Blogginlägg från 2018-09-07

"Egypt station"

Postad: 2018-09-07 10:49
Kategori: Skiv-recensioner



PAUL McCARTNEY
Egypt station
(Capitol/MPL)


PAUL McCARTNEY SLITS MELLAN YTTERLIGHTERNA att vara den där traditionelle låtsnickaren, med Beatles-arvet som ett tungt ok, och trots sin ålder (76 år) vara modern och omge sig med många hippa producenter. På förra albumet "New" (2013) blev den balansgången lite förrädisk och slutade med en ojämn skiva, låtarna fanns ofta där men produktionen pekade mer åt teknik än back to basics-kompositioner.
   Inför nya skivan har temperaturen höjts gradvis via smarta marknadsföringsmässiga förhandsrapporter. Som den charmiga rundturen i Liverpool med programledaren James Corden som avslutades med överraskningskonsert på en pub (Philharmonics Pub) i centrala staden. Där förstasingeln "Come on to me" premiärspelades. Samtidigt släpptes försmaken "I don't know" och för bara några veckor sedan kom nästa aptitretare, "Fuh you", som uppmärksammades mycket för den kontroversiella textraden "I wanna fuh you".
   Alla tre försmaker lovade verkligen gott där McCartney blandade lekfullhet med melodisk briljans och presenterade samtidigt en fräsch musikalisk skrud som gjord för 2018. "I don't know" är den perfekta McCartney-pianoballaden, "Come on to me" är tyngre och påminner om tidiga Wings och "Fuh you" har allsångsvibrationer. I alla de låtarna, som ligger tidigt på albumet, finns det där spontana uttrycket som McCartney är bäst på. Stråkarna på den sistnämnda låten är en skön ingrediens men det där syntetiska blåset i "Come on to me" är jag allergisk mot. Han borde ha råd med levande musiker.
   De låtarna höjde intresset och förväntningarna inför "Egypt station" som under första halvan levererar flera melodistarka låtar av mycket god kvalité. Visst finns där låtar i kategorin simpla parenteser ("Happy with you", "Who cares", "Caesar rock" och den lätt sambajazziga "Back in Brazil") men på hela 16 låtar är det kanske förklarligt med några andningspauser. Överraskande naket akustiska "Confidante" är också en höjdpunkt. Läckra gitarrer och sedvanligt bra sång.
   Den här recensionen skrivs tidigt efter bara några genomlyssningar och det är givetvis det mest omedelbara materialet som sätter sig först i medvetandet. Där jag i låtar som "People want peace" och "Do it now" misstänker att det finns en styrka som kan växa med tiden.
   Även på den andra halvan av skivan finns det höjdpunkter (klassiskt vackra "Hand in hand"!) och jag förundras gång på gång av den lätta och okomplicerade produktionen som lyfter fram både melodierna och lekfullheten. Inte så ansträngt och modernt som det länge har ekat om McCartney-skivorna. Det något experimentella slutet på den över fem minuter långa "Dominoes" är ett sällsynt undantag.
   Två över sex minuter långa medleyliknande låtar, "Despite repeated warnings" och "Hunt you down/Naked/C-Link" som också kräver flera lyssningar, avslutar albumet på ett både intressant och charmant sätt. De hippa producenterna Greg Kurstin och Ryan Tedder har inte påverkat soundet nämnvärt. Efter 57 minuter blir det uppenbart att "Egypt station" är Paul McCartneys bästa album sedan 2005 ("Chaos and creation in the backyard") och kanske ännu längre sedan.

/ Håkan

I min skivhylla: McGuinn, Clark & Hillman

Postad: 2018-09-07 07:50
Kategori: I min skivhylla



McGUINN, CLARK & HILLMAN: McGuinn, Clark & Hillman (Capitol/EMI 7C 062-85785)

Release:
Mars 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Kate & Anna McGarrigles "Love over and over" (1982) och McGuinness Flints "McGuinnes Flint" (1970).

Jag bläddrar i alfabetisk ordning på skivhyllan, från vänster till höger, och passerar artister som Nils Lofgren, Ola Magnell och Dave Mason innan dagens uppmärksammade skiva dyker upp i mitten på hyllan. Jag tänker, som jag ofta gör när det handlar om skivor jag känner för men inte minns i detalj, att "den här måste få en ny chans". Skivan som återförenade (nåja, kortsiktigt) de tre Byrds-medlemmarna borde ju med all rättvisa vara ett album som tillhör samlingens mer guldkantade avdelning. Därför kände jag nu ett visst behov att forska kring skivans innehåll och samtidigt analysera tiden runt release och förutsättningarna för skivan 1979.
   Allra först läser jag, som kanske ett litet lockbete, den någorlunda positiva recension jag skrev 17 mars i Nerikes Allehanda. Där sammanfattar jag mina då positiva åsikter om innehållet med bland annat "samarbetet ger mersmak", "de tre har återfått sin motivation", "synnerligen varierad och underhållande" och att skivan innehåller "några konkurrenskraftiga låtar".
   Skivan har således mycket att leva upp till nästan 40 år senare. För alla oss Byrds-älskare var det på pappret en ynnest att se tre av de gamla profilerna från 60-talsbandet, endast David Crosby saknades, samlade på en och samma skiva. Namnen Roger McGuinn, Gene Clark och Chris Hillman var ju redan här på sätt och vis klassiska men varken lyskraften eller digniteten räckte till när de satte sina plötsliga planer i verket. Kanske var ambitionen att bli ett nytt Crosby, Stills & Nash, ty den perfekta stämsången är närvarande på flera låtar, men musikaliskt vill jag fortfarande sortera albumet i kategorin lättviktig och opersonlig pop.
   Den sista upplagan av Byrds, som under nio år funnits i minst tio olika konstellationer, satte punkt för den långa historien i februari 1973. Ett datum som nästan sammanföll med återföreningsskivan "Byrds" (1973), som bandets originalmedlemmar gav ut och var sensationellt bra. Samma år inleddes Byrds-ledaren Roger McGuinns solokarriär med första albumet och varje år fram till 1977 släppte han en soloskiva. Äger ingen av skivorna på vinyl men däremot på efterköpta cd. Ofta bra men lite tillbakahållen musik men den Mick Ronson-producerade "Cardiff rose" (1977), där delar av Rolling Thunder Revue-gänget kompar, höjer sig över mängden. Utan tillräckliga framgångar dök projektet tillsammans med Clark och Hillman upp lägligt.
   Efter en ganska splittrad solokarriär efter sista Byrds-avhoppet 1967 kom den lyckosamma gruppåterföreningen 1973 mycket passande för Gene Clark. Han följde upp med det helt fantastiska soloalbumet "No other" (1974) men sedan tillbaka till ruta ett med det countryklingande "Two sides to every story" (1977).
   Chris Hillman var visserligen med i den absolut sista Byrds-upplagan 1973 men hoppade egentligen av redan 1968 för en tre år lång och trogen karriär i Flying Burrito Brothers. Sedan blev han medlem i Stephen Stills Manassas och en del i "supergruppen" Souther-Hillman-Furay Band innan solokarriären smögs igång 1976 med några anonyma album.

DET VAR ALLTSÅ TRE FÖRE DETTA BYRDS-medlemmar, utan några större kommersiella framgångar, som slog sina påsar ihop 1978. De hade korsat varandras vägar 1977 när de samtidigt turnerade i Europa. Men hösten 1978 var det under en Roger McGuinn/Gene Clark-turné som planerna på en gemensam skiva uppstod. Chris Hillman dök nämligen upp vid något tillfälle och gästade turnén.
   Här skulle tre mer eller mindre ambitiösa solokarriärer sammanstråla och förhoppningsvis bli summan av bra musik gånger tre. Men skivbolaget och de tre huvudmännen ville med skivan inte musikaliskt leva på sitt ursprung i folkmusik, bluegrass och som stora förebilder till countryrockgenerationen vars rötter är ganska osynliga på "McGuinn, Clark & Hillman".
   Nej, trion ville med den här skivan uppenbart prestera något annat och modernare. Jag köpte onekligen konceptet då, se ovannämnda recensionsutdrag, men så här i efterhand var det nog feltänkt i både sound, opersonlig produktion och material. Här och var på albumet sneglas det märkbart mot tidstypiska arrangemang med Miami-producenterna Ron och Howard Albert som handledare. "Release me girl" är det mest graverande exemplet. Den ursprungliga Nashville-inspirerade låten förvandlades till något mycket mer discofierat där George Terrys wah-wah-gitarr ekar "Stayin' alive" och blåsarrangemanget är väldigt långt från Byrds territorium.
   "Release me girl" är en av Gene Clarks fyra bidrag på skivan och hans röst räddar ändå slutresultatet. Albumet i sin helhet är alltså en ganska medioker upplevelse och mitt svaga minne av skivan var förklarlig. Däremot är Clarks övriga låtar på albumet små ljuspunkter i tillvaron. Tidigare så säkre McGuinn sviker med sitt material, bara två bidrag, och Hillmans låtar tillhör också kategorin lättglömd.
   Ingen musiklyssning är någonsin onödig och den närmare kontakten med "McGuinn, Clark & Hillman" var naturligtvis ändå givande och klargörande. Skivan lockar nämligen till ytterligare lyssningar i närbesläktade områden, som exempelvis Gene Clarks soloalbum "Two sides to every story" (1976), någon av Hillmans soloskivor och "supergruppen" Souther-Hillman-Furay Band. Inget ont som inte har något gott med sig.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (398)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2018 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.