Blogginlägg från oktober, 2022

Drygt 15 år med nyheter och tillbakablickande

FÖR DRYGT TVÅ MÅNADER SEDAN skulle Håkans Pop ha firat 15 år i cybervärlden, 22 augusti för att vara exakt. Min web-administratör Anders Jakobson påpekade den försenade ”nyheten” för mig för några veckor sedan. Jag svarade med ett avmätt ”åren går så fort att jag missade det...” och tänkte inte för ett ögonblick mer på det. 15 år är väl ingen tidsrymd att ägna några djupare funderingar kring i förhållande till mitt annars 70 år långa liv.
   När jag sedan började tänka efter och sätta 15 år i ett sammanhang och i ett förhållande till detta långa liv gick det plötsligt upp ett ljus som skapade en enorm backlash till min första spontana reaktion i ämnet.
   De senaste 15 åren i ens liv kan för en 70-åring naturligtvis uppfattas som en ganska händelsefattig och mindre betydelsefull period. Men dela upp ditt liv i 15-årscykler och du upptäcker en fantastisk utvecklingspotential med många intressanta framförallt musikaliska minnen inom varje sjok.
   Så gott som varje 15-årsperiod är sprängfylld med nya spännande upplevelser parallellt med den ständigt förändrade musikutvecklingen. Egoistiskt tror jag först att just jag, som är född 1952, har upplevt hela musikhistorien på ett helt optimalt sätt. Men riktigt så är ju inte fallet, vill ju den rättvisa delen av hjärnan gärna understryka, eftersom jag till stor del har fått uppleva 50-talets unika musikexplosion på distans i efterhand. Men jag är ändå fullt tillfredsställd med allt jag har haft möjlighet att lyssna på, titta på och helt enkelt uppleva i realtid under alla mina år på denna jord.

1952-1967
TANKEN ATT SAMMANFATTA MITT musiklyssnande liv i 15 årscykler förstärker på något sätt hela uppfattningen av ens minne när utgångspunkten ursprungligen var att ”tänk vad åren går och ingenting av större värde har hänt”. Vilket bland annat nu helt har förändrat min syn på de första barnåren tillsammans med de första ungdomsåren (1952-1967).
   Upplevelsen av 50-talet är ett tunt och vagt minne. Bilden av en hyfsad mängd stenkakor, 78:orna, vid föräldrarnas radiogrammofon är ganska tydlig men musikaliskt är det däremot ganska blanka dimmiga minnesbilder. Däremot fastnade jag ofta för etiketterna på de här skivorna som till drygt 90 procent tillhörde jazzgenren. De snirkligt designade etiketterna med skivbolagslogotypen och all information, artist, låtskrivare, förlag, som jag läste men orden, namnen och bolagen var okända för mig. Då.
   78:orna var tunga, styva och otympliga men också otroligt sköra skivor. Tappade man den i golvet så var det adjöss med den skivan som likt en porslinsvas gick i tusen bitar. Skivorna kallades därför mycket passande för stenkakor och var inte gjorda i materialet vinyl utan av något som hette schellack som vissa kallade gummilacka, har jag läst mig till nu i efterhand, men materialet var knappast så flexibelt som ordet låter.
   Däremot fascinerades jag storögt på skivan med den röda Decca-etiketten där det i guldskrift stod ” (We’re gonna) ROCK AROUND THE CLOCK” med Bill Haley & his Comets på. Och där, förmodligen någon gång 1956, 1957, fick jag som 4-5-åring min första kontakt med aktuell populärmusik.
   Nej, det var först en bit in på 60-talet som popmusik blev en stor del av mitt dagliga lyssnande. Tio i topp-programmet på radion var naturligtvis den stora inkörsporten för den då ständigt nyhetstörstande 9-10-åringen i min kropp. Och det stora genombrottet och den revolutionerande händelsen på det exakta datumet 3 november 1963 skulle förevigt ändra världsordningen och för all framtid placera ett enda namn, The Beatles, i den då 11-årige musikfantasten på Norrbygatan 31 i Örebro. Då sändes nämligen det historiska Drop In-programmet på svartvit tv (bild till höger).
   Aptiten på ny aktuell popmusik spelade från den dagen en stor huvudroll i mitt liv och åren fram till till 1967, när jag för övrigt köpte mitt första album ”Sgt Pepper” med Beatles, var en underbar och härlig tid som inte nog kan överskattas för en ung grabb i de unga tonåren.

1967-1982
DE PÅFÖLJANDE 15 ÅREN och nästa epok i mitt liv (1967-1982) innehåller en viss försöksperiod att bli vuxen, skaffade mig ett jobb och det är kanske den period jag kan romantisera om allra mest med 70-talet som en obeskrivligt tung och viktig del i mitt musikintresse. I samklang med mitt stora Beatles-intresse började jag köpa skivor där namn som Small Faces, Tyrannosaurus Rex och Tim Hardin blev några tidiga favoriter.
   Redan i januari 1970 skrev jag min första recension i Nerikes Allehanda och där togs det första steget i en lång, mycket lång, ”karriär” som musikrecensent och även krönikör i tidningen. Då började jag även recensera konserter och tillsammans med en strid ström av ständigt nya skivor och konsertbesök innehöll just 70-talet när jag befann sig mellan 20 och 30 år mitt livs första och därmed också största upplevelser som har etsat sig fast i mitt minne för all framtid.
   För att bara nämna några oförglömliga minnen från den här perioden blev albumen ”White album” (1968) med Beatles och ”Darkness on the edge of town” (1978) med Bruce Springsteen mina två största skivfavoriter All Time. Och på konsertområdet är det svårt att förbise konsertupplevelser med Jackson Browne, Rockpile, Nils Lofgren, Neil Young (se bild till vänster) och The Police.

1982-1997
80-talet från 1982 plus sju 90-talsår ligger mig inte lika varmt om hjärtat musikaliskt men privatmässigt och intensivt var det ändå en spännande period i mitt liv. De 15 åren från 1982 till 1997 kan nog med retrospektiva ögon och öron uppfattas som spretiga år. Intensiteten vad gäller konsertbesök slog för min del rekord, på Rockmagasinet i Örebro upplevde jag oändligt med toppkonserter. 1984 och 1985 var det oerhört tätt mellan konserterna.
   Ulf Lundell-turnéerna 1982, 1985 och 1988 sitter etsade i minnet och Dan Hylander/Py Bäckman/Raj Montana Bands allt störe popularitet under 1983 och 1984 likaså. Genombrottet för gigantiska arenakonserter på Ullevi finns också tydligt i minnet, Rolling Stones 1982, Bob Dylan 1984 (bild till höger) och Bruce Springsteen 1985.
   Under de sista dagarna i 1987 mötte jag min blivande fru, Carina, och det kom att några år senare, med äktenskap och familjebildning som följd, påverka prioriteringen av privatlivet. Inledningen av 90-talet var därför av naturliga skäl en konsertmässigt lugn period i mitt liv. Innan jag från mitten av 90-talet ökade på intensiteten vad gäller både skivrecensioner, konsertbesök och skrivandet överhuvudtaget.

1997-2012
DEN HÄR LÅNGA PERIODEN I MITT LIV var också händelserik och inkluderar ju faktiskt starten av Håkans Pop i augusti 2007 när jag egentligen skrev som mest som recensent och krönikör i Nerikes Allehanda. Håkans Pop-bloggen gav mig möjlighet att göra än mer genomgripande texter där utrymmet var gränslöst och inte begränsat till ett visst (lågt) antal nedslag på tangentbordets knappar.
   2012 var året när jag avslutade min professionella bana på Nerikes Allehanda vilket gav tid och utrymme att utveckla skrivandet på Håkans Pop.
   De här 15 åren ligger för nära nuet för att jag ska kunna göra en musikalisk sammanfattning av den tiden. Ännu svårare att rangordna upplevelser och uppskatta de riktigt stora höjdpunkterna.

2012-
UNDER DE SENASTE TIO LJUVA ÅREN avslutade jag det alltmer sporadiska skrivandet i tidningen, gick på konsert när jag själv ville och inte blev beordrad. Höll grytan kokande i mitt kära Håkans Pop-projekt och kunde för någon dag sedan konstatera att sidan har funnits i 5549 dagar(!), jag har skrivit 5084(!!) inlägg och tryckt ned tangenterna sammanlagt 18 969 300 (18 miljoner, 969 tusen...!!!) gånger.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #52: Lisa Miskovsky 2004

SÅ HÄR NÅGRA ÅR EFTER HÖJDPUNKTERNA i Lisa Miskovskys karriär kan man lite mer objektivt bedöma hennes framgångar. Hennes karriär är definitivt inte slut fast det allmänt är tämligen tyst om hennes namn men visst dök hon i våras upp i Melodifestivalen fast jag sedan länge har valt att inte titta på spektaklet. Lisas fantastiska framgångar 2003 och 2004 kommer aldrig tillbaka, så mycket är säkert. Hon fick ett massivt folkligt genombrott 2003 med albumet "Fallingwater" och hitlåten "Lady Stardust" där hjälp från låtskrivaren och producenten Jocke Berg hade en avgörande orsak.
   Hösten 2003 började hon turnera (Örebro, 14 december) lite blygsamt med bara en gitarrist och pianist men våren 2004 genomförde Lisa en lång turné, 19 konserter, med helt kompband. Men först tilldelades hon priset för Årets kvinnliga artist på Grammisgalan 2004 innan turnén startade i hennes hemstad Umeå i slutet på februari. Till Örebro kom hon direkt från Helsingborg.
   Konserten i Konserthuset arrangerades av Klubb Söndag som vanligtvis genomförde sina konserter på Strömpis i en lite mindre och mer intim miljö. Men när det drog ihop sig till mer publikdragande artistbesök hyrde klubben in sig vid ett par tillfällen i den större konsertlokalen.
   Konserten med Lisa i Konserthuset slog mig med häpnad på många sätt.
   Bandet som kompade Lisa var Jörgen Wall, trummor, Heikki Kiviaho, bas/akustisk gitarr/elgitarr, Robert Qwarforth, keyboards, och Fredrik Rönnqvist, gitarr.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/4 2004.

SOM ETT PERSONLIGT MÖTE MED ARTISTEN

LISA MISKOVSKY
Klubb Söndag/Konserthuset, Örebro 18 april 2004

NÅGRA VECKOR INNAN JUL STOD Lisa Miskovsky för en närmast magisk kväll på ett sedvanligt avskalat Klubb Söndag-arrangemang.
   Skeptikern eller realisten i mig sa att det kunde väl ändå aldrig bli så bra när elektriciteten kopplades på och ett helt proffsigt band skulle rama in den ljuvligt personliga Lisa Miskovsky.
   Men farhågorna var definitivt överdrivna. För det var mycket jag inte hade räknat med. Att fröken Miskovsky är en så naturlig människa att en konsert i händerna på henne blir ett personligt möte för varje konsertbesökare. Att bandet hon turnerar med är så skickligt att de kan gasa och bromsa på samma gång.
   Sedan kunde jag inte i min livligaste fantasi tänka mig en Örebropublik så älskvärd, inledningsvis avvaktat jublande för att mot slutet stå upp i alla bänkraderna långt upp på läktarna, att magin i luften lyfte hela upplevelsen.
   Det blev givetvis tyngre, mer energiskt och mer likt senaste skivan men också väldigt omväxlande i både tempo och arrangemang. Lite onödigt högtidligt i ett Konserthus men Lisa monterade raskt ned barriären mellan scen och publik och bjöd på sig själv i långa naturliga mellansnack.
   Lika naturligt och mänskligt tog hon sig igenom den ännu vassare spellistan. Som smögs igång med ”One dark night”, höjde tempot direkt med ”What if”, fortsatte med en av hitlåtarna från senaste skivan, gick ned i intensitet med ”Joan of Arc” för att sedan pumpa ut elektrisk energi i ”Midnight sun”.
   Så fortsatte kontrasterna avlösa varandra genom hela konserten med ett visst undantag för slutlåtarna, den där förhållandevis rockiga finalen med en som alltid skinande ”Lady Stardust”, ännu mer galet i Cure-covern ”Friday I’m in love” och den rasande Motown-skumpande ”Alright”, låten hon gjort som duett med Dennis Lyxzén, då det hoppades jämfota både på scen och i bänkraderna. Då visste jublet som sagt inga gränser.
   Och det fanns bara ett värdigt sätt att ta ned stämningen genom att avrunda med den himmelskt vackra ”Back to Stoneberry Road”.


Lisa Miskovskys låtar:
One dark night
What if
A brand new day
Joan of Arc
Midnight sun
Sweet dreams
Driving one of your cars
You dance just like me
Give a little bit
Sing to me
Restless heart
Lady Stardust
Friday I’m in love
Alright
Back to Stoneberry Road

/ Håkan

Jerry Lee Lewis (1935-2022)

Efter flera dagars rykten gick 50-tals-rock'n'roll-ikonen JERRY LEE LEWIS ur tiden i fredags. Han var en av de första och en av de största om än inte allra störst i min personliga sammanfattning av 50-talets bästa artister.
   Under Håkans Pop-säsongen 2018/19 gjorde jag genomgång av 50-talets bästa musik (finns att läsa under bloggkategorin ”50-talets bästa”) och rangordnade då alla artister och placerade Jerry Lee på en blygsam 8:e-placering. Konkurrensen var stenhård och både Buddy Holly, Elvis, Eddie Cochran, Little Richard, Chuck Berry och Fats Domino hamnade i mina öron högre upp på listan.
   I min presentation av 50-talsartisterna tog jag mig friheten att plocka ut en låt ur varje artists repertoar och valde gärna någon udda pärla som i mina öron överträffade låtarna bland de allmänt kända och ibland uttjatade hitsen. Mitt udda val av Jerry Lee Lewis-favorit blev ”End of the road” från 1956. Förvisso en parentes i Jerry Lees diskografi men ändå en riktigt bra låt fast den givetvis har kommit i skuggan av ikoniska låtar som ”Whole lot of shakin' going on”, ”Mean woman blues”, ”Great balls of fire”, ”High school confidential” och ”Let's talk about us”.
   Som vanligt när det gäller 50-talets rock'n'rollmusik har jag lärt mig allt i efterhand. Är man född 1952, som jag, är man lite för ung för att ha upplevt musikgenren på plats.
   Jag berättade hela Jerry Lees 50-tals-historia i samband med mitt ”50-talets bästa”-projekt och den är musikaliskt anmärkningsvärd med det vilda pianospelandet i en central roll.
   Utan att direkt äga några specifika Jerry Lee Lewis -skivor har jag naturligtvis lyssnat på hans musik genom alla år. Och 1973 fick jag chansen att lyssna igen på aktuell Jerry Lee-musik på dubbelalbumet ”The session”, inspelad i London med dåtidens hetaste musiker. Förutom några nyinspelade versioner av hans stora hits gör han åtskilliga covers på låtar som ”Bad moon rising”, ”Early morning rain” och några övriga 50-talslåtar. Raden av imponerande musiker är lång och på en låt, ”Whole lot of shakin' goin' on”, spelar både Rory Gallagher, Peter Frampton och Albert Lee!
   Av alla 50-talsikoner inom musik levde Jerry Lee Lewis längst av alla. ”Last man standing” (2005) är den passande titeln på min senaste Jerry Lee-skiva.
   Jag avslutade min Jerry Lee Lewis-artikel 1 april 2019 med ”83-årige Jerry Lee Lewis lever än idag” men i fredags 28 oktober 2022 tog hans liv slut.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #53: The Inmates 1988

THE INMATES BILDADES I NORRA LONDON 1977. En engelsk r&b-grupp som inte fullt lyckat försökte utmana Dr Feelgood men befann sig alltid en division under där de dock var det ledande namnet, tack vare det lite mer souligare stuket på arrangemangen, före grupper som Count Bishops och Cannibals.
   1988, när Inmates kom till Örebro, hade de gått igenom många år som innehöll både splittring och återförening. Bandet som skulle komma till Rockmagasinet var identiskt med originalbandet från 1977 och samma medlemmar som ett år tidigare, 20 juni 1987, spelade in liveplattan "Meet the Beatles" på La Villette i Paris. Var det tänkt men originalgitarristen Peter Gunn var tillfälligt utbytt till Gypie Mayo.
   Sångaren Bill Hurley ledde det flitigt turnerande Inmates fram till 1983 då han drabbades av nervöst sammanbrott och lämnade bandet. Som då under två år ersattes av sångaren i Eddie & the Hot Rods, Barrie Masters.
   Vägen tillbaka till Inmates var lång och händelserik för Hurley. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose och bildade The Blueberries (med folk från Wings, Dr Feelgood och Bishops). 1984 gästade han i JB's Allstars och tillsammans med det bandets sångare, Drew Barfield, bildade Hurley det kortvariga men mycket kultstämplade bandet Big Heat. Samtidigt startade Hurley rock'n'roll-coverbandet The Enforcers och mitt i händelsernas centrum gav Hurley ut sitt första soloalbum "Double agent" (utgiven tillsammans med Johnny Guitar från Bishops) innan han hittade tillbaka till Inmates.
   Jag har själv många personliga minnen från den här tiden då jag samma vecka i april/maj 1985 i London såg Hurley och Enforcers som förband till Fabulous Thunderbirds och några dagar senare Barrie Masters tillbaka i Eddie & the Hot Rods. Och i december samma år ett exklusivt gig med Big Heat på Half Moon i Putney.
   Men som sagt, all den här ökande aktiviteten runt Hurley ledde till återföreningen i Inmates och spelningen i Paris, som en del i 20-årsjubileet av "Sgt Pepper"-skivan, och sedan utgivningen av coverskivan med enbart Beatles-låtar som fick sin titel efter Beatles andra USA-album och den första på Capitol.
   På "Meet the Beatles" spelar alltså samma Inmates-sättning som på bandets albumdebut "First offence" (1979): Bill Hurley, sång, Peter Gunn, gitarr och sång, Tony Oliver, kompgitarr och sång, Ben Donnelly, bas, och Eddie (som hette Edwards i efternamn och även spelade i Vibrators), trummor.
   Men i Örebro ersattes Gunn alltså av Gypie Mayo som blev mest känd när han 1978 ersatte Wilko Johnson i Dr Feelgood och skrev "Milk and alcohol" tillsammans med Nick Lowe.
   2007 var det faktiskt långt framskridna planer på att Inmates skulle återkomma till Örebro men det sprack i sista stund. Här kan ni läsa min artikel inför konserten som aldrig blev av.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 1988.

UTSÖKT REPERTOAR OCH MYCKET HJÄRTA

THE INMATES
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 maj 1988

20 JUNI FÖRRA ÅRET STOD ENGELSKA GRUPPEN Inmates på Paris-scenen La Villette och spelade enbart Beatles-covers med albumet "Meet the Beatles" som följd. Live i Örebro på Kulturhuset i lördagskväll var repertoaren inte lika begränsad men ändå utsökt utvald.
   Med rötterna i traditionell rhythm & blues och lite soul spelade Inmates riskfri rockmusik med mycket hjärta och varm mänsklighet.
   Inmates kan vid ett lättare och flyktigare kontakt passera som en andra, tredje klassens Dr Feelgood men är betydligt bättre än så och äger en originalitet som står fri från nedvärderande jämförelser.
   Bandet hade sin "storhetstid" i början på 80-talet och det var originalmelodierna som skulle turnera nu. Men hastigt och även lustigt saknas Peter Gunn, den vänsterhänte gitarristen, men har ersatts av inte mindre intressante John Mayo.
   Mayo var den som ersatte Wilko Johnson i just Dr Feelgood och var under fyra år mer än ypperlig gitarrist i gruppen. Han skrev också åtskilliga låtar, bland annat "Milk and alcohol", till Feelgood under dessa år.
   Men störst i dagens Inmates var i flera avseenden den väldige sångaren Bill Hurley. Både till längd, röst och sympati är Hurley värd all respekt och beundran. Sjöng gudomligt och gav låtarna, vars arrangemang ibland kan bli likartade, en identitet.
   Kvällen startade i sann Beatles-anda med "Back in the USSR" och "Little child" och slutade med extralåten "I'm down" som även är en bonuslåt på cd-versionen av Inmates senaste album.
   Däremellan hann Hurley & Co med det mesta under sina hundra minuter på scen. Från egna storheter som "The walk", nya låten "Dangerous" och en läcker "Can I get a witness"-cover.
   Det rådde en varm, mänsklig stämning mellan scen och publik sent i lördagskväll då Inmates bjöd på sig själva och en dos rock'n'roll som vi sent ska glömma.

/ Håkan

Covers: Deep Purple

DEEP PURPLE: Turning to crime (Ear Music, 2021)

I ALLMÄNHET HAR HÅRDROCK ALDRIG VARIT min melodi men Deep Purple har jag naturligtvis följt genom åren, dock på distans. Har väl lyssnat lite slarvigt men jag har försökt att hålla mig uppdaterad om alla medlemsförändringar med intressanta sångare och musiker, exempelvis David Coverdale och Tommy Bolin, som har vandrat in och ut i det klassiska bandet.
   När jag ska friska upp mitt minne i ämnet märker jag att de senaste tjugo åren har varit en vit fläck i mitt medvetande. Men upptäcker nu, när jag får bandets coveralbum ”Turning to crime” i min hand, att bandets aktuella upplaga innehåller tre medlemmar som jag vill kalla originalmedlemmar från de klassiska åren 1970-73 och även 1984-89.
   Sångaren Ian Gillan kom tillbaka till bandet för andra gången 1992 och har varit bandet trogen sedan dess tillsammans med basisten Roger Glover och trummisen Ian Paice. ”Nye” gitarristen Steve Morse kom med redan 1994 (men lämnade bandet i våras...) och Don Airey på keyboards har varit medlem i tjugo år då Deep Purple-ikonen Jon Lord slutade.
   Så det var en otroligt rutinerad men gråhårig kvintett som förra året spelade in coverskivan ”Turning to crime”. Men det är inte så mycket fokus på själva bandet på den här skivan utan snarare låtmaterialet som är hämtat från 50-, 60- och 70-talet eller i ett fall ännu tidigare.
   Resultatet doftar förvånansvärt lite hårdrock. Det är väl egentligen bara Gillans wejlande som påminner om gamla tider, på resten av albumet uppträder Deep Purple som ett ganska traditionellt coverband. Speciellt på de äldsta låtarna ”Rockin’ Pneumonia And The Boogie Woogie Flu” och ”Let the good times roll” och där ett ganska traditionellt rock'n roll-piano tar stor plats medan Steve Morse-gitarren fått ett dämpat inflytande. Samma gäller albumets äldsta låt, en pubinfluerad ”The Battle Of New Orleans”, som Roger Glover unikt sjunger solo för första gången i Deep Purples drygt 50 år(!) långa karriär.
   Bandet har inte i första hand valt udda eller okända låtar, Bob Segers gamla ”Lucifer” är väl ett undantag, och plockat material från den konventionella pop- och rockbranschen. Sedan har de satsat all energi på att ge låtarna och arrangemangen ett uppdaterat sound utan att snegla mot klassisk hårdrock.
   Bandet sparkar sig loss rejält från säkerhetsbältet när de på inledningslåten tolkar Loves klassiker ”7 and 7 is”. En explosiv start på albumet som sätter nivån på en coverskiva som innehållsmässigt inte överraskar men låter hyfsat modern och stundtals intressant. Och med ett sound som håller ihop tajt fast skivan är pandemianpassat inspelad på distans.
   Ett bevis på att gruppen tagit coverkonceptet på allvar är tolkningen av Mitch Ryders ”Jenny take a ride!”. Precis som på originalet inkluderar de ”See see rider” och ”Jenny, Jenny” utan att nämna titlar vid namn.
   ”Turning to crime” är ett klart underhållande album där både blås, tjejkörer, fiol och dragspel vässat Bob Ezrin-produktionen. Men skivans avslutning är lite fadd, ett nästan åtta minuter långt och huvudsakligen instrumentalt medley dolt bakom samlingstiteln "Caught in the act". Versionen av ”Gimme Some Lovin'” är ett absolut bottennapp.


1) 7 And 7 Is (Arthur Lee)
1966. Singel med Love.
2) Rockin’ Pneumonia And The Boogie Woogie Flu (Huey “Piano” Smith)
1957. Singel med Huey “Piano” Smith & his Clowns.
3) Oh Well (Peter Green)
1969. Singel med Fleetwood Mac
4) Jenny Take A Ride! (Bob Crewe/Enotris Johnson/Richard Penniman)
1965. Singer med Mitch Ryder & The Detroit Wheels.
5) Watching The River Flow (Bob Dylan)
1971. Singel med låtskrivaren.
6) Let The Good Times Roll (Fleecy Moore/Sam Theard)
1946. Singel med Louis Jordan and His Tympany Five.
7) Dixie Chicken (Fred Martin/Lowell George)
1973. Från albumet med samma namn med Little Feat.
8) Shapes Of Things (James McCarty/Keith Relf/Paul Samwell-Smith)
1966. Singer med Yardbirds.
9) The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood)
1959. Singel med Johnny Horton.
10) Lucifer (Bob Seger)
1970 Singel med The Bob Seger System.
11) White Room (Jack Bruce/Pete Brown)
1968. Singel med Cream
12) Caught In The Act [Medley: Going Down (Don Nix)/Green Onions (Stephen Cropper/Lewie Steinberg/Al Jackson Jr/Booker T. Jones)/Hot 'Lanta (Gregg Allman/Howard Allman/Richard Betts/Claude Trucks/Raymond Oakley/Johnny Johanson)/Dazed And Confused (Jimmy Page/Robert Plant)/Gimme Some Lovin' (Stephen Winwood/Muff Winwood/Spencer Davis)
1972/1962/1971/1967/1966. Singel med låtskrivaren/Singel med Booker T & the MG's/Från albumet "At Fillmore East" med The Allman Brothers Band/Från albumet "The Above Ground Sound of Jake Holmes" med Jake Holmes/Singel med The Spencer Davis Group.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #54: Lars Winnerbäck 2006

I VANLIG ORDNING Ä'R DET ALLTID NÅGON NYSS utgiven skiva som lockar ut artisten eller bandet på turné. I Lars Winnerbäcks fall var det sommaren 2006 ett samlingsalbum, ”Efter nattens bränder” med låtar från 1996-2006, som skulle marknadsföras. Succén var gränslös och Winnerbäck slog alla rekord den här sommaren.
   6 juli var det turnépremiär i Linköping och inte förrän 11 augusti, turnéns näst sista spelning, kom Winnerbäcks turnésällskap till Örebro och Brunnsparken och presenterade en konsert inför 5000 personer i publiken. Finalen på hela turnén inträffade på Zinkensdamms idrottsplats på söder i Stockholm inför en publik på 18 000 personer.
   2006 var sista året Lars Winnerbäck turnerade med sitt band Hovet som hade kompat honom sedan 2001: Josef Zackrisson, bas/sång. Johan Persson, gitarr/munspel/sång, Staffan Andersson, gitarr, Jens Back, keyboards/saxofon/sång, Magnus ”Norpan” Eriksson, trummor, Idde Schultz, gitarr/sång, och Anna Stadling, sång.
   Christian Kjellvander var artisten som inledde konsertkvällen med Winnerbäck på hela turnén.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/8 2006.

EN HIMMELSK AFTON I BRUNNSPARKEN

LARS WINNERBÄCK & HOVET
Brunnsparken, Örebro 11/8 2006

LARS WINNERBÄCK ÄR TRYGGHETEN PERSONIFIERAD. Det känns som jag upprepar mig men i denna oroliga värld så kanske vi behöver artister som lugnt och beskedligt är sig själva utan att utmana eller spektakulärt förställa sig i en showbusiness-bransch där det blir allt tuffare att synas och höras.
   Dessutom var jag för kvällen väldigt sugen på att bli trygg och lugn i sinnet. Efter att ha klarat sig från Londons flygkaos med några timmars marginal, sedan mellanlandat i Göteborg och uppleva den ljuvligt spruckna men också på gränsen nervigt balanserande Henrik Berggren så var Lars Winnerbäcks folkliga men alltmer personligt säregna poprock en perfekt mjuklandning.
   Jag har aldrig sett Lars med band så säkra, så omväxlat varierade och så in i detalj suveräna. Han har under de senaste åren växt både som artist och människa. I fredagskväll tog han ut svängarna mer än någonsin. Nu vågade han göra paus i musiken, ägna tid åt att prata med publiken, djärvt arrangera om många favoriter, gå ner på riktigt lågmäld nivå (”Du hade tid”) och även handlöst slänga sig ut i fartblinda rocklåtar som ”Jag vill gå hem med dig” och ”Solen i ögonen”.
   Konserten i Brunnsparken, inför nästan 5000 personer som ofta kändes som det dubbla, hade många crescendon denna kväll må jag säga.
   Efter den mustiga inledningen med fioler och svensk folkmusik på hög volym ur högtalarna så blev inledningen i den ljusa sommarkvällen, som så ofta sker när förväntningarna är på topp, en aning blek och ljummen. Winnerbäcks röst var svag och hes, trodde ett tag att den långa turnén hade krävt sin tribut, och det var stundtals svårt att höra texterna.

KANSKE VAR DET NÅGOT MIXNINGSPROBLEM som åtgärdades för från och med den mäktiga och lätt obskyra b-sideslåten ”Lång dag”, kryddad med både dragspel och elgitarrsolo, förvandlades konserten till en aveny av fullkomligt älskvärd svensk poprock. I ett fallande mörker som gjorde fokus på scen allt starkare.
   Kompbandet Hovet har genom åren gått från klarhet till klarhet och står nu på tronen som ett fantastiskt musikaliskt fullfjädrat gäng musiker och sångare där väloljad skicklighet möter smidig personlighet.
   Tänk bara på den fullständigt bedårande insatsen de gjorde i den våghalsigt omarrangerade men suggestivt majestätiska ”Kom ihåg mig” när alla utom trummisen och pianisten gick fram och sjöng vid mikrofonen.
   Plus alla flexibla lösningar inom bandet när Johan Persson naturligt byter mellan rockig elgitarr, munspel och dragspel, Jens Back hanterar alla tänkbara klaviaturinstrument, inklusive dragspel, men också saxofon och Staffan Andersson är lika säker på mandolin som elgitarr. Det var inte utan att tanken gick till ett annat flexibelt band, The Band, flera gånger den här kvällen.
   Men det är ju i den enastående raden av Lars Winnerbäcks starka låtar som Hovet får möjligheter och utrymme att göra sig själv rättvisa. Vi kanske inte i denna lyckliga stund ska påminna om bandets egen mediokra karriär…
   Vi fick uppleva en riktigt stor konsertkväll där låtordningen böljade fantastiskt naturligt upp och ned. Från den tempoladdade inledningen via ett fantastiskt fint dämpat mellanparti med ”Elegi” och ”Kom änglar” som toppar till en makalös rockig spurt innan det var dags för alla extralåtar, när Winnerbäck kom in tre gånger, där toppnoteringarna duggade tätt.
   Det var som sagt en himmelsk afton i Brunnsparken, inte minst tack vare en fanatisk och hängiven publik, och en av de absolut bästa konserterna jag har upplevt under mina drygt 30 år på den platsen.

Lars Winnerbäcks låtar:
Min älskling har ett hjärta av snö
Sen du var här
Nånting större
Lång dag
För dig
Kom
Söndag 13.3.99
Stort liv
Dunkla rum
Elden
Inte för kärleks skull
Du hade tid
Elegi
Kom änglar
Jag vill gå hem med dig
Söndermarken

Extralåtar
Åt samma håll
Stockholm kyss
Solen i ögonen

Extra extralåtar
Över gränsen
Kom ihåg mig

Extraextra extralåt
Hugger i sten

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #55: Ulf Lundell 1979

"RIPP RAPP" HETTE ALBUMET SOM SKULLE MARKNADSFÖRAS under höstturnén 1979. Lundells femte album, första skivan som producerades av trion Lundell/Lasse Lindbom/Kjell Andersson, hade släppts i september 1979 och var tillägnad dottern Sanna. Konserthuset visade sig vara en perfekt lokal för en konsert som innehöll både sedvanlig rock och akustiska inslag.
   Stora delar av Lasse Lindbom Band kompade men Ulf ensam på scenen med en akustisk 12-strängad gitarr, munspel och en lätt lindad handled i en omarrangerad "Som en syster" sitter kvar på näthinnan än i dag.
   LLB-musikerna i bandet var förutom Lindbom, bas/sång, också Ingemar "Sture" Dunker, trummor, och Niklas Strömstedt, keyboards/sång. Plus gitarristerna Yngve Hammervald och Janne Andersson. Hammervald spelade annars i Tomas Ledins band och Andersson kom ur Stockholms punkgeneration. 1977 spelade han i Mandarines som fick göra en uppmärksammad ep på EMI. Två år senare spelade han med The Pain, en punkenergisk kvintett som också fick göra några singlar och spelade förband till The Police på Music Palais i Stockholm 1979.
   Turnén inleddes med en spelning på Måndagsbörsen 1 oktober, två dagar senare sker den riktiga turnépremiären i Värnamo och redan där hade Ulf en lindad hand (en spricka i högerhanden) som fanns kvar när turnésällskapet kom till Örebro drygt två veckor senare.
   På den här tiden var det inte så krångligt att intervjua artister så jag och fotograf Sven Persson träffade en tämligen avslappnad Ulf i omklädningsrummet innan konserten en våning upp på Konserthuset i Örebro.

Foto: Sven Persson/NA
Foto: Håkan Bergman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 1979.

HAR LYCKATS FÅNGA EN HEL GENERATION

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 18 oktober 1979
Konsertlängd: 110 min

DEN ULF LUNDELL SOM JAG SÅG I AKTION på scen var delvis mycket olik den jag träffade i logen före konserten. Den tysta nästan inbundna människan blir en öppen, glad och generös artist. Gav allt och lite till.
   Ulf Lundell har som få lyckats fånga en hel generation med sin poesi, sång och sagolika rockmusik. Publiken kunde hans låtar och ibland blev det lite krävande. Ballader blev dränkta av talkörer och spridda rop. Folk har svårt att acceptera honom som fullfjädrad artist inom alla områden.
   Men det var som rockartist han hade de största förtjänsterna på scen. Han svettades och levde med i de vildaste låtarna och for stundtals över scenen som de stora idolerna. Och de handplockade musikerna gjorde sitt för att göra bilden fullständig. Janne Andersson var den visuella gitarristen med sin Flying V medan Yngve Hammervald har gått i Lasse Wellanders skola och klämde fram sina andäktiga solon helt stilla. Det lät bra och det blev en enastående grund att vila framträdandet på.
   Lundell varierade materialet mer nu än tidigare. Var inte rädd att plocka fram den den akustiska gitarren, munspelet och ensam framföra bland annat en omarrangerad "Som en syster", en av kvällens många höjdpunkter.
   Annars är det svårt att finna någon motsvarighet inom det här landets gränser till de rockvibrationer som framhävdes mot slutet i "Sextiosju sextiosju" och "Stockholm city" med de obligatoriska rocklåtarna "Johnny B Goode" och "Route 66" som final. Effektiv rock när den är som bäst.


Setlist (tack Mikael Löwengren!):
1. Det var en man som stal en dröm (akustiskt)
2. På fri fot
3. Håll mej!... åh, ingenting
4. Mitt i nattens djungel ställd
5. Då kommer jag och värmer dej
6. Kitsch
7. Rom i regnet
8. Den unge barbaren
9. Taxi
10. Som en syster (akustiskt)
11. och går en stund på jorden
12. Snön faller och vi med den
13. Hav utan hamnar
14. Stockholms City
15. (Oh la la) jag vill ha dej
16. Sextisju, sextisju

Extralåtar:
17. Jag vill ha ett lejon
18. jag går på promenaden

Extra extralåtar:
19. Johnny B Goode
20. Route 66

/ Håkan

”Wisdom of the ancient ones”

”Wisdom of the ancient ones”
ANDERS F RÖNNBLOM & BRAVADO BRAVADO
(F-Records)

ANDERS F:S SENASTE UTGÅVA, det helt aktuella albumet ”Wisdom of the ancient ones”, är resultatet av många förändringar och ständigt ändrade planer. I ursprungsplanen 2021 fanns återföreningsprojektet med gruppen Bravado Bravado, Anders lågmälda och för svenska förhållanden altcountryinspirerade band som existerade runt 1989/1990, men det kom en pandemi emellan och förstörde alla förutsättningar och möjligheter. Spelningar ställdes in och inspelningar flyttades fram och har nu blivit ett album som förenar de planerade Bravado-låtarna med helt färska och aktuella Anders F-låtar.
   Beordrad vila och stillsamhet efter en liten operation har jag ägnat ovanligt många timmar och dagar till det här albumet. En skiva förpackad i ett mörkdystert omslag (kanske ett tidens tecken?) men underbart dokumenterad i text och information. Om vi inte visste det innan är Anders F en låtskrivare som har hållit den kreativa ådran levande under hela sin karriär. Det bevisar, om inte annat, innehållet på det här albumet med låtmaterial som ursprungligen började skapas redan 1982 fram till i våras strax innan inspelningarna.
   Det samlade materialet har sedan de skrevs omarbetats, ändrat titlar och innehåll och sedan fullbordats nyligen, och blivit ett starkt album med en aktuell nyans. Med fötterna på jorden har 76-årige Anders F inte tappat någonting av sin engagerande inspiration och produktiva kreativitet med det sedvanliga flödet av texter som ständigt befinner sig mellan verklighet och poetisk fantasi.
   Huvudrollen på det här albumet spelar de sex inledande Bravado-låtarna där Jesper Lindberg, pedal steel, banjo med mera, Fabian Månsson, gitarr, Björn Rothstein, trummor, och Björn Aggemyr, bas, kompar på varje spår.
   De låtarna är inspelade i Nacksvings klassiska studio i Göteborg, en 75-årspresent till Anders F som inkluderade producenten Johan Johansson. Vilket påminner mig om att han 2016 ”råkade ut” för en liknande födelsedagsgratulation när alla hans fans skramlade ihop till en dag i Atlantisstudion och resulterade i ep:n ”Historien ligger framför oss”.
   Skivans övriga åtta låtar är mer aktuella men ändå hämtade från Anders F:s till synes gränslöst stora låtarkiv, ofta inspelade i något mindre och lite annorlunda sättningar. Där fem låtar egentligen var avsedda ett senare projekt men det fasansfulla kriget i Ukraina gav materialet aktualitet.
   Som sagt, det spelar ingen roll om Anders F:s texter är verklighetstrogna eller ren fantasi. Alltid lika underhållande och intressanta.
   De flesta lyssnarna av Anders F kanske vill kanske placera honom i den lilla genren textburen musik men han har med åren blivit alltmer musikaliskt spännande. Här får vi många exempel på det.
   Bland Bravado Bravado-materialet är det ”Sång till Jerry Garcia” och ”Den öppna höjden” som står ut. Men den Rickenbacker.blänkande ”Sammetsmorgondis” är kanske albumets tydligaste hit.
   Anders F skojar ibland med både svenska och engelska texter och i titellåten lyckas hans ganska genialt att blanda språken.
   Han är inte alltid så melodiskt tydlig i sin skivproduktion. Det finns ibland underliggande ambitioner att Anders F börjar pratsjunga några strofer medan melodierna svävar ut i ett mer eller mindre töcken med starka David Crosby-influerade känslor. I ”Ren som snö” blir det väldigt tydligt men det finns på albumet också många exempel på det motsatta.
   Den banjoskumpande ”Runt elden” höjer sig över mängden och ”Rio Grande” är otroligt vacker med dragspel och ett härligt samspel mellan två slidegitarrer och en pedal steel som energisk höjdpunkt.

/ Håkan

Covers: JD McPherson

JD McPHERSON: The warm covers EP (New West 2014)
JD McPHERSON: The warm covers EP, vol 2 (New West 2022

DET ÄR EN ÖVERRASKANDE BRED blandning låtar från olika tidsperioder som JD McPherson samlade på sina båda ep-skivor som gavs ut med åtta års mellanrum som jag härmed synar närmare samtidigt. JD är ju i grund och botten en rock'n roll-anpassad artist som passar bättre in i 50-talets musikbild. Till sina ep-skivor har han valt både traditionellt gamla låtar och överraskande mer färskt material från 80- och 00-talet.
   Även tempomässigt är det en förvånansvärt omväxlande bredd på låtarna men balladerna tenderar gärna att bli en aning energiska i JD:s mun. Som exempelvis Nick Lowes ”Rome wasn't built in a day”, från JD:s första ep, som i original är akustisk men här blir rena soullåten med en elektrisk gitarr som ledmotiv. Låten innan, ”Steal away”, har också ett ståtligt och klassiskt sound.
   Sedan är det givetvis intressant att JD har letat fram en majoritet av låtar som inte är allmänt kända. Bara en bråkdel av låtarna här, ovannämnda ”Rome...”, ”I wish you would” (Yardbirds första singel) och David Bowie/Iggy Pops ”Lust for life” var bekanta i mitt medvetande innan jag lyssnade på de här ep-skivorna.
   Oavsett rötterna till låtarna är det ett genomgående 50-talsinfluerat sound med JD McPherson som har den där påträngande rock'n roll-rösten i som jag gärna vill jämföra med Larry Williams och befinna sig långt från det kommersiellt anpassade.
   JD låter verkligen rebellisk i ”Just around the corner” och i den här genomgående rock'n roll-osande härligheten lyckas JD göra rockabilly av Bowies ”Lust for life”. Då är det mer väntat att han hittat ”Let's rock” som på pappret inte är en 50-talslåt, originalet gavs officiellt ut 1987, men Speciality-artisten Art Neville spelade in låten 1958. Vilket är ett sammanträffande som gör honom tidmsässigt gemensam med just Larry Williams.
   JD McPhersons ep-skivor gör mig också nyfiken på grupper som The Alabama Band och Pixies.

FOTNOT: Det finns långt framskridna planer att nästa år släppa de här ep-låtarna, plus bonusspår, på ett album.   


The warm covers EP
1. I Wish You Would (Billy Boy Arnold) 2:42
1955. Singel med Billy Boy.
2. Steal Away (Jimmy Hughes) 3:05
1964. Singel med låtskrivaren.
3. Rome Wasn't Built In A Day (Nick Lowe) 2:58
2007. Från albumet "At my age" med låtskrivaren.
4. Why Lady Why (Richard Edward Scott/Teddy Gentry) 3:02
1979. Från albumet "The Alabama Band #3" med The Alabama Band.

The warm covers EP, vol 2:
1. Just Around the Corner (Al Downing) (2:55)
1958. B-sida på singel ("Miss Lucy") med Big Al Downing.
2. Lust for Life/Sixteen (David Bowie/Iggy Pop-Iggy Pop) (3:27)
1977. Från albumet "Lust for life" med Iggy Pop.
3. Let's Rock (Art Neville) (2:27)
1987. Singel med låtskrivaren.
4.Manta Ray (Charles Thompson) (2:19)
1989. B-sida på singel ("Monkey gone to heaven") med Pixies.
5. It's Raining (Naomi Neville) (2:38)
1962. B-sida ("I did my part") på singel med Irma Thomas.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #56: Anna Ternheim 2012

ANNA TERNHEIMS FJÄRDE ALBUM, ”The night visitor”, är i mina öron hennes allra bästa album i en häpnadsväckande stark karriär. Arrangemang och sound (eller brist på sound…) är kanske inte lika vågat eller äventyrligt överraskande som på Annas tidigare skivor men slutresultatet är lika magiskt och personligt tilldragande som aldrig förr. Här tog Anna Ternheim ett steg tillbaka musikaliskt för att ta två stora steg framåt som artist.
   Det albumet, som släpptes i oktober 2011, gav också näring till turnén. Skivan hade Anna spelat in i Nashville med ett gäng rutinerade gubbar och musiker med producenten Dave Ferguson i spetsen. Men på turnén, som hon genomförde från januari 2012, var det bara Ferguson som följde med.
   Turnén inleddes i Göteborg men fortsatte direkt till Norge för vatt sedan återvända till Sverige, Stockholm (tre spelningar på Rival), Västerås (där jag för övrigt var på plats), Norrköping, Karlskrona och Malmö. Efter ytterligare en sväng utomlands till Tyskland, Frankrike och Schweiz innan hon återkom till Sverige och efter flera spelningar kom till Örebro i mars.




En förkortad version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2012.

NÄRHET OCH GUDOMLIG SÅNG RAKT UT I KONSERTLOKALEN

ANNA TERNHEIM
Conventum, Örebro 8 mars 2012
Konsertlängd: 19:35-21:06 (91 min)
Min plats: Rad 11, plats 663, ca 25 meter från scenen.

DET ÄR ONEKLIGEN EN UDDA OCH okonventionell show som Anna Ternheim har åkt runt med sedan i slutet av januari. En resa som också inkluderat Europa. Show är väl i sammanhanget en alldeles för grotesk beskrivning ty en mer lågmäld, en mer spontan och en mer personlig konsert än det Anna levererade på torsdagskvällen går knappast att uppleva idag.
   Det var egentligen bara den gigantiska kongresshallen på Conventum, inklusive det inledande hårda nästan distade ljudet, som var torsdagskvällens utmaning. Och även där gick Anna Ternheim hem med segern.
   Inte ens de små tekniska problemen kunde få Anna och hennes scenpartner, den 50-årige amerikanen Dave Ferguson, på fall eller ens tappa fattningen. Konsertens genomgående mycket spontana ton övervann även det problemet och resulterade i en fin ”Walking aimlessly” som följdes av en alldeles underbar duettversion av balladen och numera klassikern "The longer the waiting (the sweeter the kiss)" trots Fergusons påtagliga problem med hörlurarna.
   Men konserten handlade naturligtvis inte huvudsakligen om ljudproblem. Långtifrån. Den vardagsrumsmöblerade scenen med sitt extremt sparsamma ljus med golvlampor, en brinnande kandelaber, ett par skinnfåtöljer, en kyrkliknande psalmtavla lovade väldigt mycket och konserten resulterade också i känslan att ha blivit inbjuden till Anna Ternheims vardagsrum. Både i mellansnacken, som var långtifrån förprogrammerade, och de andlöst avskalade arrangemangen som fick oss i publiken att också hålla andan och nästan bli vördnadsfullt tystlåtna. Jag hörde vid upprepade tillfällen en nål falla.
   I sedvanlig ordning var det en extremt uppgraderad repertoar som Anna bjöd på i en och en halv timme. Där senaste skivan, den underbara "The night visitor", stod i fokus och ska också göra det med alla sina fantastiska låtar. Där mina favoritlåtar ständigt skiftar och på torsdagskvällen tog "God don't know", med hjälp av Daves läckra mandolin, ett oväntat steg närmare hjärtat-
   De nya aktuella låtarna var faktiskt så starka och övertygande att jag vid flera tillfällen tänkte att jag inte saknade en enda gammal låt. Tills jag överbevisades av den inledande extralåten "My secret" där Anna tog ut svängarna rejält och elegant byggde ihop den med den lika gamla "Better be" och det resulterade i ren och skär magi. Innan "Black light shines" avslutade konserten med närhet, Anna och Dave tajt ihop, och gudomlig sång rakt ut i konsertlokalen utan mikrofon. Det var på det viset en väldigt bra konsert blev historisk.
   Och nu, nästan på dagen åtta år efter scendebuten i Örebro, kan Anna lägga "problemet" med den efterhängsna coverlåten bakom sig. Hennes alltid underbart personliga tolkning av Broder Daniels ”Shoreline” har under åren nästan förföljt henne när publiken jublat mest åt den och inte hennes egna låtar. I Örebro i torsdags fick "The longer the waiting" de inledande applåderna medan "Shoreline" var decimerad till en låt i mängden.
   Så kan jag med skammens rodnad meddela att Anna Ternheim aldrig skrivit en låt med titeln ”Leaving on a mayday” fast jag vid upprepade tillfällen skrivit det och jag lyckades nyligen även avfärda en tillrättavisande kommentar. Låten heter ”Let it rain” och ska så göra - även på de här sidorna. Ursäkta sinnesförvirringen.

1. Solitary Move
2. What Remains?
3. Wedding Song
4. Shoreline
5. I'll Follow You Tonight
6. Walking Aimlessly
7. The Longer the Waiting (The Sweeter the Kiss)
8. All Shadows
9. Ghost of a Man
10. God Don't Know
11. Lorelie-Marie
12. Baby Is Gone
13. Coming To The Dance
14. Let It Rain
15. Bow Your Head

Extralåtar:
16/17. My Secret/Better Be
18. Black Light Shines

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #57: Jeremias Session Band 2008

JEREMIAS I TRÖSTLÖSA (LEVI RICKSON) OCH hans texter hade av en händelse ramlat ned i Staffan Ernestams knä tidigt 2007. När Staffan läste hans samlade dikter fick han omedelbart lust att skriva musik till texterna och det skulle så småningom resultera i bandet Jeremias Session Band, konserter och ett par album.
   Konsertpremiären ägde rum i en liten lokal inomhus på Örebro Slott i mars 2007. Mindre än ett år efter Jeremias Session Bands tämligen anspråkslösa premiär gjorde ett ännu större band, med exklusiva gästartister som Mats Ronander och Lasse Wellander, en turné runt Örebro län med final i Stadsparken.
   När miniturnén nådde Örebro och publikhavet framför Stadsparkens scen hade jag redan två dagar innan upplevt det fantastiska samspelet i det mäktigt stora bandet i Nora Folkets Park. Och i den fina augustikvällen i Örebro blev det en ännu större musikalisk succé.
   I maj 2008 hade Staffan Ernestam och hans band släppt sitt första album, ”Trastland”, vars låtar blev en majoritet av konsertrepertoaren på de fina sommarkonserterna.
   Förutom Ernestam, Ronander och Wellander var bandet Karin Wistrand, sång, Clas Olofsson, gitarr/lapsteel, Niclas Ekholm, percussion/sång, Fredrik Landh, bas/sång, Niclas Bäcklund, saxofon/gitarr, Martin Landh, orgel, Peter Nygren, piano/sång, Mikael Dahlén, trummor, Olle Unenge, gitarr/banjo/sång, Jeanette Andersson, fiol, och Ingvar Karlsson, dragspel.


Foto: Anders ErkmanKarin Wistrand och Staffan Ernestam samsas om mikrofonen i Jeremias Session Band.


En förkortad version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 2008.

GRÄNSLÖST JUBEL FÖR JEREMIAS SESSION BAND

JEREMIAS SESSION BAND
Stadsparken, Örebro 30 augusti 2008
Konsertlängd: 19.30-21.21 (111 minuter)
Min plats: 40 meter från scenen, nästan rakt till höger.

FRAMGÅNG FÖDER FRAMGÅNG BRUKAR DET HETA. Men framgång föder också ökade krav, större förväntningar och mycket mer att leva upp till. Och i fallet Jeremias Session Band, som på drygt ett år gått från engagerat hobbyprojekt till skiva av kvalité och konsert av större dignitet, känns det nu uppenbart proffsigt på ett helt annat och seriöst plan än förra året. Där det på lördagskvällen på hemmaplan i Örebro i Stadsparken skulle bevisas hur den framgångsrika skivan skulle fungera live.
   Dessutom var det dubbla förväntningar för i fredagskväll i Nora Folkets Park, som i sammanhanget måste räknas som en andra hemmaplan, var det fullpackat och succé och en tår i var och vartannat öga under Mats Ronanders uppvisning i ”Bergslagsstad”. En emotionell upplevelse som på förhand kändes svår att överträffa i Örebro.
   Nu var det kanske inte så många i Örebro som under lördagskvällen kunde göra just den jämförelsen och jag väljer därför att ensidigt bedöma Stadsparken-konserten.
   Tämligen omedelbart stod det klart att det här inte var ett band som bara ville upprepa fjolårets relativa succékonsert eller strikt reprisera låtarna från skivan i något mer energiska arrangemang.
   Efter de sex första låtar hade de framfört tre låtar som inte finns med på skivan och jag tror publiken, uppskattningsvis runt tusen personer, på sina håll blev lite otåliga, oroliga och pratsamma när de inledningsvis saknade välkänt klingande material. Det var nästan som på andra Bruce Springsteen-konserten, givetvis inga jämförelser i övrigt, i somras då han vände upp och ned på hela setlistan.
   Det blev genast överraskande och oförutsägbart redan från start med potentiella låtar som ”Höstkväll”, ”Skuggorna” och ”Eko”, men som i vanliga öron var okända,. En spännande repertoar som helt spräckte planerna på en envis promotion av nya skivan med en helt förväntad låtlista. Inget publikvänligt insmickrande där inte.

DÄREMOT VAR DET ÅTERIGEN INTE speciellt överraskande att Karin Wistrand är en så tekniskt fullfjädrad sångerska att alla andra, med viss reservation för mycket duktige Niclas Ekholm, på scenen hamnade i skuggan under lördagskvällen.
   Efter den öppningen kom sedan de renommerade gästartisterna Mats Ronander och Lasse Wellander in på scenen som då blev tämligen överbefolkad. Från tolv till fjorton personer. Ett helt fantastiskt manskap som måste vara en ljudmixares mardröm men som ändå resulterade i ännu ett soundmässigt exemplariskt men lite underdimensionerat ljud.
   Det är klart att man i bandets sound kan identifiera musikaliska rötter i namn som Bruce Springsteen och Jackson Browne, i de rockigare låtarna, men också Little Feat när det doftade Louisiana om slidegitarrer och hårt markerade rytmer. Bandet bakom Staffan Ernestam och Karin Wistrand uppträdde på gränsen mellan rullande rutinerad rockmaskin och ett ödmjukt och lyhört kompband. Oerhört sympatiska anletsdrag från ett gäng musiker.
   Ronanders soulfyllda munspel i ”Ett märkvärdigt trä” är inslag jag saknar på hans egna konserter. Och när sedan Lasse Wellander gjorde en blygsam entré, med en vardaglig glimt i ögat, och förstärkte ofattbart starka ”Bergslagsstad”, med Ronander vid mikrofonen, nådde den här konserten en av sina höjdpunkter.
   Lasse fick sedan sin presentation, med kärleksfulla ord av Mats, och fick dra sin instrumentala 70-talsklassiker ”Lingonskogen” där han visade sig ha kvar sin fingerfärdiga spelstil på elgitarren. Medan han anspråkslöst skakade lite på huvudet när jublet stegrade sig i publiken. Det var ren och skär rockhistoria som stod där på scenen sida vid sida, Wellander & Ronander (som 1978 faktiskt gjorde en skiva tillsammans).
   Sedan var konserten tillbaka till ”vardagen” med den minimalt akustiska ”Tak över huve” och Niclas Ekholms formidabla ”Man kallar det att glömma” innan det kom ännu en överraskning under det akustiskt avslappnade partiet. Lössläppt komiska ”Dräng i stan”, med Karin i basker, och en frejdig Åhåjaja-refräng.
   Konserten närmade sig upploppet där en soundässigt symfonisk nästan Peter Gabriel-inspirerad ”Snöfallet” var startskottet mot en final av stora mått. ”Man borde in sova” (nästa singel?) och ”Tess lördan”, konsertens mest kommersiella ögonblick, följdes direkt av kvällens mest kända låt, den radiouttjatade men mycket populära ”En sommarvän” och avslutande ”Vi lyckliga”, inklusive presentation av övriga bandet, blev en naturlig final.
   Men det var, inte helt överraskande, ändå inte slut. Titellåten följdes av ännu en låt som hamnat utanför skivan, ”När alla fåglar tiga”. En musikalisk mix av Stones och Chuck Berry i en duett mellan Karin och Staffan. En uppsluppen finallåt där till och med Ingvar Karlsson fick dra ett solo på dragspelet.
   Och för att allt skulle sluta i ett rockmässigt kaos stod det ”Kött och blod” på låtlistan. Då plötsligt ingenting gick på rutin längre utan bara ren och skär känsla inklusive ett bristfälligt repeterat gitarrsolo från Ronander.
   På en konsert som får kallas både, i brist på annat ord, kulturgärning och underhållande föreställning. Det var en större produktion med större självförtroende som också, mycket logiskt, slutade i en större succé.


Låtarna:
Höstkväll
Sommar
En fågel
Mor Sol
Skuggorna
Eko
Serenad
Ett märkvärdigt trä
Bergslagsstad
Lingonskogen
Tak över huve
Man kallar det att glömma
Dräng i stan
Snöfallet – Colombine och Pierrot
Man borde inte sova
Tess lördan
En sommarvän
Vi lyckliga

Extralåtar
Trastland
När alla fåglar tiga
Kött och blod

/ Håkan

Covers: Steve Earle

STEVE EARLE & THE DUKES: Jerry Jeff (New West, 2022)

JAG HAR PLACERAT ”JERRY JEFF”-SKIVAN, Steve Earles album med uteslutande Jerry Jeff Walker-låtar, i kategorin ”Cover-skivor” men det är ju egentligen lika mycket en hyllningsskiva till en låtskrivare som Earle har högaktat i många år. I jämförelse med Steves liknande tidigare projekt, där han har hyllat Townes Van Zandt och Guy Clark, är väl Jerry Jeff Walkers låtmaterial i jämförelse mindre bekant för den breda allmänheten.
   Men Jerry Jeffs låt ”Mr Bojangles”, en odödlig evergreen i ordets rätta mening, slår väl samtliga ovannämnda låtskrivare tveklöst på fingrarna. Och den finns givetvis med här som en av höjdpunkterna.
   Övriga låtar på ”Jerry Jeff”-skivan har inte riktigt samma genuina lyskraft men lever här upp tack vare Steve Earles engagemang i både människan Jerry Jeff Walker och hans frejdiga sätt att tolka låtamaterialet. Vare sig det handlar om hejdundrande bluesgrassarrangemang (”I makes money (Money don't make me”), cajun (”Gypsy songman”), folkmusikinspirerat (”Old road” med bara munspel i kompet) eller avskalade akustiska ballader (”My old man”) med
någon fiol i bakgrunden.
   I de mer livliga låtarna är kompbandet The Dukes på tårna, ett helt annat The Dukes än det band som kompade Earle första gången 1990 på ”The hard way”. Inte en musiker är gemensam och The Dukes idag är mer folkmusikbaserade än bandet som 1990 hade traditionell rockmusik som tema fast de hade Bucky Baxter på steelguitar.
   Nu finns det, förutom steelguitar (Ricky Ray Jackson) både fiol (Eleanor Whitmore) och tre mandolinspelare (Steve, Eleanor och Chris Masterson) i centrala roller i arrangemangen.
   Utöver den underhållande tonen på skivan, när låtmaterialet inte är så känt, är Steves engagemang i Jerry Jeff Walker skivans stora betydelse. På omslaget berättar han om sin kärlek till Jerry Jeff (”There was s time in my life when I wanted to be Jerry Jeff Walker more than anything else in this world”) och påpekar att av hans fascination för Townes Van Zandt, Guy Clark och Jerry Jeff Walker var det den senare som kom först.


Gettin’ By (Jerry Jeff Walker)
1973. Från livealbumet "Viva Terlingua" med låtskrivaren.
Gypsy Songman (Jerry Jeff Walker)
1968. Från albumet "Mr Bojangles" med låtskrivaren.
Little Bird (Jerry Jeff Walker)
1968. Från albumet "Mr Bojangles" med låtskrivaren.
I Makes Money (Money Don’t Make Me) (Jerry Jeff Walker)
1968. Från albumet "Mr Bojangles" med låtskrivaren.
Mr. Bojangles (Jerry Jeff Walker)
1968. Singel med låtskrivaren.
Hill Country Rain (Jerry Jeff Walker)
1972. Från livealbumet "Jerry Jeff Walker" med låtskrivaren.
Charlie Dunn (Jerry Jeff Walker)
1972. Från livealbumet "Jerry Jeff Walker" med låtskrivaren.
My Old Man (Jerry Jeff Walker)
1968. Från albumet "Mr Bojangles" med låtskrivaren.
Wheel (Jerry Jeff Walker)
1973. Från livealbumet "Viva Terlingua" med låtskrivaren.
Old Road (Jerry Jeff Walker)
1969. Från albumet "Driftin' way of life" med låtskrivaren.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #58: Imperiet 1985

DET HÄR VAR TREDJE GÅNGEN JAG SÅG Imperiet i Örebro - men inte den allra bästa totalt sett. Redan 1983 i december gjorde gruppen Imperiet debut på Rockmagasinet. Men som sångare i och ledare av Ebba Grön hade Thåström gästat Rockmagasinet vid flera tillfällen tidigare. Men det var 1979 när rockklubben låg på Manillagatan.
   Utan Ebba Grön hade Imperiet aldrig funnits. Redan under Ebba Gröns sista år uppstod Rymdimperiet som ett sorts sidoprojekt för Ebba-medlemmarna Thåström och Stry Terrarie tillsammans med bland annat basisten Christian Falk. När Ebba Grön sa tack å adjö 21 februari 1983 tog Imperiet naturligt vid som en naturlig fortsättning med turnéer och skivor. Då fanns ännu en gammal Ebba-medlem, Gurra på trummor, med som medlem de första åren medan Per Hägglund, keyboards och saxofon, var ny i Imperiet-kretsen.
   Våren 1984 lämnade Stry gruppen (för att bilda Babylon Blues) men Imperiet växte ändå snabbt kommersiellt och var i april 1985 på sin hittills högsta nivå vilket gjorde att Rockmagasinet var en alldeles för liten lokal för denna grupp. Kön var lång utanför och många fick vända utan att komma in till konserten.
   Gruppen hade precis släppt sitt hittills största album, "Blå himlen blues", och alldeles nyligen ersatt sin trummis Gurra (som spelar på skivan) med Fred Asp som tidigare hade spelat med Reeperbahn. Just när Imperiet gästade Örebro låg "Blå himlen blues" på albumlistans 5:e-plats.
   Från denna punkt blev Imperiet bara större och större. Senare 1985 släppte gruppen en singel där de tolkade Bellman ("Märk hur vår skugga") och Taube ("Balladen om briggen Blue Bird av Hull") och turnerade 1987 med Fläskkvartetten. Innan gruppen slutade existera hösten 1988.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 1985.

LÄTTERÖVRAT ÖREBRO

IMPERIET
Rockmagasinet, Örebro 15 april 1985

DET PÅGÅR ETT KORSTÅG ÖVER LANDET. Det är Imperiet som ämnar erövra Sverige under sin sex veckor långa och intensiva vårturné som skulle täcka in allt från Malmö till Luleå. Men som fick ett oväntat avbrott då Thåströms röst gick sönder efter inspelningarna av det engelska albumet. Turnéavstickaren till Norrland veckan före påsk blev aldrig av men nu är både Thåström och bandet back in action då korståget nådde ett lätterövrat Örebro på måndagskvällen.
   Imperiet har nu, på både gott och ont, nått en sådan enorm popularitet att de inte längre kan turnera på intima klubbar och små lokaler. Rockmagasinet var fyllt till bristningsgränsen och ca 200 personer fick vända i dörren. Det är varken Rockmagasinet, Imperiet eller bandets fanskara förtjänta av.
   Imperiet var, när de för två år sedan satte igång som en direkt fortsättning på Ebba Grön, en grupp med direkt usla förutsättningar. Inledningsvis trampade de på i exakt samma fotspår som Ebba jämnat marken med. Men för ett år sedan kunde man skymta en vidareutveckling och nytändning i den rockmusik Thåström & Co framförde. Och idag är de på alla punkter bättre än någonsin.
   I takt med att varje gruppmedlem förkovrat sig på sitt respektive instrument kom det inte som en överraskning att trummisen Gurra, som fortfarande satt kvar på punkstadiet, inte längre "höll måttet" och lämnade sin plats. Och nu bildar Fred Asp en supertajt rytmsektion med basfantomen Christian Falk.
   Även Per Hägglund, som spelade mer keyboards än saxofon numera, hade stor del i de luftiga men effektiva arrangemangen och det var egentligen bara Thåström själv som snålar med sina instrumentala insatser på gitarr.
   Fast sångmässigt är han kungen av Imperiet och fick god hjälp av en underbar ljudmix att låta både starkare, tydligare och bättre.
   Ballader har däremot aldrig varit Thåströms starka sida. I "Blå himlen blues" kunde inte det suggestiva arrangemanget och ett oväsensdränkt gitarrsolo dölja hans kraxande röst.
   Men han tog stor revansch direkt på "Fred", kanske kvällens stora höjdpunkt, och "Du ska va president" som de alltid gör bättre live än de någonsin gjort på skiva.
   Kvällens stora prestation stod publiken för, som utnyttjade lokalens sista syre, skrek och klappade in Imperiet för extralåten "Roadhouse blues" där Thåström gjorde sin Jim Morrison-imitation perfekt medan bandet spelade livet ur sig.
   De två ytterligare extralåtarna "Walking" och "Rasera" orkade varken bandet eller publiken med efter knappa 50 minuter.
   "Imperiet ska segra" sjöng Thåström med eftertryck i den inledande "C C Cowboys". Efter mindre än en timme och elva låtar hade Imperiet tveklöst segrat. Tra la la.

Låtarna:
C C Cowboys
Kickar
Sura-baya-Johny
Fat city
Århundradets brott
Min maskin
Blå himlen blues
Fred
Du ska va president
Alltid rött, alltid rätt

Extralåt
Roadhouse blues

/ Håkan

Svindlande rockkonsert full av garantier

Foto: Jan-Ola Sjöberg


WILMER X
Frimis, Örebro 8 oktober 2022
Konsertlängd: 21:00-22:41 (101 min)
Min plats: Stående ca 10 m till vänster från scenen.

IDAG PRIORITERADE JAG DET UNDERBART fantastiska höstvädret vilket fick till följd att jag först nu, söndagskväll, kan lämna rapport om Wilmer X:s succékonsert på Frimis i Örebro på lördagskvällen. En konsert full av garantier.
   Efter en drygt 100 minuter lång konsert med ett svindlande säkert Wilmer X stod vi och diskuterade om det här var tidernas bästa Örebrokonsert med bandet. Det kan ha varit så men jag har upplevt bandet 14 gånger tidigare på en scen i Örebro och jag har inga som helst negativa minnen från tidigare konserter. Därför fanns det av många olika skäl enbart garantier i luften på ett nästan utsålt Frimis. Dels stabiliteten hos detta otroligt professionella band och dels senaste albumcomebacken ”Mer för dina pengar” som i varje detalj imponerar och gav ypperliga förutsättningar innan min 15:e liveupplevlse med bandet i Örebro.
   Tämligen omedelbart kunde jag konstatera att Wilmer X efter 17 års turnépaus är i absolut bästa form. Därenot hade jag väntat mig en så kallad traditionell konsertstart där första låt från senaste aktuella albumet exploderar som inledning. Nu fick vi istället, inte musikaliskt så mycket sämre, ”För dum för pop” i ett motsägelsefullt rock'nroll-inspirerat arrangemang som bevis för att bandet har kvar sin personligt attackerande scenframtoning och ruskigt spelintelligenta energi.
   Nisse Hellberg stod som sångare naturligtvis i centrum men den genialiske munspelaren Jalle Lorensson gjorde allt för att ta över uppmärksamheten. Medan gitarristen Janne Lindén gav gitarrattacken ett ansikte i hög hatt och även han utmanade Nisses gitarrbravader, solot i ”Blod eller guld” var lysande. Basisten Thomas Holst är inte minst viktig i dagens Wilmner X-sound, med sin körsång bland annat. Bakom det visuellt framträdande bandet satt motorn i hela Wilmer X:s sound, trummisen Sticky Bomb i den yviga ljusa kalufsen, och höll det energiska tåget på sin räls med underbart taktfast kraft.
      Det var för mig ganska överraskande att finna ett välfyllt nästan fullt Frimis med så många uppenbart fanatiska Wilmer X-fans i publiken. Önskemålen på favoritlåtar haglade, med både absurda och mer väntade konventionella låttitlar, men Nisse och bandet höll sig strikt efter den planerade liverepertoaren. Och allsången var framträdande under i stort sett hela konserten och ännu lite tydligare på ”Jag är bara lycklig när jag dricker”, naturligtvis ”Teknikens under” och till och med kvällens äldsta låt, ”Slå dank” från 1980.
   Efter nära nog 40 år som skivproducerande grupp finns det givetvis mycket låtmaterial att välja till en konsert och det är givetvis svårt att tillfredsställa alla, inte minst mig som gärna vill ha en rejäl dos nyheter bland de mer obligatoriska publikfavoriterna. Efter det missade startskottet följde endast fyra aktuella låtar och det var i mina nyhetstörstande öron lite i underkant. Å andra sidan är det svårt att stryka några låtar i den autentiska låtlistan. Möjligen den lite väl dansbandsinriktade och lite mesiga ”Vem får nu se alla tårar?”
   Däremot hörde jag åtskilliga höjdpunkter, de fyra låtarna från senaste albumet (inklusive den poppigt läckra ”Nu när tystnaden ska flytta in”), ”Hon är ihop med en insekt” och finallåten ”Spela under hot”.


För dum för pop
Ah du, hur fan ser du ut?
Jag flippar ut
Om en hund mådde så här
Nu eller nästa liv
Den fria världen
Möt mej i din djungel
Primitiv
Nu när tystnaden ska flytta in
Jag är bara lycklig när jag dricker
Slå dank
Blod eller guld
Vem får nu se alla tårar?
Söt sak
Bill & Bull blues
Slickar den hand som slår
Teknikens under
Hon är ihop med en insekt

Extralåtar
Bäst före dan efter
Spela under hot

/ Håkan

September 2022 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingNär Karin Wistrand med Joppe Pihlgren i släptåg spontant gick upp på scen med DSH5 nådde festivalen Live at Heart årets höjdpunkt.

EFTER DEN KONSERTMÄSSIGT GALNA MÅNADEN augusti blev september mer normalt lugn på det området. Ändå inleddes månaden högintensivt med Live at Heart-festivalen i Örebro under fyra kvällar i rad. Resten av september på Håkans Pop följde enligt det inrutade schemat, största anledningen var att jag tillbringade två veckor utomlands i slutet av månaden.
   Live at Heart-festivalen påverkade innehållet på Håkans Pop redan under augustis sista kvällar. Först en anspråkslös smygstart kvällen innan den officiella premiären. Sedan var jag på plats under samtliga fyra kvällar och kunde rapportera från 18(!) konserter, 31 augusti, 1 september, 2 september och 4 september.
   Festivalen bjöd på några oväntade höjdpunkter, som när Karin Wistrand tillsammans med Joppe Pihlgren gick upp på scen (se bild ovan) med DSH5 och sjöng ”Söders ros” och Mats Dernánds möte med tyskan Luna Keller, och en rad mer konventionella musikhöjdpunkter.
   Sedan pendlade Håkans Pops september mellan listan över Örebros genom tiderna bästa konserter och ett antal coverskivor.
   På Örebrolistan avslöjades placeringarna 61 till 68 under september, med The Clash, Barracudas, Wilmer X, Steve Forbert, Magnus Lindberg, The Band Of Heathens, Carol Grimes, Jakob Hellman och Dan Hylander/Py Bäckman. I sanning en brokig och exklusiv skara artister som alla har besök Örebro och lämnat oförglömliga minnen efter sig.
   Coverskivorna som jag letade upp under september hade gjorts av Cat Power, Cowboy Junkies, Dave Gahan och Joey Landreth.
   Under månadens sista dagar kom ändå en rapport från TisdagsAkademiens möten, den tionde i ordningen.

TRODDE NOG ATT HÖSTMÅNADEN SEPTEMBER skulle bli tämligen fri från intressanta skivreleaser men under de sista veckorna trängdes ett antal mer eller mindre bra album.
   WEEPING WILLOWS är stundtals tillbaka i det grandiost storslagna, som var deras signum på 90-talet, på nya albumet ”The dreams we weave”. Singellåten ”Shine your light on me” är härligt slagkraftig fast lågmäld och det finns fler höjdpunkter på albumet som pendlar mellan smäktande ballader och lite snabbare låtar. Kvalitén är överraskande och jag vill stundtals jämföra nya albumet med deras mästerverk ”Broken promise land” från 1997
   Jag har länge tyckt att SOPHIE ZELMANI upprepar sig själv på varje ny skiva, ändå faller jag alltid som ett korthus inför hennes vemodigt läckra och lågmälda popmusik som stilsäkert alltid har producerats av Lars Halapi . Men den här gången, på hennes 10:e album ”The world ain't pretty”, är mina känslor ovanligt avvaktande i de sedvanligt övervägande lugna arrangemangen. Det låter allmänt som lite opersonlig easy listening om hennes nya skiva
   TOMAS ANDERSSON WIJ släppte smakprovet/singeln ”Boken om Jean”, en episk berättelse på över elva(!) minuter, tidigare i månaden och blev hyllad av nästan alla. När jag samtidigt läser texten växer hela upplevelsen av att lyssna. En så stark berättelse och i en musikaliskt perfekt inramning att det följande albumet ”Åskan i hjärtat” nästan känns som blott en suck i jämförelse. Men arrangemangen är långt från den allmängiltiga singer/songwriter-genren och blir till slut ganska underhållande
   Redan när WILMER X i somras släppte smakprovet/singeln ”Nu eller nästa liv” förstod jag att det var ett heltaggat gäng som efter 17 år skulle göra skivcomeback med albumet ”Mer för dina pengar”. Och nu, med skivan ”i hand”, finns det egentligen inget som sviker eller gör lyssnaren det minsta missnöjd. Rocklåtarna sitter lika benhårt som på det senaste nu 17 år gamla albumet utan att den breda variationen blir lidande.
   Per Gessle ville också vara med i ”tävlingen” om månadens bästa album (se nedan) när han startar om Roxette-konceptet men nu under det svårt konstruerade namnet PG ROXETTE. ”Walking on air” är egentligen en ep och jag tycker mig höra samma vansinnigt kommersialiserade pop som befinner sig långt från Gessles egna låtar på svenska eller Gyllene Tiders perfekta popmusik. Det känns lite negativt men jag vill jämföra de här blippande, tungt maskinella poplåtarna med det katastrofala soloalbumet ”The world according to Gessle” (1997), kanske Gessles största musikaliska flopp.
   JOEL ALME har genom åren nästan prenumererat på en plats på mina årsbästalistor och nyfikenheten var stor när hans nya album med den provokativa titeln ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” släpptes i fredags. Joel låter först lite kantig och obekväm och inte så omedelbart innerlig som på tidigare skivor fast cello och nakna stråkarrangemang ofta kryddar låtarna. Men det är avskalat och sedvanligt personligt och efter några lyssningar är nog albumet uppe på den höga nivån där vi vill ha Joel.
   Jag har under månaden lyssnat på så otroligt många nya skivor och några (Lambchop, Buddy Guy, Dr John, Lustans Lakejer, Daniel Lamois, Dan Navarro, Those Barren Leaves...) nådde inte så långt som till en liten recension här. I den hårda konkurrensen är det ändå glädjande att jag finner några svenska album stå ut utan att vara fantastiskt helgjutna men ändå intressanta:
   Uppsala-gruppen MÖNSTERS ”Life science” ät smått imponerande. Gruppen har tydligen progginfluenser men jag tycker mig höra klanger som påminner om Waterboys. Intressant. Det är främst variationerna och den breda musikaliska blandningen på den svenska sångerskan SU ANDERSSONS album ”Brave” som gäör skivan till en liten favorit.
   Man ska älska det lilla och de två senaste skivorna distribueras av det lilla älskvärda bolaget Hemifrån som drivs av entusiasten och eldsjälen Peter Holmstedt i Bottnaryd. Heder åt honom och hans engagemang!

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JONAS LUNDQVIST har jag skrivit om vid ett par tillfällen tidigare (2016, 2018 och 2020, då han hamnade på det årets årsbästalista!), ibland under gruppkonceptet Jonas Game, men sedan flera år tillbaka gör Jonas, före detta Bad Cash Quartet, skivor under helt eget namn. Nya albumet ”Den okända floden” känns som en utmaning bland årets bästa skivor.
   Jonas är en typisk Gbg-artist och balanserar mellan det slagkraftigt euforiska a la Håkan Hellström och det känslomässigt personliga där han delar utrymmet med Joel Alme. Jonas når kanske inte upp till de nämnda profilerna men hans nya album är bra på gränsen till fantastiskt bra och växte ytterligare när jag låg på stranden på Mallorca och lyssnade och lyssnade. Låtar som ”Om gud har en plats”, ”Slicka fina läppar” och titellåten, med de smittande karibiska rytmerna, kan jag omöjligt sluta lyssna på.
   Det kan tyckas lite märkligt och överraskande att jag väljer Jonas album före så etablerade artister som Wilmer X och Joel Alme men ”Den okända floden” blev en stor favorit under september.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #59: Ron Wood 1988

1988 VAR DET PAUS I ROLLING STONES VERKSAMHET vilket fick Ron Wood möjlighet att bege sig ut på turné på egen hand. Och för Mick Jagger och Keith Richards, som just då låg i fejd med varandra, att satsa på soloskivor. Jaggers "Primitive cool" (1987) och Richards "Talk is cheap" (1988). Det skakade i Stones-imperiet vid den här tidpunkten. Men Wood var inte så produktiv som soloartist.
   Mellan 1981 ("1234") och 1992 ("Slide on this") gjorde Ron Wood inga solostudioskivor. Däremot släppte han en liveskiva, "Live at the Ritz", strax innan Sverigeturnén. Det var en konsert tillsammans med Bo Diddley inspelad i november 1987 i New York.
   I februari 1988 befann sig Wood i Göteborg för en utställning med sina målningar, jammade med Tottas gäng och, som man säger, tycke uppstod och en tre veckor lång turné, 16 konserter i Sverige, Norge och Danmark, organiserades snabbt.
   I mars turnerade Wood i Japan och USA med Bo Diddley, gjorde sedan några solospelningar innan han 27 april inledde Sverige-turnén med Totta's Bluesband. Bandet hade egentligen officiellt splittrats efter ANC-galan 1985 men återförenades ibland och i samband med Wood-besöket släpptes bandets samlingsskiva "Compilation boogie".
   Det var Totta's Bluesbands originalsättning, med Gunnar Pettersson (som egentligen lämnade bandet 1983 och ersattes av Niels Nordin) på trummor, som kompade Wood och även gjorde egna låtar på konserten.

Bilder: Magnus Fond

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 1988.

EN STEN SOM RULLAR MED GAMLA GODINGAR

RON WOOD & TOTTA'S BLUESBAND
"Rock on Wood Tour 88"
Parkteatern/Brunnsparken, Örebro 3 maj 1988

En sten rullar just nu runt på de svenska vägarna. Tillsammans med Totta's Bluesband turnerar Stones-gitarristen Ron Wood i Sverige med en konsert som är mer en PR-mässig triumf än musikalisk milstolpe. Konserten i Brunnsparken inför cirka 700 personer bestod enbart av gamla godingar.
   Ron Woods betydelse under hans tretton år i Rolling Stones har varit svår att fastställa. Bandet har arbetat sporadiskt och Ron har mer eller mindre alltid stått i skuggan av pajasen Mick Jagger och rockaren Keith Richards.
   Ännu mer sporadiskt har Ron Wood gjort egna skivor men tisdagskvällens konsert hade ingenting med hans solokarriär att göra. Det handlade istället om gamla Stones-låtar och genuina bluesklassiker.
   Men publiken, 95% grabbar med mycket Stones-blod i ådrorna, var givetvis mycket nöjd. De satt inledningsvis artigt och njöt för att mellan låtarna bryta ut i ovationsartade applåder. Örebros sätt att hylla en världskänd gitarrist.
   Tottas inledde kvällen och det var också den samspelta orkestern från Göteborg som fick dra det tyngsta lasset. Först fyra låtar innan Ron Wood äntrade scenen i en grön jacka, ett glas i handen och cigarett i mungipan. En Stones-gitarrist på semester?
   Med Wood på gitarr fortsatte ett ännu tyngre Tottas med tre låtar ur egen repertoar. Efter en kvart på scen tog sig Wood fram till sångmikrofonen, sjöng "It's all over now" så hjärtat vaknade i den nostalgiska kroppen.
   Kanske var det spekulativt av Ron Wood att sjunga gamla Stones-låtar från en tid då han själv inte var medlem. Men hans sätt att sjunga, som stundtals påminde om Bob Dylan, skakade onekligen liv i de dammiga låtarna.
   Därför tillhörde också "Little red rooster", då han även spelademunspel, och "Honky tonk women" kvällens höjdpunkter. Den senare låten utvecklade sig till en duett mellan Ron och Totta och publiken sjöng hejdlöst med i refrängen.
   Men kvällens allra finaste ögonblick var "Gasoline alley", en låt Wood skrev med Rod Stewart 1970. Efter en lång slidegitarrintroduktion smekte han fram melodin. Totta satt vid pianot och Olle Niklasson avslutade med ett brinnande saxofonsolo.
   Ron Wood var stundtals en pigg 40-åring på en konsert som inte krävde några djupare analyser eller allvarligare omdömen. Allvarligast var det astronomiska beloppet på gaget med alltför höga biljettpriser som följd.

Ron Wood & Tottas Blues Band:
Ron Wood – gitarr/sång/munspel
Totta Näslund - sång
Bernt Andersson – keyboards/sång/munspel
Nikke Ström - bas
Bengan Blomgren - gitarr
Olle Niklasson – saxofon
Gunnar Pettersson - trummor

Setlist:
Just Like I Treat You - 5:43 (Totta)
That Ain't Your Business - 3:57 (Totta)
It'All Over Now - 6:15 (Ron)
I Live The Life I Love - 3:58 (Totta)
Double Trouble - 8:23 (Totta)
Around The Plynth
---Memo From Turner,
---Prodigal Son,
---Gasoline Alley,
---Little Red Rooster - (Ron & Totta)
I Can't Be Satisfied (Ron & Totta)
Black Limousine - 6:13 (Ron & Totta)
That's The Truth - 4:02 (Bernt A. & Totta)
Honky Tonk Women - 5:08 (Ron & Totta)
Shake Your Hips - 8:29 (Ron & Totta)
Outlaws - 6:18 (Ron & Totta)

/ Håkan

Nick Lowe i Stockholm 2022

Foto: Tommy Sundström
Foto: Jan-Ola Sjöberg


NICK LOWE PÅ NALEN 20 SEPTEMBER. Nej, jag var inte där. En sesmestertripp till Medelhavet kom emellan... Efter att ha sett och upplevt Nick Lowe på Nalen fem gånger tidigare, 2005, 2007, 2012, 2014 och 2016, ”tvingades” jag avstå den här gången. Men vill ändå dokumentera konserten med hjälp från mina vänner som var på plats.
   Setlistkategorin på Håkans Pop har varit ovanligt overksam under de senaste åren åtta åren men nu kan jag (tack, Lasse Kärrbäck!) presentera den autentiska låtlistan från konserten på Nalen 20 september.
   Det blev tydligen en relativt kort konsert (1:30) och Nick Lowes repertteroar den här tisdagskvällen var ganska sensationsfri. Ep-låten ”Trombone” från 2019 och ”Blue on blue” från 2020 har Nick aldrig tidigare framträtt live med i Sverige. ”Tokyo bay” gavs inte ut på skiva förrän 2018 men fanns faktiskt med liverepertoaren 2012.
   Sedan är det fascinerande att på distans läsa förkortade låttitlar som ”Rome” och ”Bride” och den mystiska ”PLU” som måste vara en omskrivning av ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding”.
   Med sedvanlig otur missade jag även Nick Lowes konsert i Alcudia på Mallorca (se affisch till vänster), nu på lördag, som jag hade lämnat en vecka tidigare...

/ Håkan

Covers: George Is Lord

GEORGE IS LORD: My sweet George (Curation, 2022)

JAG HAR PÅ HÅKANS POP SKRIVIT OM SKIVOR i ”Cover-skivor”-kategorin sedan september 2009. Det har till dags dato blivit över 200 texter, med övervägande positiva åsikter, men det finns givetvis skivor i kategorin där jag inte har upplevt tolkningarna från den ljusa sidan. Mitt uppdrag måste ju också vara att sätta upp ett varningens finger för skivor som ingen behöver lyssna på.
   Idag har vi kommit fram till en amerikansk grupp, med namnet George Is Lord, som genomgående försöker kopiera en mängd George Harrison-låtar utan att lyckas.
   Som namnet på gruppen skvallrar om är den fullständigt uppslukad av sitt intresse för George Harrison. Medlemmarna i gruppen har sina rötter i Los Angeles indierockgeneration, några musiker har spelat i grupper som Mapache, Puro Instinct. Wiskey Bisquit och Future Pigeon.
   Men problemet i den här gruppen är inte musikerna som kan spela, om än rätt mediokert och opersonligt, utan sångerskan Anna Pomerantz som i sångröst befinner sig en division under Yoko Ono och dessutom försöker spela trummor. Hon är egentligen interiördesigner och borde nog hålla sig till det.
   Det låter svagt och genomskinligt om mjuka melodiösa låtar som ”Behind that locked door” och ”Give me love (give me peace on earth)” men än värre blir det när Anna och gänget ger sig på den annars rockigt våldsamma ”Wah wah”. Det blir pinsamt på gränsen till olyssningsbart. När gruppen dessutom massakrerar den annars så ljuvligt finstämda ”White album”-låten ”Long long long” ger jag nästan upp.
   Hur producenten Jason Quever, med nästan 20 år erfarenhet i branschen, har tagit sig an det här musikaliskt misslyckade projektet är ett mysterium.
   Det här är 34 minuter och 50 sekunder som jag hoppades slippa lyssna på.


1. George Is Lord - I'd Have you Anytime (George Harrison/Bob Dylan) 03:02
1970. Från albumet "All things must pass" med låtskrivaren.
2. Something (George Harrison) 03:01
1969. Från albumet "Abbey Road" med The Beatles.
3. If I Needed Someone (George Harrison) 02:30
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
4. Wah Wah (George Harrison) 06:15
1970. Från albumet "All things must pass" med låtskrivaren.
5. Behind That Locked Door (George Harrison) 03:17
1970. Från albumet "All things must pass" med låtskrivaren.
6. Give Me Love (Give Me Peace On Earth) (George Harrison) 03:57
1973. Singel med låtskrivaren.
7. Dark Sweet Lady (George Harrison) 03:27
1979. Från albumet "George Harrison" med låtskrivaren.
8. Run Of The Mill (George Harrison) 02:44
1970. Från albumet "All things must pass" med låtskrivaren.
9. Long Long Long (George Harrison) 02:44
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
10. All Things Must Pass (George Harrison) 03:48
1970. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #60: Wilmer X 1985

WILMER X HADE 1985 ÄN SÅ LÄNGE NÅGRA ÅR kvar till de riktigt stora kommersiella framgångarna. En blomstrande epok som skulle inledas 1988 när gruppen gick från det oberoende skivbolaget MNW till den stora multinationella jätten EMI. Och samtidigt fick en professionell skivproducent, Dan Sundquist, och ett helt nytt sound i och med "Teknikens under".
   Enligt mina noteringar var det här andra gången som jag såg Wilmer X live. Debuten skulle ha skett i november 1984. Då reste turnémaskinen Wilmer X fortfarande runt med sitt andra album "Djungelliv" (1983) i bagaget men också med gruppens nya singel "Kör dej död" som uppmärksammat aktuell.
   Tidigt 1985 släpptes "Spela under hot" och var superaktuell och låg på försäljningslistorna när gruppen kom till Rockmagasinet. Kvintetten Wilmer X hade blivit en stabil enhet och gjorde nu sitt andra album i samma konstellation. En sättning som nog får betraktas som klassisk: Nisse Hellberg, gitarr och sång, Jalle Lorensson, munspel, Sticky Bomb, trummor, Stefan Björk, bas och sång, och Thomas Holst, gitarr och sång.
   Holst lämnade gruppen (för att senare spela med Stry i Babylon Blues) inför inspelningen av Wilmers nästa album, "Tungt vatten" (1986). Det fick Hellberg att spela nästan alla gitarrer på skivan men den snart officielle medlemmen och gitarristen Pelle Ossler gästade också på ett spår.
   Wilmer X turnerade som sagt mycket flitigt under 80-talet och jag såg faktiskt bandet en gång varje år mellan 1984 och 1989. Ytterligare en gång på Rockmagasinet 1986 men sedan spelade Nisse & Co på Contan, Strömpis och Café Oscar.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/3 1985.

PUBLIKEN SVETTADES AV WILMER X-ROCK

WILMER X
Rockmagasinet, Örebro 20 mars 1985

Skånsk rockmusik har länge skapat skeptiska associationer i mitt medvetande. Sverige översvämmas av rockjournalister från vår södra landsdel och därför har skånska rockgrupper uppmärksammats lite för tidigt och för mycket, Innan de egentligen har varit värda de stora rubrikerna. Men grupperna har, ska det dock tilläggas, i flera fall efter några år kommit ifatt berömmelsen rent musikaliskt och Wilmer X är ett tydligt exempel på att väldigt intensivt turnerande till slut har givit resultat.
   Deras publik har hela tiden växt och fast de spelade på Rockmagasinet för bara fyramånader sedan kom det i onsdagskväll ännu mera folk. Nyfikna och lockade av albumet "Spela under hot" som förmedlar något så ovanligt som livepräglad rockmusik med både energi och intensitet. Och de har på den skivan skrivit bättre låtar än under hela karriären sammanlagt.
   Det är inte huvudet i väggen utan Wilmer X lyckas inom ett tämligen snävt område, r&b och rock, vidga gränserna med hjälp av mycket slagkraftiga låtar. "En dröm är en dröm", "Tusen trasiga bilder" och "Hong Kong pop", samtliga från det senaste albumet. Där de tämjer de skenande uttrycken till något mycket imponerande.
   Den här gången var ljudet förnämligt på Rockmagasinet och man kunde utan svårigheter höra Nisse Hellbergs texter, på gott och ont. Ibland har de ingen djupare innebörd men ackompanjerade det kraftfulla soundet perfekt.
   Det går just nu en våg genom en mängd svenska band som, mer eller mindre allvarligt, försöker sjunga på engelska och i Wilmer X:s fall tror jag det skulle kunna bli rena katastrofen. Redan på de få coverlåtarna på konserten lät konstgjort och inte lika naturligt som deras svenska texter.
   Däremot lyckades Wilmer X på scen inte oväntat att reproducera det tidlösa soundet på tio av det senaste albumets elva låtar. Klart godkänt.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.