Tidigare blogginlägg

Örebro: Engelbrektsgatan 8

EAST WEST SUSHI


Från 2009 till 2017 låg East West Sushi, med sin rikliga konsertverksamhet, på Engelbrektsgatan 8. Idag huserar Lion Bar i lokalerna.



East West Sushi på Engelbrektsgatan 8.


EAST WEST SUSHI (SOM JAG LITE SLARVIGT ibland har kallat enbart East West i konsertlistan nedan) etablerades redan 2004 på en helt annan adress (Trädgårdsgatan) i en mindre lokal.
   I maj 2009 flyttades verksamheten till Engelbrektsgatan, först i en mindre lokal som 2011 expanderade. Samma höst i oktober var det premiär i nya renoverade lokaler där även levande musik gjorde entré. Enligt mitt eget minne såg jag min första konsert på East West i november 2012 i ett Anders Damberg-arrangerat evenemang.
   Fram till hösten 2017 hade East West Örebros flitigaste konsertverksamhet under 10-talet. Inklusive många Live at Heart-festivaler. Och jag upplevde sammanlagt 35 konventionella konserter i restauranglokalen med den lilla scenen i hörnet. Vid några få tillfällen flyttades scenen till fönstret med Slottet som en bedårande fond.
   Avslutningskonserten med John Holm, en torsdagkväll i november 2017, blev en strålande final för ett närmast legendariskt konsertställe i Örebro. Med både kvantitet, kvalité och variation var East West Sushi en unik konsertarrangör.
   Från december 2017 återfinns restaurangen Lion Bar på Engelbrektsgatan 8.

Foto: Anders ErkmanOtroligt många artister gjorde oförglömliga konserter på East West Sushi. Den saknade Magnus Lindberg var en av dessa, här fångad på bild 2015 av min lika saknade fotograferande vän Anders Erkman.

BOB WOODRUFF/MATHIAS LILJA 24/11 2012 East West
MAGNUS LINDBERG 8/12 2012 East West
RICHARD LINDGREN 15/12 2012 East West
THE MIGHTY STEF 25/12 2012 East West
AOIFE O'DONOVAN 23/2 2013 East West
IDDE SCHULTZ & SULO 23/3 2013 East West
NIKOLA SARCEVIC 10/4 2013 East West Sushi
ANNA STADLING 19/4 2013 East West Sushi
TULLAMORE BROTHERS 4/5 2013 East West Sushi
BOBBY SANT/CHRISTY HAYS/CHARLIE PIERCE 11/5 2013 East West Sushi
PERSSONS PACK 25/5 2013 East West Sushi
THE TEMPERANCE MOVEMENT 3/6 2013 East West Sushi
LEE BAINS III & the GLORY FIRES 22/6 2013 East West Sushi
JEREMIAS SESSION BAND/PETE & THE POETS 4/9 2013  East West Sushi/Live at Heart
THE TEMPERANCE MOVEMENT/JOSHUA JAMES BAND 21/10 2013 East West Sushi
BOB WOODRUFF/MATHIAS LILJA 30/11 2013 East West Sushi
KAJSA GRYTT 14/12 2013 East West Sushi
PETE & THE POETS 18/1 2014 East West Sushi
GOOD HARVEST 31/1 2014 East West Sushi
ANDERS WENDIN 4/4 2014 East West Sushi
ANDERS F RÖNNBLOM BAND/BJÖRN WALLGREN & VÄRLDENS BÄSTA BAND 12/12 2014 East West Sushi
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 27/12 2014 East West Sushi
TYLA GANG 17/1 2015 East West Sushi
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 30/4 2015 East West Sushi
MAGNUS LINDBERG 5/6 2015 East West Sushi
THE BLOAKES/THE MIGHTY STEF 2/9 2015 East West Sushi/Live at Heart
BANDITOS 2/9 2015 East West Sushi/Live at Heart
KOLONIEN/PETUNIA & THE VIPERS 3/9 2015 East West Sushi/Live at Heart
FANNY HOLM/RICHARD LINDGREN/BOBBY SANT/JIMMY NORDIN 5/9 2015 East West Sushi/Live at Heart
MOHLAVYR 25/9 2015 East West Sushi
PY & BARK 3/10 2015 East West Sushi
ROGER KARLSSON/BJÖRN LYCKLIG 30/10 2015 East West Sushi
CARLA 27/11 2015 East West Sushi
DIMPKER BROTHERS/OSTEN AF 27/2 2016 East West Sushi
LINDGREN & UNENGE 14/4 2016 East West Sushi
RICHARD LLOYD/THE BLAND 6/7 2016 East West Sushi
JON DEE GRAHAM/GÖRAN SAMUELSSON 31/8 2016 East West Sushi/Live at Heart
TANGERIN 1/9 2016 East West Sushi/Live at Heart
LES GORDONS/THE BLOAKES/THE JOHNNY McCUAIG BAND 3/9 2016 East West Sushi/Live at Heart
MEADOWS/STIKO PER LARSSON/ROANOKEANS 15/12 2016 East West Sushi/Musikhjälpen
NISSE HELLBERG 16/3 2017 East West Sushi
ULF DAGEBY BAND 24/3 2017 East West Sushi
DSH5/KARIN WISTRAND/PER PERSSON 16/6 2017 East West Sushi
THEODORE 30/8 2017 East West Sushi/Live at Heart
SAM BROOKES 2/9 2017 East West/Live at Heart
JOHN HOLM 9/11 2017 East West Sushi

/ Håkan

Örebro: Våghustorget 1

SOLEO


Idag ligger hamburgerrestaurangen Diné i lokalen där Soleo låg mellan 2009 och 2016. (Soleo-markiserna sitter fortfarande kvar efter fem år...)


2012, 2014, 2015 och 2016 upplevde jag några konserter på Soleo under Live at Heart-festivalen.


JAG HAR BESÖKT VÅGHUSTORGET TIDIGARE i min följetong om spelställen i Örebro. Det var när jag uppmärksammade några konserter på Åhléns, några krogar i varuhuset och utomhus på Våghustorget.
   Nu är det dags att notera Soleo, restaurangen som existerade en trappa ned på adressen Våghustorget 1 från hösten 2009 till 2016, som under några år var en del av den alltmer växande Live at Heart-festivalen.
   Från mars 2017 inrymmer lokalen ännu en hamburgerbar, Diné Burgers, men ingen levande musik.

Foto: Carina ÖsterlingLes Gordons på Soleo under Live at Heart 2014.

VIDAR 7/9 2012 Soleo/Live at Heart
LES GORDONS 5/9 2014 Soleo/Live at Heart
LEAH NOBEL/ESSE QUAM VIDERI 4/9 2015 Soleo/Live at Heart
MIKAEL PERSSON & RIGOLETTOS 3/9 2016 Soleo/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #43: "The Bee Gees 1st"

THE BEE GEES: The Bee Gees 1st (Polydor, 1967)

DE TRE BRÖDERNA GIBB, BARRY OCH tvillingarna Robin och Maurice, fastnade som The Bee Gees tidigt i mitt poplyssnande liv på 60-talet. När jag för några år sedan rangordnade mitt eget personliga 60-tal, med tyngdpunkt på singlar, gav jag gruppen en 11:e-plats på den 50 artister/grupper långa listan. Som albumartister var trion inledningsvis mindre bekant för mig men det dröjde inte länge, efter kanske fyra-fem singelhits, att det även fanns Bee Gees-album att utforska med deras allra första engelska album ”The Bee Gees 1st” som mest intressant.
   När Bee Gees-singeln ”New York mining disaster 1941” fick sitt internationella genombrott våren 1967 var den unga trion känd för sitt engelska ursprung men bakom deras spännande och intressanta historia fanns både emigration till Australien och resan tillbaka till England. Dessutom var bröderna födda på Isle of Man innan de 1958 bosatte sig i Australien. Till höger minnesplakett på huset i Douglas på Isle of Man där familjen Gibb bodde 1949.
   Brödernas artistkarriär tog fart vid unga år i Australien där de uppträdde under många olika gruppnamn, Rattlesnakes, Johnny Hays & the Bluecats, The Brothers Gibb och The B.G.'s, innan de fastnade för The Bee Gees och skivdebuterade 1963 med singeln ”The battle of the blue and the grey”. Skriven av ”åldermannen” i gruppen, Barry Gibb (16), medan tvillingbröderna ännu inte hade fyllt 14. Förutom några covers skrev tonåringen Barry Gibb majoriteten av gruppens låtar, ibland med överraskande vuxna titlar som ”Wine and women” och ”I Was A Lover, A Leader Of Men”.
   1966 fick trion sin största hit i Australien, ”Spicks and specks”, och i januari 1967 bestämde sig familjen att flytta tillbaka till England. Tog med sig sin skivproducent Ossie Byrne och skrev genast kontrakt med den Australien-födde entreprenören Robert Stigwood som precis hade börjat jobba med Beatles-managern Brian Epstein. På många sätt ett lyckokast i Bee Gees karriär. Och det skulle ganska omedelbart resultera i framgångar.
   För det första gillade jag Bee Gees pop från start, som 15-åring blev jag så fascinerad av deras historia att jag någon gång på högstadiet 1967/68 ställde mig i en skolsal på Olaus Petri-skolan i Örebro och höll ett föredrag om just Bee Gees. Att de i sin popmusik dessutom var häftigt influerade av Beatles, som var mitt stora intresse, gjorde inte saken sämre.
   Vi ska i sammanhanget komma ihåg att ”The Bee Gees 1 st” spelades in i mars och april 1967 och släpptes mitt i sommaren 1967 och blev ett perfekt soundtrack för ”Summer of love” med ett popsound som ganska exakt symboliserar den tidens rådande popmusik från England. Och omslaget som Klaus Voormann, känd för Beatles ”Revolver”-omslag, gjort liksom fulländar albumet.

FÖR MIG ÖVERTRÄFFAR DET HÄR albumet alla miljonsäljande skivor som gruppen producerade decennier framöver. Skivan kan idag lite ytligt uppfattas som blott ett första anspråkslöst steg i en kommande blomstrande karriär men att ”The Bee Gees 1 st” både låt- och soundmässigt står sig lika bra idag som då kan jag skriva under på.
   Med sig från Australien hade bröderna Gibb två musiker, gitarristen Vince Melouney och trummisen Colin Petersen, som finns med på albumet men gör inte så mycket tydliga väsen av sig. Brödernas olika sångröster, som växlar plats vid mikrofonen, och alla arrangemangen förädlar de genomarbetade poplåtarna. Korta, snärtiga låtar som sällan tar sig över treminutersgränsen och vi slipper till stora delar de där falsettsekvenserna som tio år senare skulle bli Bee Gees kännetecken.
   Hitsingeln ”New York mining disaster 1941”, som enligt Barry Gibb egentligen handlar om en gruvolycka i walesiska Aberfan hösten 1966, är givetvis albumets dragplåster men här finns fler självklara höjdpunkter. "Every Christian Lion Hearted Man Will Show You" och "Craise Finton Kirk Royal Academy of Arts" är kanske lite för pretentiösa låttitlar för min smak, den senare låten har dock ett fint 30-talsinspirerat sound, men den rena skära popkänslan i låtar som ”I can't see nobody”, ”Please read me” och ”Close another door” förgyller. Titeln på en låt, ”Cucumber castle”, blev lite märkligt titel på ett helt Bee Gees-album tre år senare utan att den låten fanns med.
   ”New York mining...” och ”Holiday”, kända singellåtar, i all ära men albumets mest klassiska låt, som också bör beskrivas som en gedigen evergreen, är ”To love somebody”. Släpptes också som singel men nådde i England bara en blygsam placering på 41:a plats. Har spelats in av en stor mängd olika artister av vilka Nina Simones version är bäst..

”TO LOVE SOMEBODY” blev ingen hit för Bee Gees men är nog albumets historiskt mest kända låt.



/ Håkan

TisdagsAkademien (2)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.

UNDER KATEGORIN OLLE, JANNE & JAG redovisas ämnen och anekdoter som vår TisdagsAkademi har diskuterat och detaljerat bedömt sedan januari 2019. Det råder ännu så länge en eftersläpning i rapporteringen men målet är att någon gång under 2022 försöka komma ifatt med redovisning men energin i gruppen, regelbundna möten varje vecka, gör att kunskapsnivån hela tiden höjs i takt med att ”läxornas” antal ökar.
   Under våra möten är det också fritt att tala om musik i största allmänhet och ”associationshalka” har blivit ett vanligt begrepp i våra ibland djupgående samtal.
   Första rapporten om TisdagsAkademiens möten publicerades i mellandagarna och idag följer ytterligare redovisning om möten från sommaren 2020 och framåt.







”OUT OF IRELAND” (1:51 lång, 1995)
Filmen berättar historien om hur irländska immigranter på 1800-talet flyttade till USA. Musikern Mick Moloney har gjort ett soundtrack med irländsk traditionell folkmusik och filmen är en kronologisk genomgång av Irlands musikhistoria, inkl Nordirland och Bob Geldof blir talesman för hela historien. Han beskriver showbands-begreppet, där kopierande var ett huvudsyfte. som ”crap!”
   Den nästan två timmar långa dokumentären borde kanske ha varit en tv-serie över flera program ty innehållet är rikt och omväxlande, från Rory Gallagher till Dana och Van Morrison i en personlig och uppsluppen(!) intervju.
   Dolores O'Riordan (Cranberries) hyllar Phil Lynott, en annan huvudperson i historien, och hon dog själv för några år sedan. Snälla popersoner får också plats i historien om musikaliska Irland: Gilbert O'Sullivan, Chris Deburgh och Paul Brady (med låtar som han skrev till Tina Turner och Bonnie Raitt).


THE BAND: The last waltz (dvd)
Min dvd, för övrigt en 50-årspresent från min vän Thomas, med The Bands avskedsföreställning blev dagens ämne i TisdagsAkademien. Jag har utförligt skrivit om filmen här på Håkans Pop och rekommenderar den texten för ytterligare info.
   Jag tror att det var på mötet om The Band som ledamot Janne introducerade en ny punkt på ”dagordningen”: Högläsning ur bok. Lennart Perssons bok ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” har med tiden blivit en bibel för TisdagsAkademien.


Framåt hösten 2020, mitt i en pandemi på högvarv, kom vi på idén att leta intressanta musikdokumentärer på YouTube och hittade – 26 st!
   På ett soldränkt och sensommarvarmt Stadsträdgården 1 september 2020 diskuterade vi engelsk folkmusik i allmänhet och fantastiska Fairport Convention i synnerhet. Och Janne uppfann just då sällskapets nya samlingsnamn, Akademien.


FAIRPORT CONVENTION: Folk heroes (1:12 lång, 2017)
En fantastisk biografidokumentär (heter det så?) om Fairport Conventions första år från 1967 fram till 1971. Intressanta nya intervjuer med Ashley Hutchings, Simon Nicol och Richard Thompson men också andra profiler som Ralph McTell, Ian Anderson, Rick Wakeman, producenten Joe Boyd, Ian (numera Iain) Matthews, nyligen avlidne Judy Dyble och Maddy Prior.
   I bandet fanns inte folkrockinspiration när de bildades och under en kort tid fanns det amerikanska influenser från The Band och historien tar oss förbi många förändringar i gruppen. Inte bara den tragiska olyckan i januari 1969 som dödade en medlem (trummisen Martin Lamble) och skakade om gruppen rejält.
   Efter otaliga medlemsförändringar splittrades bandet 1979 men återuppstod i mitten på 80-talet och uppträder varje år på festivalen Cropredy där nya konserter har filmats.


PATTI SMITH: Dream of life (1:49 lång, 2008)
Regissören Steven Sebring fick följa Patti Smith under elva år för att göra den här dokumentärfilmen som fick titeln ”Dream of life” efter albumet med samma namn från 1988. Introt är oerhört fint när Patti sjunger den oerhört vackra ”The Jackson song” och det berättas om att maken Fred och brodern Todd har dött.
   Mycket poesi i filmen, namn som Burroughs och Ginsberg finns med i sammanhanget. Vi får uppleva ett stökigt hotellrum (Chelsea Hotel) och Patti berättar hur hon fick andra att stämma hennes gitarr.
   Efter 20 minuter kom jag på att filmen till ungefär 97% är svart/vit. Patti är på scen en grym rocksångerska. Vi får se Sam Shepard och Patti spelar på sina akustiska gitarrer. Konst finns med i Pattis uttrycksmedel och poesi där hon läser Ginsberg för konsertpubliken. Och politik i en protest mot George W Busch.


JOHNNY CASH: The gift: The journey of Johnny Cash (1:34 lång, YouTube, 2019)
Resan med och historien om Johnny Cash är en YouTube Original-producerad dokumentär och berättas till stor del av Johnny själv genom ett otal bandinspelade intervjuer och som det låter telefonintervjuer 1995-97. Välgjord och detaljerad och producerad av Thom Zimny som nu senast gjorde en video på Bruce Springsteens ”Western stars”.
   Filmen börjar och slutar på Folsom Prison och pendlar fram och tillbaka i Johnny Cashs långa karriär. Handlar om gåvan att kunna sjunga, skriva låtar och förmedla känslor. Många artister som Bruce Springsteen, sonen John Carter Cash, dottern Rosanne Cash, Jackson Browne, Emmylou Harris, Rodney Crowell, musikern Marshall Grant, Sam Phillips och Dwight Yoakam kommenterar Johnnys historia utan att synas i bild.
   Tidigt i sin historia var det hillbilly och gospel innan Johnny hamnade på Sun Records, där han var låtskrivare och artist för att jämföra med Elvis som bara sjöng. Men ett oavbrutet turnerande slet hårt på människan Cash som hamnade i en flod av droger för att orka med allting. Hustrun och barnen kom i kläm.
   ”Defining America” var en fin beskrivning av Johnny Cash. 1967 spårade Cash ur rejält med skilsmässa från sin första fru som följd. Men han hämtade sig, relationen med June Carter fördjupades och några mer positivt uppmärksammade år följde. 1968 spelade han på Folsom Prison men 1979 hamnade han återigen i drogberoende och nådde då på allvar ”rock bottom”. Följdes av många år utan större support från skivbolag innan han på 90-talet mötte Rick Rubin med musikalisk succé som följd.
   Filmen avslutas med en döende Johnny Cash 2003 och hans ”We'll meet gain” som en naturlig final på en fantastiskt bra dokumentärfilm.


12 september 2020 visades två intressanta musikdokumentärer på Svt med John Holm och Marianne Faithfull. Och de kom naturligtvis upp till diskussion på det efterföljande mötet tisdag 15 september. Men det dröjde till vi såg nämnda filmer-.


ROBERT JOHNSON: Can't you hear the wind howl? (1997, YouTube)
En film av Peter Meyer, med underrubriken ”The life & times of Robert Johnson”, som mycket riktigt berättar historien om blueslegendaren Robert Johnson som redan 1938 föll för myten att 27 år gammal dö.
   Filmen är en blandning av dokumentär och spelfilm med skådespelaren Danny Glover i huvudrollen som berättare av den autentiska historien. I den svartvita spelfilmen spelas Johnson verklighetstroget av Keb' Mo' och där illustreras historien mycket trovärdigt och intressant.
   Historien berättas också med gamla journalfilmer från bomullsfälten och andra typiska miljöer på 30-talet. Föddes som Robert Johnson men hans mor gifte om sig och fram till tonåren var han känd som Robert Spencer. Första instrumentet han lärde sig var Jews harp innan intresset för gitarr kom. Hans instrument var akustisk gitarr som ofta spelades med slide.
   Robert hade tidigt Son House som idol och han lärde sig snabbt spela gitarr. Ike Sinnerman lärde honom spela gitarr. Scenen där Robert står i vägkorset där Route 61 och 49 möts illusterars snyggt med skallerorm och fullmåne. ”He sold his soul to the devil”.
   Han var ”En resande jukebox” och skrev egentligen inte låtarna själv som han sjöng utan han hörde och lärde sig dem på vägen. Sjöng ibland till sig pengar på vägen och skapade trafikstockningar. 1937 spelade han in 29 låtar som gav Robert Johnson en plats i musikhistorien.
   Filmen är fylld med många snygga bildtagningar som när han går på järnvägsspåret och sjunger ”Hell hound on the trail”. 13 augusti 1938 förgiftas Robert Johnson på Three Forks. ”His fame killed him” är ett uttalande och på gravstenen står det ”Resting in blues”.
   TisdagsAkademi-ledamoten Janne Rindar, flitig USA-resenär, har besökt (och fotograferat) tre olika tänkbara gravplatser för Robert Johnson: Greenwood Little Zion M.B. Church, Quito Payne Chapel M.B. Church och Morgan City Mount Zion M.B. Church. Fotografierna placerade uppifrån och ned.


WAYLON JENNINGS: My heroes have always been cowboys (1981)
Tillbaka till ursprungsidén på våra Akademi-möten: Texmex. Ty den här dokumentärfilmen med Waylon Jennings som ciceron utspelar sig på The 06 Ranch, Fort Davis i västra Texas. I ”USA:s last frontiers” som de säger.
   Filmen beskrivs som en ”musical documentary” men handlar mer om hästar, kor och djurhållning än musik fast det är Waylon Jennings som är huvudperson. Waylon umgås med äkta cowboys och sjungar även några låtar och spelar akustisk gitarr. Han är också speakerröst genom hela filmen.
   Inledningsvis ser man cowboys fånga in hästar, sedan släppa ut dom i den ödsliga vildmarken uppåt bergen, men det är det hårda jobbet med stora hjordar av kor som det huvudsakligen handlar om. Fina naturbilder mixas med det tuffa arbetet utomhus.
   En inblick i cowboylivet med fina gryningsbilder men också några sporadiska sånger från Waylon vars titlar jag inte känner till men gissar heter ”Sweet mother Texas”, ”Don't let the baby grow up to be a cowboy”, ”Stuck in the saddle” och annat.
   Det är stora områden som cowboys bevakar, 250 miles square sägs det, och på filmen blir det alltmer koskötsel som dominerar filmen. Efter 3-4 timmar i sadeln får vi se hur korna fångas in, på väldigt våldsamt sätt, och sedan brännmärks. Grymt men på riktigt.
   ”All day is the same” påpekas det. En kille började med det här i 7-årsåldern, ingen skola, och det är ett jobb där de blir både trötta och smutsiga. Kan vara ett våldsamt jobb med brutna armar och ben som följd. Det är våldsamma krafter i de mäktiga korna som kräver tuffa grabbar som bokstavligen är ”cowboys”. Det här är ett liv som kräver uppoffring och är långt från Bröderna Cartwrights romantiserade värld.


JACQUES BREL OCH HANS SÅNGER (1:56 lång, 2017) Svt Play
Mitt förhållande till Jacques Brel (1929-1978) är begränsat och då passar den här dokumentären om hans liv och musik perfekt. Men fransk chanson är ingen favorit i min värld. Kanske mest för att det är ett språk jag inte behärskar eller förstår men även den teatrala stilen känns emotionell i överkant. Nu var inte Brel fransman, som jag nog trodde från början, utan belgare. ”Det är för ordens skull jag blivit sångare” har han sagt.
   1966 fick han stående ovationer när han uppträdde, och blev legend i USA. Han beskrevs som ett åskväder. När han blev 37 ville han lägga av. ”Jag vill vara fri” sa han. I dokumentären får vi hela historien. Barndom fylld av vånda, familj, pappa jobbade på kartongfabrik. Jacques kände sig ensam och längtade bort.
   Började skriva sånger. Hade inget bra familjeliv och kallade sig Jacky Brel, konstnärssjäl. 24 år gammal lämnade han familjen och jobbet. Mot Paris där många kontakter väntade. 1953 blev han utvisslad live, var en glädjedödare med sina sånger men 1954 vände det positivt.
   Han var hänsynslös mot kvinnor som fanns runt honom hela tiden. Filmen är fylld av sv/v bilder, 1959 var han 30 år och 1960 blev han känd över hela Frankrike. Evighetslånga turnéer fast han hade rampfeber innan konserterna och kräktes alltid innan. Han jämför sång/musik med tjurfäktning. Fortfarande scenskräck, sånger utan paus men inga extranummer.
   Han hade en kamp med orden och kunde inte skriva noter. Blev poet 1964. Han ville fly, tog flygcertifikat. Han skrämdes av pengar, han gav bort dom.
   1966 slutar han turnera. Hittade nya uttryck med teater/musikalen ”Don Quixote” och blev filmstjärna. Han rökte fyra cigarettpaket om dagen och det slutade med tumör i lungan. Men innan han dog 8 oktober 1978 gjorde han en världsomsegling, då osams med dottern.


LOU REED: ”Rock & roll heart” (1:26 lång, 1998)
Det finns en handfull Lou Reed-relaterade dokumentärer om och med honom på YouTube men efter en liten research fastnade vi för den här. Programmet är producerat och regisserat av Timothy Greenfield-Sanders och den tituleras The Definitive Documentary. Är en ganska heltäckande film om Lou Reeds musikaliska historia. Fram till 1998 förvisso... När jag tittar får jag ibland känslan att det är ett program om en artist som inte lever längre men 1998 var Lou live and kickin'.
   Levande, suddiga, stökiga sv/v konsertbilder från någon New York-klubb. En sekvens som avslutas med ”I'm waiting for my man” där Lou till slut stirrar tittarna i ögonen. Akustiskt live och några filmade scener i stadsmiljö. Lou berättar att han först lärde sig klassiskt piano fast han egentligen gillade Carl Perkins och hade gitarristen James Burton som idol. Vi får i bild se tidiga singlar där Lou har skrivit låten under namnet Lewis Reed. Intimates hette bandet.
   Första gruppen 1959, inte så framgångsrik. ”Bytte namn på gruppen varje vecka eftersom ingen ville engagera oss två gånger”. Fick i skolan stort intresse för poesi i allmänhet och Delmore Schwarz i synnerhet. ”Det förändrade mitt liv”. Åkte till New York och blev låtskrivare. Surfmusik bland annat.
   Mötte först John Cale, spelade sedan gitarr med Sterling Morrison och Maureen Tucker och uppträdde på coffeehouses. Konserter som ofta filmades, det fanns många filmare i New York i Warhols närhet. Bob Dylan blinkar förbi på någon bild. Live med Lou och David Bowie från senare konsert. Lou log på scen!!!
   1972. Solo Lou. ”Transformer” spelades in i London men Mick Ronsons namn nämns inte(!) i sammanhanget. 1974: ”Rock'n'roll animal” då spelade han inte gitarr live, blonderat hår och ”Heroin” skreks det i publiken.
   På 80-talet gifte han sig med Laurie Anderson. 1993: Reunion med Velvet Underground, livebilder. ”Jag är musiker tills jag dör” är den sista vemodiga kommentaren från Lou Reed. ”Perfect day” avslutar dokumentären.


20 oktober gjorde TisdagsAkademien en utflykt till Hallsberg och en utställning med Love Antell. Jag har skrivit en egen rapport om den resan och den upplevelsen. Går att läsa här.


PLANXTY: (No Disco) Documentary (54:02 lång, 2003)
Bandet startade tidigt 70-tal. Musikaliska rötter från östeuropa, USA, balladsång och traditionell irländsk musik. Vi tas med till puben där det började på.
   Christy Moore hörde Liam O'Flynns säckpipa. Donal Lunny är vänsterhänt och spelar bouzouki. Andy Irvine spelade engelska folksånger innan. Virtuoser på sina instrument ser vi på livebilderna. Gruppen Sweeney's Men nämns.
   Fyra soloartister blev en grupp, Planxty, 1972. Blev förband på en Donovan-turné och i Galway var publiken galen i bandet. Gott om levande musik i den här dokumentären.
   Lunny lämnade för att spela med The Bothy Band och ersattes av Irvines kompis Johnny Moynihan. Moore lämnade för solokarriär och ersattes av Paul Brady. Rörigt i bandet vid den här tidpunkten 1975.
   Sedan får Phil Coulter tala ut om bandets relation till skivbolag och annat. Coulter är känd som låtskrivare: ”Puppet on a string” och ”Congratulations”... Han producerade tre album med Planxty.
   Åren 1972-74 tyckte Irvine var ”magic” men sedan var det mycket problem i gruppen. Reunion 1978. Lunny och Moore bildade sedan Moving Hearts och Irvine fortsatte med olika medlemmar.
   1981 spelade de på Eurovision Song Contest.


THE MAMAS & THE PAPAS STORY: Straight shooter (1:11 lång,1988)
Filmdokumentären har undertiteln ”The story of John Phillips and The Mamas & the Papas” som får sin förklaring genom många intervjuer med John Phillips och ”det lyckliga” slutet när han har kommit förbi livets alla bittra, drogrelaterade och riktigt svåra perioder.
Bakom gruppens yttre glada, solbrända liv finns det många tråkiga sekvenser. Men det började med det underbara introt till ”California dreamin'” som följde efter år av upplevelser av folkmusikscenen i Greenwich Village i NYC. Vi får Johns hela biografi när han föds 1935 i storm och dåligt väder. Pappan var militär och mamman var cherokeeindian.
   En långhårig John berättar nu (80-tal) om hela historien med den tidiga karriären som streetfighter, fascinationen för doo-wop och sånggrupper. Och han gifte sig tidigt med Susie Adams som blir intervjuad här. Och droger kom tidigt in i hans liv. Han försvann i långa tider från hemmet och drog till NYC.
   Överiga medlemmarna Denny Doherty och Michelle Phillips får också komma till tals i intervjuer men även Scott McKenzie och John Stewart.
   25-årige John mötte nio år yngre Michelle Gilliam fast han redan var gift. Denny lät som Bing Crosby men lärde sig 28 låtar på tre dagar. Cass Elliot kom in i gruppen, hade rutin från grupper som The Big 3 och The Mugwumps. Men hade också erfarenhet från droger och LSD.
   Kvartetten drog till Virgin Isles med Johns dotter Mackenzie Phillips, sex månader. Uppmärksamheten för låten ”California dreamin'” fick gruppen att återvända till NYC. John spelar några takter på låten med sin 12-strängade gitarr. Skivbolaget med Lou Adler förstod gruppens styrka.
   Beatles gör entré 1964! Michelle trodde ”Monday Monday” var slutet för gruppen. Men sedan kom flower power och där passade gruppen in perfekt. Fyra personligheter, fyra röster som passade ihop mycket.
   Andra albumet skulle spelas in och en otrohetsaffär mellan Michelle/Denny sårade hela gruppen. Dessutom älskade Cass Denny... Michelle ser väldigt fräsch ut i intervjuerna fast hon pratar om känsliga perioder i gruppens karriär.
   Michelle får sparken från gruppen och ersätts tillfälligt av Jill Gibson, Lou Adlers flickvän vid tillfället. Flower power-sommaren 1967. John skrev ”San Francisco” till Scott McKenzie, som blev ett tema för Monterey-festivalen, han organiserade festivalen där ett återförenat Mamas & Papas uppträder men sommaren 1968 spricker gruppen definitivt.
   Vi får se John i olika hattar och efter M&P-perioden dras han in i drogvärlden. Soloskivan ”John, the wolf king” är ett kommersiellt misslyckande och han blir bara långhårigare och skäggigare och lever under depression. Mama Cass får soloframgångar och dör 1974 bara 33 år gammal. En skinksmörgås sägs vara anledningen men det var en hjärtattack. Begravning i Hollywood och John är hysteriskt ledsen.
   John träffar Mick Jagger & Keith Richards som ska producera hans andra soloalbum men det slutar bara med ännu mer droger och mer kaos.
   1978 uppträder 3/4-delar av gruppen vid ett tillfälle men Michelle är besviken. ”John är grå och sjuk, går på kokain och heroin”. Ett förfall.
   John bor i Long Island vid havet men hemmet är ett enda kaos. Åker limousin in till New York och handlar droger och 1980 grips han vid en drogtransaktion och arresteras. I riktigt dåligt skick hamnar han på sjukhus i New Jersey och lyckas där vänja sig av med drogerna och ser på senare intervjuer fräsch och pigg ut. Men 2001 dör han av hjärttack liksom Denny 2007 (kidney failure).
   Ett tragiskt efterspel: MacKenzie Phillips (född 1959), dotter till John och hans första fru, påstod 2009 att pappa John hade våldtagit henne under lång tid. Skådespelare och ett liv med droger: kokain och heroin.

/ Håkan

ALL TIME BEST #44: "Fallingwater"

LISA MISKOVSKY: Fallingwater (Stockholm/Universal, 2003)

ETT ÅR INNAN LISA MISKOVSKY GJORDE DEBUT på skiva i eget namn lärde jag mig vid två tillfällen att stava till hennes efternamn. Dels på ett Backstreet Boys-album där hon är medlåtskrivare (tillsammans med Max Martin och Rami Yacoub) till hitlåten ”Shape of my heart”. Och dels som en av artisterna på filmsoundtracket ”Det blir aldrig som man tänkt sig” där hon gjorde en pampig och tungt stråkarrangerad ballad, ”Pärlor av plast”, skriven av Tomas Andersson Wij och Rebecka Törnqvist.
   Redan här kunde man misstänka att artisten i fråga hade svårt att bestämma väg eller musikalisk linje i sin karriär. Lägg därtill Lisas tidigare genuina sportintresse som skicklig snowboardåkare, där hon tillhörde landslagstruppen, och andra sporter som hockey, skateboard, surfing och tennis. Hennes val av framtid blev än mer komplicerat.
   Efter hennes insats på ovannämnda soundtrack, som ganska snäll och vänlig sångerska, kom hennes riktiga debut, ”Lisa Miskovsky”, våren 2001 som en musikalisk överraskning i den hårdare genren av popmusik. I mina öron var den som helhet professionellt driven men också ganska opersonlig. Elegant men lite mediokert producerad av DeadMono, ett producentteam (Fredrik Rinman/Malcolm Pardon) som senare kom att producera Stakka Bo, Eskobar och Joey Tempest. Samarbetet skakade dock fram en klockren hitlåt i ”Driving one of your cars” som är den stora anledningen att Lisa belönades med två Rockbjörnar 2002.
   I sin splittrade syn på framtiden och fokus åt många olika håll började Lisa inför nästa steg i karriären, albumet ”Fallingwater”, överraskande samarbeta med sin norrländska barndomskamrat Dennis Lyxzén, känd från Refused och The (International) Noise Conspiracy, och hans nya band The Lost Patrol. På det bandets album ”Songs about running away” (2003) körar Lisa på sju låtar och har skrivit duetten ”Alright” tillsammans med Lyxzén. En energisk Motown-skumpande poplåt som under år framöver blev en obligatorisk extralåt på Lisas konserter.
   The Lost Patrol-sekvensen var en skapligt annorlunda uppladdning inför nästa Lisa Miskovsky-skiva, ”Fallingwater, som släpptes i oktober 2003. Titeln kom från ett hus som den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright hade ritat. Mannen som Paul Simon skrev en sång om (”So long, Frank Lloyd Wright”) som finns på Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”-album (1970).
   Hela mitt medvetande om Lisas ”Fallingwater” baseras på Kent-ledaren Joakim Bergs närvaro som låtskrivare men också framförallt som producent. Hela skivan andas klass och kvalité men är ju inte riktigt bara Bergs mästerverk. Jag har väl under åren uppförstorat hans insats och inte noterat på allvar att låtarna väldigt ofta är tillverkade i ett samarbete mellan Lisa och Joakim. Men sedan finns det Kent-klanger i arrangemang och sound, gruppens gitarrist Sami Sirviö medverkar till och från, som Berg naturligtvis är ansvarig för. För övrigt ska jag för rättvisans skull tillägga att Berg har producerat ”Fallingwater” tillsammans med teknikern Simon Nordberg.
   Lisa och Joakim träffades första gången redan 1997 och började anfalla varandra med idéer. Joakims melankoliska ton, som även genomsyrar hans låtar med Kent, mötte Lisas lugna, jordnära och enkla personlighet. Och den kombinationen fick ”Fallingwater” att bli den fantastiska skiva som jag 2003 utnämnde till det årets bästa svenska album.
   För att beskriva skivans storhet kan jag citera mig själv från recensionen i Nerikes Allehanda 29 oktober 2003: ”Soundet är ofta kattmjukt och känsligt. Lisa sjunger som en gudinna och tillsammans med de ytterst varsamma arrangemangen vill jag numera placera henne jämsides Nina Persson som sångerska. Joakim Berg är nyckeln till Lisas övertygande lyft och den stora förklaringen till albumets genomgående triumf. Genom låtarna, ofta i ett lyhört samarbete mellan Lisa och Joakim, har han tagit fram sångerskan, människan och själen. När jag ska dra musikaliska paralleller måste jag nämna namn som Emmylou Harris och systrarna McGarrigle.”

”YOU DANCE JUST LIKE ME” har Lisa faktiskt skrivit på helt egen hand. Ett fjäderlätt och anspråkslöst countrysväng gör sig fantastiskt bra till Lisa Miskovskys röst.



/ Håkan

ALL TIME BEST #45: "All things must pass"

GEORGE HARRISON: All things must pass (Apple, 1970)

PÅ MÅNGA SÄTT OCH UR MÅNGA OLIKA synvinklar kan George Harrisons riktiga solodebut bäst beskrivas med ett enda ord: Storslagen. Med skivproducenten Phil Spector som regissör var det ganska naturligt och väntat att det övergripande soundet på ”All things must pass” skulle bli just storslaget, fullt med ekotyngda effekter och massor med musiker på varje spår.
   Just vid den här tidpunkten, 1970, var Phil Spector väldigt involverad i The Beatles och flera av medlemmarnas soloskivor. Han kom ju in, på uppmaning av John Lennon, som en räddare i nöden för att producera om de redan befintliga ”Let it be”-inspelningarna, ”Reproduced for disc by Phil Spector” som det bokstavligen står på skivomslaget.
   ”All things must pass”, förpackad i en maffig kartong med tre(3!) vinylskivor och en stor affisch, blev det första men inte sista samarbetet med Spector för George. Förutom ”Let it be”-skivan producerade Spector John Lennons ”Instant karma”-singel (George spelar gitarr och piano på låten) och spelades in på en dag, 27 januari 1970, och sedan ”John Lennon/Plastic Ono Band”-albumet parallellt med ”All things must pass”.
   1970 var på många sätt ”Ring out the old, ring in the new” (textrad hämtad från en senare låt av George…) för Beatles-medlemmarna. Gruppen hade under uppmärksammade former splittrats och det rådde otrolig aktivitet på alla fyra medlemmarnas begynnande solokarriärer och i det årets tävlingsmoment var det faktiskt George som tog hem vinsten.
   Paul McCartneys första soloskiva ”McCartney”, som lite provocerande släpptes innan Beatles sista album, var ju nästan en lågbudgeterad demoskiva och Ringo Starr prövade på både det ena (evergreens på ”Sentimental journey”) och det andra (country på ”Beaucoups of blues”). Det var egentligen bara John Lennons kvalitéer som kunde konkurrera med George.
   I den stora turbulensen efter Beatles sammanbrott kom ”All things must pass” som en stor och mäktig revansch för George Harrison. Han, som alltid fick stå tillbaka för alla Lennon-McCartney-låtar på Beatles-skivorna, fick nu äntligen vika ut sig i all sin härlighet på en debut fylld av slagkraftiga låtar, ett underbart välljudande sound förpackat i en bedårande snygg och elegant box. Jag noterade i Nerikes Allehanda 30 november 1970 att boxen skulle komma att kosta 55 kronor i butiken…
   Under Beatles sista år som existerande grupp hade även George experimenterat sig fram till sin riktiga solodebut. Udda skivor i eget namn, dels med den starkt indiskt kryddade filmmusiken till ”Wonderwall” och dels med den ytterst experimentella ”Electronic sounds” som var mer, som titeln säger, elektroniska ljud än sånger och konventionella låtar.
   Men några av låtarna på ”All things must pass” hade sina rötter i Beatles historia. Både titellåten, ”Hear me lord” och ”Isn’t it a pity” fanns med bland alla inspelade låtar som Beatles producerade under januari och februari 1969. Inspelningar som då var avsedda för ett album vid namn ”Get back” men över ett år senare återuppstod som ”Let it be”-skivan. Men de här Harrison-låtarna som så här tidigt var demoliknande versioner med enbart George närvarande. ”All things must pass”-låten finns faktiskt med på Beatles tredje ”Anthology”-skiva från 1996. Just den inspelningen är gjord på Georges 26-årsdag 24 februari…

VI SKA INTE GLÖMMA BORT ATT det här mästerverket till trippel-album är gjort av en 27-åring med mycket funderingar, vuxna tankar, spirituella idéer och framförallt helt utvecklade musikaliska ambitioner.
   De ovan tre nämnda låtarna har ju en viss vemodig prägel och det kan förklaras av att mitt under inspelningsarbetet, i juli 1970, dog Georges mamma Louise i cancer. Den händelsen tillsammans med Georges egen rundvandring i religionsfrågor påverkade naturligtvis både texterna och det lågmälda anslaget på många låtar.
   Det var dock nära att två av skivans mest framträdande låtar hade gått förlorade till det här projektet. Både ”My sweet Lord” och ”All things must pass” hade han på ett tidigt stadium skänkt till Billy Preston och det George Harrison-producerade albumet ”Encouraging words” som spelades in våren 1970 strax innan Harrisons egna inspelningar till ”All things must pass” inleddes. Det var till och med så att det fanns långt framskridna planer, releasedag 4 september 1970 och skivnummer APPLE 29, att ge ut ”My sweet Lord” på en Billy Preston-singel. Det hade förändrat spänningen och nyfikenheten inför Harrisons egen skiva högst märkbart.
   Låtmässigt är det nästan genomgående mycket hög standard på ”All things must pass”-skivan. Lika underbart imponerande idag som då i december 1970. Själv var George lite tveksam till soundet när skivan återutgavs 2001, mindre än ett år innan han avled i november 2001. Då skrev han i cd-häftet: ”I still like the songs on the album and believe they can continue to outlive the style in which they were recorded. It was difficult to resist re-mixing every track. All these years later I would like to liberate some of the songs from the big production that seemed appropriate at the time, but now seems a bit over the top with the reverb in the wall of sound”.
   Jag kan inte riktigt hålla med George. Tycker produktionen, soundet och framförallt låtarna har överlevt decennierna väldigt bra för att inte säga perfekt. De underbart vemodiga balladerna ”Isn’t it a pity”, ”Behind that locked door”, ”Run of the mill”, ”Beware of darkness” och ”All things must pass” är ju odödliga klassiker i George Harrisons hela skivproduktion. Dit kan vi även räkna Bob Dylan-samarbetet ”I’d have you anytime” och den Dylan-inspirerade sololåten ”Apple scruffs”. Med de mer tempoladdade låtarna ”My sweet Lord” (lite uttjatad har den blivit genom åren), ”Wah-wah”, ”What is life” och ”Awaiting on you all” (Spector på hemmaplan i sitt bästa jobb sedan Ike & Tina Turners ”River deep, mountain high”) och ”Art of dying” är en ”If I needed someone” del 2.
   Så har vi tredjeskivan, betitlad ”Apple jam”, som är just jamsession i studion med alla musiker delaktiga i de så kallade kompositionerna. Kanske mer intressanta musikaliskt än rent melodimässigt men jag gillar dessa långa sjok av flödande musik bättre idag än för över 40 år sedan. Sedan ska vi ju inte glömma att under de här inspelningarna skapades den stora rockgruppen Derek & the Dominoes då Eric Clapton, Carl Radle, Bobby Whitlock och Jim Gordon bestämde sig för att fortsätta arbeta ihop som en enhet.
   Under ”All things must pass”-inspelningarna gick Derek-bandet in i studion tillsammans med Phil Spector och spelade in en singel, ”Tell the truth” och ”Roll it over” där George Harrison medverkar. Den gavs ut som bandets debut men drogs snabbt in och låtarna spelades in på nytt till det kommande ”Layla… and other assorted love songs”-albumet som släpptes i november 1970 strax innan ”All things must pass”.

”AWAITING ON YOU ALL” är en underbar George Harrison-låt i en exemplarisk Phil Spector-produktion.



/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 1

KUNGSGATAN 1 (K1)/STALLBACKEN



Gro Stallbacken är idag namnet på restaurangen på Stallbacken, Kungsgatan 1.


Mellan 2011 och vintern 2019/20 fanns restaurangen som delade namn med sin adress, Kungsgatan 1 som ibland förkortades till K1.


På torget Stallbacken har det genom åren arrangerats många konserter av mer anspråkslös prägel.


PÅ DEN KULLERSTENSLAGDA INNERGÅRDEN, i kvarteret som heter Stallbacken och i folkmun även kallas Gamla Stan, samsas idag en rad olika företag. Krogar som Makeriet, Restaurang Amano, Gro Stallbacken, Sveas Café & Bistro och de båda butikerna CE inne.ute och Butiken på Stallbacken.
   Krogen som från sommaren 2020 heter Gro hette mellan 2011 och 2019 Kungsgatan 1 (eller K1 som den ibland förkortades) där den tog över lokalen från Bredbar Kök & Deli. Där framfördes en hel del levande musik både i konventionella konserter och under Live at Heart-festivalerna.
   Jag upplevde ett par konserter på plats där men på torget utanför gjorde Live at Heart-festivalen några dagliga besök under några år.
   Stallbacken fick sitt nuvarande utseende i mitten av 1990-talet när de omkringliggande husen renoverades och återställdes i gammal stil.
   Mitt på torget finns en bronsstaty föreställande en av de Bysantinska hästarna, gjuten på Herman Bergmans konstgjuteri i Stockholm 1997. Hästen ger sken av gamla tider när det i kvarteret fanns en skjutsstation och ett hyrkuskverk.

Foto: Kristin WesterDuon Lars Bygdén och Richard Lindgren uppträdde på restaurang Kungsgatan 1 i november 2011.


RICHARD LINDGREN/LARS BYGDÉN 19/11 2011 Kungsgatan 1
MAGNUS LINDBERG 28/1 2012 Kungsgatan 1
JIM AND SAM 4/9 2014 Stallbacken/Live at Heart
GOOD HARVEST 4/9 2014 Stallbacken/Live at Heart
HILDUR 5/9 2014 Stallbacken/Live at Heart
FU*K 6/9 2014 Stallbacken/Live at Heart
SWITCHBACK 4/9 2015 Stallbacken/Live at Heart
MATHIAS LILJA & HENRIK WIND 19/7 2018 Stallbacken

/ Håkan

Örebro: Nygatan 27

NAJZ PRAJZ


Nygatan 27, under några år (2011-2015) klassisk adress för Najz Prajz-butiken, är numera hemvist för frisören Studio Fräsch.

Foto: Kristin WesterNajz Prajzs skyltfönster på Nygatan 27 i november 2012.

19 NOVEMBER 2011, EN OCH EN HALV MÅNAD efter flytten från Drottninggatan 30 var det invigning på skivbutiken Najz Prajzs femte adress i Örebro, Nygatan 27. Efter Storgatan 8 (1988), Storgatan 12 (1992), Storgatan 7 (1995) och Drottninggatan 30 (2001) blev det dags för Anders Damberg & Co att varva ned verksamheten och anpassa butik efter en alltmer vikande skivförsäljning.
   Invigningsdagen 2011 blev en intensiv lördag på Nygatan 27. Inleddes med skivsignering av hela Eldkvarn som kvällen innan hade spelat på Konserthuset i Örebro. Senare samma dag kom turnéduon Richard Lindgren/Lars Bygdén förbi skivbutiken för att spela några låtar innan de på kvällen skulle uppträda på restaurang i Örebro.
   I Najz Prajz-affären på Nygatan 27 blev konserttillfällen inte lika intensivt förekommande som på Drottninggatan. Men ungefär ett år efter invigningen fick jag ändå nöjet att ännu en gång uppleva Richard Lindgren på affärens minimala scen, den här gången ensam.
   Under åren på Nygatan tog Spotify över helt från skivmarknaden och Najz Prajz befann sig på ett sluttande plan och drygt tre år efter invigning stängdes affären. Anders Damberg förklarar:
   - Vårvintern 2015 låste jag dörren på Nygatan 27 och kastade bort nycklarna. End of the story.
   En klassisk och legendarisk skivaffär gick i graven.

Foto: Kristin WesterPå invigningsdagen 19 november 2011 ställde sig Lars Bygdén och Richard Lindgren i Najz Prajzs skyltfönster på Nygatan och framförde några låtar.


RICHARD LINDGREN/LARS BYGDÉN 19/11 2011 Najz Prajz
RICHARD LINDGREN 10/11 2012 Najz Prajz

/ Håkan

ALL TIME BEST #46: "Känn ingen sorg för mig Göteborg"

HÅKAN HELLSTRÖM: Känn ingen sorg för mig Göteborg (Virgin, 2000)

FÖR HELT NEUTRALA MUSIKLYSSNARE bleknar kanske Håkans Hellströms debutalbum, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, i en jämförelse med de följande tre skivorna han gav ut på 00-talet. ”En debut som lovade gott om en karriär som hade mycket kvar att ge”, kanske kritiken kunde låta. Men jag vill bestämt hävda att utan den här så gott som sagolika och monumentalt starka förstaskivan hade Håkan Hellström aldrig nått de höjder och framgångar som han under de följande 20 åren kunde räkna in. Succéerna har avlöst varandra och det verkar inte finnas några gränser för hur många Ullevi-konserter Håkan Hellström kan göra på en sommar (när och om konsertverksamheten är tillbaka till det normala?).
   Nåja, det går kanske att rent matematiskt räkna ut att Håkans övriga album på 00-talet, "Det är så jag säger det” (2002), ”Ett kolikbarns bekännelser” (2005) och ”För sent för edelweiss” (2008) med några oöverträffade enskilda låtar som starka argument, innehåller bättre produktion (namn som Björn Olsson och Jocke Åhlund gav givetvis tyngd åt soundet), mer genomarbetat låtmaterial och större aura kring artisten. Men jag vill ändå påstå att ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” innehållsmässigt är historiskt blytung när Sveriges hela pophistoria ska sammanfattas.
   Här finns låtar som aldrig kan strykas ur Håkans liverepertoar och mycket riktigt fanns ”En vän med en bil”, ”Ramlar”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Nu kan du få mig så lätt” med på setlistan på senaste Ullevi-konserten 2017. Den sistnämnda låten, eller ”Vi två, 17 år” som också finns med på albumet, var det obligatoriska finalnumret på elva av de tolv konserter jag upplevde med Håkan mellan 2000 och 2011. Det säger det mesta om de nästan tjugo år gamla låtarnas odödliga värde.
   Jag var från första stund, för tjugo år sedan, ingen hängiven Håkan Hellström-fan. Tyckte första singeln (titellåten) var klart annorlunda och stod ut effektivt i radioskvalet när den spelades flitigt på min arbetskamrats transistorradio under sommaren 2000. Så udda att jag nog trodde att han var ännu en representant för den simpla men snart bortglömda kategorin one-hit-wonder.

ALBUMET, SOM FÖLJDE PÅ HÖSTEN, kom ändå att fullständigt krossa mina fördomar och verkligen imponera med sin rad av genomgående starka låtar. Så personligt, så låtstarkt och med en så känslomässig attack att jag med lätthet däckades. Den imponerande kvalitén blev än mer påtaglig när Håkan började turnera där han på scen med all sin energi kunde pumpa upp låtmaterialet till himmelska höjder.
   Håkan Hellströms tidiga framgångar var ju en tidigare okänd mix av falsksång och gränslös personlighet. 2000 var det i den svenska artistbranschen ännu så länge ganska tunnsått med vingliga sångröster som rörde upp känslor och skapade motsättningar i tyckandet för och emot. Håkan besegrade galant den kritiken och gick med full kraft mot nya framgångar.
   För mig dök Håkan Hellström upp från ingenstans. Göteborgs nya generation av musiker och artister hade gjort entré under 90-talet och Håkan var ju en del av den utvecklingen. Men musikaliskt höll han i slutet på 90-talet ändå en låg och ganska anonym profil.
   Håkan började spela trummor med Broder Daniel redan 1989 men lämnade det ännu oupptäckta men snart legendariska bandet 1995 och började spela några år med ett annat Göteborgsbaserat band, Honey Is Cool. Efter den sejouren var han 1997 tillbaka i Broder Daniel, nu som basist, men långt från sångmikrofonen. Nu hade det bandet, med Henrik Berggren i spetsen, etablerat sig på två album och på tredje skivan, ”Broder Daniel forever” (1998), körar Håkan tillsammans med Theodor Jensen.
   På den skivan kom Håkan i kontakt med producenten Mattias Glavå och 1999 börjar de spela in solodebutalbumet medan han fortfarande var Broder Daniel-medlem vilket han lite uppseendeväckande fortsatte med till 2002. Två år in i solokarriären!
   För att ytterligare bevisa låtmaterialets genomgående kvalitéer på ”Känn ingen sorg” släpptes fyra låtar från albumet som singlar men jag råkar ha en egen favoritlåt från skivan.

”DOM DIMMIGA DAGARNA” har så vitt jag vet Håkan Hellström aldrig framfört på scen. En ballad som kryddas av Stefan Sporséns andäktigt vackra trumpet som ökar i intensitet och mot slutet förenas med la-la-la-allsång och ett nästan berusat blåsarrangemang, av Håkan och Timo Räisänen, som crescendo.



/ Håkan

Mitt sällskap under ”McCartney 3, 2, 1”

Ian MacDonalds bok ”En revolution i huvudet” är en vän att hålla i handen när man ser ”McCartney 3, 2, 1”.


PRECIS SOM NÄR JAG FÖR NÅGRA VECKOR sedan tittade på den långa ”Get back”-filmen på Disney+, och hade två böcker till min hjälp för att analysera historien, så inträffade en motsvarande situation när jag satt och upplevde de sex delarna av ”McCartney 3, 2, 1”. Närmast till hands under de nästan tre timmarna hade jag författaren och musikjournalisten Ian MacDonalds bok ”En revolution i huvudet” (Bo Ejebyb Förlag, 1995) med underrubriken ”The Beatles inspelningar och 60-talet”. Den svenska upplagan av den i musikkretsar mycket uppskattade ”Revolution in the head” från 1994 som har återpublicerats vid ett flertal tillfällen.
   Engelsmannen Ian MacDonald, egentligen född MacCormick, var under åren 1972-1975 biträdande redaktör på NME där han personligt skrev om allt mellan Laura Nyro och Neil Young, Miles Davis och Steely Dan. Intressanta år för tidningen som då gick om Melody Maker i antalet läsare och blev Englands mest lästa musiktidning. Andra skribenter hette Nick Kent, Charles Shaar Murray och Mick Farren och jag minns åren med glädje.
   MacDonald hade också kontakter i Roxy Music-kretsar och han bidrog med texter till den Phil Manzanera-relaterade gruppen 801:s album ”Listen now”. I gruppen fanns för övrigt också Ians bror Bill MacCormick.
   1979 skrev Ian den uppmärksammade boken ”The New Shostakovich” där han beskrev den ryske kompositören Dmitrij Sjostakovichs liv som dissident. Många års tystnad resulterade i ”Revolution in the head”-boken som väckte stor uppmärksamhet både i musikbranschen i allmänhet och i Beatles-kretsar i synnerhet.
   I det långa förordet, 32 sidor(!), placerar MacDonald Beatles i en historisk kontext och beskriver samtidigt hur 60-talet var något nytt, annorlunda och speciellt. Han inleder med: Unga människor hittar alltid sätt att roa sig på, oberoende av tid och plats; ungdomens naturliga dynamik bidrar till att sätta färg på omgivningarna. Begeistrade av just sin flyktiga blandning av musik och mode har tonåringarna i varje generation sedan 1955 trott att deras tid var särskilt unik. Dock var sextiotalet speciellt för en betydligt bredare åldersgrupp än under någon period förr eller senare.
   ”Revolution i huvudet” är verkligen en underhållande bok om Beatles musik. Innehåller till lika delar nördig detaljerad information som personligt subjektiva åsikter om musik, texter och arrangemang. Nästan som initierade recensioner 30 senare. Han har till sin hjälp fått tillgång till Beatles mastertejper och går på djupet i sina analyser av samtliga utgivna Beatles-låtar.
   I kronologisk ordning, vid inspelningstillfället, plöjer MacDonald genom Beatles hela diskografi, låt för låt. Detaljerat presenterar han varje inspelning, låtskrivare, vilka instrument de fyra Beatles-medlemmarna spelar, eventuella studiomusiker, exakta inspelningsdatum och sedan utgivningsdatum i både England och USA.
   Det gör att boken inleds med ”Love me do” (1962) och avslutas med ”I me mine” vars sista inspelning, med bara 3/4-delar av gruppen närvarande, sker 2 april 1970.
   Men det är Ian MacDonalds egna åsikter om varje inspelning som gör boken till en ovanligt underhållande och personligt skriven uppslagsbok. Och allra bäst är nästan de vanligt förekommande fotnoterna där den intressanta informationen närmar sig överkurs i ämnet The Beatles.
   Jag har på Håkans Pop vid några tillfällen under åren citerat MacDonald eller hänvisat till ”Revolution i huvudet” på några ställen, när jag exempelvis skrev om coverlåten ”Money” och ”She loves you”, men vill nu i dessa heta Beatles-tider rekommendera boken till allt och alla.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.