Tidigare blogginlägg

ALL TIME BEST #47: "Every picture tells a story"

ROD STEWART: Every picture tells a story (Mercury, 1971)

HÅKANS POP-BLOGGEN STRUNTAR FULLSTÄNDIGT i hur många gånger artisten i fråga har varit gift, hur många barn han har blivit pappa till eller hur ofta han har förekommit i skvallerspalterna. När det gäller Rod Stewart, det är nämligen han som är dagens huvudperson, finns det så många musikaliska höjdpunkter, så många energiska insatser på rockscenen och så ofantligt många historiska låtar som väger upp hans eventuella beteende på annat håll.
   Rod Stewart har många positiva saker som artist på sitt samvete. Redan när han som 26-åring når sin absoluta höjdpunkt på skiva, “Every picture tells a story” (1971), hade han en lång men kanske inte alla gånger så framgångsrik karriär att blicka tillbaka på. 60-talet hade varit lärorikt och genomgående utvecklande för den musikaliskt rastlöse London-grabben.
   Som 16-åring valde han bort fotbollen (Brentford FC, numera Premier League-klubb) och valde musiken. Med grupper som The Ray Davies Quartet (med Kinks-stjärnan som inte ville sjunga), Jimmy Powell & the Five Dimensions, Hoochie Coochie Men (med Long John Baldry), Steampacket (med Baldry, Brian Auger och Julie Driscoll) och Shotgun Express (med flera kommande Fleetwood Mac-medlemmar) plus flera små soloförsök däremellan.
   Innan han 1967 hamnade i Jeff Becks grupp, tillsammans med Ron Wood, och fick där en chans att visa upp sig sig på de större scenerna. Skrev låtar med Beck, kallade sig då för Jeffrey Rod, och sjöng på singel-b-sidorna (A-sidan var ofta instrumental) och på de båda albumen “Truth” och “Beck-Ola”.
   Ron Wood lämnade sedan Beck för att ersätta Steve Marriott som gitarrist i Small Faces och naturligtvis lockades Stewart när bandet även sökte en sångare. Rod hade påbörjat inspelningarna av sitt första soloalbum, “An Old Raincoat Won't Ever Let You Down”, och därmed en solokarriär när han också tackade ja till erbjudandet från Faces som då var det förkortade namnet på gruppen.
   Jag hade på 60-talet följt Small Faces med allt större ögon och öron, ”Ogden’s nut gone flake” (med det runda omslaget) var en av de första skivorna jag ägde, så fortsättningen som Faces attraherade mig 1970. Köpte direkt ”First step” (i USA kallade sig gruppen fortfarande Small Faces…) men avvaktade än så länge med Rod Stewarts soloskivor. Men ”Every picture tells a story” blev den riktiga inkörsporten till Rod Stewarts solokarriär.
   I Sverige distribuerades den amerikanska pressningen av “Every picture...” med kraftigare papp och spektakulärt utvikomslag som dessvärre sedan länge har fallit i bitar i min skivhylla. Men där på utviket får vi en tydlig fingervisning om vilka musiker som Rod har använt sig av på skivan. Ron Wood och Ian McLagan, från Faces, medverkar men även de övriga Faces-medlemmarna finns där på en låt, Temptations gamla ”(I know) I’m losing you”, men av kontraktsskäl nämns de inte med namn men får ett tack för att Rod fick möjlighet att göra den här soloskivan:
   ”Here we have few tunes, a couple of songs, and one or two sad laments for your musical ear. In the nonchalant construction of this album I'd like to express my gratitudes to all and sundry, for tuning up on a Monday, being on time and in a 'merry frame of mind'. Also... I'd like to drink a toast to my old associates and colleagues The Faces (Jones, McLagan, Lane and Wood) (and their persons) for being patient in giving me the time to make this recording and for the musical development on 'Losing you'. Not forgetting Mike Bobak and Phil - for their engineering abilities. Bless their cotton socks.”

McLAGAN SPELAR GENOMGÅENDE ORGEL på albumet medan pianot spelas av Pete Sears, en engelsman som hade spelat med bluesrockgruppen Steamhammer, och sedan var han Stewart trogen på flera skivor fast han flyttade till USA och började spela med Quicksilver Messenger Service och senare Jefferson Starship.
   Martin Quittenton, också Steamhammer-medlem, spelar akustisk gitarr och har skrivit “Maggie May”, skivans mest kända låt, tillsammans med Rod. Basisterna Andy Pyle och Danny Thompson, fiolkillen Dick Powell och den gamle trummisen från Steampacket och Jeff Beck Group, Micky Waller, spelar också på skivan.
   Men killen som spelar mandolin på skivan har inte fått någon rättvis credit. “The mandolin was played by the mandolin player of Lindisfarne – The name slips my mind” som det lite nonchalant står på omslaget. Namnet som Rod Stewart för ögonblicket inte kunde namnet på var Ray Jackson och synnerligen viktig för soundet på hela “Every picture tells a story” och jag tänker inte bara på låten “Mandolin wind”.
   Rod släppte bara en singel från albumet. En skiva där A-sidan från början var hans fina tolkning av Tim Hardins “Reason to believe” med “Maggie May” på andrasidan. Radiproducenterna vände snart på skivan och det slutade med att “Maggie May” i oktober 1971 toppade listorna både i England och USA. Samtidigt som hela albumet gick upp i topp i de länderna.
   Blandningen av stilar och mixen i olika sound på albumet ger paradoxalt ett homogent intryck. Där ren Faces-rock blandas med engelsk folkrock och egna låtar blandas med material från Bob Dylan och Motown. Tillsammans med Sam Cooke-låtar är det tre ingredienser som fanns med på nästan alla Rod Stewart-skivor på 70-talet.
   Dylan-låten ”Tomorrow is a long time” var 1971 en tämligen obskyr låt. Spelades in av Dylan till albumet “The Freewheelin' Bob Dylan” (1963) men valdes bort och släpptes inte officiellt med Dylan förrän på samlingsskivan “Bob Dylan's Greatest Hits Vol. II” 1971. Flera månader efter “Every picture tells a story”. I Sverige är låten mest känd i Tottas tolkning med Ulf Dagebys svenska text, “Bara om min älskade väntar”.
   På vissa pressningar (men inte på min...) har de små instrumentala sekvenserna, som inleder eller avslutar de konventionella låtarna, fått egna titlar. Det akustiska introt till “Maggie May” är skrivet av den klassiskt skolade gitarristen Martin Quittenton och heter “O. Henry” och avslutningen på Elvis Presleys gamla “That’s alright” känner vi som den gamla traditionella melodin “Amazing grace”.

”MAGGIE MAY” är den solklart mest kända låten på ”Every picture tells a story”.



/ Håkan

”McCartney 3, 2, 1”

Den nästan tre timmar långa programserien ”McCartney 3, 2, 1”, med Rick Rubin och Paul McCartney, förklarar Beatles storhet i både tal och musik.


McCartney 3, 2, 1
Regi: Zachary Heinzerling
(Disney+)

OM MAN BESKRIVER GET BACK-FILMEN som nostalgi på allvar är väl följetongen ”McCartney 3, 2, 1”, i sex delar, nostalgi i nutid. Skivproducenten Rick Rubin möter Paul McCartney och diskuterar extrema detaljer i gamla inspelningar och låtar. Fast egentligen är det McCartney som har bjudit in Rubin ty Paul McCartney är ansvarig producent för hela programserien. Allt ser väldigt anspråkslöst ut i bild, svartvitt och avskalat i studion, men i listan som presenteras efter programmen räknade jag (lite slarvigt förvisso) till närmare 200 personer som har varit med och skapat programmen.
   Regissören för programmen, Zachary Heinzerling, är ett okänt namn i branschen men hans roll i sammanhanget är väldigt tillbakalutad. ”McCartney 3, 2, 1” är en dokumentär där Rubin och McCartney ”agerar” utifrån egna intressen och gör programmen till en upptäcktsresa i Beatles-minnen i synnerhet och musikhistoria i allmänhet. För Beatles-fantaster, som undertecknad, är den otroligt intressant och för den musikintresserade allmänheten ett historiskt dokument som i detalj förklarar varför musiken låter som den gör. Främst Beatles-låtar dissekeras med ibland kirurgisk precision som får tittare/lyssnare att upptäcka helt nya ljud och instrument i kända låtar.
   Varje program, cirka 30 minuter, i den sex kapitel långa serien har fått ett eget namn på svenska som till viss del förklarar innehållet kring ett visst tema.

1. Sådant här för oss samman
Tonen och ambitionen i den här programserien sätts direkt i första låten i det första programmet, ”All my loving”. Kring den till synes enkla men slagkraftiga Beatles-låten visar Rick Rubin en omedelbar fascination. Genom att dra i olika reglage på det stora mixerbordet tar han fram olika instrument och upptäcker countryrytmen samtidigt som Paul McCartney förklarar hur han och John Lennon samarbetade och skapade minnesvärda låtar. ”We can work it out” var ett annat exempel.
   Paul berättar hur de franska textraderna i ”Michelle” kom till och redan här beskriver han producenten George Martin som ”helpful” fast jag misstänker att han bidrog långt mycket mer till det klassiska Beatles-soundet på 60-talet.
   ”McCartney 3, 2, 1” rör sig fritt i historien, fram och tillbaka i kronologin, och plötsligt blir det fokus på ”Sgt Pepper” där Beatles utifrån ett alter ego-band kunde experimentera helt fritt – och gjorde det också. Vi fick se ett liveuppträdande med Jimi Hendrix där han bara två dagar efter Beatles skivrelease spelade titellåten inför en samlad popgeneration i London. Berättas också varför Ringo Starr fick sjunga ”With a little help from my friends” (han var populär hos Beatles-publiken) och Pauls bas lyfts fram och låter fantastisk med ett udda sound.
   Paul tar fram den akustiska gitarren, minns en låt som John och han skrev redan 1959 och spelar några fraser från ”Thinking of linking”.

2. Tonerna som gillar varandra
”Jag kan inte läsa musik”, berättar Paul och förklarar att låtarna de skrev måste fastna i huvudet och inte på ett papper. Han sätter sig vid pianot och leker med tangenterna och det slutar med sex lekfulla ackord. ”Jerry Lee Lewis lekte piano” och spelar det klassiska soundet men hänvisar också till en yngre artist, John Legend.
   ”Let it be” och Paul visar hur enkelt pianospelet är innan han, inför ”Eleanor Rigby”, förklarar Beatlesmusikens närhet till Bach. Och det maffiga stråkarrangemangen ligger i bakgrunden när Paul visar att mixerborden i Abbey Road-studion hade en ”pop”-knapp och en för klassisk musik.
   Andra programmet i serien blir än mer intressant och händelserikt när Paul berättar historien om piccolatrumpeten i ”Penny Lane”. Hur den klassiskt skolade David Mason nästan vägrade spela de omöjligt höga tonerna, som Paul ville ha, och menade att de var ”out of the range”. Här lyfts trumpetsolot ut ur hela arrangemanget. Fantastiskt!
   ”Lady Madonna” och honky tonk-pianot blir nästa diskussion innan programmet når 15:00 och Rubin lämnar Beatles och siktar in sig McCartneys ”Band on the run” som egentligen är ett medley med flera olika delar och olika tempon. ”Waterfalls”, en av få höjdpunkter på det till stora delar elektroniska albumet ”McCartney II”, låter alldeles fantastiskt här.
   Fortfarande vid pianot slänger Paul spontant ur sig en nyskriven låt, som i eftertexten fick titeln ”Life can be hard”, och citerar sedan Mozart, ”I like notes that like each other”. Programmet avslutas med en filmsnutt från 11 juni 1968 när Paul sitter i studion, spelar akustisk gitarr och sjunger ”Blackbird”.

3. De vi älskade älskade oss
Programmet skulle inledningsvis handla om hur Beatles influerats av andra artister. Efter ”Back in the USSR” talas det om Little Richard. Efter ”Baby's in black” om Everly Brothers och hur viktigt det var att singlarna innehöll två bra låtar och inte, enligt Phil Spectors devis, en enda och sedan en instrumentallåt på b-sidan.
   Vi får höra George Harrisons intro-solo på ”And I love her” och Paul berättar hur viktigt det är med slutet på en låt och tar Roy Orbison som exempel. Programmet fortsätter med mer prat och mindre musik och namn som Kinks, Bob Dylan och Jimi Hendrix nämns.
   När Rubin och McCartney lyssnar på detaljer i ”Lucy in the sky with diamonds” upptäcker de delar av falsksång och Paul berättar hur Johns text kom från en av hans sons teckningar och hur Beatles inspirerades av Lewis Carroll och den hundra år gamla ”Alice in wonderland”. Indien-äventyret, Maharishi, meditation och mantra gjorde sitt till också. Paul berättar om ”Dear Prudence”, författaren Prudence Farrow (syster med skådespelerskan Mias syster) var med Beatles i Indien, och vi får höra en fantastisk basmelodi och en anmärkningsvärt lång sekvens av stämsång.

4. Som forskare i ett laboratorium
Paul beskriver Beatles som ”nauthy boys” i studion. ”George Martin gav oss frihet, han var som en lärare”. Basen i ”Nowhere man” låter som en tuba och vi får lite historia om Robert Moog och instrumentet moog synthesizer som Paul spelar på ”Maxwell's silver hammer”. Rubin är imponerad.
   Titeln ”A hard day's night” var en Ringo-ism och om Ringos entré säger Paul att plötsligt dök inte originaltrummisen Pete Best upp. En sanning med modifikaton: Han fick sparken!
   Mer experiment i ”Tomorrow never knows”. Fokus på ”Another girl”, ännu en Beatles-låt som har försvunnit i mängden. Paul förklarar James Bond-temat ”Live and let die”, spelar pianointrot och erklänner att George Martin hjälpte till med både arrangemang och produktion.
   Programmet avslutas lite överraskande med den elektroniska ”Check my machine” från det ovannämnda ojämna albumet ”McCartney II”.

5. Kan du spela det mer rakt?
De svenska programrubrikerna kan förvirra lite och skulle här kunna heta ”Kan du spela det mer enkelt?”. ”Lovely Rita” med bas och sång i centrum. Började som en gitarrlåt. Paul tar fram akustiska gitarren och spelar ”I lost my little girl”, första låten han skrev 1956, och Rick Rubin sitter på golvet med benen i kors och ser intresserad ut.
   Efter ”This boy” kommer ”Something” med baspartiet och Paul pratar sig varm om Motown-veteranen och basisten James Jamersons ”groove”. Vi får höra hur ”Come together” förvandlas från en typisk Chuck Berry-kopia till något mer funky.
   ”Junk”, en lättsam McCartney-melodi och starten på solokarriären, var ett hemmaprojekt. Och programmet avslutas med ”Maybe I'm amazed” med piano och här framträder ett morse-signal-liknande ljud ur mixningen.

6. Den långa och krokiga vägen
Den enkla storheten i ”Yesterday” som började som en pianolåt men blev akustisk gitarr och stråkar. Här var George Martin till stor hjälp erkänner Paul som förklarar varför han inte läser noter och kallar det en bardisk tradition bland skottar och kelter. Rubin tycker ”And your bird can sing” har en keltisk känsla.
   Paul berättar att ”Here, there and everywhere” lite överraskande var John Lennons favorit-Beatleslåt. Paul säger att han skrev 300 sånger med John innan sista programmet i serien avslutas kronologiskt rätt med ”A day in the life” och diskussion om avantgardemusik, exempel med John Cage, symfoniorkestern och den legendariska pianoklangen på slutet.
   När vi tror att det är slut fortsätter musiken och ”...and in the end...” blir det helt naturliga slutet på programmet och hela serien. Och vi fick aldrig höra ”The long and winding road” fast titeln till sista programmet kanske skvallrade om det.

/ Håkan

ALL TIME BEST #48: "Röda läppar"

MAGNUS LINDBERG: Röda läppar (Parlophone/EMI, 1981)

DEN PERSONLIGE SVENSKE ROCKAREN Magnus Lindberg producerade aldrig skivor speciellt regelbundet. Det dröjde ofta lång tid mellan skivorna som blev försenade och försenade. Fast i början på 80-talet hade han sin mest produktiva och kvalitativt bästa period i hela sin långa karriär. ”Röda läppar” kom i april 1981 och året därpå, i december, följde ”I en hand” som det tyvärr inte finns utrymme för på min All Time Best Album-lista.
   Det var med ”Röda läppar” som Magnus fulländade sin stil som hederlig rockartist och hade samtidigt sina historiska framgångar på scen som resulterade i många oförglömliga konserter. Texterna är influerade av hans typiska rastlöshet. ”Jag springer runt och springer/Det är så svårt att sitta still/så svårt att komma dit man vill”, som han sjunger på ”Då känns det lite lugnare”. Det hade tagit tre år från förra skivan ”Som natt och dag”, som hade en mer studiobaserad produktion, medan ”Röda läppar” är mer levande och full av energi i både arrangemang och starka texter.
   Låtarna till ”Röda läppar” tog lång tid att skriva, och lång tid att spela in, men Magnus hade turnerat mycket och materialet växte fram på scen vilket bidrog till att göra det starkare. Skivbolaget EMI:s Kjell Andersson, som har producerat skivan tillsammans med Magnus, har beskrivit skivan så perfekt på samlingen ”Diamanter”:
   ”Det är en romantikers rapport om tillståndet i den stora, stora staden. En orolig sökare som rusar genom tillvaron i tvåhundra knyck i ett desperat försök att fånga ögonblicket i flykten.
   På en rullande sten växer det ingen mossa, men Magnus Lindberg vet jävligt väl att snurrar det för fort slås även den hårdaste granit långsamt i bitar.
   Under den tuffa ytan finns en ensam och vilsen själ som letar trygghet, värme och kärlek. Magnus Lindberg har tagit själens temperatur och redovisar sina kurvor, berg- och dalbana-åkning i känslolivet. Precis som all bra rockmusik balanserar han hela tiden på gränsen till det banala. Är man romantiker riskerar man hela tiden att tangera det sentimentala och med fel kartblad är man förlorad i schablonernas värld. Det finns uppenbara likheter med en annan av rockens stora romantiker – Bruce Springsteen.”
   Magnus har sitt eget turnéband med på skivan: Rolf Färdigh, gitarr, Hempo Hildén, trummor, Reg Ward, saxofon, Kay Söderström, keyboards, och Gunnar Hallin, bas. Ändå fanns det plats för samtida gästgitarrister som Janne Andersson, Mats Ronander (på den episka klassikern ”Tårar över city”) och Bengt Kirschon.
   Albumet inleds totalt euforiskt med titellåten, en ren och skär klassiker i svensk rockhistoria. En låt som Lars Winnerbäck återupptäckte 20 år senare och gjorde den som populär extralåt på sina konserter.
   Efter den kanonöppningen kan det tyckas svårt eller omöjligt att fortsätta på samma höga nivå. Men då kommer ”Då känns det lite lugnare” med sin rastlösa prägel (”Man irrar runt och irrar”) som följs av ännu en topplåt, ”Skuggan av en chans”, där drivet och tempot är typiskt Lindberg. Saxofonen och Basse Wickmans körsång förstärker känslan ytterligare.
   På vinylskivans sista låt på förstasidan kommer de tydligaste Springsteen-referenserna. I ”Tårar över city” beskrivs natten i den stora staden med ord som ”Det blänker som guld i sken av lamporna och döljer skiten som finns ovanpå”. Drygt fem och en halv minuter lång Lindberg-klassiker som toppas med Mats Ronanders blänkande sologitarr.
   Vi vänder på skivan och ännu en perfekt skildring av rastlösheten följer. Starka ”Tiden bara rinner iväg” var också singellåt för Magnus Lindberg. Reg Wards saxofon färgar ”Resa sig och stå” liksom ”Den kalla vinden”, Ulf Lundell-texten som Magnus Lindberg skrev en uppenbart reggaeklingande melodi till.
   Innan den alldeles naturliga och fantastiska slutlåten ”Sista versen”, ännu en episk klassiker med underbar gitarr av Bengt Kirschon, avslutar skivan kommer ”Jag vill bara vara fri” som också symboliserar den typiska Magnus Lindberg-känslan. Kalla den naiv eller bagatellartad men Magnus var en enkel human själ i den stora rockvärlden.
   Med ”Röda läppar” tog Magnus Lindberg det avgörande steget in i den svenska rockeliten.

”RÖDA LÄPPAR”, titellåten på Magnus Lindbergs klassiska 80-talsalbum, skrev in sig i svensk rockhistoria för drygt 40 år sedan...



...och här i en långsam men fullständigt hudlös och avskalad liveversion, kompad av Kay Söderströms orgel och sitt eget munspel.



/ Håkan

Två veckor in på det nya året - dags för omstart

EFTER EN OTROLIGT INTENSIV START på Håkans Pop under 2022 års första veckor är sidan tillbaka i gamla hjulspår från och med imorgon.
   Efter fullständig inventering av innehållet på Håkans Pop blandat med återblickar på mina konsertställen i Örebro är det imorgon återstart på min ALL TIME BEST ALBUM topp 150. Innan vi tillfälligt stängde butiken innan jul hade listan nått #49:e plats med Rolling Stones "Let it bleed". Nu fortsätter nedräkningen, med tre placeringar i veckan, mot nummer ett som kommer presenteras i ljuvliga maj.
   Jag vill inte avslöja för mycket av fortsättningen på listan men jag kan ändå inte låta bli att lämna en liten hint (eller inte...) om skivorna på på min 150 album långa listan.
   Det är populärt att påminna om skivor som släpptes för 50 år sedan och jag hittade (se bild nedan) en lista på mer eller mindre klassiska skivor som kom 1972. I den uppräkningen återfinns faktiskt bara två album som har hamnat på min 150-lista, "Exile on Main St" och "Stephen Stills Manassas", men som jag har placerat längre ned på listan. Rättvist eller inte går alltid att diskutera.
   Däremot har jag två andra 1972-album på min lista, Pughs "Hollywood" och Frankie Millers "Once in a blue moon", precis utanför 100-istan.
   Liveskivor har jag lämnat utanför min långa lista men på uppräkningen nedanför finns The Bands "Rock of ages" och den fina liveskivan fick plats #18 när jag för ett år sedan rangordnade min favoritlista på liveskivor.
   Nåväl, nu gäller det att ge 48 väldigt starka album sina rättmätiga placeringar och "dramatiken" kommer att utspela sig på Håkans Pop under vårens alla måndagar, onsdagar och fredagar.

   Välkomna till ännu en säsong på Håkans Pop!



/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (7)

DÅ HAR VI NÅTT SLUTET PÅ ÅRETS INVENTERING på Håkans Pop. Lite förklaringar om innehållet på varje kategori och ett och annat tips.


Mina tre bästa Stiff-singlar.


SOMMAR 2015
Under spridda datum, sommaren 2015, påminde jag om tidigare händelser med musikanknytning som finns omskrivna på Håkans Pop.

SOUNDTRACKS
Tidigt skrev jag om soundtrackskivor som innehöll många intressanta och för allmänheten okända spår med exklusiva artister som jag ville uppmärksamma. Till dags dato har jag skrivit om 59 soundtracks.

STIFF
2008/09 rangordnade jag de 32 bästa Stiff-singlarna plus att jag skrev om flera album med anknytning till det legendariska engelska skivbolaget.

TRIBUTE-SKIVOR
Precis som ovannämnda Soundtracks-kategorin innehåller de här hyllningsskivorna, till artister och låtskrivare, många okända bra låtar där intressanta artister/grupper gömmer sig.

ULF LUNDELL
Här finns några spridda Lundell-artiklar men tyngdpunkten i kategorin ligger i turnén 2008 där jag för varje konsert noterar låtlistan med kommentarer.

VECKANS 7”-SINGEL
2008 skrev jag några artiklar om spridda vinylsinglar som jag spontant kom att tänka på.

VECKANS BILD
En kortfattad kategori med några intressanta fotografier. De flesta publicerade 2008 men också några Rockpile-bilder från 1978.

VHS_DVD 38-1
En rangordnad lista, från #38 till #1, på mina bästa vhs eller dvd.

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (6)

DEN HÄR HELGEN NÄRMAR SIG INVENTERINGEN på Håkans Pop sitt slut. Jag förklarar och berättar om innehållet på varje kategori och kommer med ett och annat tips.


Ola Magnell spelade på Rockmagasinet 1985.


ÖREBRO
Här finns några äldre artiklar om Örebroartister, exempelvis Lolita Pop och gitarristen Tommy Svensson. Men sedan i maj förra året har jag också dokumenterat alla spelställen i Örebro där jag har upplevt konserter.

PUBROCK
10-15 artiklar om den trevliga musikformen pubrock som hade sin höjdpunkt på 70-talet.

RICHMOND/TWICKENHAM
I det här området i sydvästra London har jag sedan drygt tio år tillbaka gjort åtskilliga besök. Mest beroende på att min dotter Emily har bott på flera adresser där men området har ju en muskalisk historia där jag vid ett flertal tillfällen har vandrat i dess spår.

ROCKMAGASINET LIVE
Ett flertal konsertrecensioner från det legendariska spelstället på Nygatan i Örebro. Dessutom rangordnade jag 2012 en lista över lokalens elva bästa konserter.

SETLISTS
Konsertlåtlistor har länge fascinerat mig. Många finns publicerade i samband med konsertrecensionerna men här finns de också.

SINGLAR 100-1
Det blev ett jätteprojekt när jag 2012/13 försökte rangordna mina 100 bästa favoritsinglar på vinyl. Helt taget ur minnet blev det en fascinerande blandning med #1 som en stor överraskning.

SKIVRECENSIONER
Helt enkelt en samling skivrecensioner, från 1997 till idag. De äldre en gång publicerade i Nerikes Allehanda. På senare år är de exklusivt skrivna för Håkans Pop.

SKIVTIPS
En kategori där jag kortfattat påminner om gamla skivor eller låtar. Samtliga texter publicerades i Nerikes Allehanda.

SOMMAR 2011
Ett sommartema för drygt tio år sedan där jag tipsar om låtar och album genom att publicera YouTube-länkar. Dessvärre är väl de flesta länkarna idag inaktuella men tipsen kvarstår.

SOMMAR 2013
Två år senare, sommaren 2013, gjorde jag samma sak. Tipsen kvarstår men jag gissar att de flesta YouTube-länkarna även här är inaktuella.

/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 38

BRASSERIE RENDEZ-VOUS


I lokalen där Brasserie Rendez-Vous huserade i sex år, mellan 2010 och 2016, ligger idag restaurang Pinchos.




Under sex år var Brasserie Rendez-Vous ett populärt matställe vid Näbbtorget i Örebro.

I MAJ 2010 HADE DEN FRANSKINSPIRERADE RESTAURANGEN Brasserie Rendez-Vous premiär i lokalen längst in i hörnet på Näbbtorget, som en gång fick sitt namn med anledning av det näbbformade huset mellan Drottninggatan och Kyrkogårdsgatan (numera Näbbtorgsgatan).
   I lokalen hade under många decennier varit både leksaksaffär och lampaffärer. Innan den byggdes om till restaurang 2010 låg den uppskattade lampaffären GK Armatur i den lokalen.
   Live at Heart-festivalen inleddes 2010 i en mindre skala men redan året därpå hade musikfestivalen utökat med spelställen på många olika restauranger och udda platser. Vilket fick mig att under 2010-talet uppleva många nya spelställen för första gången. Bland annat alltså på Brasserie Rendez-Vous, nere i källaren, på den första konserten på festivalen 2011.
   Sommaren 2016 flyttade Brasserie Rendez-Vous in i det ombyggda Makeriet på Kungsgatan men tynade bort så småningom.


RICHARD LINDGREN 16/9 2011  Brasserie Rendez-Vous/Live at Heart

/ Håkan

Ronnie Spector (1943-2022)

RONNIE SPECTOR VAR ANSIKTET UTÅT och framförallt rösten som personiferade gruppen The Ronettes och deras hits under 1963 och 1964. Ronettes är ett av få musikaliska minnen som jag konkret har innan Beatles kom in i mitt 11-åriga liv i november 1963. Den klassiska Ronettes-singeln ”Be my baby” gick till min stora glädje in på Tio i Topp 2 november 1963, en dag innan Beatles legendariska Drop In-framträdande på tv kom och förändrade mitt liv - och hela tidräkningen efter det...
   ”Be my baby” var lite överraskande och förvånansvärt Ronettes enda Tio i Topp-hit men i USA radade de upp hit på hit både före och efter den hitlåten. Gruppens skivutgivning och karriär styrdes med järnhand av demonproducenten Phil Spector. Han bestämde allt i samband med Ronettes skivinspelningar, från låtskrivandet via den mäktiga produktionen till skivbolaget som han ägde. Det var också tack vare Spectors underbart genomarbetade och extremt tidskrävande produktioner som Ronettes singlar fick sådant genomslag över hela världen. Utom i Sverige, alltså.   
   Om någon tvingar mig att göra en rangordnad lista över 60-talets singlar skulle jag nog placera "Be my baby"-singeln bland de fem främsta. Så oerhört sensuell och hypnotisk är sångerskan Ronnie, som än så länge hette Veronica Bennett i de inledande textraderna "The night we met I knew I needed you so/And if I had the chance I'd never let you go...".
   1964 började Phil Spector förlora lite intresse för Ronettes samtidigt som han var besatt av gruppens sångerska Veronica fast han redan var gift. Kärleken till Veronica gjorde att han inte ville se henne för populär, ändå gav han ut två singlar under hennes privata förnamn, och ville inte dela henne med en stor publik.
   Ronettes-historien avslutades med interna stridigheter och gruppnamnet gjorde en högst tillfällig comeback 1969 med starka singeln "You came, you saw, you conquered" som i praktiken, "featuring the voice of Veronica" på etiketten, var en solosingel med Ronnie Spector som året innan hade gift sig med Phil.
   Äktenskapet var enligt Ronnie klart problemfyllt och tystnaden under skilsmässoåren 1972-1974 var, med ett undantag, talande. Undantaget var när maken Phil i februari 1971 ”tvingade in” Ronnie i studion för att sjunga George Harrisons ”Try some, buy some” som två månader senare gavs ut på en Apple-singel. Låten kanske inte tillhör Harrisons stora mästerverk men halvballaden är imponerande. De fina "The long and winding road"-mandolinerna är glänsande vackra och på toppen finns ekot och de karaktäristiska körerna. "Try some, buy some" är i mina öron en underbar skiva fast Ronnie själv i alla år uttalade sig negativt om låten. Förvånansvärt blev singeln ingen hit och Ronnie återvände till tystnaden och anonymiteten.
   Efter skilsmässan från Spector var Ronnie ute i kylan men 1976 började hon ta tag i karriären när hon mycket smart kopplades ihop med Bruce Springsteens kompband E Street Band. De var också utestängda från skivstudion i och med att arbetsgivaren Springsteen för tillfället låg i fejd med sin dåvarande manager Mike Appel.
   Genom John Lennon, som Ronnie kände sedan 60-talet, kom Ronnie i kontakt med teknikern Jimmy Iovine och gästsjöng på Southside Johnny & the Asbury Jukes debutalbum "I Don't Want To Go Home" (1976).
   Den skivan producerades av Steve Van Zandt och Ronnie Spector fick en uppmärksammad duettroll på en låt, "You mean so much to me" skriven av Springsteen. Fortsättningen för Ronnie blev i högsta grad naturlig när hon i januari 1977 gick in i studion med hela E Street Band i kompet och spelade in ”Say goodbye to Hollywood” med Van Zandt som producent. Med en alldeles bedårande produktion som följd. Från öppningen med Clarence Clemons sanslöst effektiva saxsolo genom stråkarna och de Phil Spector-influerade kastanjetterna till Ronnies sedvanligt fina röstresurser. Fulländat med andra ord.
   Ronnie Spectors solokarriär som sångerska i eget namn gjorde riktig comeback 1981 med albumet ”Siren” producerat av 60-talssångerskan Genya Ravan. På skivan kompades hon av en yngre New York-generation musiker från Mink DeVille, Dead Boys och Heartbreakers men albumet väckte ändå ingen stor uppmärksamhet.
   1986 återvände Ronnie tillfälligt till strålkastarna som duettsångerska till Eddie Money på hans låt ”Take me home tonight” som blandades upp med ”Be my baby”. Låten fick en viss uppmärksamhet och Ronnie skymtade i videon till låten vilket fick henne att återvända till musikbranschen som hon egentligen hade lämnat.
   1987 gjorde Ronnie Spector ännu en comeback, på albumet ”Unfinished business”, utan att få några större kommersiella framgångar. Och många år senare (1999) gjorde hon en ep, ”She talks to rainbows”, där Joey Ramone gästar som både sångare och låtskrivare.
   Sista minnet av Ronnie Spector som artist är sex år gammalt, albumet ”English heart”, och har ett lite skruvat engelsk tema. Covers med låtar av engelska artister som Ronnie Spector har turnerat tillsammans med, exempelvis Beatles (”I'll follow thesun”), Kinks, Animals, Rolling Stones och Dave Clark Five. Stones-kopplingen på skivan är en udda låt, ”I'd Much Rather Be With The Girls” (skriven av Andrew Oldham/Keith Richard), som först spelades in av engelska bandet The Toggery Five 1965.
   Ronnie Spector avled av cancer igår 12 januari 2022.

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (5)

ÅRETS INVENTERING PÅ HÅKANS POP har nått sin femte uppdatering. Varje kategori får en liten förklaring och innehållsförteckning med ett och annat tips ur innehållet.


DSH5, eller dåvarande David Södergrens Hot Five, gjorde succé på Live at Heart 2015. Här hoppar Lolita Pops Karin Wistrand in på scen.


LIVE AT HEART
Örebros musikfestival hade sin premiär 2010 och under den här kategorin har jag samlat alla min upplevelser från Live at Heart, från 2010 via uppehållet 2020 till en kort notering 2021.

LIVE-RECENSIONER
Den ojämförligt största Håkans Pop-kategorin med närmare 500 konsertrecensioner. Den äldsta är från 1977 och den senaste från november förra året.

LONDONVANDRING
Inspirerad av min vän Lars-Åke Madelids bok ”Roadrunner”, om promenader i London med musikanknytning, gjorde jag i mitt minne från 80-talet sex egna sammanfattningar från den stora staden.

MAGNUS LINDBERG
På uppmaning av ett genuint Magnus Lindberg-fan i Karlskoga samlade jag alla mina skriverier om den personlige rockartisten under en och samma kategori. Intervjuer, recensioner och annat.

MAXI12”
Under säsongen 2017/18 rangordnade jag mina bästa maxisinglar, från plats 38 till 1.

MÅNDAGSLÅTEN
På Håkans Pops första säsong 2007/08 skapade jag en kategori där jag varje måndag skrev om en historisk 7”-singel.

MINA FAVORITER
42 namn, artister eller grupper, som jag mer eller mindre uppfattar som mina favoriter fick en närmare presentation under åren 2008/09.

MINA VÄNNER
Ett halvdussin texter om några av mina närmaste vänner, inklusive dottern Emily. Ursprungligen publicerade våren 2007 på kollegiet.nu som fick sin fortsättning på Håkans Pop.

MINNS
Under den här kategorin har jag sedan 2009 huvudsakligen skrivit om artister som har avlidit där jag delar mina personliga minnen med deras historia.

OLLE, JANNE & JAG
Min senaste kategori föddes i mellandagarna, förra året, där jag ska notera och redovisa vad Olle Unenge, Janne Rindar och jag varje vecka kommer fram till på våra möten där någon musikalisk dokumentär finns i blickfånget.

/ Håkan

Örebro: Sturegatan 28/Lagmansgatan 9

LAGMANSGATAN

Entrén till gården på Lagmansgatan 9 ligger på Sturegatan 28.

PÅ EN KONVENTIONELL BAKGÅRD PÅ ÖSTER i Örebro arrangerades några mer eller mindre spontana konserter sommaren 2011. En konsert (Whitey Morgan) var med ett amerikanskt band som tillfälligt passerade Örebro som konsertarrrangören och dåvarande Live at Heart-chefen Anders Damberg fångade upp och på kort varsel fixade ett konsertuppdrag med en måndagskväll i juli.
   En annan konsert (Israel Nash Gripka) på ovannämnda adress en lördagseftermiddag blev som en del av den pågående Live at Heart-festivalen fast utanför det officiella programmet.
   Jag minns konserterna som annonserade på adress Lagmansgatan men upptäcker nu, drygt tio år senare, att bakgården bör benämnas Sturegatan. Hursomhelst två gamla lyckliga konsertminnen.

Foto: Magnus HägeråsAmerikanska bandet Whitey Morgan & the 78's på bakgården bredvid sandlådan på Lagmansgatan/Sturegatan.


WHITEY MORGAN & THE 78’s 25/7 2011 Lagmansgatan
ISRAEL NASH GRIPKA 17/9 2011 Lagmansgatan

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.