Blogginlägg från 2014-02-21

Utan rök i ishallen

Under 80-talet ökade Jackson Browne sitt sociala och politiska engagemang både på sina skivor och i privata uttalanden. Det blev väldigt tydligt på våren 1986 när Browne åkte runt världen och marknadsförde sitt nya album "Lives in the balance" som snabbt hamnade högt på den svenska försäljningslistan.
   På en välbesökt presskonferens på Strand Hotell i Stockholm, som jag själv besökte, handlade intervjusvaren och egna funderingar lika mycket om politik som musik. Vid ett tillfälle fällde Jackson följande skarpa ord:
   - USA slåss inte för demokrati och kommunism utan stödjer istället fascism, diktatur och högerstyre. Att exempelvis ta emot diktatorn Marcos med öppna armar gör oss bara till åtlöje i övriga världen.
   Brownes kompmusiker på scen spelade alla, med ett enda undantag, också på senaste skivan. Thurston, till vardags medlem i The Motels, utökade scenbandet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1986.

JACKSON BROWNE
Isstadion, Stockholm 7 november 1986

Efter 14 år som skivartist och närmare tjugo år inom showbusiness var det paradoxal popularitet som Jackson Browne stolt kunde visa upp. En i det närmaste utsåld ishall välkomnade honom på ett stillsamt men värdigt sätt till en konsert som innehöll många nya favoriter men också flera ödmjuka klassiker.
   Sin popularitet, som aldrig varit mäktigare än nu, använde han på ett annorlunda och oamerikanskt sätt. Hans texter på senaste albumet, guldskivan "Lives in the balance", är samhällsengagerande och stundtals ett svidande angrepp på USA.
   Musikaliskt gick han nu en bredare väg med en opersonlig och stundtals anonym touch på arrangemangen som nu lockar massorna till ishallar. Men där känner sig Jackson Browne, en gång trubadur, stundtals mycket liten.
   Browne hade ett nästan helt nytt kompband bakom sig jämfört med den magiska konsert han genomförde sommaren 1982 på Konserthuset i Stockholm.
   Kompmusikerna gjorde ett gediget hantverk men jag saknade känsligheten som framträdande personligheter som David Lindley och Danny Kortchmar tidigare smyckat ut Jacksons låtar med. Här var det mer muskler än känslor så att säga.
   Doug Haywood, som varit trogen Jackson i många år, var dock ett lysande undantag. Hans visuellt tillbakadragna roll vägdes upp med odödliga inpass på orgel, gitarr, saxofon(!) och sång.
   Det var Haywood som hjälpte Jackson att nå de högsta höjdpunkterna under fredagens konsert. I de äldre låtarna "For everyman", "Late for the sky", "Call it a loan" och "The crow on the cradle.
   Med ett undantag framförde Jackson Browne samtliga låtar från senaste albumet. Ofta med långa, talande introduktioner av honom själv. Han talade med en liten röst men alla lyssnade och de stillsamma fantasterna i publiken jublade.
- Det spelar ingen roll om USA:s president heter Reagan, Carter eller Kennedy, sade han på scen och kritiserade USA:s agerande i Centralamerika.
   På drygt två timmar hann Jackson Browne med 24 låtar inklusive extralåtar. Bland annat den självklara "The load-out", som avslutades med en betagande innerlighet med Little Stevens "I am a patriot".
   När konventionella rockkonserter nästan alltid slutar med bombkrevader och rökkaskader stod Jackson Browne ensam med sin akustiska gitarr och stora röst. Heder åt en sådan man.

Jackson Browne: gitarr. piano och sång
Doug Haywood: gitarr, keyboards, saxofon och sång
Ian Wallace: trummor
Kevin Dukes: gitarr
Scott Thurston: gitarr, keyboards och sång
Bob Glaub, bas

Låtarna:
Boulevard
Tender is the night
That girl could sing
In the shape of a heart
For everyman
Lawyers in love
Soldier of plenty
Black and white
Late for the sky
Rosie
Call it a loan
Till I go down
Lives in the balance
Lawless avenues
For America
The pretender
Running on empty

Extralåtar
Doctor my eyes
Somebody's baby

Extra extralåtar
The load-out/Stay
For a rocker

Extraextra extralåtar
The crow on the cradle
I am a patriot


Aftonbladet 8/11 1986.


Dagens Nyheter 8/11 1986.


Svd 8/11 1986.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.