamp kom, sågs och konserten blev definitivt en seger.
   Strax efter åtta, en dryg halvtimme försenad, stod Mellencamp på scen med sitt stora, naturligt svängande kompband. I bandet fanns som på senaste skivan "The lonesome jubilee" fem killar och tre tjejer. Som traditionellt spelade gitarr, bas och trummor men också en liten futtig synt, fiol, munspel, dragspel och - tvättbräda.
   Mellencamp är ingen vanlig amerikansk popidol. Musikaliskt håller han sig strikt till sina rötter och politiskt tillhör han den nya generationen medvetna amerikanare som ser allt med öppna ögon.
   Mellencamp sa överraskande inte mycket mellan låtarna utan lät texterna tala (fast ljudet inledningsvis var undermåligt med tanke på texterna) och musikerna spela en suveränt effektiv rockmusik.
   Scenkonstruktionen var enkel, dekoren sparsam och showen en av de minst spektakulära jag har upplevt på en av Isstadions storlek. Det var rock med stora bokstäver.
   Rockkonserter med paus har jag tidigare bara upplevt med Springsteen så det kändes lite tamt och orkeslöst att redan efter en timme ta vilopaus för att sedan komma tillbaka och spela ytterligare 75 minuter.
   Ingen rockmusik svänger automatiskt, inte ens med fem killar och tre tjejer i kompet, så Mellencamp utnyttjade sitt band maximalt under varje låt. Då menar jag inte volym- och tempomässigt.
   Mellencamp kunde konsten, och jag vill mena att det är en svår konst, att plötsligt ta ned tempot i de snabba rocklåtarna, känna pulsen på publiken och atmosfären för att sedan vråla ut i fulländade finaler. Varje tempoväxling var som ett knytnävsslag i magen.
   Konserten började naturligt och starkt med "Paper in fire". Låten inleder också senaste albumet och tillsammans med "Small town", som startade andraavdelningen, var det fruktansvärt effektiva öppningslåtar.
   Konserten dominerades inte överraskande av låtar från de två senaste mästerverken till album, "Scarecrow" och "The lonesome jubilee", och arrangemangen påverkades nästan rakt igenom av John Cascellas dragspel och Lisa Germanos fiol.
   Trots eller tack vare de udda instrumenten har Mellencamps band USA:s mest fulländade rocksound för tillfället. Där varje musiker och sångerska gjorde något extra.
   Konserten hade genomgående högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. Då följde de rockigaste och bästa låtarna i en enda rad utan uppehåll eller andhämtning fram till den fina finalen med "Pink houses" med spontan allsång och allt.
   Sedan kom extralåtarna "Like a rolling stone" (åtskilliga klasser bättre än Dylans egen version för knappt fyra månader sedan på samma scen) och avslutande "Cherry bomb" i en helt upplyst hall.
   Visst är det tanklöst att utse årets bästa rockkonsert redan nu i januari men när rockåret 1988 sammanfattas tror jag inte många konsertögonblick under året når upp till John Cougar Mellencamps nivå.
   Det var en härlig start på det levande rockåret.

John Cougar Mellencamp: gitarr och sång
Larry Crane: gitarr
Mike Wanchic: gitarr
Kenny Aronoff: trummor
Toby Myers: bas
John Cascella: keyboards och dragspel
Lisa Germano: fiol
Pat Peterson: sång och percussion
Crystal Taleifero: sång

Trolig setlist:
Paper In Fire
Jack and Diane
Hard Times For An Honest Man
Lonely Ol’ Night
Check It Out
Rain On The Scarecrow
Down And Out In Paradise
Real Life
Empty Hands
Rumbleseat
Hand To Hold Onto/Chain Gang (medley)

Paus

Small Town
Minutes To Memories
Hot Dogs And Hamburgers
Thundering Hearts
Crumblin’ Down
ROCK In The USA
Play Guitar/Gloria/Wild Thing (medley)
Hurts So Good
Authority Song
Pink Houses

Extralåtar:
Like A Rolling Stone
Cherry Bomb


Aftonbladet 16/1 1988.


Expressen 16/1 1988.


Göteborgsposten 17/1 1988.


GT 16/1 1988.

/ Håkan

En överdos i nostalgisk allsång

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/2 2014.

NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER
Conventum, Örebro 22 februari 2014
Konsertlängd: 18:08-19:01 och 19:34-20:46 (125 min)
Min plats: Rad 4 Plats 164

Är man gammal nog, som undertecknad, har nostalgi sin uppenbara charm - ibland. Nationalteatern tillhör min ungdom men ger mig splittrade minnen. Jag förstod redan då, runt 1974, att bandets många starka låtar i sina bästa stunder, då Ulf Dageby skrev och sjöng materialet, skulle gå till svensk musikhistoria. Däremot trodde jag nog aldrig att musiken 40 år senare så helt automatiskt skulle kunna dra massorna till konsertlokalerna genom att enbart framföra 34 år eller äldre gamla låtar på i stort sätt samma vis som då.
   Men jag kunde väl heller aldrig i min vildaste fantasi inbilla mig att Nationalteatern en gång skulle väljas in i svenska Hall Of Fame eller, ännu mer osannolikt, att Ulf Dageby skulle medverka i reality-tv.
   Nationalteaterns revivalshower på 00-talet var publikmässigt mycket uppskattade och efter Dagebys "breda genombrott" i Så mycket bättre kan den kommersiella dragningskraften knappast vara starkare. Det var till bristningsgränsen fullt på Conventum på lördagskvällen och den stora majoriteten av publiken visste varför de var på plats: För att sjunga allsång, för att återuppleva sin ungdom och att festa. Fast kanske inte med just den prioriteringen...
   Nationalteatern spelade sig igenom ett sjok av sina mest kända låtar på ren rutin. Då var glädjen och responsen högt i tak och det fanns knappt utrymme att hämta andan i den strikt nostalgiska repertoaren. Pausen, som ofta bara brukar vara ett tidskrävande gissel, kom därför lägligt efter bara 53 minuter för att publiken på sina håll kunde fylla på vätskenivån och slipa till den redan från början obefintliga sångrösten.
   Jag ljuger överdrivet om jag påstår att jag under denna kväll upplevde någon spänning eller överraskning. Men Nationalteaterns Rockorkester 2014 är ingen lössläppt hobbyorkester utan är ett gäng professionella musiker, måhända i övre medelåldern, som är både tajta och rockigt samspelta med Ulf Dagebys underhållande mellansnack som extra krydda.
   Musikaliskt höll sig dock Dageby i bakgrunden under konserten, något enstaka gitarrsolo ("Doin' the omoralisk schlagerfestival") men i övrigt spelade han tillbakadragen kompgitarr, men som sångare är han oerhört underskattad. Med en tillbakalutad elegans tog han hand om konsertens bästa ögonblick som "Doin' the omoralisk schlagerfestival", "Barn av vår tid", mäktigt långa "Rövarkungens ö" och "Bara om min älskade väntar" med text av sångaren själv.
   Ändå lämnade Dageby ödmjukt över sången på "Ge mig mitt liv nu" till Matilda Sjöberg, sångfågeln som med sin svala stämma fick personifiera "Hanna från Arelöv", "Hon flytta' ut till Bergsjön" och gamla "Mamma rock". I övrigt sjöng bandets i sammanhanget unge man Mattias Hellberg låtarna och han är ju en extraordinär profil i andra sammanhang, gitarrist i Håkan Hellströms band, och i detta rutinerade rockgäng bidrog han med välmotiverat nytt blod vid mikrofonen. Fast trovärdigheten blev lite naggad i kanten när han som är så "ung" (40 år) sjöng "Vi fortsätter spela rock 'n' roll men vi håller på att dö".
   I övrigt var det den stora publiken som var kvällens fascination. Kanske inte så hänfört hysterisk som jag ändå hade väntat mig fast de spontana glädjeyttringarna var åtskilliga. Inte minst i diverse allsångsögonblick som i den omöjliga ramsan "Hadelatten da da - umpapa omp" på "Kolla kolla" vars intro doftade Rolling Stones på riktigt. Eller när Mattias Hellberg slängde in några nya alternativa textrader ("Dom tjatar om OS") i "Speedy Gonzales"
   Igenkänning var kvällens kod där ingen låt i den 21 låtar långa repertoaren alltså var yngre än 34 år.

Ulf Dageby: gitarr, sång
Nikke Ström: bas
Håkan Nyberg: trummor
Mattias Hellberg: sång, slagverk
Håkan Svensson: gitarrer
Matilda Sjöberg: sång
Ulf Stenberg: keyboards

Låtarna:
Stranden
Jack the Ripper
Ingelas sång
Hon flytta' ut till Bergsjön
Hanna från Arlöv
Doin' the omoralisk schlagerfestival
Ut i kylan
Spisa
Lägg av

Paus

Rövarkungens ö
Bängen trålar
Kolla kolla
Barn av vår tid
Sent en lördag kväll
Ge mig mitt liv nu
Vi fortsätter att spela rock ’n' roll men vi håller på att dö
Livet är en fest

Extralåtar:
Mamma rock
Men bara om min älskade väntar
Speedy Gonzales

/ Håkan

90:#12 Ljus i natten

MAGNUS LINDBERG: Ljus i natten (Harvest/EMI, 1999)

1999 gjorde Magnus Lindberg en magnifik comeback som skivartist. Hans 80- och 90-tal hade varit fyllda av oerhörda succéer men också långa inaktiva pauser och uppehåll. Efter de mycket uppmärksammade och mediamässigt förstorade åren med Grymlings, 1990-1992, blev det lite för mycket av både det ena och det andra för Magnus som drog sig undan från både bransch och uppmärksamhet.
   Men våren 1999 skulle han vara tillbaka med en ny soloskiva, hans första på nästan tio år. Under sin "storhetstid" som soloartist 1978-1982 var Magnus starkt förknippad med EMI-stallet av artister. Och nu efter 17 år tog han åter upp samarbetet med skivbolaget i allmänhet och Kjell Andersson ("Mr EMI") i synnerhet och på "Ljus i natten" är Magnus starkare och mer övertygande än kanske någonsin.
   Bakom det osedvanligt enkla och lite simpla Kjell Andersson-omslaget döljer sig en skiva som är enkelt och odramatiskt inspelad där melodierna och texterna är det viktigaste och utanpåverket, arrangemangen, kommer i andra hand. Producenten Billy Bremner, som också spelar fenomenal gitarr på skivan, är naturligtvis ansvarig för soundet. Som inte styrs av teknik eller finesser utan låter instrumenten gitarr, bas/keyboards(Kaj Söderström) och trummor (Pelle Alsing) i ren Rockpile-anda bara vara naturliga förmedlare av melodierna.
   Förvisso ett litet komp men ibland kommer skivstudioägaren Micke "Nord" Andersson in och spelar en alldeles rysligt vacker och effektiv slidegitarr.
   Lika bra som Magnus kan beskriva ren kärlek, eller saknaden av densamma, kan han också skriva om det hårda och kalla i samhället. På ett personligt sätt kan Magnus både poetiskt och med båda fötterna på jorden låta känslorna vägleda genom de personliga textraderna som andas både vemod och överlevnadsinstinkt.
   Inledningen med "Sanningen" är andlöst imponerande i sin rasande framfart. Magnus låter dessutom stark och frisk i de intensiva luftrören medan han ivrigt staplar textraderna på varandra.
   Resten av skivan blir en sällsam resa via vemodig ballad ("Ser du"), rak rock ("För oss"), country ("När jag ser dig"), snabb pop ("Aldrig mer igen"), cajunrock ("En ensam varg"), rockabilly ("Himlens port")och Neil Young-inspirerat ("Dansa med mig") och en fantastisk "Jag har aldrig vart i Memphis" till det avslutande utropstecknet "En dag som alla andra" med Wille Crafoords text. Magnus har skrivit en av sina vackraste melodier till en text om det då förestående hysteriska millennieskiftet.
   "Ljus i natten" kanske inte överträffar 80-talsalbumen "Röda läppar" och "I en hand" men albumet är däruppe. Och jag tycker mig ha fått indikationer av Magnus själv att han tycker samma sak ty många låtar har överlevt i många år i senare års scenrepertoar.
   "Ljus i natten" är inte bara Lindbergs comeback till EMI. Det är också comeback för den ärevördiga engelska skivetiketten Harvest som hade sina största framgångar på 70-talet. Ulf Lundells två första album gavs ut på Harvest.

"Dansa med mig" live med en ensam Magnus Lindberg.


/ Håkan

Istället för en konsertbiljett

Som ni kanske redan har förstått har jag genom alla tider haft en fascination för konsertbiljetter. Jag har skrivit lite mer utförligt i ämnet här och brukar i möjligaste mån lägga ut bilder på biljetter som illustration till mina recensioner. Tycker känslan och minnet av en konsert förstärks med en konsertbiljett i hand.
   Jag har genom åren sparat på många biljetter men långtifrån alla. När jag officiellt recenserar konserter på klubbar och krogar brukar jag ofta stå med på någon typ av gästlista och då blir ju fysiska biljetter direkt oviktiga. Men däremot i konserthus, idrottshallar och större lokaler, typ Hovet och Globen i Stockholm, förekommer det givetvis alltid biljetter med information om avdelning, bänkrad och platsnummer.
   Men ibland faller den rutinen och jag får en slarvigt skriven papperslapp eller hamnar helt enkelt på någon inofficiell stol utan nummer... Som på lördagskvällen inför Nationalteaterns konsert på Conventum i Örebro. Ackrediterad i vanlig ordning fick jag den här gången ingen officiell biljett utan ett kuvert (med Conventum-tryck) med några nedklottrade handskrivna bokstäver och siffror, se ovan.
   Förklaringen till denna manöver har sin logiska förklaring. Konserten med Nationalteatern skulle ursprungligen genomföras på Örebro Konserthus som dock snabbt såldes ut och flyttades till det rymligare Conventum. Omflyttningen skapade praktiska problem, gamla Konserthusbiljetterna skulle plötsligt fungera i en helt annan lokal, medan nyköpta Conventum-biljetter skulle samköras med de gamla.
   Därför erkände Fredrik "Mudda" Johansson, nöjesansvarig på Conventum, i pausen på konserten att det hade varit rörigt och stressigt i ommöbleringen av sittplatserna som i sin tur förklarade varför jag presenterades med ett handsskrivet kuvert och inte en officiell biljett.
   I morgon måndag publiceras recensionen av konserten på den här sidan.

/ Håkan

Marie fick kämpa mot det volymstarka

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 2014.

MARIE FREDRIKSSON
Conventum, Örebro 21 februari 2014
Konsertlängd: 19:40-21:07 (87 min)
Min plats: Rad 9 Plats 504

Som Roxette-medlem äger Marie Fredriksson världen men måste ändå upp till bevis på den svenska hemmamarknaden. Det är 14 år sedan hon turnerade som soloartist och förutom höstens album "Nu" är det 18 år sedan hon senast gav ut ett svenskspråkigt album. Musikpubliken glömmer fort och har världens kortaste minne, sägs det, men på Conventum var det för mig oväntat välfyllt när Marie på turnéns andra konsert kom till Örebro.
   Det kanske är orättvist att redan nu komma med invändningar men Marie har inte kvar sina tidigare klockrena röstresurser. Hennes stämma flög iväg några gånger, likaså några textrader, men om det beror på den tragiska sjukdomen eller om det helt enkelt är medelåldern som har gjort sig till känna är jag inte man att bedöma. Sedan fick hon många gånger under konsertkvällen kämpa för att hålla jämna steg med ett tämligen volymstarkt, övervägande elektriskt och muskulöst bredbent kompband.
   Det gav inte Marie de bästa förutsättningar att bjuda på en föreställning av mänskligt personlig touch. De båda gitarristerna Christoffer Lundquist, för övrigt en ljuvligt mångfasetterad musiker, och Jokke Pettersson fick mig ibland att tänka på Toto ("Det regnar igen") eller regelrätt hårdrock ("Mellan sommar och höst"), gitarrorgierna på den annars underbara "Den sjunde vågen" var både brutala och omotiverade och gitarrduellen på "Den bästa dagen" var verkligen malplacerad.
   Då kände sig både Marie och vi i publiken mer bekväma i det lugnare mellanpartiet, "Ett hus vid havet", "Ett bord i solen" och "Så skimrande var aldrig havet". Eller i de halvakustiska arrangemangen av "Ännu doftar kärlek" och finalen "Tro".
   Maries svenska comebackalbum från i höstas, "Nu", var ingen uppseendeväckande skiva. En ordinär platta med ordinärt medelmåttiga låtar. Skivan är orsaken till hela den pågående turnén men fick paradoxalt nog ett minimalt utrymme på fredagskvällens konsert.
   Och jag ska för en gångs skull inte klaga på en artist som litar mer på sin gamla hits än på de nya låtarna ty "Nu" är en parentes i Marie Fredrikssons skivkarriär.
   Bara två låtar, den rockiga "Kan vila hos mig" och den vackra "Sommarens sista vals", tillhörde nutid där scenrepertoaren i övrigt, till publikens hänförda glädje, hämtats från Maries samtliga fem tidigare svenska album. På det viset förvandlades konserten från "Nu" till "Då".
   De så kallade gamla hitsen, dit vi kan räkna ovan nämnda "Ännu doftar kärlek", "Efter stormen" och "Den bästa dagen", möttes med både allsång och stående ovationer redan i introt. Innehållsmässigt oväntat underhållande och en välkommen återblick på ett svenskt låtmaterial som hamnat i Roxette-skugga under flera decennier tillbaka.
   I Roxette-konceptet fyller Marie sin plats men som soloartist är hon inte längre den självlysande sångerska hon en gång var men med lite försiktigare arrangemang hade konsertupplevelsen kunnat utvecklats till något stort och personligt.

Mikael Bolyos: keyboards, sång
Pelle Alsing: trummor
Christoffer Lundquist: gitarr, slide, sång
Surjo Benigh: bas, sång
Jokke Pettersson: gitarr, sång

Låtarna:
Så stilla så långsamt
Kan vila hos mig
Bara för en dag
Det regnar igen
Sista sommarens vals
Ber bara en gång
Sparvöga
Ett hus vid havet
Ett bord i solen
Så skimrande var aldrig havet
Ännu doftar kärlek
Så länge det lyser mittemot
Om du såg mej nu
Efter stormen
Den sjunde vågen

Extralåtar:
Mellan sommar och höst
Den bästa dagen
Tro

/ Håkan

Utan rök i ishallen

Under 80-talet ökade Jackson Browne sitt sociala och politiska engagemang både på sina skivor och i privata uttalanden. Det blev väldigt tydligt på våren 1986 när Browne åkte runt världen och marknadsförde sitt nya album "Lives in the balance" som snabbt hamnade högt på den svenska försäljningslistan.
   På en välbesökt presskonferens på Strand Hotell i Stockholm, som jag själv besökte, handlade intervjusvaren och egna funderingar lika mycket om politik som musik. Vid ett tillfälle fällde Jackson följande skarpa ord:
   - USA slåss inte för demokrati och kommunism utan stödjer istället fascism, diktatur och högerstyre. Att exempelvis ta emot diktatorn Marcos med öppna armar gör oss bara till åtlöje i övriga världen.
   Brownes kompmusiker på scen spelade alla, med ett enda undantag, också på senaste skivan. Thurston, till vardags medlem i The Motels, utökade scenbandet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1986.

JACKSON BROWNE
Isstadion, Stockholm 7 november 1986

Efter 14 år som skivartist och närmare tjugo år inom showbusiness var det paradoxal popularitet som Jackson Browne stolt kunde visa upp. En i det närmaste utsåld ishall välkomnade honom på ett stillsamt men värdigt sätt till en konsert som innehöll många nya favoriter men också flera ödmjuka klassiker.
   Sin popularitet, som aldrig varit mäktigare än nu, använde han på ett annorlunda och oamerikanskt sätt. Hans texter på senaste albumet, guldskivan "Lives in the balance", är samhällsengagerande och stundtals ett svidande angrepp på USA.
   Musikaliskt gick han nu en bredare väg med en opersonlig och stundtals anonym touch på arrangemangen som nu lockar massorna till ishallar. Men där känner sig Jackson Browne, en gång trubadur, stundtals mycket liten.
   Browne hade ett nästan helt nytt kompband bakom sig jämfört med den magiska konsert han genomförde sommaren 1982 på Konserthuset i Stockholm.
   Kompmusikerna gjorde ett gediget hantverk men jag saknade känsligheten som framträdande personligheter som David Lindley och Danny Kortchmar tidigare smyckat ut Jacksons låtar med. Här var det mer muskler än känslor så att säga.
   Doug Haywood, som varit trogen Jackson i många år, var dock ett lysande undantag. Hans visuellt tillbakadragna roll vägdes upp med odödliga inpass på orgel, gitarr, saxofon(!) och sång.
   Det var Haywood som hjälpte Jackson att nå de högsta höjdpunkterna under fredagens konsert. I de äldre låtarna "For everyman", "Late for the sky", "Call it a loan" och "The crow on the cradle.
   Med ett undantag framförde Jackson Browne samtliga låtar från senaste albumet. Ofta med långa, talande introduktioner av honom själv. Han talade med en liten röst men alla lyssnade och de stillsamma fantasterna i publiken jublade.
- Det spelar ingen roll om USA:s president heter Reagan, Carter eller Kennedy, sade han på scen och kritiserade USA:s agerande i Centralamerika.
   På drygt två timmar hann Jackson Browne med 24 låtar inklusive extralåtar. Bland annat den självklara "The load-out", som avslutades med en betagande innerlighet med Little Stevens "I am a patriot".
   När konventionella rockkonserter nästan alltid slutar med bombkrevader och rökkaskader stod Jackson Browne ensam med sin akustiska gitarr och stora röst. Heder åt en sådan man.

Jackson Browne: gitarr. piano och sång
Doug Haywood: gitarr, keyboards, saxofon och sång
Ian Wallace: trummor
Kevin Dukes: gitarr
Scott Thurston: gitarr, keyboards och sång
Bob Glaub, bas

Låtarna:
Boulevard
Tender is the night
That girl could sing
In the shape of a heart
For everyman
Lawyers in love
Soldier of plenty
Black and white
Late for the sky
Rosie
Call it a loan
Till I go down
Lives in the balance
Lawless avenues
For America
The pretender
Running on empty

Extralåtar
Doctor my eyes
Somebody's baby

Extra extralåtar
The load-out/Stay
For a rocker

Extraextra extralåtar
The crow on the cradle
I am a patriot


Aftonbladet 8/11 1986.


Dagens Nyheter 8/11 1986.


Svd 8/11 1986.

/ Håkan

Don Ricardo erövrar Italien

Richard Lindgren, vår favorittrubadur från Malmö, eller Don Ricardo som han lite skämtsamt har kallats i dessa dagar befinner sig just nu i Italien på en kort men intensiv turné. Med sig har han Simon Nyberg, mandolin- och banjospelaren från Richards Örebrobaserade kompgrupp.
   Förutom en dryg veckas turné (14-22 februari), med spelningar varje kväll, inklusive ett tv-framträdande (se nedan) har Richard i sedvanlig ordning varit kreativ och skrivit låtar. Ni kan se och höra en ny låt ovan, "Song for Claudia", som är ännu en typisk turnélåt från Richard. Vi minns ju tydligt vad förra årets Triple Troubadours-turné resulterade i, "Heart of the land".
   Ikväll fortsätter turnén med Richard och Simon på ett ställe som heter något i stil med Poggio Berni i en by eller stad som kan heta Circolo dei Malfattore.



/ Håkan

"Turn the key"

FANNY FOX & THE TIDAL BASIN BOMBSHELLS
Turn the key
(Knackelibang)

Är inte formatet minialbum, sex-sju låtar, det alldeles perfekta? Skrev exempelvis tidigare i veckan om "Oh my" med Slow Fox, sju underbart vackra sånger, och den här skivan levererar sex låtar av absolut jämn, stark och musikaliskt hög nivå.
   Bakom det här spektakulära artistnamnet gömmer sig bara två människor, sångerskan Fanny Holm och den instrumentala hjärnan Joakim Olsson. Fanny gjorde 2012 ett album under sitt riktiga namn, "Freaks, Oddities & Wonders", och Joakim är till vardags gitarrist och låtskrivare i det hårda rockbandet Jing Brothers.
   "Turn the key" är något helt annat. Ett sidoprojekt för båda två där Fanny sjunger, skriver texter och spelar gitarr och Joakim gör resten, det vill säga allt. Han spelar inte bara piano, gitarr, trummor och bas, han sjunger också och har även skrivit musiken tillsammans med Fanny och har producerat skivan.
   Fannys senaste skiva var välgjord och välspelad. Det spelas och sjungs lika fint här men soundet bygger mer på känslor med ett tydligt engagemang och är ett lyckat samarbete mellan två artister som, misstänker jag, gillar varandra inte bara på det musikaliska området. "Turn the key" är onekligen resultatet av inspirerade stunder i studion.
   Fanny står som artist i gruppnamnet men skivan är verkligen delat ansvar. Joakim sjunger ett par sånger och duon visar på bara sex låtar både variation och en underhållande bredd. Akustiska och något överexponerade elektriska twanggitarrer avlöser varandra och även om soundet är balanserat finns det ibland en viss dragning åt tyngre musik och inte det trygga och anspråkslösa americana-doftande soundet, med lite luftigare och ödmjuka arrangemang, som jag i min enfald hade förväntningar på.
   Dock är inspelningarna helt felfria med en naturlig ljudbild som följd med riktigt krispiga gitarrer och ett i övrigt mycket fördelaktigt sound.
   Historien bakom det uppseendeväckande gruppnamnet är nästan lika färgstark som skivan. Jag citerar: "Bandnamnet är hämtat från en politisk skandal på 70-talet. Fanne Foxe var en argentinsk strippa som hade en affär med kongressledamoten Wilbur Mills. De fyllekörde en kväll i Washington D.C., och Fox försökte fly och sprang rätt ut i the Tidal Basin. Hon bytte artistnamn från The Argentinian Firecracker till The Tidal Basin Bombshell och fick ett enormt lyft i sin karriär. Wilbur Mills gick det inte lika bra för karriärmässigt. Han dog 1992. Fanny Fox (Annabelle Bastistella) lever fortfarande."

Skivan finns tillgänglig på Itunes och Spotify.

"Over The Edge" - Fanny Fox & The Tidal Basin Bombshells:


/ Håkan

I år är det the 45s som gäller

Förra året fick vi lära oss att stava till The Strypes. I år kan det mycket väl bli ett nygammalt gruppnamn på våra läppar, The 45s. Namnet och logotypen (se höger) skvallrar om att gruppen sneglar och egentligen stirrar sig tillbaka till rockhistoriens vinylepok. Men framförallt är det ju vansinnigt intressant att konstatera hur unga engelska band med sådan passion kan hämta inspiration ur den finaste engelska traditionen av r&b-kryddad rockmusik.
   Carlisle-gruppen The 45s, som givetvis inte ska förväxlas med 70-talets Newcastle-baserade grupp The 45's (vars Stiff-singel "Couldn't believe a word" är den sämst sålda i skivbolagets historia...). Den här gruppen befinner sig ännu så länge bara i startgroparna på karriären. En singel kom i höstas, "It ain't over" (se videon ovan), en ep släpps om en vecka och jag tar för givet att ett album är på g.
   Det är närmast overkligt att höra de här fyra 16-åringarna gå i exempelvis Wilko Johnsons fotspår. När man sedan tittar på videon, delvis inspelad på Canvey Island i Dr Feelgoods gamla hemtrakter, förstår man rötterna i gruppens musik men framförallt hör man några engelska ungdomar uppträda med en oförklarlig rutin.

/ Håkan

Soundtracks: Streets of fire

STREETS OF FIRE (MCA, 1984)

Regissören Walter Hills film "Streets of fire" har ett intressant soundtrack med idel originalmaterial men är musikaliskt dessvärre av väldigt ojämn karaktär som skiftar från uppblåst Jim Steinman-pop via kommersiell listmusik (Dan Hartman) och gammal rock med The Blasters till ett intressant Ry Cooder-bidrag. Det är för övrigt Cooder som är officiell kompositör av filmens musik. Han hade blivit en favorit hos Hill efter tidigare samarbeten i filmerna "The long riders" och "Southern comfort". Och Cooder kom sedan också att skriva musik till Hill-filmerna "Crossroads" och "Blue city".
   På skivan finns bara en konventionell Cooder-låt, "Hold that snake" som han har skrivit med Jim Dickinson, men det är de två Jim Steinman-skrivna och producerade spåren som inleder de båda skivsidorna och spelar något av huvudroll på soundtrackskivan. Efter ett Meat Loaf- och två egna album fortsatte Steinman snickra ihop uppblåst 80-talsrock och låtarna här, framförda under gruppnamnet Fire Inc. , är en typ av rockopera med pretentiösa arrangemang och groteskt långa texter.
   Dan Hartmans bidrag "I can dream about you" på skivan, han sjöng inte låten i filmen, släpptes på singel och blev en av 1984 års mest framgångsrika hits. En typ av listproducerad soulpop som man tröttnar på andra gången man hör den.
   Den då etablerade producenten Jimmy Iovine var huvudansvarig för produktionen och har själv producerat Marilyn Martins debut i de stora sammanhangen. "Sorcerer" är en Stevie Nicks-låt som också låter Nicks framför ett skickligt studioband. Martin skulle få sitt genombrott ett år senare när hon sjöng den Oscars-nominerade duetten "Separate lives" tillsammans med Phil Collins i filmen "White nights".
   Den udda fågeln i detta amerikanska sammanhang, engelsmannen Rupert Hine, har klämt in sig på soundtracket som producent till engelska The Fixx som bjuder på en modern "Deeper and deeper" ,med pratande sång och programmerade rytmer.
   Greg Phillinganes, keyboardspelare som brukar figurera i alla studiosammanhang, känns också udda som soloartist. Här gör han en doo-wop-inspirerad "Countdown to love".
   Djupt traditionella The Blasters hör väl inte heller hemma här på ett naturligt sätt med sin gamla rock'n'roll men är ändå en frisk fläkt. Deras ena låt är ett uråldrigt Leiber/Stoller-original från 1954, "One bad stud" med The Honey Bears, och svänger grymt.
   18-åriga Lone Justice-medlemmen Maria McKee gör här solodebut fem år innan den första soloskivan. Ett imponerande starkt framförande av den Tom Petty/Jimmy Iovine-producerade "Never be you", skriven av det ovanliga teamet Tom Petty och Benmont Tench.

Innehåll:
1. Fire Inc. - "Nowhere Fast" 6:02
2. Marilyn Martin - "Sorcerer" 5:06
3. The Fixx - "Deeper and Deeper" 3:45
4. Greg Phillinganes - "Countdown to Love" 3:00
5. The Blasters - "One Bad Stud" 2:28
6. Fire Inc. - "Tonight Is What It Means To Be Young" 6:58
7. Maria McKee - "Never Be You" 4:06
8. Dan Hartman - "I Can Dream About You" 4:07
9. Ry Cooder - "Hold That Snake" 2:36
10. The Blasters - Blue Shadows 3:17

/ Håkan

"Oh my"

SLOW FOX
Oh my
(Rootsy)

Det gäller att smida medan... I samband med albumreleasen "Like the birds" i höstas drog Slow Fox, Umeå-tjejen Sofia Henricsson i olika konstellationer, till sig uppmärksamhet i allmänhet och stort intresse på Live at Heart-festivalen i Örebro i synnerhet. Redan nu, fem månader efter förra skivan, kommer nästa release som har en naturlig koppling till debuten.
   "Oh my" är ett minialbum, sju låtar, som spelades in samtidigt som "Like the birds". Men låtarna här, inklusive två från albumet, är mer avskalade. Det lustiga är att mitt första intryck av "Like the birds" påverkades av just de lite väl breda arrangemangen och den rena personligheten och begåvningen gick lite förlorad där och då.
   Jag lärde mig dock uppskatta "Like the birds" med tiden utan att den nådde upp till ärligheten och för all del också härligheten i ett avskalat liveformat där Sofia hade sin syster Fanny vid sin sida. På "Oh my" får jag min Sofia i sin rätta omgivning, det vill säga nästan ingen omgivning alls förutom eget ofta elektriskt gitarrspel och munspel.
   På låtarna "Like the birds" och "None the wiser", som fanns med på höstens album, är jämförelsen tydlig och positiv. Ty här framträder Sofias så ljuvligt countryfierade röst med än mer naken dignitet och med ytterligare personlighet.
   Det gäller även materialet i övrigt på "Oh my" som alltså blev över när albumet skulle formas. Låtar som definitivt håller samma kvalité som på "Like the birds". Men här låter det som att Sofia står mellan mina högtalare i vardagsrummet hemma och sjunger, spelar och kniper så där charmigt med ögonen medan hon hela tiden träffar rätt med tonerna.
   En av skivans låtar är en duettcover där Sofia möter Chet O'Keefe i Kinky Friedmans "Marilyn and Joe" och tvingas jag utnämna någon av de sju låtarna till favorit så blir det just den. Underbart vackert.

/ Håkan

90:#13 En blekt blondins hjärta

EVA DAHLGREN: En blekt blondins hjärta (Record Station, 1991)

1991 hade Eva Dahlgren på 13 år gått från blyg singer/songwriter, en kort rockig period ("För väntan") och några vuxet mogna album ("Ung och stolt" och "Fria världen 1.989") till sin absoluta höjdpunkt 1991 med albumet "En blekt blondins hjärta". Ett album som sålde i ofattbara 500 000 ex och gav Eva Dahlgren fem Grammis-utmärkelser. Men albumet var inte "bara" en grandios kommersiell knockout, toppade albumlistan från 6 november 1991 till 22 januari 1992, utan var också innehållsmässigt ett alldeles extraordinärt album med många fantastiska låtar.
   Eva hade inte varit utan framgångar under 80-talet, låtar som "Guldgrävarsång", "Jag klär av mig naken", "Hjärtats ödsliga slag" (duetten med Uno Svenningsson) och "Ängeln i rummet" tillhör ju tveklöst svensk populärhistoria, men på "En blekt blondins hjärta" lyckades hon samla allt bra på samma starka album.
   "En blekt blondins hjärta" är mitt första Eva Dahlgren-album på cd och det är få musiker på skivan fast låtarna i de flesta fall har fulla arrangemang. Bakom succén med det här albumet har naturligtvis producenten Anders Glenmark en stor del och det är hans kunnande, inspiration och fantasirikedom som har givit albumet alla soundmässiga förutsättningar.
   Fram till den här skivan hade jag underskattat Glenmark som musiker och producent, vilket han faktiskt hade fungerat som på alla Eva Dahlgren-skivor sedan 1979. Han spelar gitarr, keyboards och bas på en majoritet av låtar och dessutom körar han flitigt tillsammans med Eva. I övrigt krävs inte så många musiker, i huvudsak bara gitarristen Jonas Isacsson och trummisen Åke Sundqvist, för att bygga upp skivans komplexa och stundtals fenomenala sound.
   Av Eva Dahlgrens tidigare djupt svårtillgängliga texter hör man på den här skivan en öppnare och positivare poesi. Samtidigt har musiken blommat ut till melodiska mästerverk. Det må stundtals vara lättlyssnat, radion spelade henne flitigt vid den här tiden, men Eva har inte sålt sig och varken förlorat personlighet eller värdighet.
   Här återfinns houserytmer, sitarer, Beatles-eko, Bowie-klanger, fylliga körer och härliga popgitarrer i en underbar allians. Allra bäst är det i experimentella "Allting om igen". med texthjälp av Bodil Malmsten, "Blå hjärtans blues", tillägnad Peggy Lee, och "Drömmarna och muren". Medan kommersiellt mer framgångsrika låtar som "Vem tänder stjärnorna", "Jag är Gud", "Gunga mej" och "Lev så" visar att det går att kombinera folkkära låtar med personlighet.

"Allting om igen" live med Eva Dahlgren:


/ Håkan

Covers: Jennifer Warnes

JENNIFER WARNES: Famous blue raincoat (Cypress, 1986)

Det var mer än naturligt att den amerikanska sångerskan Jennifer Warnes gjorde ett helt album med kanadensaren Leonard Cohens låtar. Redan 1971, när Warnes bara hade två lågprofilerade album bakom sig, träffades de första gången. 1972 följde Jennifer med Leonard Cohen på turné som körsångerska och fram till den här coverskivan medverkade hon på Cohen-albumen "Live Songs" (1973), "Recent Songs" (1979) och "Various Positions" (1985). Det var med andra ord ganska logiskt att Jennifer 1986 gick in i studion och spelade in en Cohen-cover-skiva.
   Just då var Jennifer mest känd för sina filmlåtar med Joe Cocker-duetten "Up where we belong" som karriärhöjdpunkt. Filmduetterna fortsatte på "All the rightmoves" med Chris Thompson och sommaren 1987 fick hon ännu en hitduett tillsammans med Bill Medley (Righteous Brothers) , "(I've had) The time of my life" från "Dirty dancing".
   Det nära samarbetet mellan Cohen och Warnes är påtagligt på "Famous blue raincoat". De sjunger duett på "Joan of Arc", har skrivit en låt tillsammans, Warnes har fått tillgång till exklusivt ännu ej publicerat Cohen-material och porträtteras tillsammans på ett foto på skivomslaget.
   Redan 1976 fastnade jag för Jennifer Warnes röst som var i nivå med då uppskattade Linda Ronstadt och även musikaliskt befann de sig i samma sfär. På den här skivan har Jennifer kvar sin både smakfulla och riviga röst fast soundet är modernare och anpassat 80-talet. Warnes ger Cohen-låtarna en välbehövlig ansiktslyftning anpassad den nya tiden.
   Apropå det gjorde Cohen själv 1988 sitt dittills mest moderna album, "I'm your man", ofta med bara keyboards i kompet. Där gör han två uppmärksammade låtar, "First we take Manhattan" och "Ain't no cure for love", som han två år innan hade skänkt till Warnes.
   Basisten Roscoe Beck gör debut som producent på Warnes album och i kompet återfinns ett starkt manskap med gitarristerna Stevie Ray Vaughan, solo på "First we take...", David Lindley och Robben Ford i spetsen. Van Dyke Parks har dessutom arrangerat låtarna.

Låtarna:
1. "First We Take Manhattan" (Leonard Cohen) – 3:47
Original.
2. "Bird on a Wire" (Leonard Cohen) – 4:42
1969. Från albumet "Songs from a room" med låtskrivaren.
3. "Famous Blue Raincoat" (Leonard Cohen) – 5:33
1971. Från albumet "Songs of love and hate" med låtskrivaren.
4. "Joan of Arc" (Leonard Cohen) – 7:57
1971. Från albumet "Songs of love and hate" med låtskrivaren.
5. "Ain't No Cure for Love" (Leonard Cohen) – 3:21
Original.
6. "Coming Back to You" (Leonard Cohen) – 3:43
1984. Från albumet "Various positions" med låtskrivaren.
7. "Song of Bernadette" – 3:55 (Jennifer Warnes/Leonard Cohen/William Elliott)
Original.
8. "A Singer Must Die" (Leonard Cohen) – 4:52
1974. Från albumet "New skin for the old ceremony" med låtskrivaren.
9. "Came So Far for Beauty" – 3:37 (Leonard Cohen/John Lissauer)
1979. Från albumet "Recent songs" med Leonard Cohen.

/ Håkan

En sten som rullar med gamla godingar

Bilder: Magnus Fond

1988 var det paus i Rolling Stones verksamhet vilket fick Ron Wood möjlighet att bege sig ut på turné på egen hand. Och för Mick Jagger och Keith Richards, som just då låg i fejd med varandra, att satsa på soloskivor. Jaggers "Primitive cool" (1987) och Richards "Talk is cheap" (1988). Det skakade i Stones-imperiet vid den här tidpunkten. Men Wood var inte så produktiv som soloartist.
   Mellan 1981 ("1234") och 1992 ("Slide on this") gjorde Ron Wood inga solostudioskivor. Däremot släppte han en liveskiva, "Live at the Ritz", strax innan Sverigeturnén. En konsert tillsammans med Bo Diddley inspelad i november 1987 i New York.
   I februari 1988 befann sig Wood i Göteborg för en utställning med sina målningar, jammade med Tottas gäng och, som man säger, tyckte uppstod och en tre veckor lång turné, 16 konserter i Sverige, Norge och Danmark, organiserades snabbt
   I mars turnerade Wood i Japan och USA med Bo Diddley, gjorde sedan några solospelningar innan han 27 april inledde turnén med Totta's Bluesband. Bandet hade egentligen officiellt splittrats efter ANC-galan 1985 men återförenades ibland och i samband med Wood-besöket släpptes bandets samlingsskiva "Compilation boogie".
   Det var Totta's Bluesbands originalsättning, med Gunnar Pettersson (som lämnade bandet 1983 och ersattes av Nisse Nordin) på trummor, som kompade Wood och även gjorde egna låtar på konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 1988.

RON WOOD & TOTTA'S BLUESBAND
"Rock on Wood Tour 88"
Parkteatern/Brunnsparken, Örebro 3 maj 1988

En sten rullar just nu runt på de svenska vägarna. Tillsammans med Totta's Bluesband turnerar Stones-gitarristen Ron Wood i Sverige med en konsert som är mer en PR-mässig triumf än musikalisk milstolpe. Konserten i Brunnsparken inför cirka 700 personer bestod enbart av gamla godingar.
   Ron Woods betydelse under hans tretton år i Rolling Stones har varit svår att fastställa. Bandet har arbetat sporadiskt och Ron har mer eller mindre alltid stått i skuggan av pajasen Mick Jagger och rockaren Keith Richards.
   Ännu mer sporadiskt har Ron Wood gjort egna skivor men tisdagskvällens konsert hade ingenting med hans solokarriär att göra. Det handlade istället om gamla Stones-låtar och genuina bluesklassiker.
   Men publiken, 95% grabbar med mycket Stones-blod i ådrorna, var givetvis mycket nöjd. De satt inledningsvis artigt och njöt för att mellan låtarna bryta ut i ovationsartade applåder. Örebros sätt att hylla en världskänd gitarrist.
   Tottas inledde kvällen och det var också den samspelta orkestern från Göteborg som fick dra det tyngsta lasset. Först fyra låtar innan Ron Wood äntrade scenen i en grön jacka, ett glas i handen och cigarett i mungipan. En Stones-gitarrist på semester?
   Med Wood på gitarr fortsatte ett ännu tyngre Tottas med tre låtar ur egen repertoar. Efter en kvart på scen tog sig Wood fram till sångmikrofonen, sjöng "It's all over now" så hjärtat vaknade i den nostalgiska kroppen.
   Kanske var det spekulativt av Ron Wood att sjunga gamla Stones-låtar från en tid då han själv inte var medlem. Men hans sätt att sjunga, som stundtals påminde om Bob Dylan, skakade onekligen liv i de dammiga låtarna.
   Därför tillhörde också "Little red rooster", då han även spelademunspel, och "Honky tonk women" kvällens höjdpunkter. Den senare låten utvecklade sig till en duett mellan Ron och Totta och publiken sjöng hejdlöst med i refrängen.
   Men kvällens allra finaste ögonblick var "Gasoline alley", en låt Wood skrev med Rod Stewart 1970. Efter en lång slidegitarrintroduktion smekte han fram melodin. Totta satt vid pianot och Olle Niklasson avslutade med ett brinnande saxofonsolo.
   Ron Wood var stundtals en pigg 40-åring på en konsert som inte krävde några djupare analyser eller allvarligare omdömen. Allvarligast var det astronomiska beloppet på gaget med alltför höga biljettpriser som följd.


Setlist:
Just Like I Treat You - 5:43 (voc. Totta)
That Ain't Your Business - 3:57 (voc. Totta)
It'All Over Now - 6:15 (voc. Ron)
I Live The Life I Love - 3:58 (voc. Totta)
Double Trouble - 8:23 (voc. Totta)
Around The Plynth
---Memo From Turner,
---Prodigal Son,
---Gasoline Alley,
---Little Red Rooster - (voc. Ron & Totta)
I Can't Be Satisfied (voc. Ron & Totta)
Black Limousine - 6:13 (voc. Ron & Totta)
That's The Truth - 4:02 (voc. Bernt A. & Totta)
Honky Tonk Women - 5:08 (voc. Ron & Totta)
Shake Your Hips - 8:29 (voc. Ron & Totta)
Outlaws - 6:18 (voc. Ron & Totta)

Ron Wood & Tottas Blues Band:
Ron Wood - guitar, vocal, harmonica
Totta Näslund - vocal
Bernt Andersson - keyboard, vocal, harmonica
Nikke Ström - bass
Bengan Blomgren - guitar
Olle Niklasson - saxophone
Gunnar Pettersson - drums



/ Håkan

90:#14 Mirror ball

NEIL YOUNG: Mirror ball (Reprise, 1995)

Efter 70-talet, när klassikerna på skiva från Neil Young avlöste varandra, har det varit många ojämna decennier på albumområdet sedan dess för vår favoritkanadensare. På 80-talet kunde jag bara räkna till en enda, den stabila "Freedom" (1989), och på ett om möjligt än mer ojämnt och sporadiskt 90-tal kan jag avslöja att jag även här bara har hittat en enda rejäl favorit, "Mirror ball".
   Under 90-talet pendlade det musikaliskt oavbrutet mellan hårt och mjukt för Neil Young. Efter det typiskt Crazy Horse-rockiga albumet "Ragged glory" meddelade Young att han hade hörselproblem och i fortsättningen skulle koncentrera sig på dämpade och lugna skivor. Följaktligen var den följande skivan, "Harvest moon" (1992), huvudsakligen akustisk. Osedvanligt förväntat var även nästa skiva, "Unplugged" (1993), lugn och fin.
   Men mindre än en månad senare bröts den trenden rejält på en turné med Booker T & the MG's som komp. När vi därför stod vid Sjöhistoriska Museet i Stockholm i juni 1993 och väntade oss något finstämt och melodiskt bröt helvetet löst när Young kom in och spelade sin mest förvridna rundgångsrock och ännu en gång ställdes alla förväntningar på kant.
   Seattle-gruppen Pearl Jam var förband på den turnén och det hårda bandet gjorde Neil Young sällskap på kvällens sista låt, "Rockin' in the free world". En helvild final där det stundtals bokstavligen brann på scenen. Young och bandet kom tydligen bra överens, grungeintresset fortsatte på nästa album, "Sleeps with angels" (som tillägnades den nyligen bortgångne Kurt Cobain), och deras vägar möttes återigen i januari 1995.
   Efter en konsert i Washington, arrangerad för kvinnors rätt till abort, gick Young, sedvanligt snabbt och inspirerad, bara elva dagar senare in i studion tillsammans med Pearl Jam, minus sångaren Eddie Vedder, för att på endast fyra dagar spela in skivan som skulle bli "Mirror ball".
   Discokula på omslaget men musikaliskt är det hård och aggressiv rock som inte överraskande är albumets genomgående sound. Det är uppenbart live i studion när Young tillsammans med Pearl Jam-musikerna Jeff Ament, bas, Stone Gossard, gitarr, Jack Irons, trummor, och Mike McCready, gitarr, gick in i Seattle-studion Bad Animals under producenten Brendan O'Briens ledning.
   Tre elgitarrer i fronten borgar givetvis för ett rockigt, rivigt och riffdominerat sound men också i sedvanlig Neil Young-stil också fullt av starka melodier som var både öronbedövande och vackra. Låtarna är ändå förvånansvärt välplanerade med naturliga avslutningar kring femminutersstrecket.
   50-årige Young känner sig piggare än på länge, "sometimes I feel like my own name" sjunger han på "Big green country", och hörselproblemen är som bortblåsta. Jag gav "Mirror ball" betyget 5/5 i Nerikes Allehanda 21 juni 1995 (en dag innan release) när jag samtidigt konstaterade att "Young har skrivit ett knippe förkrossande rockhits. Så melodiskt starka att han kan åka på akustisk soloturné och nå precis samma framgång".
   Materialet på "Mirror ball" var nyskrivna Neil Young-original. Alla låtar utom två, "Song X" och "Act of love", skrevs enligt uppgift under inspelningarna fast en låt, "Downtown", ekar åtminstone textmässigt bekant. Den delar både titel och viss text med låten "Downtown" (skriven av Danny Whitten och Neil) från Crazy Horses debutalbum 1971 och liveversionen "Come on Baby Let's Go Downtown" från Youngs "Tonight's the night" 1975.
   En låt på "Mirror ball" har Neil Young skrivit tillsammans med Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder, "Peace and love", som körar sparsamt på skivan. Av kontraktsskäl förekommer inte namnet Pearl Jam på skivomslaget men en dryg månad senare kompar bandet Young på turnén som har världspremiär i Sverige i augusti 1993. Då ingår även Brendan O'Brien i kompbandet men trots välunderrättade rykten dyker ingen Vedder upp på konserten.

"Peace and love" med Neil Young:


/ Håkan

Lolita Pop bjöd på svett och spänning

Utan att ha någon ny skiva aktuell gjorde Lolita Pop en sommarspelning i sin hemstad. På en turné som hade pågått i en månad. Henrik Melin, från Örebrobandet Mr Krystal Party, på bas hade ersatt Matts Alsberg och många nya låtar från det kommande albumet "Love poison" (1989) fanns redan på liverepertoaren.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1988.

LOLITA POP
Strömpis, Örebro 7 augusti 1988

Lolita Pop, ett av Sveriges mest rutinerade scenband inom rockmusiken, är åter ute på turné. En månadslång resa som i söndagskväll nådde (numera) forna hemstaden Örebro med en konsert på ett inte överraskande fullpackat Strömpis.
   Rutinen har de fått genom ett intensivt turnerande under hela 80-talet. Som en följd därav har de också blivit ett av de säkraste och mest samspelta banden i landet.
   Däremot har det varit lite si och så med nyproducerat material i deras scenshower. Det märkte vi så sent som i januari i år på Kulturhuset i Örebro då de gjorde en nästan prickfri spelning men bara presenterade en enda ny låt.
   De fyra nya låtarna nu var bra om än inte helt revolutionerande. Soundmässigt lutade de fortfarande åt U2- eller Big Country-hållet med suveräna gitarrer av Sten Booberg och Benkt Svensson.
   Att döma av alla låtsasgitarrister jag såg i publiken är Lolita Pop ett gitarrockband. Men längst fram har de Sveriges bästa sångerska i Karin Wistrand som gav låtarna kraft och styrka när melodierna ibland svek.
   En viss påverkan i fröken Wistrands sätt att sjunga kan man söka hos Patti Smith, speciellt i de båda coverlåtarna "Because the night" och "So you want to be a rock'n'roll star" som ju också figurerat i Smiths repertoar.
   En ännu så länge misslyckad USA-lansering har bromsat in vidareutvecklingen för Lolita Pop på hemmaplan. Men nu har de äntligen gått in i studion för att spela in nytt material för ett kommande album.
   Därför bjöd bandet på fyra helt nya låtar i söndagskväll och konserten blev den blandning av spänning och rutin som jag så ivrigt saknade vid konserten i vintras.
   Dessutom var ljudet av bästa kvalité och trots några rundgångstendenser bland det bästa jag har hört på Strömpis.
   Inför fans och andra nyfikna på ett svettigt och trångt Strömpis gjorde Karin Wistrand och Co en kort (en timme inklusive extralåtar) och närmast perfekt konsert.
   När sedan hela konserten avslutades med Lou Reeds gamla "Rock'n'roll" i sedvanlig ordning var glädjen fullständig hos de flesta i den stora publiken som besökte Strömpis den stjärnklara augustinatten 7 augusti.

Karin Wistrand: sång
Sten Booberg: gitarr och sång
Benkt Svensson: gitarr och sång
Per Eriksson: trummor
Henrik Melin: bas

/ Håkan

Covers: EPs Trailer Park

EP'S TRAILER PARK: Cover my heart, vol 1. (Despotz)

Mindre än två veckor innan jul, 11 december, kom en för tidig julklapp. Eric Palmqwist, som ÄR EP's Trailer Park, har under 15 års tid spelat in en samling med covers som nu har släppts på ett och samma album.
   Med tanke på den långa produktionstiden har inspelningarna genomförts med väldigt olika förutsättningar, ofta hemma hos-upptagningar, och med olika producenter. Den ofta anspråkslösa miljön, med avskalade och spontana arrangemang, har tydligt förstärkt uttrycket och skapat en väldigt personligt präglad skiva med många udda tolkningar av kända hits.
   Nu är materialet sammantaget inte fyllt av allmänt kända hits direkt, "Girls just wanna have fun", "Dancing in the dark" och "When tomorrow comes" är undantagen, så även i urvalsprincipen har Palmqvist letat efter det lilla udda uttrycket. Ambitionen har varit att göra ett blandband (den gamla varianten på en Spotify-lista...) med just blandade låtar ur många olika kategorier.
   Den här idén har Palmqwist burit på sedan många år tillbaka, innan han visste något om musik, och det är låtar som framkallade den genuina känslan att vilja starta band och att skriva egna låtar. Det nästan känns i tolkningarna att versionerna här kommer från ett ungt hjärta och inte någon krasst fungerande hjärna. Resultatet är både underhållande och intressant.
   Mest älskar jag låtarna som är minimalistiskt arrangerade ner till dess mest avskalade punkt. Det finns många sådana ögonblick på den här skivan som inleds underbart starkt med Don Henleys "The boys of summer" (fast den här, omedvetet säkert, fått titeln "Boys of the summer") med bara piano, synt och autentiskt fågelkvitter till komp. De flesta låtarna är inspelade i olika lägenheter i Stockholm och närvarokänslan är påtaglig genom hela skivan.
   Ibland distat och direkt, som på "I wanna destroy you", men ofta känsligt, naket och känslosamt. Som i den egensinniga tolkningen av Tom Pettys "You got lucky", den udda John Lennon-låten "I'm losing you" eller när den glada poplåten "Girls just wanna have fun" görs om till en trubadurlåt.
   Eller det tydligaste exemplet på hela skivan när Palmqwist gör Bruce Springsteens "Dancing in the dark" som duett med Andreas Mattsson (Popsicle) . Till kompet av en akustisk gitarr, en synt, en klarinett och en ovanligt välljudande trummaskin.

Innehåll:
Boys Of The Summer (Don Henley/Mike Campbell)
1984. Singel ("The boys of summer") med Don Henley.
Holy Diver (Ronnie James Dio)
1983. Från albumet "Holy diver" med Dio.
I Wanna Destroy You (Robyn Hitchcock)
1980. Från albumet "Underwater moonlight" med The Soft Boys.
Girls Just Wanna Have Fun (Robert Hazard)
1983. Singel ("Girls just want to have fun") med Cyndi Lauper.
You Got Lucky (Tom Petty/Mike Campbell)
1982. Singel med Tom Petty & the Heartbreakers.
Lovesong (Robert Smith/Simon Gallup/Porl Thompson/Roger O'Donnell/Boris Williams/Lol Tolhurst)
1989. Singel med The Cure.
Never Do That (Chrissie Hynde)
1990. Singel med Pretenders.
Losing You (John Lennon)
1980. Från albumet "Double fantasy" med John Lennon & Yoko Ono.
Dancing In The Dark (Bruce Springsteen)
1984. Singel med låtskrivaren.
Speedway (Morrissey/Boz Boorer)
1994. Från albumet "Vauxhall and I" med Morrissey.
When Tomorrow Comes (Dave Stewart/Annie Lennox/Patrick Seymour)
1985. Singel med Eurythmics.

/ Håkan

"The matter with me"

MICKE JÖNSSON
The matter with me
(A Wonderfield Record)

Jämtland är det nya Skåne. Just nu myllrar det av intressant musik som har sitt ursprung i det norrländska landskapet. Under det senaste året har jag fått lära mig namnet på många små orter i Jämtland där musik skapas, spelas in och till slut ges ut på skiva. Skivorna har kommit från både Bjärme (Ellen Sundberg) och Kullsta (Landstrom) och vi ska i sammanhanget inte heller glömma centralorten Östersund där artister som The Tor Guides och Eastwick härstammar från.
   Nu kan jag och vi lägga till Undersåker i västra Jämtland där Micke Jönsson bor. 53-årige Micke har en lång och genuin bakgrund som låtskrivare och medlem i band och har nu gått in i studion för att göra en egen soloplatta med bara egna låtar.
   Till sin hjälp har Micke haft Johan Arveli, mest "känd" som gitarrist och producent åt Ellen Sundberg, som spelar en arsenal av stränginstrument på skivan. Från alla gitarrer och bas via steelgitarr till banjo och mandolin. Producenten Arveli har liksom givit svängrum åt gitarristen Arveli. Men det är med variation och omväxling som skivan har växt fram. Med både country- och rockinfluenser, både elektriskt och akustiskt och både snabba och långsamma låtar.
   Skivan inleds på ett förväntat sätt från en artist som lever en bit från de stora Europavägarna. "Blue road" är tillbakalutad country med norrländskt vemod som viktigaste ingrediens. Men redan på andra låten, "Appreciate the rain", är det mer elektrisk energi med en fiol och en tjejkör som fascinerande detalj.
   Så där fortsätter skivan på sin varierade och underhållande väg. Lite lugnare och eftertänksamma låtar avlöser de mer drivna och galopperande rytmerna. Ofta med Arveli i en central roll, som exempelvis på "Blessing and curse" där den tunga slidegitarren möter banjon och den gospelinfluerade kören och ljuv musik uppstår. Eller på den smygande "Never unloved you" där den fint utmejslade akustiska gitarren möter en ensam fiol.
   Men i området mellan americana och Neil Young finns det också några förrädiska stickspår där konventionell och lite gammaldags rock blir lite väl traditionell i mina öron.
   Skivbolagsnamnet A Wonderfield Record syftar på Mickes hemort Undersåker... Och Micke meddelar att skivan går att beställa direkt från honom via e-mail till micke.jons@hotmail.com eller via hans Facebook-sida http://www.facebook.com/mickejonsmusic. Genom att sätta in 100:- (inklusive porto) på hans kontonummer eller via Swish, så skickar han skivan i vadderat brev.

/ Håkan

Två skönsjungande tjejer från Falun

Bilder: Carina Österling
GOOD HARVEST
East West Sushi, Örebro 31 januari 2014
Konsertlängd: 22:02-22:56 (54 min)
Min plats: Sittande ca 15 m från scenen.

Jag lovade mig själv och mina kamrater att jag efter stora rekommendationer skulle se och höra Good Harvest på senaste Live at Heart. Men det sprack givetvis som så många andra planeringar under den mer än intensiva festivalen. Jag fick lite revansch på Folk at Heart för knappt en månad sedan och föll handlöst för de båda Falutjejernas stämsång, eleganta gitarrspel men kanske allra mest beundrades jag av duons anspråkslösa naturlighet.
   Nu befinner sig Hanna Enlöf och Ylva Eriksson, som är Good Harvest, på en liten turné i samband med skivsläppet "Bottom dollar" (se nedan), en 5-spårs-ep med deras egna sånger.
   Good Harvest har tagit bort den personfixerade glansen som är så förtvivlat vanligt i nöjesbranschen. Måhända är de här tjejerna marknadsföringsmässigt lite anonyma. Vill vara. Visar inte sina ansikten på omslaget till den nya ep:n "Bottom dollar" och på deras hemsida är det blott två skuggfigurer som förmedlar bilden av Good Harvest.
   Men på East West Sushis lilla scen i fredagskväll var det två livs levande och fantastiskt skönsjungande tjejer som stod för underhållningen i nästan en timme. En pratglad krog blev plötsligt nästan tyst och publiken lyssnade koncentrerat och snudd på hänfört till sånger som tagna ur den gamla amerikanska countrytraditionen. Jag har tidigare jämfört tjejerna med Carter Family, via de genuint tidlösa stämmorna, och tankarna gick åt det hållet även nu fast materialet till stora delar var eget originalmaterial.
   Förra gången jag såg Good Harvest envisades tjejerna med att inte spela låtar från den aktuella ep:n men nu fick det utrymme för det nya materialet i repertoaren. Den mycket fina "Bring my baby" lät minst lika bra på scen som på skiva liksom "Sugar" där flickorna tog för sig på scen.
   De båda flickorna var som sagt verkligen naturliga på scen, beskrev sina sånger som "nybakade bröd" eller "nyfödda barn", men är samtidigt också kreativa artister med ständigt nytt material på gång. I lördags presenterade de två nya sånger, en var bara två veckor gammal, men gjorde också en läcker accapellaversion av Karin Boyes psalmtext "Ingen stund är såsom denna".
   Efter ett dussintal låtar var det ganska givet att publiken önskade sig mer och fick också en extralåt till allas glädje.

/ Håkan

90:#15 Life is sweet

MARIA McKEE: Life is sweet (Geffen, 1996)

Redan i mitten på 80-talet som medlem i Lone Justice var Maria McKee en profil. Gruppen hade underbara förutsättningar, skivkontrakt med Geffen och mäktiga producenter i Jimmy Iovine och Little Steven, och McKee var inte bara spektakulär sångerska i ett grabbigt band. Hon skrev hälften av materialet på gruppens debut 1985. På uppföljaren "Shelter" (1986) skrev Maria, eller var med och skrev, samtliga låtar.
   Vägen mot en solokarriär var utstakad för McKee och strax efter "Shelter" splittrades gruppen. Men flera av medlemmarna följde med McKee på hennes solokarriär och både gitarristen Shane Fontayne, basisten Gregg Sutton och keyboardkillen Bruce Brody medverkar på hennes första soloalbum "Maria McKee" (1989). Brody, med en bakgrund i John Cales och Patti Smiths grupp, skulle bli en hörnsten i McKees solokarriär fram till "Life is sweet" då han inte bara spelade utan även skrev blås- och stråkarrangemang på skivorna och även skrev låtar.
   På Marias två första soloalbum var det två rutinerade producenter, Mitchell Froom respektive George Drakoulias, men till den tredje, "Life is sweet", valde McKee och Brody att producera själva tillsammans med den mindre kände Mark Freegard (New Model Army, Breeders, Del Amitri med flera). Och skivan spelades huvudsakligen in i Groovemasters Studios i Santa Monica.
   "Life is sweet" är en skiva som fick mig att jubla högt och den 16 februari 1996 leverera en recension i Nerikes Allehanda som i delar lät så här:
   "Efter elva år som skivartist har Maria McKee, detta ljuvliga dynamitpaket, nått sin höjdpunkt som artist. Med en stegrande intensitet och ständigt högre kvalitet kröner hon nu sin karriär med en anmärkningsvärt emotionell skiva. Ett härligt utspel i dramatiska färger.
   Hon är fri, oberoende och personlig. Det gör skivan så in i detalj levande, pulserande att man stundtals ("What else you wanna know") kan höra Maria andas innan låten drar igång.
   "Life is swee" är hennes första skiva utan covers och första gången hon är delaktig i produktionen. Och hennes gitarrspel är respektlöst, ibland aningslöst överstyrt och så vackert det kan bli utan att smeka medhårs en enda sekund.
   Sanningen är att hon visst kliver över gränsen till det svårtillgängliga vid några tillfällen. Som säkert får den kommersiella divisionen på skivbolaget att sova sämre på nätterna. Men som också, och det är trots allt viktigare, får Maria McKee att framstå som rejält trovärdig.
   Hela produktionen är en paradox. Vackert rå och spontant färgad, stråkar förekommer flitigt och Maria sjunger genomgående sagolikt. Med en röst som ömsom smeker ömsom river.
   Introt till de flesta låtarna består av en elektrisk kompgitarr och Marias avklädda stämma. Extremt känsloladdat byggs sedan låtarna upp. Inte minst med hjälp av de många stråkarrangemangen som i mina öron doftar 1972, David Bowie och "Ziggy Stardust".
   Maria McKee har säkert varit mer hitmässig tidigare i sin karriär. Men hon har aldrig varit så personlig, så emotionellt laddad och så helgjuten som på "Life is sweet"."
   Jag står för varje ord i recensionen än idag. Däremot skäms jag att jag inte tillräckligt underströk att det var Maria själv som spelade den underbart högljudda elgitarren. Och jag beskrev henne som fri och oberoende men hon var ju faktiskt en del i den stora Geffen-koncernen. Det var ju först efter "Life is sweet", när hon hade lämnat det stora skivbolaget och tagit sju års paus från skivutgivning, som hon fick full kreativ kontroll över sitt artistliv.

"Absolutely Barking Stars" live med Maria McKee:


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...