Blogginlägg från 2018-09-28

I min skivhylla: Dire Straits

DIRE STRAITS: Making movies (Vertigo 6359 034)

Release: 17 oktober 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Dire Straits "Communiqué" (1979) och "Love over gold" (1982).

NÄR DIRE STRAITS TREDJE ALBUM SLÄPPTES hösten 1980 så anlände den som en frisk fläkt. När jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda 25 oktober beskrev jag den som ett kliv framåt med hjälp av förändrat sound, längre låtar och utökade arrangemang. I det historiska perspektivet var "Making movies" ett lyft. Då. Den fantastiska debuten, "Dire Straits" (1978) hade följts upp av "Communiqué" (1979) som egentligen var bättre och jämnare men den strävsamma och bakåtlutade takten blev plötsligt slö och sömnig rockmusik som strök lyssnaren medhårs.
   Med den dÃ¥ aktuella historien bakom sig och i det sammanhanget var min reaktion hösten 1980 förklarlig. Med den just dÃ¥ mycket heta producenten Jimmy Iovine som vägledare blev Dire Straits-soundet tyngre och mer klarsynt. Men det visar sig nu, när jag nästan 38 Ã¥r efter release förväntansfullt spelar skivan igen, att det soundmässigt inte har hänt sÃ¥ mycket jämfört med tidigare skivor samtidigt som det gÃ¥r att misstänka Ã¥t vilket hÃ¥ll det forna tajta pubrockbandet musikaliskt är pÃ¥ väg. Jag avslutade min ovannämnda recension genom att sammanfatta "Making movies" som en nära nog hundraprocentig rockplatta men idag i det nyktra perspektivet är det en okej och hyfsad rockplatta som inte tillhör 80-talets allra bästa.
   Dire Straits var den genuint engelska kvartetten som pÃ¥ nÃ¥gra Ã¥r utvecklades till ett av musikhistoriens största arenaband och försvann därmed ur mitt sikte. Jag hade nära kontakt med bandets utveckling under de första Ã¥ren. Debuten tog mig pÃ¥ sängen 1979, sÃ¥g bandet i juni 1979 i samband med "Communiqué"-releasen och hade även nöjet att uppleva bandet live pÃ¥ de första Sverigespelningarna hösten 1979. Intervjuade medlemmarna vid ett par tillfällen, Mark Knopfler/Pick Withers i Holland och David Knopfler i Köpenhamn, sÃ¥ bandet och deras musik lÃ¥g mig nära hjärtat under de här Ã¥ren. Kanske var det en förklaring till mina sympatier för Dire Straits 1980?

GENOM ATT ÅTERIGEN PLOCKA FRAM "MAKING MOVIES" med en av musikhistoriens simplaste skivomslag ville jag försöka förflyttas närmare 40 år tillbaka i känslan och försöka förstå hur jag tog emot bandets tredje album. Redan på sitt andra album hade bandet börjat snegla mot USA när de bytte ut producenten Muff Winwood mot de etablerade amerikanska producentnamnen Jerry Wexler och Barry Beckett. Och bytte inspelningsplats från Londons västra stadsdelar till Nassau på Bahamas.
   Iovine var redan en producentfavorit för sina insatser pÃ¥ nÃ¥gra Patti Smith och Tom Petty-skivor men hade ocksÃ¥ tidigare under 1980 lite överraskande samarbetat med nÃ¥gra intressanta engelska artister, The Motors ("Tenement steps") och Graham Parker ("The up escalator"), sÃ¥ redan pÃ¥ förhand sÃ¥g jag fram mot "Making movies". Albumtiteln, ja? Egentligen bara tvÃ¥ ord i en av skivans lÃ¥tar, den rockiga och okonstlade "Skateaway", men med facit i hand vet vi att Mark Knopfler tre Ã¥r senare började skriva filmmusik och den framgÃ¥ngsrika karriären började med "Local hero".
   Gitarristen Knopfler, som har skrivit samtliga sju lÃ¥tar pÃ¥ albumet, var ocksÃ¥ en väldigt textcentrerad lÃ¥tskrivare med lÃ¥nga ordrika berättelser som naturligtvis lätt kan jämföras med Bob Dylan. Där framstÃ¥r "Romeo and Juliet" som skivans ess. Men det är givetvis gitarrklangen som är hans bästa och ibland sämsta kännetecken. Variationen är kanske inte sÃ¥ pÃ¥taglig i de allra flesta fall.
   När jag nu försöker hitta de nya greppen är det egentligen bara det självklara soundet som är nyheten när Iovine producerat fram ett tydligare sound där arrangemangen med Knopflers gitarr i centrum är samma sak som under hela Dire Straits-historien. Men här finns ocksÃ¥ ett ibland karaktäristiskt piano (Roy Bittan) som utan att veta vem som sitter bakom tangenterna leder tanken till Bruce Springsteen. Lyssna bara pÃ¥ pianoklangerna efter introt "The carousel waltz" (frÃ¥n Richard Rodgers/Oscar Hammerstein II:s musikal "Carousel", 1945) som inleder albumets första lÃ¥t "Tunnel of love".
   Precis när inspelningarna till "Making movies" hade inletts sommaren 1980 lämnade Mark Knopflers bror David gruppen som bokstavligen förvandlar Dire Straits till en trio pÃ¥ skivan med ovannämnda pianist som gästmusiker. Davids beslut att lämna gruppen för en lÃ¥gprofilerad solokarriär gjorde att vi lyssnare gick miste om Davids lÃ¥t "What's the matter, baby", som fanns med pÃ¥ liverepertoaren hösten 1979, som planerades ingÃ¥ pÃ¥ albumet.
   En annan lÃ¥t som premiärspelades pÃ¥ turnén 1979, den konventionella rocklÃ¥ten "Solid rock", kom dock med pÃ¥ albumet. "Making movies" är i sin helhet en mix mellan det jordnära ansprÃ¥kslösa rockbandet och det lite mer pretentiösa materialet i lÃ¥tar som gärna gÃ¥r upp och ned i tempot och sträcker ut sig i bÃ¥de sex och Ã¥tta minuter.
   Skivomslaget är som redan sagts en besvikelse och jag kan inte förstÃ¥ att den ansvarige, Neil Terk, vill stoltsera med sitt namn officiellt. Denne Terk var fram till 1980 mest "känd" för sin design pÃ¥ blues-, soul-, funk-, r&b- och jazzskivor och jag kan bara hitta en enda ljuspunkt i hans historia, Robert Gordons/Link Wrays "Fresh fish special" (1978).

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.