Blogginlägg från 2018-09-05

Live at Heart 2018 utan minutiös bevakning

Postad: 2018-09-05 10:20
Kategori: Live at Heart



I HELGEN ÄR DET VAL. DÅ GÄLLER DET att välja mellan en rad olika artister för att göra det bästa av årets Live at Heart, musikfestivalen i Örebro som musikaliskt pågår mellan idag onsdag och lördag. För egen del har jag bestämt mig för att gå ut lugnt och fortsätta så resten av festivaldagarna. Tidigare års minutiösa bevakning, med tips inför kvällarna och konsertrapporter morgonen efter, kommer inte att upprepas i år från min penna. Jag kommer vara på plats men rapporterna om det bästa kommer jag publicera här som ett sammandrag efter festivalhelgen.
   Årets Live at Heart är nionde upplagan och det finns mycket bra att se tillbaka på. Därför tänkte jag nu rangordna de i mina ögon och öron bästa programpunkterna från 2010 till 2017 med länkar till ursprunglig text. Vill ni gräva djupare i ytterligare Live at Heart-minnen rekommenderar jag kategorin "Live at Heart" i högerspalten där alla mina skriverier om festivalen finns samlade i 77(!) olika rapporter.
   Nåväl, här följer mina tio bästa ögonblick på Live at Heart i Örebro. När jag rent spontant i minnet skrev upp mina favoriter från åren hamnade jag på 19 konserter och fick alltså stryka ner rejält för att för att kunna slutföra den utlovade Topp 10-listan:



1. ISRAEL NASH GRIPKA 2011
Det här var Gripkas premiärkonsert i Örebro, på Clarion Hotel, som har följts av många fler. Det var kanske inte ren succé just för ögonblicket men när jag nu sammanfattar minnet var det en fantastisk upplevelse.

2. DSH5 2015
David Södergrens Hot Five, som då hade förkortat sitt gruppnamn, bjöd på publikfest på Harrys tillsammans med den då stora överraskningen Karin Wistrand på några låtar.

3. THE JOHNNY McCUAIG BAND 2016
Med säckpipan i centrum lyckades kanadensaren McCuaig och hans band åstadkomma något historiskt under Live at Heart 2016. Finalen på East West Sushi, som slutade några minuter innan två-slaget på söndagsmorgonen, är historisk.

4. SAM BROOKES 2017
Internationell stjärnglans. Som nybliven Sam Brookes-fantast blev jag otroligt imponerad under konserten på ett fullpackat East West Sushi.

5. LES GORDONS 2014
Av de tre konserter jag har upplevt med Les Gordons på Live at Heart utnämner jag min premiär 2014 på Soleo som bäst. Häftigt underhållande powerpop med energi och starka melodier som styrka.

6. THE BLOAKES 2015
På East West Sushis scen förde Örebrobandets sound tankarna till Traffic och Doors utan att visa upp någon form av nostalgi. Stark sång, briljanta gitarrsolon och en mustig orgel.

7. MATHIAS LILJA 2013
På Level tog Mathias Lilja här det avgörandet steget upp till nivån som etablerad soloartist kompad av ett skickligt band. Repertoaren var synnerligen imponerande och hämtad från det album som släpptes våren 2014.

8. ELLEN SUNDBERG 2013
Med sitt debutalbum "Black raven" precis nysläppt gjorde den charmiga jämtländskan Ellen en fantastisk debut i Örebro på Teatercafé. Med sitt geniala band i ryggen blev det en lite tyngre men också personligare musik.

9. BANDITOS 2015
Redan på skiva är det här USA-bandet en fascination men live på East West Sushi blev det än mer fysiskt övertygande och påträngande med Mary Beth Richardson som intensiv sångerska längst fram.

10. THE BLAND 2014
Jag var trött på gränsen till utmattad inför det årets sista Live at Heart-konsert men blev så oerhört mycket piggare när The Bland drog igång sin sprudlande musik en trappa upp på O'Learys.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Robert Fripp (1979)

Postad: 2018-09-05 07:59
Kategori: Intervjuer

17 MAJ 1979 UPPLEVDE JAG DET MEST absurda konsertögonblicket jag någonsin varit med om. En konsert för inbjudna i ett rum under hotell Malmen på söder i Stockholm. Robert Fripp, som då jobbat med alla från Eno, David Bowie till Peter Gabriel, spelade gitarr genom två rullbandspelare och fick fram ljud (osäkert om det går att kalla det musik) som lät långt bortom 1984.
   I samband med Fripps då aktuella album "Exposure" (1979), ofattbart hans första soloalbum, gjorde han en turné ensam med sin Gibson-gitarr och två rullbandspelare. Intervjun nedan var egentligen en föreställning i ett rum under hotell Malmen som gränsade till nattklubben/konsertstället med samma namn. Där fick han möjlighet att berätta om sig själv, sina framtida planer och musikaliskt visa prov på sina avancerade musikkonster.
   På skivan samarbetade han med många av sina musikaliska vänner, exempelvis Peter Gabriel, Daryl Hall, Peter Hammill, Phil Collins och Eno, men på turnén runt Europa var han själv. Det här speciella ljudet han framkallade kom att kallas Frippertronics.
   1979 hade Fripp en lång karriär bakom sig. Först som ledare av King Crimson i många olika konstellationer från 1969 till 1974. Under hela 70-talet hade han varit flitig gäst på album med bland annat Eno, Peter Gabriel, Blondie ("Parallel lines") och på David Bowies klassiska "Heroes".
   På vägen från intervjun/föreställningen hamnade jag i hissen upp tillsammans med Sveriges Radios legendariska röst Lennart Wretlind...



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 1979.

FRIPP GÖR COMEBACK

ROBERT FRIPP HAR ETT OVANLIGT TILLVÄGAGÅNGSSÄTT att presentera sig och visa upp sin musik. I England åker han runt på pizzerior och i skivaffärer och pluggar in sin gitarr och ut strömmar massor av hans personliga musik.
   När han ger sig ut i Europa blir det på speciella skivbolagsarrangemang. Vi var några stycken som samlades i en mindre lokal på Malmen i Stockholm i torsdags för att övervara den svenska avdelningen av PR-turnén för hans nya skiva ”Exposure” och fortsättningen av hans planerade trilogi ”The drive to 1981”.
   Engelsmannen Robert Fripp har, för att använda ett slitet uttryck, ett gediget förflutet i engelsk rockmusik i det tidiga 70-talet innan han, samtidigt som hans grupp King Crimson splittrades 1974, drog sig tillbaka från den kommersiella musikindustrin. Trött och besviken på den utveckling som innebar större och större anläggningar och mindre och mindre publikkontakt.
   - Publik på 200-250 personer är lagom. Hellre uppträder jag på fler konserter på samma ställe än gömmer mig bakom utrustning, anläggningar och hög volym.
   1977 fick han smak på musiken igen när han turnerade med Peter Gabriel och hjälpte honom med hans första solo-album. Och förra sommaren bestämde sig Fripp för en definitiv comeback.
   - Då bestämde jag mig för en treårskampanj som i huvudsak handlar om en trilogi album. Den just släppta ”Exposure”, med rockmusik, ”Frippertronics”, som jag just nu reser omkring och spelar, och slutligen ”Discotronics” som jag fortfarande skriver på.
   Fripp visar tydliga prov på ”Frippertronics”-musik. En gitarr, två rullbandspelare, en förstärkare och några högtalare är vad som behövs. Gitarrljudet korsas över bandspelarna fram och tillbaka så det blir ett glidande nästan stråkliknande ljud. Som han sedan korrigerar med nya gitarrtoner.
   Han visar grunderna och hemligheten bakom soundet som många konstnärliga rockgrupper och artister använder. Genesis, Yes och Mike Oldfield är några. Det är imponerande och mycket intressant.
   Fripp, som var en mycket sympatisk gentleman med ett rart och naturligt flin, berättade vidare om skivan han producerade åt Daryl Hall som Halls bolag (RCA) avfärdade som ”strange” och stoppade den, hur han fick uppslaget till ”NY3” genom att spela in (han är mycket för bandinspelningar denne Fripp) familjegräl hos grannarna i New York och filmplanerna med Debbie Harry som inte är riktigt spikade, men troligen spelar han själv den manlige huvudrollen.
   Ingående berättade han också om Sherbourne-tiden där läror om religion och filosofi fick honom på benen efter en tid av kraftlöshetoch övergiven kärlek. Raffinerade praktiska metoder gjorde att det var en hård men också välbehövlig tid.
   Berättade alltså den öppenhjärtiga Robert Fripp mellan de omskakande tonerna han pressade fram från sin mörkbruna Gibson-gitarr.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2018 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.