Blogginlägg från september, 2022

ÖREBRO LIVE #61: The Clash 1977

EN KLASSISK KONSERT MED BLAND ANNAT Thåström i publiken. Fast det visste jag inte då. Jag var nog inte riktigt mogen punkens monotont rockande tempo. Och var inte heller förberedd på de, som jag idag upplever som, befriande enkla rockrytmerna på hög volym.
   Första upplagan av The Clash, som var en kvintett, bildades i juni 1976 men det var först i mars 1977 som bandet fick sitt slutliga utseende som kvartett. Och skivdebuterade månaden efter med singeln "White riot". Samma månad släpptes bandets debutalbum, "The Clash".
   Efter åtskilliga spelningar i England och Skottland, men också Frankrike, Belgien och en enstaka konsert i Sverige (Gröna Lund 14 juni), gav sig bandet ut på en mindre Europaturné ("Get out of control") på hösten 1977. Med premiär i Amsterdam 28 september fortsatte turnén via Frankrike, Schweiz, Österrike och Tyskland innan den nådde Sverige för tre spelningar. Först i Malmö på Dad's Dance Hall (7 okt), sedan i Ronneby på Club Ron (8 okt) för att nå Örebro 9 oktober och avsluta utlandsturnén.
   Konsertlokalen på Stora Hotellet blev alltså bombhotad en timme innan konsertstart. Klockan 20 på söndagskvällen fick hotellet ett telefonsamtal och en okänd mansröst förklarade att kl 21 kommer en bomb att smälla. Hotellet utrymdes, gäster i rummen och i Slottskällaren. Det uppgavs också vara 400 personer i matsalen, som var där för att uppleva konserten med The Clash, som också fick lämna lokalen.
   När jag anlände till Stora Hotellet för konsert var jag inte alls medveten om det tidigare bombhotet och jag minns inte att det var så mycket folk på Clash-konserten. Hursomhelst hade gitarristen Mick Jones under bombhotet lämnat hotellet och tog en cigarett utanför när fotografen Göran Ekberg fångade honom på bild (se vänster) på Storbron.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1977.



CLASH BJÖD PÅ VÅLDSAMT TEMPO OCH HÖG VOLYM

THE CLASH
Stora Hotellet, Örebro 9 oktober 1977

Det var söndag. John Lennons 37:e födelsedag. Och efter ett bombhot så drog punkmusiken in i Örebro med den engelska gruppen Clash. Stora Hotellet var högkvarteret och där tog en entusiastisk men städad publik emot den engelska populära gruppen med öppna armar.
   Clash bjöd på sig själv i 45 minuter och tempot var våldsamt och volymen hög. Deras attackprovocerande musik slängdes nästan bokstavligen ut i publiken som rejäla råsopar. Men publiken stod pall. Den lilla klicken av punkfantaster fick aldrig nog.
   I min mening är Clash musik på skiva utslätad medan den på scen fick ett helt annat innehåll och perspektiv. Den fungerade och man rycktes med. Clash-showen var också en mycket visuell upplevelse. Joe Strummers taktpinne slog hårt. Han var den centrala punkten med sin personliga men så gott som ohörbara sång.
   Clash kommer ur den intellektuella skolan. Det är bara synd att deras tänkvärda texter blir dolda av den schablonartade musiken. Själva såg de vådligt hälsosamt friska ut. Den som trodde att punkmusiker var ett gäng skitiga luffare har fel. Välklädda och i övrigt städade stressade de sig igenom showen.
   Tempot var som sagt högt och de hade knappt tid att säga vad låtarna hette. Det var heller inte lätt att skilja dem åt. De avlöste varandra som på ett radband.
   Som en isolerad händelse är punkintroduktionen nyttig. Däremot är det musikaliskt alltför likriktat för att bli riktigt intressant. Och jag vet bättre och effektivare sätt att bota huvudvärk.

Joe Strummer: sång/kompgitarr
Mick Jones: sologitarr/sång
Paul Simonon: bas
Topper Headon: trummor

Trolig setlist:
London's Burning
Complete Control
1977
Jail Guitar Doors
Remote Control
Capital Radio
Hate and War
Police and Thieves
I'm So Bored With the USA
What's My Name
Cheat
Career Opportunities
Janie Jones
Garageland
White Riot
1977

/ Håkan

Covers: Joey Landreth

JOEY LANDRETH: All that you dream (Birthday Cake, 2021)

SOM JAG FÖRST I MIN ENFALD TRODDE är Joey Landreth ingen släkting till den begåvade Louisiana-baserade gitarristen Sonny Landreth som förutom egna skivor har spelat med John Hiatt i flera omgångar. Nej, Joey är kanadensare och är kanske mer känd (eller mindre okänd) i duon The Bros. Landreth i genren bluesig r&b.
   Joey släppte två soloalbum, ”Whiskey” och ”Hindsight” (båda 2019), innan han ägnade hela minialbumet ”All that you dream” åt Little Feats repertoar. För mig, och jag känner skam när jag erkänner det, är Little Feat nästan en vit fläck i mitt skivlyssnande liv men givetvis förstår jag gruppens betydelse och inflytande i rockhistorien.
   Med den begränsade erfarenheten av den gruppens musik öppnar Joeys skiva en dörr till Little Feats värld. Jag har naturligtvis hört flera av låtarna tidigare, minns Linda Ronstadts tolkningar av titellåten och ”Roll um easy”, och det är en ynnest att här få en inblick i klassiska Little Feat-album som ”Sailin' shoes” och ”Dixie chicken”.
   Joeys ”All that you dream” är självproducerad men har ett fullvuxet sound med hans röst och ett skickligt dynamiskt gitarrspel i huvudrollen. Den här ofta rytmiska rockmusiken får nästan gospelvibrationer när kvinnliga körer backar upp Joeys egen röst.


1. All That You Dream (Bill Payne/Paul Barrere) 04:21
1976. Från albumet "The last record album" med Little Feat.
2. Sailin' Shoes (Lowell George) 04:12
1972. Från albumet "Sailin' shoes" med Little Feat.
3. What Do You Want The Girl To Do (Allen Toussaint) 05:04
1975. Från albumet "Southern nights" med låtskrivaren.
4. Perfect Imperfection (Paul Barrere/Tom Snow) 04:47
1979. Från albumet "Down on the farm".
5. Roll Um Easy (Lowell George) 02:21
1973. Från albumet "Dixie chicken" med Little Feat.
6. Long Distance Love (Lowell George) 02:43
1976. Från albumet "The last record album" med Little Feat.
7. Two Trains (Lowell George) 04:26
1973. Från albumet "Dixie chicken" med Little Feat.

/ Håkan

TisdagsAkademien (10)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


ETT LITET JUBILEUM, 10:E RAPPORTEN från TisdagsAkademiens veckomöten, där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen. Dagens rapport omfattar möten från tidigt 2022 och framåt. Från februari 2022 har vi en ny mötesplats, Hamnmagasinet, där vi i lugn och ro kan diskutera, utbyta tankar och framföra åsikter på ett respekterat sätt.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras varje månad på Håkans Pop. Och allt finns samlat under kategorin ”TisdagsAkademien” som går att finna till höger på sidan.
   I dagens mötesrapport blandar vi högt och lågt mellan ämnen och artister inom en mängd skilda områden: Från Linda Ronstadt via bland annat Izzy Young, Janis Joplin och filmen ”Heartworn highway” till Gram Parsons och Rosetta Tharpe. Bland annat.
   I slutet februari dök det upp ett sidoprojekt i TisdagsAkademiens möten. På Akademi-ledamot Janne Rindars förslag ska vi från och med nu varje vecka lyssna på ett avsnitt i den svenska Bob Dylan-podden ”Vi snackar Dylan”, där Magnus Ringborg diskuterar Dylan-låtar med inbjudna gäster.
   Jag fick förtroendet att inleda den nya rutinen genom att välja programmet där Billy Cross medverkar utan att koncentrera sig kring någon speciell låt. I Akademien diskuterar vi sedan poddprogrammets innehåll utan längre rapport i skrift, därför noteras varje Dylan-program efter varje veckas musikämne. Billy Cross-programmet diskuterade vi efter förra veckans Akademi-möte där ämnet var Los Lobos.








RICHARD THOMPSON: A solitary life (BBC2, 2003, 57:18)
”Richard uppfann folkrock” var den inledande kommentaren på programmet. Äktenskapet med frun Linda sprack 1981. Då flyttade Richard till Kalifornien. Vi får se engelska gamla sv/v filmer från 40-talet som ska illustrrera vilket land som Richard föddes i.
   Pappan var skotsk, Scotland Yard-detektiv och dominant, berättar Richards syster Perri Ashby Thompson. Han inspirerades tidigt av Bill Haley och Everly Brothers.
   Det är många kända musikprofiler som vill berätta om Richard, bland annat Martin Carthy och skådespelaren Billy Connolly.
   Richard väte upp i Muswell Hill, London och delar på det viset historien med The Kinks.
   1967 bildades Fairport Convention, med 17-årige Richard som medlem. Gruppens första influenser var psykedelisk rock. Ashley Hutchings och Simon Nicol berättar.
   Manager var Joe Boyd, ett namn som har förekommit många av våra dokumentärer.
   Tidiga bilder på Fairport med första sångerskan Judy Dyble. Vi får se Richards fascinerande gitarrspel, greppbrädan är filmad uppförstorad. Richard var huvudlåtskrivare först. Ian Matthews förklarar.
   Tidstypiskt var det ”drinks, drugs, insanity”, drycker, droger och galenskap...
   I bussolyckan i juni 1969 omkom bandets trummis Martin Lamble och Richards flickvän dog. Bara en månad senare kom fiolspelaren Dave Swarbrick med i gruppen, ofta i duell med Richard, och folkmusik började nu bli allt vanligt i gruppens musik. Richard blandade elgitarr och jigs. Han lämnade Fairport i januari 1971.
   Richard: ”Jag ville göra egna skivor”. ”Harry the human fly” var första soloalbumet, en ”excentrisk skiva”.
   Richard mötte sångerskan Linda Peters. En duo ”made in heaven”. Nygjorda intervjuer med Linda där hon berättar om den tiden.
   Dragspelaren John Kirkpatrick berättar: ”Richard var svår att samarbeta med”.
   Både Richard och Linda konverterade till islam, blev muslimer båda två. Linda: ”Jag tyckte inte om att leva i kollektiv”. Men musikaliskt blev ”Shoot out the lights” (1982) en stor succé.
   10 år tillsammans började spänningarna i äktenskapet, ändå blev Linda gravid.
   Loudon Wainwright III pratar om den tiden. Simon Nicol: ”Richard var 'stoic and stupid'”. Linda började om som soloartist.
   Richard flyttade som sagt till USA, gifte sig med Nancy Covey. Bonnie Raitt talar. Richard fick en större publik i USA än i UK.
   Dokumentären avslutas med Richard i LA: ”I'm not a beach boy”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”I contain multitudes” med Kathleen Hudson som gäst.


ABBA: HEMLIGHETERNA BAKOM HITSEN (SvtPlay, 2020, 45 min)
I den här dokumentären får vi följa den svenska supergruppen runt tiden för inspelningarna av ”Mamma Mia”, ”Dancing queen” och ”The winner takes it all” och får veta vad som inspirerade och influerade Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid till att skapa några av vår tids mest kända låtar.
   ”Inte pop, inte rock. Det är ABBA!”.
   ABBA förnyade dansmusiken. 380 miljoner sålda skivor. ABBA-författaren Carl Magnus Palm är på ön Viggsö där allt skapades.
   Svensk visskatt + brittisk pop. Engelska programledaren Nicki Chapman förklarar.
   Vi får historien: Hep Stars, Hootenanny Singers. Agnetha 17 år. Frida rutinerad dansbandssångerska. De blev två par.
   Bilder från Atlantis-studion, före detta Metronome studio. ”People need love” var första försöket.
   Gitarristen Janne Schaffer: ”Sången är viktigast”.
   Stikkan Andersson gör entré. Han har visioner och idéer.
   Owe Sandström, designer, var också viktig. Eurovision 1973 missade ABBA.
   Glamrock var tidens melodi. ”Waterloo” ändrade musikhistorien. Teknikern Michael B Tretow var influerad av Phil Spectors Wall of sound.
   ”Mamma Mia” mars 1975. Perfekt popsound. Oemotståndligt.
   Sedan kom disco. Augusti 1975: Låten ”Boogaloo” blev ”Dancing queen”. Inspelningen filmades i studion. Trummisen Roger Palm förklarar.
   Clabbe, ansvarig för liveljudet förklarar: ”Det tog längre tid i USA”.
   April 1977. No 1 i USA med ”Dancing queen”, första och enda!
   Båda paren separrerade. ”The winner takes it all”, skilsmässa.
   9 juni 1980 skilde sig Björn & Agnetha.
   Sarah Dawn Finer var programledarrösten genom hela dokumentären.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Håkan valde ”Workingman's blues #2” med Håkan Lahger som gäst.


BOB DYLAN: Newcastle 21 maj (YouTube, 43:23)
En vecka efter Bob Dylans 81-årsdag såg vi det här klippet. ”Soundboardrecording with footage from 'Eat The Document 1971'”. Sv/vit film utan kommentarer. Som Don't look back, del 2, och DA Pennebaker är involverad.
   Bob vid pianot. Flimrig tågresa
   Live med tidsenliga (1965/66) Dylan-låtar.
   Resande i buss.Såg ut som Royal Albert Hall men var Sadler's Wells Opera i Newcastle.
   Robbie Robertson i mörka tuffa solglasögon. Oredigerade bilder.
   Johnny Cash och Bob vid pianot.
   ”One too many mornings” men inte Levon Helm på trummor. Mickey Jones istället.
   Ingen riktig avslutning på filmen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Mr tambourine man” med Jörgen Lindström som gäst.


FRÅN ABBA TILL ZAPPA – rockfotografen Michael Putland (2021, 1:04)
Italiensk dokumentär om Putland (1947-2019). Jag minns namnet Putland väl från tiden när jag hade NME och Melody Maker som husorgan.
   Rätt man på rätt plats. Det var Michael Putlands signum som fotograf. I över 50 år tog han bilder av rockens främsta – artister som Bowie, Clapton, Dylan. Lennon, Marley, Jagger, Springsteen...
   Han berättar om sin karriär med många underbara anekdoter och insikter i stjärnornas liv bakom kulisserna. Första bilderna är The Who på Marquee 1965. En rad sv/v-bilder bläddras fram.
   Under inspelningen av dokumentären jobbar Putland med ett bokprojekt i Italien.
   Han började i föräldrarnas badrum som mörkrum.
   Lonnie Donegan var första musikaliska minnet, ”Rock island line”. Hade sedan ett jazzintresse innan han blev musikfotograf. Men först assistent i London. Churton Street i London, en suddig bild på Jagger. 1967/68 delade tre på en ateljé.
   Michael berättar om John Peel. Michael började jobba på Disc & Music Echo. Fick bara betalt för bilderna som användes. Ovanligt med färgbilder. Bilder från mörkrummet.
   Michael blev mer känd 1974. Berättar om Queen bland annat. Sedan AC/DC och många skivomnslag.
   1977 flyttade Michael Putland till New York.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Song to Woody” med Jonas Ellerström som gäst.


STEVE WINWOOD: English soul (BBC, 2010, 59:45)
Fascinerad att se Steve Winwood sitta vid kyrkoorgeln och spela.
   Född i Birmingham, Handsworth. Flyttade sedan till King Stanley nära landet. Pappan var halvproffs på saxofon. Storebror Muff, bas, medverkar mycket i dokumentären.
   Muff var tidigt fascinerad av sin lillebror. ”Han utklassade mig som gitarrist”.
   Steve: ”Ray Charles blev min idol när jag var 11 år”.
   Eric Clapton om Steve: ”Impossible, stunned”.
   Trevor Burton (Move), Paul Jones, Paul Rodgers, Dave Mason och Paul Weller uttalar sig.
   Den 10 år äldre Spencer Davis upptäckte Chicago-blues.
   Clapton såg Steve uppträda på The Twisted Wheel, Manchester. Spencer Davis Group skivdebuterade samma månad, maj 1964, som Stevie fyllde 16 år!
  Första hitlåten ”Keep on running” 1966, Stevie var 17 år!
   Vi får se och höra hammondorgelns magiska sound.
   Gruppen splittrades 1966. Stevie flyttade till London. Bildade Traffic. Udda sättning, ingen basist. Flower power och hippies. Droger, rökte weed.
   I dokumentären återvänder Steve till Berkshire som han hade lämnat 1969. Traffic bodde på landet och ”landskapet formade musiken”.
   Uttrycket ”recreational drugtaking” förekommer. Steve överlevde den här perioden. Dave Mason tog över över när Steve lämnade för att bilda Blind Faith med Clapton.
   Bob Weir och Mickey Hart (Grateful Dead) om Blind Faith: ”Blev inget riktigt band”. Supergrupp som debuterade i Hyde Park när Rolling Stones gjorde sin gratiskonsert 1969.
   Blind Faith blev en parentes, Steve återvände till Traffic-musikerna.
   Steve flyttade senare till Gloucester, ute på landet. Gjorde sin första soloskiva 1977, mitt i punkutbrottet. Ingen succé. Soloartist vid 29 år. Behövde hjälp med texterna och träffade amerikanen Will Jennings.
   Typiskt 80-talssound men ”Back in the high life” (1986) var bra.
   Mickey Hart om Steve på 80-talet: ”Shining bright”.
   På slutet av dokumentären gick Steve på ägorna med käpp.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Håkan valde ”Sara” med Tomas Andersson Wij som gäst.


MICK RONSON: Beside Bowie (2017, 1:42:10)
Underrubriken var ”The Mick Ronson Story”. Mick 1946-1993. Filmens intro: David Bowie pratar om Mick. Tony Visconti, berättar mycket i filmen och om hur han mötte Mick Ronson.
   Hela den här dokumentären är väldigt mycket om Bowie som var bisexuell på den tiden.
   Ronson såg lite sjuk ut under de färskaste intervjuerna.
   Joe Elliott, sångare i Def Leppard medverkar mycket.
   Första gruppen The Rats, Hull.
   Dana Gillespie, Mick Rock och Rick Wakeman vid pianot.
   Mick åkte till London, han lärde sig snabbt. Ronno som han kallades. The Hype bandet med Visconti och John Cambridge, bas.
   Mick spelade piano och fiol också. Arrangör. Han lärde sig teknbiken när han stod bakom ryggen på Visconti vid mixerbordet.
   1971. Bowies ”Hunky Dory”, beskrivs som ”acoustic glam”
   Låtarna var ”cinematic” ”varje låt kunde vara en film”, berättar Wakeman.
   Andy Warhol. Ziggy Stardust. Glam, kläder, mascara. 1972 var det mycket gay. Sex.   
   Mott The Hoople, ”All the young dudes” och Mick träffar Ian Hunter för första gången.
   Ronson var klassiskt tränad. Hade ett eget sound som gitarrist, han visar sina pedaler. Han spelar ”Jean Genie”-riffet och förklarar: John lee Hooker.
   New York City i september 1972. RCA, Lou Reed, MainMan-manager Tony DeFries med både Bowie och Ronson.
   3 juli 1973 meddelade Bowie att han slutar. Efter kompbandet Spiders From Mars kom amerikanen och keyboardspelaren Mike Garson in. USA-turné.
   Ronson jämför Bowie/Ronson med Jagger/Richard, Townshend/Daltrey, Lennon/McCartney...
   Gitarristen Earl Slick pratar, han ersatte Ronson.
   Ronson gör soloskivor på 70-talet. Skulle prata med Dylan, blev utkastad tre gånger.
   Glen Matlock förklarar hur Ronson producerade Rich Kids.
   John Mellencamp, Dalbello och Morrissey är andra artister med Ronson-kopplingar.
   Uppträdde på minneskonsert för Freddie Mercury. Postumt kom Ronson-albumet ”Heaven and Hull”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Sweetheart like you” med Michael Bällstav som gäst.


MOPPETURNÉ FÖR TOTTA (57:58, 2005, YouTube)
Deon Bilproduktion/Film i Värmland. En film av Eva Akre & Dan Nilsson.
   ”Ride Jonny ride” (Mikael Wiehes låt) med Totta inleder dokumentären.
   Göran Samuelsson berättar hur Totta hade bestämt sig för att vara med en tredje sommar på Packmopedsturnén men dog en månad innan, juni 2005.
   Dokumentären skildrar turnén sommaren 2005 med artisterna Peter Lundblad, Eva Hillered, Ola Magnell, Mats Klingström och Wille Craaford. Plus musikerna Bengan Blomgren, Robert Henriksson och Salem Al Fakir.
   Göran berättar hur idén om en Packmopedsturné tog fart 1992.
   Totta är död men ändå närvarande i den här filmen.
   Vi hör Göran spela akustisk gitarr med slide. Turnén 2005 var väldigt akustisk och lågmäld. Ingen trummis i bandet men Salem, som kan spela allt, slår lite percussion här och där.
   Dokumentären handlade också om mopederna och uur det svetsas och fixas med de gamla motorerna.
   Ola var 2005 med för tredje gången och återkom sedan 2010.
   Apropå döden närvarande: Totta dog 2005, Peter Lundblad dog 2015, Ola Magnell dog 2020 och en annan tidig artist var Thorstein Bergman (2001-04) som dog tidigare i år.
   Som vanligt övas och repeteras det i Görans hem bredvid kyrkan i Västra Ämtervik.
   Göran sjunger ”Blommig blå syrén”, skriven till minnet av Totta. Görans bror Samuel fixar motorerna.
   Man märker skillnaden med senare års Packmoppeturné: Inte så proffsigt och inte så högljutt och elektriskt. Bengan är rolig på sitt typiska Göteborgssättt.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Talkin' Folklore center” med Philomene Grandin som gäst.


JAZZ ON A SUMMER'S DAY (Svt Play, 1:22, 1959)
Beskrivs som den definitiva jazzfilmen, kanske något av jazzens Woodstock filmad i Newport i Rhode Island under några sommardagar 1958.
   På scen Gerry Mulligan, Thelonius Monk, Dinah Washington (dog 1963), till och med Chuck Berry och Louis Armstrong, Och inte minst Anita O'Day i sin magnifika sommarhatt.
   Nostalgi men filmen är samtidigt något av en ”guilty pleasure”, en bild av det obekymrade livet 1958 för den som var vit, välbärgad och medelklass.
   Visades i ett mindre format på tv-apparaten men såg modern ut med sina färger. Vilket jag fick förklaring på slutet: ”Digitalt restaurerad”.
   America's cup, segling samtidigt. Det pratades om ”kvartstoner”. Publiken diggade. Segelbåtar. Damens hatt halkade på sned.
   Anita O'Day avancerad jazzsångerska. Dåligt synkroniserat ljud ibland.. Ordlös sång.
   Fick se berusade människor. Filmen hade ingen presentatör. Spridda röster bara.
   Big Maybelle Smith, rock och r&b. Plötsligt en malplacerad Chuck Berry, ”Sweet little sixteen” med komp av jazzmusiker. Duck walk!
   Roliga kommentarer av Louis Armstrong.
   Mahalia Jackson, världens största gospelsångerska, bara religiösa låtar. Mahalia: ”Ni får mig att känna mig som en stjärna”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Håkan valde ”She belongs to me” med Kajsa Grytt som gäst.


UNION CARBIDE PRODUCTIONS: The golden age (SvtPlay, 59:11, 2002)
En film av Hans-Erik Therus.
   Bandet inleder 1987 och återförening 2017. Bandet drar denna gång storpublik – men kanske är återföreningen framför allt ett sätt att läka gamla sår och be varandra om ursäkt för allt som gick snett för 30 år sedan.
   Här får vi följa med från början ända till slutet. Vad hände med detta stökiga band som enligt sångaren Ebbot Lundberg ”spårade ur innan någonting egentligen hände”” och som enligt gitarristen Björn Olsson förhöll sig till turnéerna som till ”skidresor fast skidormna hade bytts ut mot gitarrer”.
   Ett mytomspunnet band debuterade 1987. Karismatisk Ebbot (Tobbe). Vilda konserter.   
   Nyinspelade bilder mixas med gamla privata filmer. Ebbot läser gamla dagböcker. En galen men intressant dokumentär.
   ”Frizon hos Lundbergs familj”. Typiska replokalsbilder. Punk.
   ”Tre rep och sedan hade vi soundet” säger en vänsterhänt Björn Olsson.
   Björn: ”Kul men inte allvarligt”.
   Flimriga bilder. Björns pojkrum. Punk. ”Ängslighet och oro” (Patrik Caganis). ”Grym konstellation” (Ebbot).
   Björn tog tag i inspelningen av första skivan. ”Plötsligt stämmer kompassriktningnen” (Henryk Lipp). Hultsfred 1987. ”Trams” (Björn Olsson). Dålig stämning i bandet.
   Långhårig Tobbe och det låter nästan som Soundtrack Of Our Lives.
   ”1991 började vi dalara”. Amerikanen Steve Albini producerade på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Girl from the red river shore” med Svante Lovén som gäst.


JOHN HIATT: Profession musician (Vimeo, 43:17, 1987)
En holländsk produktion.
   1987 är något av det bästa året för Hiatt. Strax efter all time high-hit-albumet ”Bring the family” (1987).
   Första bilderna är live med låten ”Thing called love”. Sonny Landreth på gitarr skymtar i bandet. Jag såg Hiatt 1987 med The Goners som komp.
   Här är de ute på en 6 veckor lång turné. ”Alone in the dark” spelas. Austin och sedan Nashville.
   Hiatt tar oss med på en sväng i sin bil. Åker runt och visar var han har bott.
   Det är en programledare som pratar holländska. Några frågetecken.
   Hiatt jobbade en gång som låtskrivare på förlaget Tree International och chefen berättar hur duktig Hiatt har varit. På kontoret sitter låtskrivarna och skriver. Musik i alla rum. ”Song factory”. Curly Putnam skrev ”Green green grass of home”.
   Filmas gatan fram i Nashville. Bara musikrelaterade lokaler.
   Hiatt vid pianot: ”Have a little faith in me”. Han har en svart röst. Hiatt är inspirerad av Guy Clark och Townes Van Zandt.
   Hiatt berättar när inspelningen av ”Lipstick sunset” spelas in och Ry Cooder skriker ”Danny boy” för att han tycker solot kopierar den gamla låten.
   Det pratas om Hiatts alla låtar som inte finns inspelade. Och han spelar ”A crazy girl is hard to find” på akustisk gitarr.
   Mot slutet av programmet ser och hör vi ”Slug line” från 1978. Jämförs med Costello.
   Live får vi se Landreth spela det vackra solot live. Plötsligt live med Bob Dylan och Hiatts låt ”The usual” (från någon film?).
   När Hiatt får frågan hur han skriver sina låtar svarar han: ”I steal!”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Like a rolling stone” med Leona Oppenheimer som gäst.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #62: Barracudas 1984

BARRACUDAS BILDADES 1978, MUSIKEN de spelade hade fått den osannolika etiketten surfgaragepunk, och fick en mindre hit i England 1980 med singeln "Summer fun". Men gruppen splittrades första gången redan 1981 men återuppstod snart igen. Med originalmedlemmarna sångaren Jeremy Gluck och gitarristen Robin Wills i spetsen.
   Gruppen hade sina rötter i både Kanada, USA och Australien men bodde vid det här tillfället 1984 i England. Där hade de spelat in sitt debutalbum "Drop out with the Barracudas" (1981) i Rockfield-studion och hade precis innan den här konserten släppt sitt senaste album "Endeavour to persevere" som dominerades av melodisk rock.
   Den märkliga tillfälligheten var att jag bara några månader innan Örebrobesöket hade upplevt Barracudas live i London på den lilla klubben Broadway i Hammersmith.
   "Gruppen gjorde en vansinnigt bra spelning. Slamrig och våldsam rock på gränsen till kaos men ändå oerhört kontrollerad. Sångaren Jeremy Gluck stod lika mycket bland publiken som på scen, glömde texter men höll ändå humöret uppe på publiken", var min notering.
   Besöket på Rockmagasinet tillkom på kort varsel medan gruppen genomförde en mindre turné i Sverige. Förutom Gluck och Wills bestod bandet då av Chris Wilson (som tidigare hade spelat med Flamin' Groovies), gitarr, Mark Shepard, trummor, och Jim Dickson, bas.
   Wilson ersatte Roy Loney i den första upplagan av Flamin' Groovies 1971. Och spelade med Groovies när gruppen utvecklades åt powerpophållet och bland annat spelade in "Shake some action"-albumet som producerades av Dave Edmunds.
   Mot slutet av 1984 splittrades Barracudas återigen men återuppstod en andra gång 1989.
   Recensionen av Barracudas konsert delades med Strindbergs konsert dagen innan. Därav inledningen på recensionen.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/4 1984.

BARRACUDAS - HIMMELSK ÖRONFRÖJD

THE BARRACUDAS
Rockmagasinet, Örebro 14 april 1984

DEN SPORADISKA KONSERTVERKSAMHETEN på Rockmagasinet i Örebro exploderade plötsligt i helgen med två konserter på två dagar. Svenska trion Strindbergs och engelsk/amerikansk/kanadensiska/australiska gruppen Barracudas försökte höja medvetenheten hos rockintresserade örebroare med blandat resultat.
   Om Strindbergs var en smärre miss blev Barracudas kvällen efter en glasklar succé. De kombinerade det bästa från 60-, 70- och 80-talet och gjorde resultatet till en himmelsk öronfröjd.
   Volymen var mycket hög, ibland öronbedövande, men musik som träffar så precis i hjärtat kan aldrig köra över folks medvetande. Barracudas låtar rullade på absolut högsta kvalitetsnivå rakt igenom hela konserten under 85 minuter.
   Jeremy Glucks gapiga och fräcka sångstil bröt av perfekt mot bandets melodistarka sound. Som en relik från 60-talet stod Chris Wilson och pressade fram rent magiska gitarrtoner utan att höja på ögonbrynen. Hans speciella gitarrklang gick som en röd tråd genom de flesta låtarna.
   Basisten Jim Dickson, som såg ut som en ung och långhårig Nick Lowe, den mycket drivna trummisen Mark Sheppard och den duktige låtskrivaren och gitarristen Robin Wills fyllde ut den fulländade gruppen.
   När ord och musik inte räckte till att föra ut eventuella budskap gick Gluck helt sonika ner bland publiken och drev upp stämningen ytterligare.
   På mindre än tre månader har jag sett Barracudas genomföra två konserter som varit suveräna, helt suveräna.

Trolig setlist:
1 Grammar of Misery
2 Dealing with Today
3 Hour of Degradation
4 Bad News
5 You've Come a Long Way
6 Song for Lorraine
7 Leaving Home Again
8 Violent Times
9 Codeine gratis nedladdning
10 Pieces Broken
11 The Way We've Changed
12 Let It Rock
13 Losin' Streak
14 11th Hour
15 Black Snake
16 Dead Skin
17 Inside Mind
18 I Can't Pretend
19 Slow Death
20 You're Gonna Miss Me

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #63: Wilmer X 2005

DET ÄR SVÅRT ATT GRADERA WILMER X:s alla höjdpunkter. Både på skiva och scen har det i stort sett varit hög nivå på allting från 1985 och 20 år framåt. Album som (1985), ”Mambo feber” (1992), ”Silver” (2000) och hitlåten ”Teknikens under” (1988) finns med på alla mina topplistor och den fantastiska cd-samlingen ”Arkiv X” (2001) är min största favoritbox av dem alla. Och samtliga 14 Wilmer X-konserter jag har upplevt från 1984, 1985, 1986, 1987, 1988, 1989, 1993, 1995, 1998, 2000 till 2005 har alla tillfredsställt mina önskemål.
   Och den tillfälliga konsertcomebacken i Malmö sommaren 2018 gjorde absolut ingen besviken. Innan 2018-succén på ”himmaplan” avslutade Wilmer X sin karriär på både skiva och konsert 2005 med flaggan i topp. Albumet ”13 våningar upp” var en fantastisk energisk och organisk skiva som kvintetten i sina minsta beståndsdelar, två gitarrer (Nisse Hellberg/Janne Lindén), munspel (Jalle Lorensson), bas (Thomas Holst) och trummor (Sticky Bomb), tog med sig ut på turnén och sköljde över publiken med.
   Det var på flera sätt avslutning på Wilmer X:s långa karriär och nu skulle Nisse Hellberg många år framöver göra skivor och konserter i eget namn och med eget band i ryggen. Men just nu står detta klassiska Wilmer X på tröskeln till en återförening som det ryktas ska resultera i både skiva och konserter. Som om 2022 blir en naturlig fortsättning på det som 2005 skakade, vibrerade och svängde på ett helt oförglömligt sätt.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/3 2005.

DET SKAKADE, DET VIBRERADE, DET SVÄNGDE

WILMER X
Conventum Club 700 29 mars 2005

Tryggheten kan vara väldigt tillfredställande. Som den nästan oöverträffade energin i mötet med en gammal bekant. Låter det nostalgiskt och förutsägbart så var Nisse Hellberg med kompisar på ett sprudlande spelhumör som effektivt knuffade trygghetens tråkiga avigsidor långt bort i ena hjärnhalvan.
   Av den pånyttfödda energin att döma så kunde man tro att bandet just nu håller på att slåss med Hives om pole position i rockmusikens underbara värld. Det skakade, det vibrerade, det svängde kompromisslöst och det dundrade melodiösa mästerverk på löpande band när Wilmer X rullade ut den röda rock'n'roll-mattan.
   Och när man stod med det där lyckliga flinet mitt i krevader av tempo och rytmer så höjdes allt till rent vansinniga nivåer utan att tappa varken fokus eller melodi.
   Repertoaren luktade krogmiljö runt tolv på natten och var uppenbart inte specialsydd för en tisdagskväll i Örebro men publiken, uppskattningsvis ett par hundra personer, var med på de så kallade noterna så att till och med Nisse Hellberg blev förvånad.
   Att Wilmer X aldrig, aldrig, kan kopplas ihop med ord som nostalgi beror ju på bandets nästan sjukliga ambition att regelbundet uppdatera sin repertoar och hela tiden leta nya vinklingar på rock'n'roll-konstens karta.
   Således bjöd de på ett rejält smakprov från senaste skivan, den utsökta "13 våningar upp", och just de sju låtarna var verkligen russinen i kakan för kvällen. Som fick extragitarristen Janne Lindén att blomma ut på fuzz och slide. Vars rent förtrollande klanger gav Wilmer X-soundet ytterligare en dimension otroligt nog.
   Som dessutom gav utrymme för Nisse Hellberg att visa vilken grymt underskattad gitarrist han är. Solot i "Hon är ihop med en insekt" var ren och skär magi.
   Det är klart att jag har upplevt det förr, lysande låtkombinationer på en Wilmer X-konsert, men det kändes stundtals som första gången i tisdagskväll. Kanske berodde det på att det var nästan sex år sedan bandet stod på en scen i Örebro eller annars finns det bara en simpel förklaring på att låttrion "Möt mej i din djungel", "Primitiv" och "Kör dej död", som avslutade huvudavdelningen, helt enkelt är oslagbar. Liksom bandet.

Wilmer X:s låtar:
Blind mans bluff
Han måste ut ur mitt liv
Hon är ihop med en insekt
Blod eller guld
God god lust
Jag är bara lycklig när jag dricker
Stackars Valentin
För dum för pop
Fem ett fem
Silver
15-12-10½
Dämma upp alla floder
Lyckliga hundar
Möt mej i din djungel
Primitiv
Kör dej död
Död mans hand
Jag flippar ut
Bill & Bull blues

/ Håkan

Covers: Dave Gahan

DAVE GAHAN & SOULSAVERS: Imposter (Columbia, 2021)

DAVE GAHAN ÄR HUVUDSAKLIGEN SÅNGARE i Depeche Mode men har ett musikaliskt liv vid sidan av den gruppens framgångar. Från 2003 har Dave parallellt med grupparbetet gjort soloskivor, fem album, av vilka de tre senaste är samarbete med produktionsduon The Soulsavers. Och det allra senaste albumet innehåller enbart covers hämtade från när och fjärran och framförda på väldigt olika sätt. En underhållande bredd på ett omväxlande album.
   Gahan har arbetat med en stor grupp musiker där jag inte känner igen många namn förutom Ed Harcourt, piano, och gitarristen James Walbourne från den senaste upplagan av Pretenders.
   ”Imposter” har lite orättvist men också lite oväntat jämförts med Johnny Cashs American-inspelningar. Albumet är nämligen inspelad i Rick Rubins Los Angeles-studio men har ju inte alls samma genomgående nakna sound och albumet pendlar starkt mellan det avskalade och det elektriskt hårt rockiga.
   Här finns inte heller någon soundmässig helhet men däremot många överraskningar i Daves tolkningar. Som den fullständigt galna energin i Elmore James blueslåt ”I held my baby last night”. Eller den lika volymstarka och distade tolkningen av Bob Dylans i original ganska lågmälda ”Not dark yet”.
   I sällskap med de urladdningarna hittar Dave Gahan även många mjukt melodiska låtar. Som när han tar upp Neil Youngs underbart fina ”Harvest”-låt ”A man needs a maid” och lyckas hitta en för mig okänd Gene Clark-låt, ”"Where My Love Lies Asleep", som är så vacker i sin steel guitar-baserade skrud.
   Cat Powers ”Metal heart” och PJ Harveys "The Desperate Kingdom of Love" har mer förväntad och mindre överraskande energi.
   Sedan är det lite gulligt att Dave har klämt in två låtar från Eartha Kitts och Charlie Chaplins gamla repertoar utan att det känns konstruerat eller konstigt.
   Och slutligenj blir jag nyfiken på det spännande namnet Rowland S. Howard från vars allmänt okända repertoar Dave har hämtat låten ”Shut me down” som inte skäms i det här fina sällskapet av låtmaterial.


1. "The Dark End of the Street" (Dan Penn/Chips Moman) 2:35
1967. Singel med James Carr.
2. "Strange Religion" (Mark Lanegan) 3:53
2004. Från albumet ”Bubblegum” med Mark Lanegan Band.
3. "Lilac Wine" (James Shelton) 4:14
1952. Singel med Eartha Kitt with Henri René and His Orchestra
4. "I Held My Baby Last Night" (Elmore James/Jules Bihari) 3:35
1952. Singel med Elmore James.
5. "A Man Needs a Maid" (Neil Young) 4:11
1972. Från albumet ”Harvest” med låtskrivaren.
6. "Metal Heart" (Chan Marshall) 4:46
2021. Singel med Cat Power.
7. "Shut Me Down" (Rowland S. Howard) 4:20
2009. Från albumet ”Pop crimes” med låtskrivaren.
8. "Where My Love Lies Asleep" (Gene Clark) 4:22
1971. Från albumet ”White light” med låtskrivaren.
9. "Smile" (Charlie Chaplin/Geoffrey Parsons/John Turner) 3:28
1936. Framfördes av Orchestra conducted by Alfred Newman,
10. "The Desperate Kingdom of Love" (Miss Polly Jean Harvey) 2:55
2004. Från albumet ”Uh huh her” med PJ Harvey.
11. "Not Dark Yet" (Bob Dylan) 5:20
1997. Från albumet ”Time out of mind” med låtskrivaren.
12. "Always on My Mind" (John Lee Christopher/Mark James/Wayne Thompson) 3:18
1972. "You were always on my mind", singel med Gwen McCrae.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #64: Steve Forbert 2015

NATURLIGTVIS HADE DET VARIT HIMMELSKT intressant att ha fått se Steve Forbert live på 70- eller 80-talet men det blev aldrig min lycka. Så jag fick nöja mig med den ganska unika upplevelsen att den alldeles fantastiske låtskrivaren och amerikanske sångaren kom till Örebro en måndagskväll 2015. Exklusivt är bara förnamnet.
   Efter några klassiska album, ”Alive on arrival” (1978) och ”Little Stevie Orbit” (1980), kom ”Streets of this town” (1988) som en höjdpunkt i slutet på 80-talet. Sedan har han under decennier regelbundet släppt album utan större uppmärksamhet. Som exempelvis albumet jag nämner i recensionen där han enbart sjunger Jimmie Rodgers-låtar.
   På Örebro-spelningen bjöd Steve på smakprov från det kommande albumet ”Compromised” men han sjöng också en låt, ”Breaking up with Jessica”, som vi trodde skulle komma på nästa skiva men fortfarande har han inte officiellt släppt den låten men spelar den regelbundet på sina konserter.





FORBERTS PÅTAGLIGA NÄRVAROKÄNSLA

STEVE FORBERT
Scandic Grand, Örebro 28 september 2015
Konsertlängd: 20:00-21:44 (104 min)
Min plats: Stående snett till vänster ca 8 meter från scenen.

MED EN GENERÖS REPERTOAR UR EN ALDRIG sinande och exklusiv sångkatalog kan man nå långt. Med en påtaglig närvarokänsla och ett läckert gitarrspel nådde Steve Forbert ännu längre på måndagskvällen i Örebro. Inledningsvis var han lite besvärad av en tystlåten, stillsam men artig publik, som inte var överdrivet stor, men med rutin och erfarenhet hanterade han den situationen perfekt. Efter närmare 40 års turnerande har han givetvis lärt sig att läsa av konsertatmosfär och efter över 100 minuters underhållning tror jag alla, både på och framför scenen, var tämligen nöjda. Det var ju trots allt måndagkväll.
   I min iver att på plats notera alla konsertlåtarna, låtlistan blev komplett (se nedan) först efter noggrann analys i efterhand, lyckades jag inte riktigt pricka in alla låtarna. Den spontana känslan efteråt var att konserten dominerades av låtar från de senaste decennierna, som inte sitter lika tydligt etsade i ryggraden på mig, men jag upptäckte att Steve trots allt spelade hälften av låtarna från sitt första album. Men konserten blev som sagt ingen nostalgitripp utan en högst relevant och aktuell konsert just nu 2015.
   Sammanfattningsvis blev det en väldigt smakfull blandning av gamla och nyare låtar, tre exklusiva aptitretare från det nya albumet som släpps nästa månad och dessutom några Jimmie Rodgers-covers som ligger Steve varmt om hjärtat.
   Med bara en akustisk sliten gitarr (som han stämde om mellan nästan varje låt), några olika munspel och en röst som har kvar sin personlighet från förr framförde Steve en lång rad sånger där han ibland fick hjälp av publiken med både allsång, fingerknäpp och handklapp. Medan han själv ivrigt kompade sig själv med fotstamp. Han får se upp med hälsporre där.
   Gitarren, som Steve hanterade med utsökt skicklighet, såg ut som den kom från Jimmie Rodgers 30-tal och några covers var också hämtade från den tiden. Då fick Steve chansen att joddla lite och ge uppmärksamhet åt en musikalisk idol som han 2002 hyllade med ett helt album, "Any old time". För att förvirra lite gjorde han på konserten en Rodgers-låt som inte finns med på den skivan, "Blue yodel #9 (beale and main)".
   Till överraskningarna hörde också en ny låt, "Breaking up with Jessica", som inte finns inspelad men framkallade en underbar allsång i publiken när det i sången stavades till flicknamnet. Och de tre smakproven från det kommande albumet "Compromised" lät ju makalöst bra redan första gången. Exempelvis "You'd See The Things That I See (The Day John Met Paul)" med sitt fina "yeah yeah" i refrängen som gav en Beatles-fantast som undertecknad känslokårar. Och det skulle senare bli fler vibbar av samma sort...
   Repertoaren och hela konserten åkte slalom genom Steves hela karriär för att rätt så väntat avslutas med "Romeo's tune", hans största hit för en artist som inte alls har haft ambitioner att tillhöra hitbranschen. Eller som den legendariske låtskrivaren Doc Pomus en gång uttryckte det om Forbert: "There's nothing wrong with you a hit record won't cure". Apropå det tillhör Forbert i min värld sedan många år skaran av klassiska amerikanska låtskrivare. "Romeo's tune" hade som avslutningslåt i huvudkonserten ett intro hämtat från Beatles, "Good night".
   "Time seemed so free", också från kommande skivan, låg så fint placerad som första extralåt. Jag brukar inte ha så uttalade favoritlåtar när jag går på konsert men roade mig innan med att skriva upp några extra önskvärda låtar i mitt anteckningsblock. Som näst sista extralåt innan den obligatoriska "rockiga" avslutningen med "You cannot win if you do not play" kom en av mina önskningar. Den mycket innerligt fina "Tonight I feel so far away from home" som blev en av många kvalificerade höjdpunkter på en alldeles utmärkt konsert denna osedvanligt trevliga måndagskväll.

Thinkin'
Autumn This Year
Rock While I Can Rock
My Carolina sunshine girl
Breaking Up With Jessica
Goin' Down to Laurel
Write Me a Rain Check
Stolen Identity
Blackbird Tune
That'd Be Alright
Make It All So Real
So Long Don't Ask Me To Stay
The Beast Of Ballyhoo (Rock Show)
Blue Yodel #9 (Beale and Main)
I Just Work Here
Rollin' Home To Someone You Love
You'd See The Things That I See (The Day John Met Paul)
What Kinda Guy
It Sure Was Better Back Then
Romeo's Tune

Extralåtar:
Time Seemed So Free
Tonight I Feel So Far Away From Home
You Cannot Win If You Do Not Play

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #65: Magnus Lindberg 2002

SOM JAG REDAN TIDIGARE AVSLÖJAT I MIN SERIE om bästa favoritkonserter i Örebro återfinns namnet Magnus Lindberg vid olika tillfällen på ett flertal placeringar. 2002 hade Magnus inte uppträtt i Örebro på nio år. Det kommersiellt framgångsrika projektet Grymlings kom emellan och efter den succén tog det några år innan Magnus började producera egna skivor och turnera med eget band.
   Andra Grymlings-albumet släpptes 1992 och inte förrän 1999 kom nästa album i eget namn, ”Ljus i natten”, en genomgående rockigare och Billy Bremner-producerad platta. Den följdes upp året efter med ”Tur och retur”, ett album med både gamla men nyinspelade låtar plus helt nyskrivet låtmaterial.
   2002 fanns ingen nyproducerad skiva med Magnus Lindberg ute men han kunde under konserten presentera ett par smakprov (”Jag måste ge mig av” och ”Hej hallå”) från den kommande skivan ”På bergets topp” (2004) plus några låtar ur Grymlings repertoar tillsammans med ofrånkomliga egna klassiker.
   Under det här året turnerade Magnus med trion Stockholm Cowboys som förutom gitarristen Frank Liestam innehöll Werner Theunissen, bas, och Benna Sörman, trummor. Musiker som också har spelat med Magnus Uggla och Pugh Rogefeldt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/9 2002.

MAGNUS LINDBERG & STOCKHOLM COWBOYS
Frimis, Örebro 30/8 2002

IBLAND KAN RÄTT MAN PÅ FEL PLATS också vara en poäng. När Magnus Lindberg återvände till Örebro, den här gången på Frimis minimala scen, efter nio års bortovaro var det som hjälte för några få och ett otrevlig avbrott i discodansen för så många fler.
   Det är såna förutsättningar som kan förinta eventuell spellust och inspiration. Men inte för Magnus som med sin obändiga tro på sig själv, sina texter och traditionellt skurna rockmusik sent i fredagskväll ville ge ungefär 150 procent av allt till sin publik.
   Han stod på knä, knöt näven i övertygande gester och han sjöng ”Jag kan gå ända till Kina” och verkade för stunden mena varje ord som lämnade hans läppar.
   Bakom sig hade han ett hårdsvängande Stockholm Cowboys som nästan utan musikaliska krusiduller var en perfekt ryggrad i det enkla sound som Magnus låtar ofta rör sig i. Med killar som tack och lov inte musikaliskt avslöjade mycket av sanningen bakom sina spektakulära Peter Jezewski-frisyrer.
När gitarristen Frank Liestam på en av extralåtarna, Tom Pettys ”Swingin’”, satte sig ned och la slidegitarren på knäna och framkallade det mesta magiska ljudet på den här sidan David Lindley var det bara en av kvällens många höjdpunkter.
   Magnus Lindberg må uppträda som den nervige, rastlöse (”Jag måste ge mig av, jag måste stanna kvar” som han sjöng i en av de helt nya låtarna) och totalt utlämnande artisten men när han sjöng var det med oväntad pondus och rakryggad intensitet.
   Och med den övertygelsen inombords, möjligen förpackad i ett nervdallrande och bräckligt skal, vågade han välja bort många av sina gamla klassiker och basera scenrepertoaren på förhållandevis färska låtar.
   På bekostnad av en naturligt rytmisk låtordning med en fantastisk final så valde och vrakade Magnus lite på måfå, styrd av sina innersta känslor, och fick ihop ett set där varje beståndsdel ändå var en liten pärla.
   När han tog ned tempot med ovannämnda ”Kina”-låt, följde upp den med ännu en ballad (den nya och lite bluesiga ”Jag måste ge mig”) och ytterligare en lugn låt (visserligen den fantastiska ”Jag har aldrig vart i Memphis”) så var det mer än de flesta hade tålamod till.
   Men de rena höjdpunkterna var så många fler. Som de sex låtarna från hans senaste riktiga skiva, underbara ”Ljus i natten” som bara sålt i skandalösa sju tusen exemplar. Som ännu en ny låt, ”Hej hallå” som lät både som en hit och Neil Young. Som den avslutande ”Röda läppar” som för kvällen inte kom upp i normal standard men ändå är en historisk klenod.

Magnus Lindbergs låtar:
Sanningen
Aldrig mer igen
Tårar över city
Den risken finns
Jag kan gå ända till Kina
Jag måste ge mig av NY
Jag har aldrig vart i Memphis
Dom som aldrig ger upp
För oss
Hej hallå NY
Allt som jag kan ge dig
Röda läppar

Extralåtar
Swingin’ (Tom Petty)
När jag ser dig

/ Håkan

Covers: Cowboy Junkies

COWBOY JUNKIES: Songs of the recollection (Latent, 2022)

DET VAR INTE SÅ LÄNGE SEDAN jag skrev om ”rockmusikens långsammaste grupp”, för knappt två år sedan medverkade gruppen på en tributeskiva med Rolling Stones-låtar. Här kommer några synpunkter om deras tämligen aktuella album med enbart covers. På tributeskivan gjorde de ”Moonlight mile” men här lyckas de klämma in en betydligt äldre Stones-låt, ”No expectations”, med en alldeles ljuvlig dobro spelad av gästmusikern Aaron Goldstein.
   Ja, den kanadensiska gruppen spelar ofta i lågt tempo med ett lågmält uttryck men det stämmer inte hela tiden. Majoriteten låtar på den här coverskivan må vara långsamma men saknar inte alltid energi. På exempelvis bandets version av den kanadensiska kollegan Neil Youngs ”Don't Let It Bring You Down” skramlar de på i samma stil som Young brukar göra.
   Förresten uppmärksammar bandet en annan, numera avliden, kanadensare, Gordon Lightfoot, på den här skivan. I den för mig ganska okända låten ”The way I feel” som också innehåller en portion distade elgitarrer. För övrigt en av skivans fyra inspelningar som redan var utgivna på en ep.
   Som redan sagts, tempot och tonläget på ett Cowboy Junkies-album överraskar aldrig men sångerskan Margo Timmins med sina bröder Peter, trummis, och Michael, gitarrist, gör lyssnaren aldrig besviken.
   Men lite överraskad blir jag ändå på avslutningslåten när kvartetten oväntat riktar sig mot England och 80-talet och hittar en för mig mindre känd The Cure-låt, ”Seventeen seconds”. Som tolkas med samma lätta tyngd som materialet i övrigt på det här albumet. Och Michael Timmins spelar taggtrådsgitarr som både smeker och upprör.


1. Five Years (David Bowie)
1972. Från albumet "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars" med lårtskrivaren.
2. Ooh Las Vegas (Gram Parsons/Ric Grech)
1974. Från albumet "Grievous angel" med Gram Parsons.
3. No Expectations (Mick Jagger/Keith Richard)
1968. Från albumet "Beggars banquet" med The Rolling Stones.
4. Don't Let It Bring You Down (Neil Young)
1970. Från albumet "After the gold rush" med låtskrivaren.
5. Love In Mind (Neil Young)
1973. Från albumet "Time fades away" med låtskrivaren.
6. The Way I Feel (Gordon Lightfoot)
1965. B-sida på singeln "My heart tells me to believe" med The Womenfolk.
7. I've Made Up My Mind To Give Myself To You (Bob Dylan)
2020. Från albumet "Rough and rowdy ways" med låtskrivaren.
8. Marathon (Vic Chesnutt)
2007. Från albumet "North star deserter" med låtskrivaren.
9. Seventeen Seconds (Simon Gallup/Robert Smith/Lol Tolhurst)
1980. Från albumet "Seventeen seconds" med The Cure.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #66: The Band Of Heathens 2011

2011 HADE AMERICANA-VÅGEN NÅTT SVERIGE på allvar och The Band Of Heathens tillhörde skaran med de bättre banden. Jag var nog ganska oförberedd inför konserten på Clarion i Örebro. Jag hade visserligen hört bandets senaste album, ”Top Hat Crown & the Clapmaster's Son”, men inte blivit helt däckad. Däremot hade jag hört många positiva omdömen från människor som hade sett bandet tidigare. Och jämförelsen med The Band var genomgående.
   Efter den här fantastiska konserten växte naturligtvis mina intryck av den aktuella skivan som så småningom hamnade på min årsbästalista 2011.
   Austin-bandet The Band Of Heathens var 2011 ett ganska rutinerat band som hade bildats redan 2005 med frontpersonerna Gordy Quist, Colin Brooks och Ed Jurdi, alla sjunger och spelar gitarr, i spetsen. Även basisten Seth Whitney var med från start och trummisen John Chipman kom med 2007. Och just de här fem personerna var med på scen den här ljuvliga majkvällen 2011.
   The Band Orf Heathens var ett samspelt gäng med två studioalbum bakom sig, ”The Band Of Heathens” (2008) och ”One foot in the ether” (2009), och åtskilliga liveskivor på sitt samvete.



                                                                                  Foto: Magnus Sundell
Ett fantastiskt band och en fantastisk konsert. Från vänster Colin Brooks, Gordy Quist, John Chipman (skymd), Ed Jurdi och Seth Whitney.


Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/5 2011.

BAND OF HEATHENS GAV MIG EN MUSIKALISK KICK

THE BAND OF HEATHENS
Clarion Hotel, Örebro 9 maj 2011
Konsertlängd: 20:27-21:25 och 22:00-23:15 (133 minuter)
Min plats: Stod ca 5 meter rakt framför scenen.

Fram till den amerikanska gruppen Band Of Heathens konsertstart i måndagskväll hade jag hört så många fantastiskt fascinerande superlativer och positiva omdömen att upplevelsen som skulle följa rent subjektivt aldrig skulle kunna matcha förväntningarna. Trodde jag. Men än är jag inte för gammal för att bli överraskad eller låta känslorna fara i väg mot hisnande höjder.
   Det var en kväll, kalla den gärna sommarens första, då ingen egentligen ville gå inomhus. Den trogna lilla skaran musikintresserade på Clarion Hotel trotsade det vackra vädret och fick en musikalisk upplevelse av oanade mått. Och jag själv kunde inte i min vildaste fantasi ana att jag så reservationslöst skulle älska så många vackra och effektiva gitarrsolon och efter närmare tre timmars konsert (inklusive paus) ändå stå och sakna låtar.
   På ett sätt var jag förberedd på en varierande konsert med en rikligt omväxlande repertoar och ett band med många olika sångare. Jag fick alla de önskemålen infriade men jag fick också en musikalisk kick som jag numera mycket sällan får på konsert.
   Från första låt, ”Jackson Station”, till den sista, ”Gravity”, var det variation och koncentration i varje takt. 21 låtar från hela bandets karriär, studiomaterial och liveskivor, bjöd på en stor bredd där ingen låt var lik den andra.
   Bandets frontlinje är ju direkt unik med tre sångare, från vänster Colin Brooks, Gordy Quist och Ed Jurdi, som dessutom spelade en rad olika gitarrer. Exempelvis spelade alla slide vid olika tillfällen och vad jag kunde se och höra var de alla virtuoser på sina instrument. Inom pop- och rockmusiken brukar sådana signaler vara illavarslande men Band Of Heathens hade så många starka låtar på repertoaren som inga gitarrsolon i världen kunde förstöra.
   Att efter hela 21 låtar ändå sakna låtar tyder kanske på en omättlig hunger från recensentens sida men det var ändå lite ledsamt att missa ett av popmästerverken från senaste skivan, ”Polaroid”. Fast jag fick två andra äldre låtar, ”This I know” och ”What’s this world”, i samma fina genre.
   Men jag fick minsann tillräckligt med andra höjdpunkter på konserten att trösta mig med. ”The other Broadway” hade mer energi än någon skivversion någonsin kan åstadkomma. ”Somebody tell the truth” inleddes med Little Feat-gung men avslutades som en Derek & the Dominoes-låt. Den tunga versionen av Gillian Welchs ”Look at Miss Ohio” var underbar när den spetsades med ett grymt gitarrsolo av Gordy Quist. Crescendot i slutet på ”Hey rider” var också något mycket oförglömligt medan det lågmälda firade triumfer på den känslosamma ”Gris Gris Satchel” som följdes av ”Blood in the water” där dobrospelaren Colin Brooks imponerade både på sång och sitt glänsande stränginstrument.

Colin Brooks, gitarr, dobro, lapsteel och sång
Gordy Quist, gitarr och sång
Ed Jurdi, gitarr, piano, orgel, munspel och sång
Seth Whitney, bas
John Chipman, trummor

Låtarna:
Jackson Station
Free again
Somebody tell the truth
What’s this world
No expectations
Shine a light
Medicine man
The other Broadway
Jenny was a keeper

Paus

Second line
One more step
This I know
Look at Miss Ohio
Hey rider
Talking out loud
Gris Gris Satchel
Blood in the water
Bumblebee
Nothing to see here

Extralåtar
Gravity
Should have known

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #67: Carol Grimes 1980

NÄR ROCKMAGASINET UNDER ETT ÅR, 1979 och 1980, fanns på Manillagatan i Örebro såg jag några konserter där tidigt 1980. Av vilka Carol Grimes-konserten var en. 1980 hade den engelska sångerskan Carol en lång och stundtals uppmärksammad karriär bakom sig. I samband med Örebro-besöket upplevde hon dock sina minst kommersiella framgångar och det fanns just då inget album som var aktuellt för Carol och hennes band.
   I samband med Sverige-spelningen var hon och hennes band däremot i Sverige för att spela in ett album i skivbolaget MNW:s studio i Vaxholm. En skiva, ”Sweet F.A.” som också var namnet på hela gruppen, släpptes i Sverige på hösten 1980 på MNW men kom inte ut i England förrän 2000.
   Förutom Carol var gitarristen Peter Kirtley Sweet F.A,:s mest kända musiker. Han hade spelat i Loose Ends och The Happy Magazine på 60-talet, Griffin, Riff-Raff, Global Village Company och Radiator (på Elton Johns skivbolag Rocket). Övriga medlemmar i bandet var Gary Twigg, bas, Ollie Marland, keyboards, och Tony Hicks, trummor.
   Carol Grimes hade en gedigen bakgrund i jazz- och r&b-musikens England. På 70-talet sjöng hon i grupperna Babylon, Delivery och Uncle Dog för att sedan satsa på en solokarriär med eget band. Sweet F.A. Blev inget långlivat projekt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/2 1980.

GRIMES-ROCK SVÄNGDE

CAROL GRIMES SWEET FA
Rockmagsinet, Örebro 7 februari 1980

DET ÄR I DE SMÅ SAMMANHANGEN, i de rökiga, svettiga lokalerna med de rätta människorna som den bästa rockmusiken spelas. Oförlåtligt lite folk hindrade däremot inte Carol Grimes och hennes Sweet FA (eller Fuck All som förkortningen tydligen står för!) att göra förstklassig rock som infriade de allra mest humana förväntningarna när de i torsdagskväll gjorde ett blixtbesök på Rockmagasinet i Örebro.
   Carol Grimes har en av Englands bästa rockröster. Mångsidigt stormade hon sig igenom allt från känsliga ballader till vildsint rockmusik. Men materialet hade ibland också både jazziga och soulfyllda inslag. Kort sagt var hon en sångerska som genom skicklighet och charm var tämligen komplett.
   Genom sitt starka engagemang har hon aldrig kompromissat med sin musik. De breda och kommersiella vägarna har hon alltid undvikit och sökt sig ut genom andra kanaler. Därför är situationen i Sverige med de alternativa skivbolagen intressant för henne. Följaktligen kommer hennes nästa skiva på MNW.
   På scen märkte jag inget av hennes politiska ståndpunkter. Där talade istället rockmusiken sitt tydliga språk. Rättfram och utan krusiduller från en duktig kompgrupp som stundtals skapade ett enormt sväng. Ett kraftigt gung som skulle spela skjortan av många mycket mer kända musiker.
   England har fina traditioner att få fram duktiga sångerskor. Grimes hade live en lika kraftfull röst som Elkie Brooks eller Maggie Bell (där påminner också utseendet) men eftersom hennes personliga åsikter aldrig sammanfallit med de stora skivbolagskoncernerna och deras cyniska producenter får vi nöja oss med hennes utmärkta rockmusik i skymundan. Utan den uppmärksamhet den absolut förtjänar. Det är synd.

/ Håkan

Covers: Cat Power

CAT POWER: Covers (Domino, 2022)

DEN AMERIKANSKA SÅNGERSKAN CHAN MARSHALL (med artistnamnet Cat Power) har figurerat i min Cover-skivor-kategori två gånger tidigare, ”The covers record” (2000) och ”Jukebox” (2008). Tidigare i år kom hennes tredje utpräglade coveralbum med den simpla titeln ”Covers”. En skiva med ett genomgående udda innehåll som pendlade mellan några gamla konventionella poplåtar och tämligen modernt låtmaterial plus två riktigt gamla evergreens.
   Blandningen blir en aning tålamodskrävande när denna personliga rockprofil försöker göra något eget och extremt udda av varje låt. Som exempelvis på Pogues i mina öron fantastiskt fina ”A pair of brown eyes” som hon försöker modernisera med körer och syntar. Då passerar Cat Power gränsen till det möjliga och på ett sätt massakrerar hon Shane MacGowans storslagna låt. Hon låter sitt liveband experimentera så till sin grad att själ och hjärta är helt försvunnen från den låten.
   Jag känner mig inte lika frustrerad av Cat Powers tolkningar av Bob Segers och Jackson Brownes låtar men ”Against the wind” känner jag inte igen alls i sitt intensiva pianobaserade arrangemang. Men ”These days” har hon valt att göra på ett verklighetstroget och känsligt sätt.
   Mitt huvudsakliga problem med det här albumet är kanske att jag inte har samma kärleksfulla förhållande med artister som Frank Ocean, Lana Del Rey och Nick Cave som de ovan nämnda. Och jag känner överhuvudtaget inte till gruppen Dead Man's Bones.
   Men jag måste erkänna att Cat Powers dramatiska tolkning av Nick Caves "I Had a Dream, Joe", som jag inte känner i original, snuddar vid Marianne Faithfulls energi.
   Det är absolut inget fel att artister tolkar covers på sitt eget sätt, det kan till och med lyfta låtar på ett oväntat sätt, men Cat Power är en väldigt speciell artist som jag både gillar och ogillar. 2006 fanns hon faktiskt med på min årsbästalista det året med ”The greatest”. Men den här gången tycker jag att hon bara stundtals har lyckats.
   Sedan förstår jag inte tanken bakom idén att leta upp låtar från 20- och 40-talet.


1. "Bad Religion" (Christopher Breaux/Monte Neuble/Charlie Gambetta/Kevin Risto/Waynne Nugent/Chan Marshall)
2012. Från albumet "Channel orange" med Frank Ocean.
2. "Unhate" (Chan Marshall)
Original.
3. "Pa Pa Power" (Ryan Gosling/Zach Sheilds)
2009. Från albumet "Dead Man's Bones" med Dead Man's Bones.
4. "White Mustang" (Lana Del Rey/Rick Nowels)
2017. Från albumet "Lust for life" med Lana Del Rey.
5. "A Pair of Brown Eyes" (Shane MacGowan)
1985. Singel med The Pogues.
6. "Against the Wind" (Bob Seger)
1980. Från albumet med samma namn med Bob Seger & the Silver Bullet Band.
7. "Endless Sea" (Iggy Pop)
1979. Från albumet "New values" ("The endless sea") med låtskrivaren.
8. "These Days" (Jackson Browne)
1967. Från albumet "Chelsea girl" med Nico.
9. "It Wasn't God Who Made Honky Tonk Angels" (Guy Massey/William Warren/Arlie Carter/J.D. Miller)
1924. Med titeln "The prisoner's song" med Vernon Dalhart.
10. "I Had a Dream, Joe" (Nick Cave)
1992. Från albumet "Henry's dream" med Nick Cave and the Bad Seeds.
11. "Here Comes a Regular" (Paul Westerberg)
1985. Från albumet "Tim" med The Replacements.
12. "I'll Be Seeing You" (Sammy Fain/Irving Kahal)
1940. Singel med Dick Todd & Orchestra.

/ Håkan

Augusti 2022 på Håkans Pop

Ulf Lundell avslutade årets sommarturné i Lindesberg Arena 13 augusti.

DÅ HAR ÄVEN AUGUSTI 2022 passerat i årets almanacka och ytterligare en månad med texter på Håkans Pop. Augusti är en månad då jag vanligtvis drar igång en ny säsong med nya kategorier på Håkans Pop men jag startade ju det nya stora temat, med listan på mina bästa Örebrokonserter, redan i maj och har fyllt sidan varje månad med många intressanta liveögonblick. Medan de nygmla kategorierna Coverskivor och Tributeskivor gjorde comeback på Håkans Pop. Men mest av allt var augusti för min del en ruskigt intensiv konsertmånad.
   Som sagt, det var tätt mellan konsertutbuden. Nästan lika intensivt som i fornstora dagar. Jag såg tre konserter på det nyetablerade konsertstället Kulturterrassen i Örebro (Jesper Lindell Band, Ellen Sundberg och Eilen Jewell), en storslagen turnéfinal i Lindesberg (Ulf Lundell) och gjorde ett besök på Malmöfestivalen (Richard Lindgren Band och lite annat) blev månadens summa.
   Mer livemusik i Örebro. I onsdags startade en ny upplaga av Live at Heart-festivalen som jag vid upprepade tillfällen under förra veckan och helgen rapporterade om. Finns under kategorin ”Live at Heart”.
   Den 100 konserter långa listan på mina livefavoriter i Örebro nådde under augusti placeringarna 70 till 78 med artister och grupper som Louise Hoffsten, Ulf Lundell, Niclas Ekholm, Eric Palmqwist, Tomas Andersson Wij/Anna Ternheim, Colosseum, Steve Marriott, Perssons Pack och Jill Johnson.
   Bland coverskivorna skrev jag om en ep med Nisse Hellberg och ett album med David Bowie och i den läckra kategorin tributeskivor skrev jag om album som hyllade Yoko Ono och Todd Rundgren.
   Och varje månad berättar jag om några gamla möten i TisdagsAkademien.

SOM HELHET KÄNNS DEN SENASTE MÅNADEN som lite tunn och fattig när det gäller nya skivreleaser. Men jag har ändå hittat en ”Månadens bästa” med en gammal pubrockhjälte.
   T BONE BURNETT är en vansinnigt begåvad skivproducent (åt artister som bland annat Elvis Costello, Alison Krauss/Robert Plant, Roy Orbison, Gillian Welch, John Mellencamp, Leon Russell...) men har inte riktigt blommat upp på de sporadiska soloskivorna i eget namn. Och nya ”The invisible light: Spells” bryter inte riktigt den negativa trenden.
   Som artist vill Burnett gärna experimentera, söka nya sound och lämna starka låtar utanför arrangemangen så innehållet på nya albumet kräver både tid och engagemang för att ta till sitt hjärta. Efter otal många lyssningar tycker jag mig inte ha hittat rätt ännu men det pekar åt ett positivt håll och jag ska hålla mina öron öppna för en lång tid framöver.
   RYAN ADAMS är ruskigt produktiv som artist och låtskrivare. I april släppte han albumet ”Chris”, med 18 låtar som jag dessvärre missade, och i maj kom nästa album, ”Romeo & Juliet” med 19 låtar, och nu bara tre månader senare släpper han ytterligare tio låtar på ”FM”. Kvantitet har aldrig varit kvalité i mina öron och det här albumet är genomgående rockigare men också märkvärdigt mer mediokert. Endast 32 minuter lång och jag tycker det räcker...
   I min vilda jakt på intressanta skivor har jag lyssnat på många skivor utan att hitta något riktigt intressant. Via WATKINS FAMILY HOUR, AMERICAN AQUARIUM, AMANDA SHIRES och WHISKEY MYERS hittade jag till slut några album med TRIPTIDES (”So many days”) och MARTIN COURTNEY (”Magic sign”) som är värda att lägga på minnet

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Äntligen finns det nya inspelningar med MICKEY JUPP på skiva igen. 1994 kom hans senaste officiella skiva, albumet ”You say rock” som för övrigt spelades in i Sverige. Han har ju under många år organiserat inspelning och produktion genom egen skivutgivning helt på egen hand men 5 augusti släpptes albumet ”Up snakes, down ladders” kommersiellt.
   Materialet är inte så vedertaget studioproffsigt och påminner i mångt om mycket om Jupps privata utgivning under de senaste tio åren. Men det är ju hederlig gammal rock'n'roll som gör vår pubrockfavorit full rättvisa. Han stjäl lite här och där, har fortfarande en fantastisk röst och när han varierar mellan gitarr och piano blir det en förstklassig mix av underbar pubrock som är tidlös men absolut befinner sig i nuet. Allt vässas sedan med Mickeys sedvanligt underfundiga texter.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #68: Jakob Hellman 1989

1989 VAR VERKLIGEN GENOMBROTTSÅRET för det nya svenska stjärnskottet, den omåttligt hyllade Jakob Hellman. Med ganska stor uppmärksamhet albumdebuterade Jakob i februari 1989 med ”...och stora havet”, en skiva som hyllats i decennier efteråt, och sedan turnerade han samma år två gånger men besökte Örebro tre(!) gånger.
   Exakt en månad efter albumdebuten träffade jag Jakob i Örebro, en måndag i mars. Han var på väg runt Sverige på en promotionturné och uppträdde vid det här tillfället på Åhléns-varuhuset inför några hundra spontant förvånade kunder.
   Ensam med en gitarr och en trulig framtoning gjorde han de mest kända låtarna från skivan plus en nyskriven låt, ”Min Marie”, som aldrig sett dagens ljus på skiva för det skulle dröja 32 år(!) innan det kom en uppföljare till Jakobs debutplatta.
   Efter varuhusspelningen träffade jag Jakob öga mot öga i en liten intervju där han vänligt men korthugget svarade på mina frågor. Vi satt i en nästan ödslig lunchrestaurang och han förklarade att han inte direkt älskade situationen.
   - Efter sexton skivaffärer är jag en aning trött på det här. Det känns som om jag bara vill sälja skivor, sade han tveksamt.
   Han berättade också att det redan var planerat för nästa skivinspelning nästa vår men att låtarna långtifrån var färdiga.
   - Jag har väldigt mycket idéer men låtarna finns ännu så länge bara i mitt huvud.
   Jag hade förmånen att uppleva två konserter med Jakob på de två turnéer han genomförde under 1989. Med samma fyra rutinerade killar i kompbandet varje gång: Mats Bengtsson, keyboards, Mats Borg, trummor, Magnus Adell, bas, och Eddie Sjöberg.
   När Jakob återvände till Örebro på hösten 1989 spelade han på Café Oscar och bandet hade utökats med den färgade sångerskan Marianne N'Lemwo. Och Jakob hade blivit lite säkrare som scenartist.
   Efter den hösten hände inte så mycket på Jakob Hellmans horisont. Åtskilliga comebackförsök har gjorts, nästan lika många katastrofer har inträffat (läs om min upplevelse på Kalasturnén 1999) men 2010 gjorde han ett helt godkänt tv-gästspel på Allsången.
   Efter många om och men resulterade Jakob Hellmans comebackförsök i ett riktigt hyfsat album vintern 2020/21, ”Äntligen borta”, där den stundtals magiska och personliga Jakob Hellman-känslan återfinns på flera låtar. Men vägen dit hade faktiskt varit både lång, krånglig och krokig.


Foto: Magnus Fond

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 1989.

JAKOB HELLMAN
Café Oscar, Örebro 17 oktober 1989

23-årige Jakob Hellman, som fyller 24 på fredag, har sitt livs mest omtumlande år bakom sig. Från uppmärksammad uppvärmare till Wilmer X förra hösten via rosad albumdebut till flera turnéer i år.'
   På Café Oscar igår kväll var det tredje gången Jakob stod på en scen i Örebro. Med bara ett album bakom sig och ett snabbt genombrott är det naturligtvis för tidigt att utnämna honom till färdigutvecklad artist. Men han kan bli!
   Han har på detta år fått en massmedial uppmärksamhet som har fått till följd att han har blivit flickornas Jakob.
   Unga flickor går på konsert som aldrig förr och visst var det näpet att uppleva så många tindrande ögon inför en så begåvad popartist som Jakob.
   I våras gjorde Jakob sin första rockturné. Konserten på Rockmagasinet/Kulturhuset i april hade sina brister, bland annat hans egen trulighet, men låtarna från debutalbumet var och är smått genialiska.
   Han hade nu växt till sig framför sitt band som utökats med den färgade sångerskan Marianne N'Lemvo. Det hade blivit större, mer mullrande och proffsigare utan att tappa i personlighet.
   Låtarna från albumet var fortfarande stommen i Jakobs scenrepertoar men han bjöd också på några helt nya låtar och flera covers, bland annat Docenternas "Vänner".
   De nya låtarna gav ingen direkt vink vartåt Jakob ämnar gå i sin utveckling mot en stadig och förmodad framgångsrik rockkarriär. Det var ändå vågat att framföra nya "Full sjökapten" helt akustisk. Och publiken var begeistrad.
   Däremot behärskar han ännu inte den svåra balladkonsten. Han staplade ofta ord på varandra i snabbt tempo denna kväll. En kväll då vårt senaste popgeni förvandlades till en nästan fullfjädrad rockartist.

Mats Bengtsson, keyboards
Mats Borg, trummor
Magnus Adell, bas
Eddie Sjöberg, gitarr
Marianne N'lemvo, kör

Tårarna
Säg att det är mig du vill ha (NY)
Vänner (Docenterna-cover)
Glada dagar
Avundsjuk på dej
Full sjökapten (NY)
Vara vänner
Vintern dör
Du är allt jag vill ha
Hon har ett sätt
Min Marie (NY)
Tåg

Extralåtar
Vackert väder
Stora havet
Ballad från en soptipp (Cornelis Vreeswijk-cover)=

Extra extralåt
Visa mej

/ Håkan

Fjärde och sista kvällen på Live at Heart 22

EFTER DET GAMLA HEDERLIGA LIVE AT HEART-mottot ”Favoriter i repris” blev blandningen på avslutningskvällen traditionsenlig, några upprepningar plus några favoriter från längre tillbaka.
   Ambitionen att hela tiden jaga och försöka upptäcka nya och fräscha artister på festivalen når till slut en gräns och i takt med fysisk trötthet så blir lördagen ofta en dag och kväll i reprisernas tecken. Så också i år. Då ville jag helst återvända till några av de tidigare ”succéerna” och kunna konstatera hur bra artisterna eventuellt är i andra lokaler och andra miljöer.
   Därför blev Luna Keller/Mats Dernánd-konserten kvällens första anhalt och en krogspelning med degerforsaren Eddie Lövholm Eriksson lite senare på kvällen. Men egentligen startade dagen med en lunchspelning med rutinerade Olle Unenge med band och ett läckert besök i Örebro Teater, där Mohlavyr uppträdde, där jag aldrig tidigare upplevt någon musikalisk begivenhet.



OLLE UNENGE OCH ORKESTERN, Boulebar 3 september 2022
Höstens intåg med påföljande regn gjorde att utomhusspelningen som planerats på Innergården utanför Boulebar och STÅ fick flytta in på Boulebar med begränsade sittplatser. Men de akustiska gitarrerna mådde säkert bättre inomhus långt från den fuktiga luften.
   Olle Unenges vispop, som snart resulterar i ett album (arbetsnamnet är ”Sånger från långsamheten”), har akustiska förtecken och det är märkvärdigt hur så enkla harmonier kan upplevas så fräscht och nytt. Men det är starka melodier, innehållsrika texter och framförallt musikalisk briljans som gör det och med hjälp av Oskar Hanssons gitarr och Janne Hedströms bas förvandlas sångerna till bli något mycket underhållande.



LUNA KELLER feat MATS DERNÁND, Nikolaikyrkan 3 september 2022
Paret Dernánd/Kellers gemensamma historia är anmärkningsvärd. Han från Örebro och hon från Tyskland, fast boende på Teneriffa, som träffades första gången i måndags fast de har samarbetat en viss tid på distans. I torsdags i skyltfönstret på Ingeborgs blev det musikaliskt imponerande men praktiskt lite trångt och spontant. I kyrkan fanns det mer space i den underbara miljön men lite tekniska problem påverkade starten på konserten.
   Fortfarande fungerade kombinationen röst/piano/munspel (Dernánd) och röst/gitarr (Keller) perfekt. Luna Kellers sprudlande och positiva karaktär är verkligen avväpnande och att hon sjunger
så underbart fint med en personlig klang förhöjer kvalitén. ”We'll be together” var naturligtvis återigen en av höjdpunkterna men allra bäst fungerade ”I'll bring you home” som blev till en fin allsång i den välfyllda Nikolaikyrkan.



MOHLAVYR, Örebro Teater 3 september 2022
Jag vet inte vad som lockade mig mest till den här konserten, Mohlavyrs spännande musik eller den oerhört fina miljön på Örebro Teater. Egentligen var det nog samklangen i Mohlavyrs föreställning, en sorts musikalisk teater, och den fina genuina inramningen som gjorde upplevelsen så speciell och unik.
   Tillsammans med cellospelaren Silia Hahne blandade Ulrika Mohlin (Mohlavyr) sedvanligt stort allvar med lekfulla harmonier som både engagerade och roade och höll den lyssnande publiken aktiverad. 40 minuter underhållning som sätter spår.



EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, Ingeborgs, 3 september 2022
Jämfört med Clarion Hotel-framförandet i onsdagskväll blev Ingeborgs-konserten en tätare och roligare upplevelse. Närvarokänslan med publik på nära håll var påtaglig med elgitarr och rytminstrument som ökade energin. Kompmusikern Tim Wallbom var taktfast och hade egen hejaklack plus föräldrar i publiken som gjorde stämningen ännu festligare. Wallbom har en historia på just Ingeborgs, som han drev för några år sedan, så det fanns mycket kärlek i luften på lördagskvällen.

/ Håkan

Tredje kvällen på Live at Heart 22

SÅ HÄR GICK MINA FUNDERINGAR under fredagen om planerna inför tredje kvällen på årets Live at Heart:
   Det är svårt att i förväg planera vad som ska prioriteras på Live at Heart-programmet. I valet mellan diacerten med Tomas Andersson Wij och vännen Olle Unenges sedvanligt starka vispop blev det - Vincent Jedselius.
   I konkurrens med Meadows etablerade singer/songwriter-pop i Nikolaikyrkan tog jag efter moget övervägande beslutet att uppleva ett ungt friskt popband från Malmö, Coral The Color.
   21:00-konserten blev en hård förhandling med mig själv om jag skulle ta en timmes vila på neutral pub, ge Molly Hogg en ny chans eller på vinst och förlust söka upp något helt annat.
   Även 22:00 stod det och vägde mellan några olika musikgenrer. Prins Grizzley lät musikaliskt spännande eller skulle jag för vilken gång i ordningen se och höra om DSH5 om fortfarande var kvar i det punkigt rockiga som i onsdags.
   Inför kvällens sista konsertpunkt hade jag ristat in gruppnamnet Bro Mesa i ”programmet”. Dels är de ett tryggt band som alltid levererar och dels är Clarion Hotel den naturliga vägen hem mot lugn och ro.
   Hur det blev kan ni läsa nedan där jag noterat mina upplevgelser efter bästa förmåga och minnen.



VINCENT JEDSELIUS Clarion Hotel 2 september 2022
I Västanfors bandylags klubbtröja bjöd Vincent på ett sedvanligt engagerande framförande där mellansnack var en viktig del i hela ”showen” som var hans enda uppträdande under årets Live at Heart. Men naturligtvis var det ändå den musikaliska uppbackningen som färgade den ibland lite dystra tonen i Vincents låtskrivande och den suggestivt vackra musiken. Elgitarr, bas, Vincents akustiska gitarr och munspel (Peter Edgren).
   Jag pratade med Peter senare under kvällen då han klagade på ett miserabelt scenljud men det var inte som påverkade ute i lokalen som snabbt fylldes på med publik. Däremot var det inga strålkastare mot scenen under halva konserten som var lite besvärande. Nästan hela Vincents repertoar är egna låtar men han signalerade också att han har en ”cover” på programmet, den gamla folkvisan ”Kom fattigdom”.



CORAL THE COLOR Makeriet 2 september 2022
När jag valde det unga skånska poprockbandet Coral The Color var det en grov chansning från min sida och det såg inte så lovande utan när jag äntrade Makeriet där det var tunna åskådarled. Dessutom förklarade gruppens sångare Tobias Schön att de kom till Örebro för en halvtimme sedan...
   Inte så bra förutsättningar men bandets glada och ofta melodiösa poprock hade sn skön (”schön”) positiv prägel utan att vara speciellt personlig eller annorlunda. När jag sökte jämförelser i svensk pop hamnade jag på ”en tidig upplaga av The Ark”. Schön hade problem med luggen men jobbade tillsammans med bandet upp godkänd energi.
   I Live at Heart-programmet beskrevs Coral The Color simpelt som ”Pop band based in Malmö, Sweden” men var färgstarkare än så.



MOLLY HOGG Ingeborgs 2 september 2022
När irländskan Molly Hogg uppträdde i onsdags förväntade jag mig en viss dragning åt det folkmusikaliskt traditionella men fick en habil men lite anonym singer/songwriter utan direkt personlig prägel. Det blev något liknande när jag återigen lyssnade och tittade på henne på Ingeborgs som inför helgen hade flyttat ut scenen utomhus.
   Den här gången inledde hon framförandet med en godkänd cover på Fleetwood Macs ”Landslide” medan mellansnacken var identiska med förra framträdandet.



DSH5 Coco Thai 2 september 2022
Jag ville försäkra mig om att DSH5:s nya rockiga framtoning fanns kvar i bandets repertoar och fick en musikaliskt nästan identisk konsert jämförd med onsdagsframträdandet, fast utan överraskande gästartister och inte fullt så mullrande rockigt som då. Men nya låten ”Fy fan” är ju en självklar hitlåt, utmanar till och med The Damneds klassiker "New rose", och doftar punk och 1977.
   Uppladdningen inför den här konserten var kanske inte den bästa för bandet. Sångaren David Södergren dök upp fem minuter innan gig och ”var det inte elva vi skulle spela”. 22:00 sparkade DSH5 igång konserten inför ett välfyllt Coco Thai.
   Varje gång jag har skrivit om DSH5 har jag musikaliskt framhållit mandolinen (Lennart Hessel), dragspelet (Erik Mattsson) eller Mattias Lagerqvists säkra gitarrspel. Stående på sidan av scenen fick jag Marcus Berggrens energi och drivna trumspel rakt i ansiktet som en förklaring på bandets oerhört explosiva tempo i vissa låtar.
   Nedan syns låtlistan som är snabbt nedklottrad som några kortfattade ord. Men det påverkade inte det musikaliska utfallet.



BRO MESA Clarion Hotel 2 september 2022
Jag har nog inte varit tillräckligt uppmärksam när jag tidigare har upplevt Kristinehamnsgruppen Bro Mesa i Örebro. För så här bra har jag inte uppfattat deras countryfierade rock'n'roll-sväng eller rockiga country tidigare.
   Tillsammans med en kompis skrockade jag om att gruppen lät som om Rockpile hade kommit från USA. Och tillsammans med en basistvän (Janne Hedström) fascinerades vi av basistens loja och tillbakalutade stil. Men allra mest imponerad blev jag av sångaren Joakim Hildingsson som slängde sig naturligt och skickligt mellan både svenska och engelska texter.

Fredagskvällens DSH5-låtlista:


/ Håkan

Andra kvällen på Live at Heart 22

ANDRA LIVE AT HEART-KVÄLLEN på årets festival blev givetvis inte den första lik men ändå fylld med intressanta musikbesök på olika ställen runt i det centrala Örebro. Festivalen är inte bara möten mellan artister/publik. Det sociala umgänget är en minst lika viktig del av Live at Heart. Där kan man få tips, utbyta åsikter (om musik, inte politik) eller ha gemensamma önskemål om ett fysiskt festivalprogram i papper, som festivalledningen i år skippat, där man praktiskt kan planera festivalkvällen.
   Just åsikter om en viss konsert kan också utmynna i nattliga messenger där någon upprörd konsertbesökare, inga namn, vill diskutera hur dåligt ljudet eller arrangemangen var (”Det här var väl ändå den sämsta spelningen som Xxxxx har fått till”) på en viss konsert. Åsikter, inte hat och hot.
   På torsdagskvällen startade ännu en upplaga av intervjuaren och värden Magnus Sundells koncept diacert. Artister möter Magnus för samtal med berättelser från liv och musikkariärer som sedan varvas med musik. Begreppet diacert (fast då på svenska, diasert), kombinationen dialog+konsert, hade premiär på Live at Heart 2017 och har under åren gästats av bland annat Jonathan Johansson, Jennie Abrahamsson, Sofia Karlsson och Nina Kinert. I är gästas Magnus av Helen Sjöholm/Anna Stadling (torsdag) och Tomas Andersson Wij (fredag).


På ett trångt och fullpackat STÅ bjöd Madison Violet på en halvtimme sång och musik.

MADISON VIOLET, STÅ 1 september 2022
På det minimala STÅ var det inte oväntat trångt, stor platsbrist och lite mysigt när publik och artister packade in sig i den lilla begränsade lokalen och försökte sätta något av inofficiellt publikrekord. På scenen, som bokstavligen inte finns, stod en kanadensisk singer/songwriter-duo, Brenley MacEachern och Lisa MacIsaac, och försökte efter bästa förmåga att framföra sina låtar.
   Efter två decennier tillsammans, skrivit låtar, spelat in skivor (10 album!) och turnerat flitigt, har de rutinen och kunnandet och bjöd på sång och musik som var både energisk och känslig. Lisa med sin ljusa röst spelade både gitarr och framträdande fiol och Brenley sjöng också medan hon spelade 4-strängad bas och gitarr. Repertoaren var mig lite okänd men inledningslåten hade säkert titeln ”Sweet desperado”.



Avslappnade samtal och välsjungna sånger med Helen Sjöholm och Anna Stadling.

HELEN SJÖHOLM & ANNA STADLING/diacert, Örebro Konserthus 1 september 2022
Magnus Sundells koncept med diacert har genom åren figurerat i olika, ofta för små, lokaler, Rosengrens Skafferi, Hotell Grand och Club 700, men har nu hamnat helt rätt på stora, fina och nästan högtidliga Konserthuset där man både hör och ser bra.
   Årets första diacert blev med sångerskorna Helen Sjöholm och Anna Stadling som också råkar vara nära kompisar med ett gemensamt ursprung i Sundsvall fast de artistmässigt och offentligt har befunnit sig på olika grenar i musikträdet.
   Mellan de djupa men avslappnade samtalen framfördes musik där pianisten Jesper Nordenström kompade paret i Bruce Springsteens ”Workin' on a dream”, låtar från Annas repertoar (en svensk version av ”Time after time”, ”Var inte rädd”, och ”När allting det här är över”) och ett par smakprov från en kommande julskiva med duon.
   En mycket underhållande och intressant timme.


Anna Smyrks singer/songwriter-pop förvandlades till rockmusik.

ANNA SMYRK, Makeriet 1 september 2022
Efter en timme lång diacert kom vi lite sent till australiska Anna Smyrks framträdande på Makeriet. På min första kontakt med Anna, på tjuvstartsarrangemanget i tisdags kväll, framförde hon några anspråkslösa låtar på akustisk gitarr och kompades delikat av Izak Danielsson Kihlström, från Karlstad, på elgitarr med spontana ljud som specialtet. Ganska lågmält alltså. Nu blev det rockigare och häftigare men kanske inte bokstavligen bättre. Trion på scen förvandlades plötsligt till en rockgrupp.
   Missförstå mig inte, det var en härlig energi på Makeriets scen, där Anna hade fått ytterligare hjälp från en kvinnlig basist, som stundtals pumpade upp soundet till en livlig nivå. Annas personlighet försvann lite på vägen och ett lite mindre perfekt liveljud försvårade kommunikationen med publiken.
   Gitarristen Izak har för övrigt en egen programpunkt på årets Live at Heart.


Kvällens höjdpunkt på Live at Heart-festivalen: Mats Dernánd och Luna Keller bjöd på spännande sång och musik.

LUNA KELLER feat MATS DERNÁND, Ingeborgs 1 september 2022
Redan på pappret var örebroaren Dernánds möte med den tyska låtskrivaren och sångerskan Luna Keller spännande och intressant. De träffades personligen för bara tre dagar sedan men har samarbetat på distans sedan en tid tillbaka, skrivit låtar och spelat in tillsammans.
   På Ingeborgs, på ett minimalt scenutrymme i fönstret, kom deras sång och musik helt till sin rätt. Många kvinnliga sångerskor har ju fantastiska röster, mer eller mindre perfekta, men Luna lyckades trollbinda med sina röstresurser som lät både personliga och ytterst professionella. Hennes naturlighet i mellansnack på prickfri engelska förstärkte intrycket ytterligare.
   Till sin hjälp hade hon Mats som på munspel och klaviaturer kompade och dekorerade låtarna till fulländning. Mats bidrog också med sång som bland annat gjorde duetten ”We'll be together” till en av kvällens höjdpunkter.


Med små medel och en stor bastrumma bjöd engelsmannen Daniel Kemish på ett imponerande låtmaterial.

DANIEL KEMISH, Makeriet 1 september 2022
Efter Ingeborgs-besöket var plötsligt Live at Heart-kvällen en vit fläck och lite oplanerad. Rent praktiskt, bara runt hörnet Engelbrektsgatan/Kungsgatan, hamnade vi åter i Makeriet glashus där vi har upplevt ljudmässigt ojämn kvalité men engelsmannen Daniel Kemish lyckades övervinna svårigheterna med bara en akustisk gitarr, munspel och en stor bastrumma som hjälp.
   Med ett fantastiskt mellansnack och scennärvaro som grund blev det en överraskande positiv tillställning där gitarren lät perfekt och den tempohöjande detaljen med bastrumman ökade på energin i framförandet. Och med en alltmer imponerad låtrepertoar förvandlades Daniel Kemishs 40 minuter på scen till en positiv upplevelse.

EFTER KEMISH VAR DET PLANERAD HEMGÅNG men i goda vänners lag blev vi kvar en stund och lät oss övertalas om nästa grupps fördelar. På scen skulle den norska gruppen Gangar (se bild nedan) ta plats. Från en scen, inbäddad i rök, blev jag fullständigt översköljd av musik som i programmet beskrevs som ”folk, rock” men i verkligheten mer påminde om bombmattor och grunge.
   Innan konserten drog igång satte saxofonisten in sina hörselskydd, ett par musiker headbangade och vi vände ryggen till, gick ut och letade upp cykeln.

Bilder: Carina ÖsterlingI rök och hårt distad grunge gjorde norska Gangar entré på Makeriets scen.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #69: Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band 1984

RAJ MONTANA BAND, som var samlingsnamnet på en grupp som under första halvan av 80-talet innehöll sångarna Dan Hylander, Py Bäckman och fem slipade och skickliga musiker, började utvecklas redan 1977 i Malmö. Jag har beskrivit historien ganska detaljerat i artikeln om liveskivan ”Bella notte”. Men det var under de sista åren (1983/84) som intensivt turnerande enhet som bandet nådde den stora publiken, producerade de största skivsuccéerna och blev ett respekterat begrepp i musiksverige. På skiva hade jag följt Dan, Py och bandet noggrant sedan starten men live hoppade jag på Raj Montana-tåget sent i januari 1983.
   Under Ulf Lundells båda turnéer 1982 fick jag god kontakt med hans kompmusiker av vilka Hasse Olsson, keyboards, Clarence Öfwerman, keyboards, och Pelle Alsing, trummor, också var Raj Montana-medlemmar. Vilket gjorde att jag och min fotograferande vän Anders Erkman inför en Örebrokonsert 4 februari 1983 åkte upp till Stockholm, intervjuade Dan & Py och fick uppleva det intensiva publiktrycket på Ritz vid Medborgarplatsen. Mötet resulterade i en ömsesidig respekt för varandra och en närmare kontakt med samtliga bandmedlemmar plus crew. Och musikerna hade en tendens att dyka upp regelbundet i Örebro i andra sammanhang bakom andra artister.
   Örebro fanns under 1983 och 1984 alltid med på varje turnésväng för Raj Montana. Som när de spelade utomhus på Vinterstadion i maj 1983, Idrottshuset i oktober 1983 och dagens aktuella konsert i Brunnsparken i augusti 1984 på bandets näst sista turné.
   På folkparksturnén 1984 såg jag bandet privat i Köping en månad innan Örebro. Helgen före Örebro-spelningen åkte jag och Anders till Borlänge för intervju och konsert och fick sedan skjuts i turnébussen till Örebro på natten efter konsert.
   Aktuellt var att Raj Montana Band då hade turnerat intensivt under sommaren (46 konserter på två månader) och tillbringat 1800 mil i turnébussen. Slitsamt för både människor och material. Efter halva turnén packade bussen ihop och en vecka innan Örebro kastade en av körtjejerna, Ulrika Uhlin, in handduken på grund av magproblem.
   Efter turnén hade alla musikerna planer för kommande engagemang. Hasse Olsson skulle turnera med Mats Ronander, Pelle Alsing skulle då och då hoppa in bakom dåvarande flickvännen Anne-Lie Rydé och Clarence Öfwerman skulle tillsammans med Hylander skriva ledmotivet till tv-serien Åshöjdens BK. Gitarristen David Carlson hade planer på ett eget soloalbum och tillfällige basisten Mats Englund skulle också turnera med Ronander. Ordinarie basisten Ola Johansson var för tillfället pappaledig.
   Vid Raj Montanas körmikrofoner hade många flickor passerat under årens lopp och efter Ulrika Uhlins avhopp (se ovan) var Sonja Bojadzijev ensam i kören. Hon hade tidigare jobbat med Cyndee Peters och Magnus Uggla, en pigg tjej med både italienskt, jugoslaviskt och ryskt blod i ådrorna. Men Sonja fick överraskande hjälp av Anne-Lie Rydé i Brunnsparken!
   På turnén hade Raj Montana Band betydelsefull hjälp av tre personer i skymundan: Göran Andersson, turnéledare, chaufför, monitormixare och allt-i-allo, Stiffe Rubensson, ljusmix, och Johan Kempe, ljudmix.
   Under 1984 blev Dan Hylander och Py Bäckman allt större som skivartister och båda hade planerade album på gång inför hösten, Dans ”Änglar och sjakaler” och Pys Mats Ronander-producerade ”Kvinna från Tellus”. Och konserten innehöll smakprov från de skivorna.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/8 1984.

RAJ MONTANA HAR HÖJT VOLYMEN

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Brunnsparken, Örebro 29 augusti 1984

RAJ MONTANA BANDS SAMLADE LIVESOUND modell 1984 är märkbart rockigare och tuffare med en betydligt högre volym än tidigare. Efter den pampiga inledningen med Vangelis fenomenala filmmusik medan bandet intog sina platser i det rödskimrande mörkret, brakade det loss med två hejdlösa rockare, Pys "Jag lever" och Dans "Vykort vykort".
   Därefter skiftade tempot under hela konserten, 19 låtar under närmare två timmar, men intensiteten och tyngden var hela tiden påtaglig och soundet fräckare och pådrivet än på någon annan Raj Montana-konsert. Allt framfördes på bekostnad av bandets vanligtvis väloljade sound och välbekanta lågmälda sväng.
   Repertoaren har fått sig en rejäl ansiktslyftning och främst Dan Hylander har städat ut många gamla klassiker ("Katalonien", "Min älskade stod" med flera) och med endast två undantag, "Solregn" och "Höst", var ingen låt äldre än senaste albumet.
   I Py Bäckmans fall var förnyelsen inte lika tydlig då hon nådde en ny och mycket högre nivå som låtskrivare först på det senaste albumet från vilken hon gjorde sex låtar i nya repertoaren.
   Frånsett parets båda framgångsrika singlar "Svindlande höjder" och "Skuggor i skymningen", som var och en för sig är rejäla showstoppers, gjorde både Dan och Py även nya och ännu ej publicerade låtar av mycket hög klass. Dans "Svart kaffe" och "Lycklig att leva" och Pys "När allting stannar till" och "Jones den förskräcklige" lovar mycket gott inför kommande skivor.
   Samarbetet mellan Dan och Py är svalt på scenen under konserten. Två helt olika personligheter, den starka och uttrycksfulla rocksångerskan respektive den finurliga låtsnickaren med vekare framtoning, vars låtar löpte parallellt utan kollisionskurs.
   Det var först i de spontana extralåtarna, den alltför jazziga "Höst" och Lowell Georges pärla "Willin'", de befann sig i rampljuset samtidigt. En oannonserad Anne-Lie Rydé dök dessutom upp och höjde känslorna både på scen och bland publiken. Då var det kul, på gränsen till sagolikt.
   Med absolut bästa konkurrens, Blåvitt på Eyravallen, lockade bandet ändå fullt hus (2000 åskådare) i Brunnsparken och den lojala Örebropubliken räddade därmed ytterligare en Raj Montana-konsert till staden. Janne Widén, på arrangörsfirman EMA-Telstar, kunde sent på onsdagskvällen bekräfta att de återkommer i december, exakt datum ännu ej bestämt.

/ Håkan

Första kvällen på Live at Heart 22

DET BLEV SOM JAG INTE TRODDE men ändå ”fruktade”: Den lugnt planerade onsdagskvällen slutade i ett stort rockigt töcken framåt midnatt. Fyra konserter i Clarion Hotels foajé blev en njutbar start på årets Live at Heart-festival, en blandning av lågmäld underhållning med artister från både Portugal/Belgien, USA/England, Degerfors(!) och Irland.
   Oväntade spontana infall hör till Live at Heart-konceptet. När vi egentligen skulle styra stegen nedför Nygatan hem kom jag med det briljanta förslaget att ta vägen förbi Makeriet för kvällens sista musikupplevelse. Och vilken upplevelse, en rockig urladdning med DSH5 och exklusiva gästartister på scen!


Non Talkers blev premiärakt på Live at Heart 22.

NON TALKERS, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Live at Heart har under årens lopp blivit alltmer internationell med gästande artister från i stort sett hela världen. Först ut på årets festival blev duon Non Talkers med Marco och Evita Brantner, han från Portugal, hon från Belgien, som tillsammans förenades i det engelska språket med sina popinfluerade låtar.
   På skiva (finns på Spotify) har duons låtmaterial ibland tydlig och nästan kommersiell hitkaraktär men live blev det inte överraskande lite mer avskalat men också mer personligt när Marco spelade akustisk gitarr och sjöng och Evita sjöng när de växelvis framförde sina låtar. Tjejen på fiol, jag uppfattade hennes namn som Melanie, satte också en tydlig personlig prägel på den popmusikaliska repertoaren.
   De dryga 40 minuterna innehöll nästan genomgående eget material men största spplåderna fick ändå Dolly Partons välkända ”Jolene”.


Eddie Lövholm Eriksson underhöll på bästa Lars Winnerbäck-manér.

EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Bakom Live at Heart-programmets magra beskrivning av Eddie Lövholm Eriksson, ”a Swedish singer/songwriter”, dolde sig en habil svensk låtskrivare från Degerfors. I min lilla lyssnande förberedelse jämförde jag honom med en lågmäld Lars Winnerbäck innan jag upptäckte att många andra på nätet gjort samma notering.
   Jag vill inte fastna i den jämförelsen för Eddie hade många personliga texter och intressanta mellansnack att förmedla på sina 40 minuter på scen där han på akustisk gitarr kompades av en elgitarrist och en kille som rasslade på rytminstrument.


Drew Young, i mitten, tillsammans med engelska vänner.

DREW YOUNG, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Jag har under många Live at Heart-år hört talas om amerikanen Drew Young utan att fysiskt komma i kontakt med hans musik eller framförande. Redan i tisdagskväll, på Café Nikolai-arrangemanget, fick jag kortfattat se och höra honom och på onsdagskvällen bjöd han på ett helt framförande där han fick hjälp av det engelska paret David Edward Booth och Kelly Bayfield.
   Drew är ju en låtskrivare av rang vars material ibland gränsar till det kommersiellt opersonliga men med David och Kelly vid sin sida blandades välsjungna stämmor och två akustiska gitarrer till vacker underhållning. I låtar som jag stundtals kunde identifiera som ”Home by the river”, ”Stuck on believing” och ”It'll be soon”.
   Det är en ynnest att njuta av så inspirerade och engagerade artister.


Molly Hogg från den gröna ön med sin gröna gitarr.

MOLLY HOGG, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Irländskan Molly Hogg fick den otacksamma uppgiften att avsluta Live at Heart-kvällen på onsdagen. Så dags på kvällen, efter tio, fick tjej med akustisk gitarr svårt att överrösta pladdrandet längre bort i lokalen.
   Med sin läckert gröna gitarr (vad annars?) bjöd Molly på klockren skönsång och fint gitarrspel på sitt akustiska instrument. Inte så folkmusikbaserat som vi kanske trodde från början. Hennes lite gälla röstnivå gjorde att jag skrev ”Cranberries” i mina noteringar innan hon långt senare sjöng den gruppens ”Zombie”...
   Inte ens det fina visslandet i ”Whisky and red wine” fick den snacksaliga publiken att dämpa sig. I en låt vars sista textrad var ”let me out..” som på något sätt beskrev situationen ganska bra.


DSH5 tog Makeriet med storm med sin punkinfluerade rockmusik...

Alla bilder: Carina Österling... och energin ökade ytterligare när Joppe Pihlgren och Karin Wistrand dök upp på scenen.

DSH5, Makeriet, 31 augusti 2022
Det här tidigare så folkpopinfluerade kollektivet visade på onsdagskvällen upp en rockigare och ibland nästan punkigare attityd. Den annars så framträdande mandolinen försvann stundtals i den elektriska attacken och med sångaren David Södergren på elgitarr blev det rock med hög volym och en urladdning som slog mig med häpnad och en rätt befriande känsla.
   Den tunga basen träffade mig i bröstet och nyanserna i bandets annars så välarrangerade låtar försvann något i ”oväsendet” som tog över Makeriet en timme före midnatt. Bandet presenterade också flera nya låtar i sin repertoar, med titlar som ”Igen” och ”Sömnen”, men låten som fick symbolisera bandets utveckling mot det häftigt punkiga hette ”Fy fan” och var en kort adrenalinchock till låt. Känslan av 1977 låg i luften.
   Mot slutet av DSH5:s konsert fick vi ännu en historisk upplevelse till livs när Karin Wistrand, numera traditionellt, gick upp på scen för att förstärka energin i Docenternas låt ”Söders ros”. Till sin hjälp fick hon ”docenten” Joppe Pihlgren som gjorde det exklusiva ögonblicket till en närmast legendarisk händelse. Karin/Joppe-”incidenten” stökade till i slutet i den planerade låtordningen som inte riktigt följde den ”prydliga och högst läsliga låtlistan” (se höger).

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.