Blogginlägg från 2022-09-27

TisdagsAkademien (10)

Postad: 2022-09-27 07:50
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


ETT LITET JUBILEUM, 10:E RAPPORTEN från TisdagsAkademiens veckomöten, där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen. Dagens rapport omfattar möten från tidigt 2022 och framåt. Från februari 2022 har vi en ny mötesplats, Hamnmagasinet, där vi i lugn och ro kan diskutera, utbyta tankar och framföra åsikter på ett respekterat sätt.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras varje månad på Håkans Pop. Och allt finns samlat under kategorin ”TisdagsAkademien” som går att finna till höger på sidan.
   I dagens mötesrapport blandar vi högt och lågt mellan ämnen och artister inom en mängd skilda områden: Från Linda Ronstadt via bland annat Izzy Young, Janis Joplin och filmen ”Heartworn highway” till Gram Parsons och Rosetta Tharpe. Bland annat.
   I slutet februari dök det upp ett sidoprojekt i TisdagsAkademiens möten. På Akademi-ledamot Janne Rindars förslag ska vi från och med nu varje vecka lyssna på ett avsnitt i den svenska Bob Dylan-podden ”Vi snackar Dylan”, där Magnus Ringborg diskuterar Dylan-låtar med inbjudna gäster.
   Jag fick förtroendet att inleda den nya rutinen genom att välja programmet där Billy Cross medverkar utan att koncentrera sig kring någon speciell låt. I Akademien diskuterar vi sedan poddprogrammets innehåll utan längre rapport i skrift, därför noteras varje Dylan-program efter varje veckas musikämne. Billy Cross-programmet diskuterade vi efter förra veckans Akademi-möte där ämnet var Los Lobos.








RICHARD THOMPSON: A solitary life (BBC2, 2003, 57:18)
”Richard uppfann folkrock” var den inledande kommentaren på programmet. Äktenskapet med frun Linda sprack 1981. Då flyttade Richard till Kalifornien. Vi får se engelska gamla sv/v filmer från 40-talet som ska illustrrera vilket land som Richard föddes i.
   Pappan var skotsk, Scotland Yard-detektiv och dominant, berättar Richards syster Perri Ashby Thompson. Han inspirerades tidigt av Bill Haley och Everly Brothers.
   Det är många kända musikprofiler som vill berätta om Richard, bland annat Martin Carthy och skådespelaren Billy Connolly.
   Richard väte upp i Muswell Hill, London och delar på det viset historien med The Kinks.
   1967 bildades Fairport Convention, med 17-årige Richard som medlem. Gruppens första influenser var psykedelisk rock. Ashley Hutchings och Simon Nicol berättar.
   Manager var Joe Boyd, ett namn som har förekommit många av våra dokumentärer.
   Tidiga bilder på Fairport med första sångerskan Judy Dyble. Vi får se Richards fascinerande gitarrspel, greppbrädan är filmad uppförstorad. Richard var huvudlåtskrivare först. Ian Matthews förklarar.
   Tidstypiskt var det ”drinks, drugs, insanity”, drycker, droger och galenskap...
   I bussolyckan i juni 1969 omkom bandets trummis Martin Lamble och Richards flickvän dog. Bara en månad senare kom fiolspelaren Dave Swarbrick med i gruppen, ofta i duell med Richard, och folkmusik började nu bli allt vanligt i gruppens musik. Richard blandade elgitarr och jigs. Han lämnade Fairport i januari 1971.
   Richard: ”Jag ville göra egna skivor”. ”Harry the human fly” var första soloalbumet, en ”excentrisk skiva”.
   Richard mötte sångerskan Linda Peters. En duo ”made in heaven”. Nygjorda intervjuer med Linda där hon berättar om den tiden.
   Dragspelaren John Kirkpatrick berättar: ”Richard var svår att samarbeta med”.
   Både Richard och Linda konverterade till islam, blev muslimer båda två. Linda: ”Jag tyckte inte om att leva i kollektiv”. Men musikaliskt blev ”Shoot out the lights” (1982) en stor succé.
   10 år tillsammans började spänningarna i äktenskapet, ändå blev Linda gravid.
   Loudon Wainwright III pratar om den tiden. Simon Nicol: ”Richard var 'stoic and stupid'”. Linda började om som soloartist.
   Richard flyttade som sagt till USA, gifte sig med Nancy Covey. Bonnie Raitt talar. Richard fick en större publik i USA än i UK.
   Dokumentären avslutas med Richard i LA: ”I'm not a beach boy”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”I contain multitudes” med Kathleen Hudson som gäst.


ABBA: HEMLIGHETERNA BAKOM HITSEN (SvtPlay, 2020, 45 min)
I den här dokumentären får vi följa den svenska supergruppen runt tiden för inspelningarna av ”Mamma Mia”, ”Dancing queen” och ”The winner takes it all” och får veta vad som inspirerade och influerade Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid till att skapa några av vår tids mest kända låtar.
   ”Inte pop, inte rock. Det är ABBA!”.
   ABBA förnyade dansmusiken. 380 miljoner sålda skivor. ABBA-författaren Carl Magnus Palm är på ön Viggsö där allt skapades.
   Svensk visskatt + brittisk pop. Engelska programledaren Nicki Chapman förklarar.
   Vi får historien: Hep Stars, Hootenanny Singers. Agnetha 17 år. Frida rutinerad dansbandssångerska. De blev två par.
   Bilder från Atlantis-studion, före detta Metronome studio. ”People need love” var första försöket.
   Gitarristen Janne Schaffer: ”Sången är viktigast”.
   Stikkan Andersson gör entré. Han har visioner och idéer.
   Owe Sandström, designer, var också viktig. Eurovision 1973 missade ABBA.
   Glamrock var tidens melodi. ”Waterloo” ändrade musikhistorien. Teknikern Michael B Tretow var influerad av Phil Spectors Wall of sound.
   ”Mamma Mia” mars 1975. Perfekt popsound. Oemotståndligt.
   Sedan kom disco. Augusti 1975: Låten ”Boogaloo” blev ”Dancing queen”. Inspelningen filmades i studion. Trummisen Roger Palm förklarar.
   Clabbe, ansvarig för liveljudet förklarar: ”Det tog längre tid i USA”.
   April 1977. No 1 i USA med ”Dancing queen”, första och enda!
   Båda paren separrerade. ”The winner takes it all”, skilsmässa.
   9 juni 1980 skilde sig Björn & Agnetha.
   Sarah Dawn Finer var programledarrösten genom hela dokumentären.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Håkan valde ”Workingman's blues #2” med Håkan Lahger som gäst.


BOB DYLAN: Newcastle 21 maj (YouTube, 43:23)
En vecka efter Bob Dylans 81-årsdag såg vi det här klippet. ”Soundboardrecording with footage from 'Eat The Document 1971'”. Sv/vit film utan kommentarer. Som Don't look back, del 2, och DA Pennebaker är involverad.
   Bob vid pianot. Flimrig tågresa
   Live med tidsenliga (1965/66) Dylan-låtar.
   Resande i buss.Såg ut som Royal Albert Hall men var Sadler's Wells Opera i Newcastle.
   Robbie Robertson i mörka tuffa solglasögon. Oredigerade bilder.
   Johnny Cash och Bob vid pianot.
   ”One too many mornings” men inte Levon Helm på trummor. Mickey Jones istället.
   Ingen riktig avslutning på filmen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Mr tambourine man” med Jörgen Lindström som gäst.


FRÅN ABBA TILL ZAPPA – rockfotografen Michael Putland (2021, 1:04)
Italiensk dokumentär om Putland (1947-2019). Jag minns namnet Putland väl från tiden när jag hade NME och Melody Maker som husorgan.
   Rätt man på rätt plats. Det var Michael Putlands signum som fotograf. I över 50 år tog han bilder av rockens främsta – artister som Bowie, Clapton, Dylan. Lennon, Marley, Jagger, Springsteen...
   Han berättar om sin karriär med många underbara anekdoter och insikter i stjärnornas liv bakom kulisserna. Första bilderna är The Who på Marquee 1965. En rad sv/v-bilder bläddras fram.
   Under inspelningen av dokumentären jobbar Putland med ett bokprojekt i Italien.
   Han började i föräldrarnas badrum som mörkrum.
   Lonnie Donegan var första musikaliska minnet, ”Rock island line”. Hade sedan ett jazzintresse innan han blev musikfotograf. Men först assistent i London. Churton Street i London, en suddig bild på Jagger. 1967/68 delade tre på en ateljé.
   Michael berättar om John Peel. Michael började jobba på Disc & Music Echo. Fick bara betalt för bilderna som användes. Ovanligt med färgbilder. Bilder från mörkrummet.
   Michael blev mer känd 1974. Berättar om Queen bland annat. Sedan AC/DC och många skivomnslag.
   1977 flyttade Michael Putland till New York.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Song to Woody” med Jonas Ellerström som gäst.


STEVE WINWOOD: English soul (BBC, 2010, 59:45)
Fascinerad att se Steve Winwood sitta vid kyrkoorgeln och spela.
   Född i Birmingham, Handsworth. Flyttade sedan till King Stanley nära landet. Pappan var halvproffs på saxofon. Storebror Muff, bas, medverkar mycket i dokumentären.
   Muff var tidigt fascinerad av sin lillebror. ”Han utklassade mig som gitarrist”.
   Steve: ”Ray Charles blev min idol när jag var 11 år”.
   Eric Clapton om Steve: ”Impossible, stunned”.
   Trevor Burton (Move), Paul Jones, Paul Rodgers, Dave Mason och Paul Weller uttalar sig.
   Den 10 år äldre Spencer Davis upptäckte Chicago-blues.
   Clapton såg Steve uppträda på The Twisted Wheel, Manchester. Spencer Davis Group skivdebuterade samma månad, maj 1964, som Stevie fyllde 16 år!
  Första hitlåten ”Keep on running” 1966, Stevie var 17 år!
   Vi får se och höra hammondorgelns magiska sound.
   Gruppen splittrades 1966. Stevie flyttade till London. Bildade Traffic. Udda sättning, ingen basist. Flower power och hippies. Droger, rökte weed.
   I dokumentären återvänder Steve till Berkshire som han hade lämnat 1969. Traffic bodde på landet och ”landskapet formade musiken”.
   Uttrycket ”recreational drugtaking” förekommer. Steve överlevde den här perioden. Dave Mason tog över över när Steve lämnade för att bilda Blind Faith med Clapton.
   Bob Weir och Mickey Hart (Grateful Dead) om Blind Faith: ”Blev inget riktigt band”. Supergrupp som debuterade i Hyde Park när Rolling Stones gjorde sin gratiskonsert 1969.
   Blind Faith blev en parentes, Steve återvände till Traffic-musikerna.
   Steve flyttade senare till Gloucester, ute på landet. Gjorde sin första soloskiva 1977, mitt i punkutbrottet. Ingen succé. Soloartist vid 29 år. Behövde hjälp med texterna och träffade amerikanen Will Jennings.
   Typiskt 80-talssound men ”Back in the high life” (1986) var bra.
   Mickey Hart om Steve på 80-talet: ”Shining bright”.
   På slutet av dokumentären gick Steve på ägorna med käpp.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Håkan valde ”Sara” med Tomas Andersson Wij som gäst.


MICK RONSON: Beside Bowie (2017, 1:42:10)
Underrubriken var ”The Mick Ronson Story”. Mick 1946-1993. Filmens intro: David Bowie pratar om Mick. Tony Visconti, berättar mycket i filmen och om hur han mötte Mick Ronson.
   Hela den här dokumentären är väldigt mycket om Bowie som var bisexuell på den tiden.
   Ronson såg lite sjuk ut under de färskaste intervjuerna.
   Joe Elliott, sångare i Def Leppard medverkar mycket.
   Första gruppen The Rats, Hull.
   Dana Gillespie, Mick Rock och Rick Wakeman vid pianot.
   Mick åkte till London, han lärde sig snabbt. Ronno som han kallades. The Hype bandet med Visconti och John Cambridge, bas.
   Mick spelade piano och fiol också. Arrangör. Han lärde sig teknbiken när han stod bakom ryggen på Visconti vid mixerbordet.
   1971. Bowies ”Hunky Dory”, beskrivs som ”acoustic glam”
   Låtarna var ”cinematic” ”varje låt kunde vara en film”, berättar Wakeman.
   Andy Warhol. Ziggy Stardust. Glam, kläder, mascara. 1972 var det mycket gay. Sex.   
   Mott The Hoople, ”All the young dudes” och Mick träffar Ian Hunter för första gången.
   Ronson var klassiskt tränad. Hade ett eget sound som gitarrist, han visar sina pedaler. Han spelar ”Jean Genie”-riffet och förklarar: John lee Hooker.
   New York City i september 1972. RCA, Lou Reed, MainMan-manager Tony DeFries med både Bowie och Ronson.
   3 juli 1973 meddelade Bowie att han slutar. Efter kompbandet Spiders From Mars kom amerikanen och keyboardspelaren Mike Garson in. USA-turné.
   Ronson jämför Bowie/Ronson med Jagger/Richard, Townshend/Daltrey, Lennon/McCartney...
   Gitarristen Earl Slick pratar, han ersatte Ronson.
   Ronson gör soloskivor på 70-talet. Skulle prata med Dylan, blev utkastad tre gånger.
   Glen Matlock förklarar hur Ronson producerade Rich Kids.
   John Mellencamp, Dalbello och Morrissey är andra artister med Ronson-kopplingar.
   Uppträdde på minneskonsert för Freddie Mercury. Postumt kom Ronson-albumet ”Heaven and Hull”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Sweetheart like you” med Michael Bällstav som gäst.


MOPPETURNÉ FÖR TOTTA (57:58, 2005, YouTube)
Deon Bilproduktion/Film i Värmland. En film av Eva Akre & Dan Nilsson.
   ”Ride Jonny ride” (Mikael Wiehes låt) med Totta inleder dokumentären.
   Göran Samuelsson berättar hur Totta hade bestämt sig för att vara med en tredje sommar på Packmopedsturnén men dog en månad innan, juni 2005.
   Dokumentären skildrar turnén sommaren 2005 med artisterna Peter Lundblad, Eva Hillered, Ola Magnell, Mats Klingström och Wille Craaford. Plus musikerna Bengan Blomgren, Robert Henriksson och Salem Al Fakir.
   Göran berättar hur idén om en Packmopedsturné tog fart 1992.
   Totta är död men ändå närvarande i den här filmen.
   Vi hör Göran spela akustisk gitarr med slide. Turnén 2005 var väldigt akustisk och lågmäld. Ingen trummis i bandet men Salem, som kan spela allt, slår lite percussion här och där.
   Dokumentären handlade också om mopederna och uur det svetsas och fixas med de gamla motorerna.
   Ola var 2005 med för tredje gången och återkom sedan 2010.
   Apropå döden närvarande: Totta dog 2005, Peter Lundblad dog 2015, Ola Magnell dog 2020 och en annan tidig artist var Thorstein Bergman (2001-04) som dog tidigare i år.
   Som vanligt övas och repeteras det i Görans hem bredvid kyrkan i Västra Ämtervik.
   Göran sjunger ”Blommig blå syrén”, skriven till minnet av Totta. Görans bror Samuel fixar motorerna.
   Man märker skillnaden med senare års Packmoppeturné: Inte så proffsigt och inte så högljutt och elektriskt. Bengan är rolig på sitt typiska Göteborgssättt.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Talkin' Folklore center” med Philomene Grandin som gäst.


JAZZ ON A SUMMER'S DAY (Svt Play, 1:22, 1959)
Beskrivs som den definitiva jazzfilmen, kanske något av jazzens Woodstock filmad i Newport i Rhode Island under några sommardagar 1958.
   På scen Gerry Mulligan, Thelonius Monk, Dinah Washington (dog 1963), till och med Chuck Berry och Louis Armstrong, Och inte minst Anita O'Day i sin magnifika sommarhatt.
   Nostalgi men filmen är samtidigt något av en ”guilty pleasure”, en bild av det obekymrade livet 1958 för den som var vit, välbärgad och medelklass.
   Visades i ett mindre format på tv-apparaten men såg modern ut med sina färger. Vilket jag fick förklaring på slutet: ”Digitalt restaurerad”.
   America's cup, segling samtidigt. Det pratades om ”kvartstoner”. Publiken diggade. Segelbåtar. Damens hatt halkade på sned.
   Anita O'Day avancerad jazzsångerska. Dåligt synkroniserat ljud ibland.. Ordlös sång.
   Fick se berusade människor. Filmen hade ingen presentatör. Spridda röster bara.
   Big Maybelle Smith, rock och r&b. Plötsligt en malplacerad Chuck Berry, ”Sweet little sixteen” med komp av jazzmusiker. Duck walk!
   Roliga kommentarer av Louis Armstrong.
   Mahalia Jackson, världens största gospelsångerska, bara religiösa låtar. Mahalia: ”Ni får mig att känna mig som en stjärna”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Håkan valde ”She belongs to me” med Kajsa Grytt som gäst.


UNION CARBIDE PRODUCTIONS: The golden age (SvtPlay, 59:11, 2002)
En film av Hans-Erik Therus.
   Bandet inleder 1987 och återförening 2017. Bandet drar denna gång storpublik – men kanske är återföreningen framför allt ett sätt att läka gamla sår och be varandra om ursäkt för allt som gick snett för 30 år sedan.
   Här får vi följa med från början ända till slutet. Vad hände med detta stökiga band som enligt sångaren Ebbot Lundberg ”spårade ur innan någonting egentligen hände”” och som enligt gitarristen Björn Olsson förhöll sig till turnéerna som till ”skidresor fast skidormna hade bytts ut mot gitarrer”.
   Ett mytomspunnet band debuterade 1987. Karismatisk Ebbot (Tobbe). Vilda konserter.   
   Nyinspelade bilder mixas med gamla privata filmer. Ebbot läser gamla dagböcker. En galen men intressant dokumentär.
   ”Frizon hos Lundbergs familj”. Typiska replokalsbilder. Punk.
   ”Tre rep och sedan hade vi soundet” säger en vänsterhänt Björn Olsson.
   Björn: ”Kul men inte allvarligt”.
   Flimriga bilder. Björns pojkrum. Punk. ”Ängslighet och oro” (Patrik Caganis). ”Grym konstellation” (Ebbot).
   Björn tog tag i inspelningen av första skivan. ”Plötsligt stämmer kompassriktningnen” (Henryk Lipp). Hultsfred 1987. ”Trams” (Björn Olsson). Dålig stämning i bandet.
   Långhårig Tobbe och det låter nästan som Soundtrack Of Our Lives.
   ”1991 började vi dalara”. Amerikanen Steve Albini producerade på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Girl from the red river shore” med Svante Lovén som gäst.


JOHN HIATT: Profession musician (Vimeo, 43:17, 1987)
En holländsk produktion.
   1987 är något av det bästa året för Hiatt. Strax efter all time high-hit-albumet ”Bring the family” (1987).
   Första bilderna är live med låten ”Thing called love”. Sonny Landreth på gitarr skymtar i bandet. Jag såg Hiatt 1987 med The Goners som komp.
   Här är de ute på en 6 veckor lång turné. ”Alone in the dark” spelas. Austin och sedan Nashville.
   Hiatt tar oss med på en sväng i sin bil. Åker runt och visar var han har bott.
   Det är en programledare som pratar holländska. Några frågetecken.
   Hiatt jobbade en gång som låtskrivare på förlaget Tree International och chefen berättar hur duktig Hiatt har varit. På kontoret sitter låtskrivarna och skriver. Musik i alla rum. ”Song factory”. Curly Putnam skrev ”Green green grass of home”.
   Filmas gatan fram i Nashville. Bara musikrelaterade lokaler.
   Hiatt vid pianot: ”Have a little faith in me”. Han har en svart röst. Hiatt är inspirerad av Guy Clark och Townes Van Zandt.
   Hiatt berättar när inspelningen av ”Lipstick sunset” spelas in och Ry Cooder skriker ”Danny boy” för att han tycker solot kopierar den gamla låten.
   Det pratas om Hiatts alla låtar som inte finns inspelade. Och han spelar ”A crazy girl is hard to find” på akustisk gitarr.
   Mot slutet av programmet ser och hör vi ”Slug line” från 1978. Jämförs med Costello.
   Live får vi se Landreth spela det vackra solot live. Plötsligt live med Bob Dylan och Hiatts låt ”The usual” (från någon film?).
   När Hiatt får frågan hur han skriver sina låtar svarar han: ”I steal!”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Like a rolling stone” med Leona Oppenheimer som gäst.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (485)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (75)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (152)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2022 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.