Blogginlägg från 2014-02-23

Istället för en konsertbiljett

Postad: 2014-02-23 19:00
Kategori: Blogg


Som ni kanske redan har förstått har jag genom alla tider haft en fascination för konsertbiljetter. Jag har skrivit lite mer utförligt i ämnet här och brukar i möjligaste mån lägga ut bilder på biljetter som illustration till mina recensioner. Tycker känslan och minnet av en konsert förstärks med en konsertbiljett i hand.
   Jag har genom åren sparat på många biljetter men långtifrån alla. När jag officiellt recenserar konserter på klubbar och krogar brukar jag ofta stå med på någon typ av gästlista och då blir ju fysiska biljetter direkt oviktiga. Men däremot i konserthus, idrottshallar och större lokaler, typ Hovet och Globen i Stockholm, förekommer det givetvis alltid biljetter med information om avdelning, bänkrad och platsnummer.
   Men ibland faller den rutinen och jag får en slarvigt skriven papperslapp eller hamnar helt enkelt på någon inofficiell stol utan nummer... Som på lördagskvällen inför Nationalteaterns konsert på Conventum i Örebro. Ackrediterad i vanlig ordning fick jag den här gången ingen officiell biljett utan ett kuvert (med Conventum-tryck) med några nedklottrade handskrivna bokstäver och siffror, se ovan.
   Förklaringen till denna manöver har sin logiska förklaring. Konserten med Nationalteatern skulle ursprungligen genomföras på Örebro Konserthus som dock snabbt såldes ut och flyttades till det rymligare Conventum. Omflyttningen skapade praktiska problem, gamla Konserthusbiljetterna skulle plötsligt fungera i en helt annan lokal, medan nyköpta Conventum-biljetter skulle samköras med de gamla.
   Därför erkände Fredrik "Mudda" Johansson, nöjesansvarig på Conventum, i pausen på konserten att det hade varit rörigt och stressigt i ommöbleringen av sittplatserna som i sin tur förklarade varför jag presenterades med ett handsskrivet kuvert och inte en officiell biljett.
   I morgon måndag publiceras recensionen av konserten på den här sidan.

/ Håkan

Marie fick kämpa mot det volymstarka

Postad: 2014-02-23 11:28
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 2014.

MARIE FREDRIKSSON
Conventum, Örebro 21 februari 2014
Konsertlängd: 19:40-21:07 (87 min)
Min plats: Rad 9 Plats 504


Som Roxette-medlem äger Marie Fredriksson världen men måste ändå upp till bevis på den svenska hemmamarknaden. Det är 14 år sedan hon turnerade som soloartist och förutom höstens album "Nu" är det 18 år sedan hon senast gav ut ett svenskspråkigt album. Musikpubliken glömmer fort och har världens kortaste minne, sägs det, men på Conventum var det för mig oväntat välfyllt när Marie på turnéns andra konsert kom till Örebro.
   Det kanske är orättvist att redan nu komma med invändningar men Marie har inte kvar sina tidigare klockrena röstresurser. Hennes stämma flög iväg några gånger, likaså några textrader, men om det beror på den tragiska sjukdomen eller om det helt enkelt är medelåldern som har gjort sig till känna är jag inte man att bedöma. Sedan fick hon många gånger under konsertkvällen kämpa för att hålla jämna steg med ett tämligen volymstarkt, övervägande elektriskt och muskulöst bredbent kompband.
   Det gav inte Marie de bästa förutsättningar att bjuda på en föreställning av mänskligt personlig touch. De båda gitarristerna Christoffer Lundquist, för övrigt en ljuvligt mångfasetterad musiker, och Jokke Pettersson fick mig ibland att tänka på Toto ("Det regnar igen") eller regelrätt hårdrock ("Mellan sommar och höst"), gitarrorgierna på den annars underbara "Den sjunde vågen" var både brutala och omotiverade och gitarrduellen på "Den bästa dagen" var verkligen malplacerad.
   Då kände sig både Marie och vi i publiken mer bekväma i det lugnare mellanpartiet, "Ett hus vid havet", "Ett bord i solen" och "Så skimrande var aldrig havet". Eller i de halvakustiska arrangemangen av "Ännu doftar kärlek" och finalen "Tro".
   Maries svenska comebackalbum från i höstas, "Nu", var ingen uppseendeväckande skiva. En ordinär platta med ordinärt medelmåttiga låtar. Skivan är orsaken till hela den pågående turnén men fick paradoxalt nog ett minimalt utrymme på fredagskvällens konsert.
   Och jag ska för en gångs skull inte klaga på en artist som litar mer på sin gamla hits än på de nya låtarna ty "Nu" är en parentes i Marie Fredrikssons skivkarriär.
   Bara två låtar, den rockiga "Kan vila hos mig" och den vackra "Sommarens sista vals", tillhörde nutid där scenrepertoaren i övrigt, till publikens hänförda glädje, hämtats från Maries samtliga fem tidigare svenska album. På det viset förvandlades konserten från "Nu" till "Då".
   De så kallade gamla hitsen, dit vi kan räkna ovan nämnda "Ännu doftar kärlek", "Efter stormen" och "Den bästa dagen", möttes med både allsång och stående ovationer redan i introt. Innehållsmässigt oväntat underhållande och en välkommen återblick på ett svenskt låtmaterial som hamnat i Roxette-skugga under flera decennier tillbaka.
   I Roxette-konceptet fyller Marie sin plats men som soloartist är hon inte längre den självlysande sångerska hon en gång var men med lite försiktigare arrangemang hade konsertupplevelsen kunnat utvecklats till något stort och personligt.

Mikael Bolyos: keyboards, sång
Pelle Alsing: trummor
Christoffer Lundquist: gitarr, slide, sång
Surjo Benigh: bas, sång
Jokke Pettersson: gitarr, sång

Låtarna:
Så stilla så långsamt
Kan vila hos mig
Bara för en dag
Det regnar igen
Sista sommarens vals
Ber bara en gång
Sparvöga
Ett hus vid havet
Ett bord i solen
Så skimrande var aldrig havet
Ännu doftar kärlek
Så länge det lyser mittemot
Om du såg mej nu
Efter stormen
Den sjunde vågen

Extralåtar:
Mellan sommar och höst
Den bästa dagen
Tro

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (411)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2014 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28    

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.