Blogginlägg

ÖREBRO LIVE #65: Magnus Lindberg 2002

SOM JAG REDAN TIDIGARE AVSLÖJAT I MIN SERIE om bästa favoritkonserter i Örebro återfinns namnet Magnus Lindberg vid olika tillfällen på ett flertal placeringar. 2002 hade Magnus inte uppträtt i Örebro på nio år. Det kommersiellt framgångsrika projektet Grymlings kom emellan och efter den succén tog det några år innan Magnus började producera egna skivor och turnera med eget band.
   Andra Grymlings-albumet släpptes 1992 och inte förrän 1999 kom nästa album i eget namn, ”Ljus i natten”, en genomgående rockigare och Billy Bremner-producerad platta. Den följdes upp året efter med ”Tur och retur”, ett album med både gamla men nyinspelade låtar plus helt nyskrivet låtmaterial.
   2002 fanns ingen nyproducerad skiva med Magnus Lindberg ute men han kunde under konserten presentera ett par smakprov (”Jag måste ge mig av” och ”Hej hallå”) från den kommande skivan ”På bergets topp” (2004) plus några låtar ur Grymlings repertoar tillsammans med ofrånkomliga egna klassiker.
   Under det här året turnerade Magnus med trion Stockholm Cowboys som förutom gitarristen Frank Liestam innehöll Werner Theunissen, bas, och Benna Sörman, trummor. Musiker som också har spelat med Magnus Uggla och Pugh Rogefeldt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/9 2002.

MAGNUS LINDBERG & STOCKHOLM COWBOYS
Frimis, Örebro 30/8 2002

IBLAND KAN RÄTT MAN PÅ FEL PLATS också vara en poäng. När Magnus Lindberg återvände till Örebro, den här gången på Frimis minimala scen, efter nio års bortovaro var det som hjälte för några få och ett otrevlig avbrott i discodansen för så många fler.
   Det är såna förutsättningar som kan förinta eventuell spellust och inspiration. Men inte för Magnus som med sin obändiga tro på sig själv, sina texter och traditionellt skurna rockmusik sent i fredagskväll ville ge ungefär 150 procent av allt till sin publik.
   Han stod på knä, knöt näven i övertygande gester och han sjöng ”Jag kan gå ända till Kina” och verkade för stunden mena varje ord som lämnade hans läppar.
   Bakom sig hade han ett hårdsvängande Stockholm Cowboys som nästan utan musikaliska krusiduller var en perfekt ryggrad i det enkla sound som Magnus låtar ofta rör sig i. Med killar som tack och lov inte musikaliskt avslöjade mycket av sanningen bakom sina spektakulära Peter Jezewski-frisyrer.
När gitarristen Frank Liestam på en av extralåtarna, Tom Pettys ”Swingin’”, satte sig ned och la slidegitarren på knäna och framkallade det mesta magiska ljudet på den här sidan David Lindley var det bara en av kvällens många höjdpunkter.
   Magnus Lindberg må uppträda som den nervige, rastlöse (”Jag måste ge mig av, jag måste stanna kvar” som han sjöng i en av de helt nya låtarna) och totalt utlämnande artisten men när han sjöng var det med oväntad pondus och rakryggad intensitet.
   Och med den övertygelsen inombords, möjligen förpackad i ett nervdallrande och bräckligt skal, vågade han välja bort många av sina gamla klassiker och basera scenrepertoaren på förhållandevis färska låtar.
   På bekostnad av en naturligt rytmisk låtordning med en fantastisk final så valde och vrakade Magnus lite på måfå, styrd av sina innersta känslor, och fick ihop ett set där varje beståndsdel ändå var en liten pärla.
   När han tog ned tempot med ovannämnda ”Kina”-låt, följde upp den med ännu en ballad (den nya och lite bluesiga ”Jag måste ge mig”) och ytterligare en lugn låt (visserligen den fantastiska ”Jag har aldrig vart i Memphis”) så var det mer än de flesta hade tålamod till.
   Men de rena höjdpunkterna var så många fler. Som de sex låtarna från hans senaste riktiga skiva, underbara ”Ljus i natten” som bara sålt i skandalösa sju tusen exemplar. Som ännu en ny låt, ”Hej hallå” som lät både som en hit och Neil Young. Som den avslutande ”Röda läppar” som för kvällen inte kom upp i normal standard men ändå är en historisk klenod.

Magnus Lindbergs låtar:
Sanningen
Aldrig mer igen
Tårar över city
Den risken finns
Jag kan gå ända till Kina
Jag måste ge mig av NY
Jag har aldrig vart i Memphis
Dom som aldrig ger upp
För oss
Hej hallå NY
Allt som jag kan ge dig
Röda läppar

Extralåtar
Swingin’ (Tom Petty)
När jag ser dig

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.