Blogginlägg från 2018-09-04

"III"

Postad: 2018-09-04 07:57
Kategori: Skiv-recensioner



CITIZEN K
III
(Paraply/Hemifrån)


MANNEN MED DEN SPRUDLANDE KREATIVITETEN är tillbaka. Klas Qvist, eller alter egot Citizen K, tog mig på sängen med sin förra skiva, dubbelalbumet "Second thoughts", och den här gången är jag mer förberedd. Det rena överraskningsmomentet är nu ersatt av spännande förväntan mixad med krav på samma popfyrverkeri i låtar och arrangemang. På nya albumet "III" är det inget som tyder på att skaparlusten, ambitionen att bjuda på en extremt genomarbetad produktion och det genuina låtsnickeriet har naggats i kanten. "III" är till formen ett mer konventionellt album, 13 låtar, men är lika underhållande och omväxlande som föregångaren.
   Det här är huvudsakligen popmusik av klassisk prägel, från låtskrivandet till själva utförandet, där det i högsta grad är accepterat att låna små delikata detaljer eller oblygt "stjäla" några takter eller något specifikt sound från pophistorien. I recensionen av hans förra skiva hänvisade jag till ekon av Pink Floyd, 10cc och Beatles och de jämförelserna är mer eller mindre uppenbara även här utan att på något sätt vara störande eller förminska artistens personlighet. Ringo Starr-trummorna och "Shine on you crazy diamond"-introt roar mer än det stör.
   Utan att dissekera soundet allt för mycket hör jag däremot klanger av genuint låtskrivande i Klas Qvists sätt att skapa sina låtverk. Där han i mina öron närmar sig klassisk evergreenstyrka jämförbart med Brian Wilsons och Jim Webbs låtmaterial. De genomarbetade och ofta dubblerade rösterna doftar givetvis Beach Boys och hade Wilson idag producerat några av de här låtarna hade de höjts till skyarna som "geniets återkomst".
   Mina associationer till klassiska låtskrivarnamn inkluderar känslan av filmmusik som ibland överfaller mig när jag lyssnar på skivan. Ett par instrumentallåtar förstärker de tankarna och i några av de mer svepande arrangemangen låter "III" som ett ovanligt melodiskt soundtrack.
   Qvist spelar i stort sett alla instrument utom trummor på skivan och själva inspelningarna måste ha varit ett extremt och tålamodskrävande arbete. Keyboards och gitarrerna, både akustiska och elektriska, är så smakfullt anpassade varandra att det ibland framkallar en viss livekänsla.
   En ambitiös kvalitetsnivå kan ju snubblande nära bakbinda kreativiteten men den ambitiöse Qvist håller sig på rätt sida anständigheten och låter tack och lov melodierna framträda allra mest. Effekter och gränslös leklust har inte tagit över studioarbetet utan dekorerar och förstärker text, musik och produktion.
   Den instrumentala "Welcome abroad" inleder albumet och det kanske inte var det mest kommersiella beslutet på skivan. Som om "Flying" skulle vara startskottet på "Sgt Pepper"-albumet...
   Men redan på andra låten, "True companions", är popkänslan total. Som en osannolik mix av Brian Wilson/10cc och sedan följer de poppiga höjdpunkterna med jämna mellanrum på albumet. "Let this be love", "Oceans call", "Cancelled flight", "Once you had", och "Piano in the rain" är alla singelpotentiella låtar tillsammans med den officiella singellåten "How are you gonna handle it?".
   Förutom en tveklös melodisk känsla innehåller Citizen K:s pop också den viktiga ingrediensen vemod som gör balansen perfekt. Allra mest på "And you danced all night" som har skivans tydligaste Jimmy Webb-undertoner.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (433)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (127)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2018 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Björn Stein 9/05: True Legend R.I.P, bara Jerry Lee Lewis kvar!...

Björn Stein 1/05: Instämmer helt med dig, hjärtat klarar knappt av att lyssna. Värdigt, tänker...

Håkan Gustafsson 29/04: Väldigt bra konsert! Jag inser alltid hur viktig Jalle Lorensson är för sound...

Björn 20/04: Hej Håkan! Håller med dig, bra låtar och Eldkvarn brinner. Men mixning, vad h...

Janne 15/04: Tack! Läste om Lucinda Williams, ‘Car Wheels on a Gravel Road’ på Rolli...

Fredrik Henriksson 7/04: Hej! Fint att du skriver så engagerat och detaljerat om mina föräldrar oc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.