Blogginlägg

Marie fick kämpa mot det volymstarka

Postad: 2014-02-23 11:28
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 2014.

MARIE FREDRIKSSON
Conventum, Örebro 21 februari 2014
Konsertlängd: 19:40-21:07 (87 min)
Min plats: Rad 9 Plats 504


Som Roxette-medlem äger Marie Fredriksson världen men måste ändå upp till bevis på den svenska hemmamarknaden. Det är 14 år sedan hon turnerade som soloartist och förutom höstens album "Nu" är det 18 år sedan hon senast gav ut ett svenskspråkigt album. Musikpubliken glömmer fort och har världens kortaste minne, sägs det, men på Conventum var det för mig oväntat välfyllt när Marie på turnéns andra konsert kom till Örebro.
   Det kanske är orättvist att redan nu komma med invändningar men Marie har inte kvar sina tidigare klockrena röstresurser. Hennes stämma flög iväg några gånger, likaså några textrader, men om det beror på den tragiska sjukdomen eller om det helt enkelt är medelåldern som har gjort sig till känna är jag inte man att bedöma. Sedan fick hon många gånger under konsertkvällen kämpa för att hålla jämna steg med ett tämligen volymstarkt, övervägande elektriskt och muskulöst bredbent kompband.
   Det gav inte Marie de bästa förutsättningar att bjuda på en föreställning av mänskligt personlig touch. De båda gitarristerna Christoffer Lundquist, för övrigt en ljuvligt mångfasetterad musiker, och Jokke Pettersson fick mig ibland att tänka på Toto ("Det regnar igen") eller regelrätt hårdrock ("Mellan sommar och höst"), gitarrorgierna på den annars underbara "Den sjunde vågen" var både brutala och omotiverade och gitarrduellen på "Den bästa dagen" var verkligen malplacerad.
   Då kände sig både Marie och vi i publiken mer bekväma i det lugnare mellanpartiet, "Ett hus vid havet", "Ett bord i solen" och "Så skimrande var aldrig havet". Eller i de halvakustiska arrangemangen av "Ännu doftar kärlek" och finalen "Tro".
   Maries svenska comebackalbum från i höstas, "Nu", var ingen uppseendeväckande skiva. En ordinär platta med ordinärt medelmåttiga låtar. Skivan är orsaken till hela den pågående turnén men fick paradoxalt nog ett minimalt utrymme på fredagskvällens konsert.
   Och jag ska för en gångs skull inte klaga på en artist som litar mer på sin gamla hits än på de nya låtarna ty "Nu" är en parentes i Marie Fredrikssons skivkarriär.
   Bara två låtar, den rockiga "Kan vila hos mig" och den vackra "Sommarens sista vals", tillhörde nutid där scenrepertoaren i övrigt, till publikens hänförda glädje, hämtats från Maries samtliga fem tidigare svenska album. På det viset förvandlades konserten från "Nu" till "Då".
   De så kallade gamla hitsen, dit vi kan räkna ovan nämnda "Ännu doftar kärlek", "Efter stormen" och "Den bästa dagen", möttes med både allsång och stående ovationer redan i introt. Innehållsmässigt oväntat underhållande och en välkommen återblick på ett svenskt låtmaterial som hamnat i Roxette-skugga under flera decennier tillbaka.
   I Roxette-konceptet fyller Marie sin plats men som soloartist är hon inte längre den självlysande sångerska hon en gång var men med lite försiktigare arrangemang hade konsertupplevelsen kunnat utvecklats till något stort och personligt.

Mikael Bolyos: keyboards, sång
Pelle Alsing: trummor
Christoffer Lundquist: gitarr, slide, sång
Surjo Benigh: bas, sång
Jokke Pettersson: gitarr, sång

Låtarna:
Så stilla så långsamt
Kan vila hos mig
Bara för en dag
Det regnar igen
Sista sommarens vals
Ber bara en gång
Sparvöga
Ett hus vid havet
Ett bord i solen
Så skimrande var aldrig havet
Ännu doftar kärlek
Så länge det lyser mittemot
Om du såg mej nu
Efter stormen
Den sjunde vågen

Extralåtar:
Mellan sommar och höst
Den bästa dagen
Tro

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2014 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28    

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.