Blogginlägg
ÖREBRO LIVE #66: The Band Of Heathens 2011
2011 HADE AMERICANA-VÅGEN NÅTT SVERIGE på allvar och The Band Of Heathens tillhörde skaran med de bättre banden. Jag var nog ganska oförberedd inför konserten på Clarion i Örebro. Jag hade visserligen hört bandets senaste album, ”Top Hat Crown & the Clapmaster's Son”, men inte blivit helt däckad. Däremot hade jag hört många positiva omdömen från människor som hade sett bandet tidigare. Och jämförelsen med The Band var genomgående.
Efter den här fantastiska konserten växte naturligtvis mina intryck av den aktuella skivan som så småningom hamnade på min årsbästalista 2011.
Austin-bandet The Band Of Heathens var 2011 ett ganska rutinerat band som hade bildats redan 2005 med frontpersonerna Gordy Quist, Colin Brooks och Ed Jurdi, alla sjunger och spelar gitarr, i spetsen. Även basisten Seth Whitney var med från start och trummisen John Chipman kom med 2007. Och just de här fem personerna var med på scen den här ljuvliga majkvällen 2011.
The Band Orf Heathens var ett samspelt gäng med två studioalbum bakom sig, ”The Band Of Heathens” (2008) och ”One foot in the ether” (2009), och åtskilliga liveskivor på sitt samvete.
Foto: Magnus Sundell
Ett fantastiskt band och en fantastisk konsert. Från vänster Colin Brooks, Gordy Quist, John Chipman (skymd), Ed Jurdi och Seth Whitney.
Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/5 2011.
BAND OF HEATHENS GAV MIG EN MUSIKALISK KICK
THE BAND OF HEATHENS
Clarion Hotel, Örebro 9 maj 2011
Konsertlängd: 20:27-21:25 och 22:00-23:15 (133 minuter)
Min plats: Stod ca 5 meter rakt framför scenen.
Fram till den amerikanska gruppen Band Of Heathens konsertstart i måndagskväll hade jag hört så många fantastiskt fascinerande superlativer och positiva omdömen att upplevelsen som skulle följa rent subjektivt aldrig skulle kunna matcha förväntningarna. Trodde jag. Men än är jag inte för gammal för att bli överraskad eller låta känslorna fara i väg mot hisnande höjder.
Det var en kväll, kalla den gärna sommarens första, då ingen egentligen ville gå inomhus. Den trogna lilla skaran musikintresserade på Clarion Hotel trotsade det vackra vädret och fick en musikalisk upplevelse av oanade mått. Och jag själv kunde inte i min vildaste fantasi ana att jag så reservationslöst skulle älska så många vackra och effektiva gitarrsolon och efter närmare tre timmars konsert (inklusive paus) ändå stå och sakna låtar.
På ett sätt var jag förberedd på en varierande konsert med en rikligt omväxlande repertoar och ett band med många olika sångare. Jag fick alla de önskemålen infriade men jag fick också en musikalisk kick som jag numera mycket sällan får på konsert.
Från första låt, ”Jackson Station”, till den sista, ”Gravity”, var det variation och koncentration i varje takt. 21 låtar från hela bandets karriär, studiomaterial och liveskivor, bjöd på en stor bredd där ingen låt var lik den andra.
Bandets frontlinje är ju direkt unik med tre sångare, från vänster Colin Brooks, Gordy Quist och Ed Jurdi, som dessutom spelade en rad olika gitarrer. Exempelvis spelade alla slide vid olika tillfällen och vad jag kunde se och höra var de alla virtuoser på sina instrument. Inom pop- och rockmusiken brukar sådana signaler vara illavarslande men Band Of Heathens hade så många starka låtar på repertoaren som inga gitarrsolon i världen kunde förstöra.
Att efter hela 21 låtar ändå sakna låtar tyder kanske på en omättlig hunger från recensentens sida men det var ändå lite ledsamt att missa ett av popmästerverken från senaste skivan, ”Polaroid”. Fast jag fick två andra äldre låtar, ”This I know” och ”What’s this world”, i samma fina genre.
Men jag fick minsann tillräckligt med andra höjdpunkter på konserten att trösta mig med. ”The other Broadway” hade mer energi än någon skivversion någonsin kan åstadkomma. ”Somebody tell the truth” inleddes med Little Feat-gung men avslutades som en Derek & the Dominoes-låt. Den tunga versionen av Gillian Welchs ”Look at Miss Ohio” var underbar när den spetsades med ett grymt gitarrsolo av Gordy Quist. Crescendot i slutet på ”Hey rider” var också något mycket oförglömligt medan det lågmälda firade triumfer på den känslosamma ”Gris Gris Satchel” som följdes av ”Blood in the water” där dobrospelaren Colin Brooks imponerade både på sång och sitt glänsande stränginstrument.
Colin Brooks, gitarr, dobro, lapsteel och sång
Gordy Quist, gitarr och sång
Ed Jurdi, gitarr, piano, orgel, munspel och sång
Seth Whitney, bas
John Chipman, trummor
Låtarna:
Jackson Station
Free again
Somebody tell the truth
What’s this world
No expectations
Shine a light
Medicine man
The other Broadway
Jenny was a keeper
Paus
Second line
One more step
This I know
Look at Miss Ohio
Hey rider
Talking out loud
Gris Gris Satchel
Blood in the water
Bumblebee
Nothing to see here
Extralåtar
Gravity
Should have known
/ Håkan
ÖREBRO LIVE #67: Carol Grimes 1980
Covers: Cowboy Junkies
<< | September 2022 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Yes, Johan!