Blogginlägg

I min skivhylla: Dire Straits

Postad: 2018-09-28 07:55
Kategori: I min skivhylla



DIRE STRAITS: Making movies (Vertigo 6359 034)

Release:
17 oktober 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Dire Straits "Communiqué" (1979) och "Love over gold" (1982).

NÄR DIRE STRAITS TREDJE ALBUM SLÄPPTES hösten 1980 så anlände den som en frisk fläkt. När jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda 25 oktober beskrev jag den som ett kliv framåt med hjälp av förändrat sound, längre låtar och utökade arrangemang. I det historiska perspektivet var "Making movies" ett lyft. Då. Den fantastiska debuten, "Dire Straits" (1978) hade följts upp av "Communiqué" (1979) som egentligen var bättre och jämnare men den strävsamma och bakåtlutade takten blev plötsligt slö och sömnig rockmusik som strök lyssnaren medhårs.
   Med den då aktuella historien bakom sig och i det sammanhanget var min reaktion hösten 1980 förklarlig. Med den just då mycket heta producenten Jimmy Iovine som vägledare blev Dire Straits-soundet tyngre och mer klarsynt. Men det visar sig nu, när jag nästan 38 år efter release förväntansfullt spelar skivan igen, att det soundmässigt inte har hänt så mycket jämfört med tidigare skivor samtidigt som det går att misstänka åt vilket håll det forna tajta pubrockbandet musikaliskt är på väg. Jag avslutade min ovannämnda recension genom att sammanfatta "Making movies" som en nära nog hundraprocentig rockplatta men idag i det nyktra perspektivet är det en okej och hyfsad rockplatta som inte tillhör 80-talets allra bästa.
   Dire Straits var den genuint engelska kvartetten som på några år utvecklades till ett av musikhistoriens största arenaband och försvann därmed ur mitt sikte. Jag hade nära kontakt med bandets utveckling under de första åren. Debuten tog mig på sängen 1979, såg bandet i juni 1979 i samband med "Communiqué"-releasen och hade även nöjet att uppleva bandet live på de första Sverigespelningarna hösten 1979. Intervjuade medlemmarna vid ett par tillfällen, Mark Knopfler/Pick Withers i Holland och David Knopfler i Köpenhamn, så bandet och deras musik låg mig nära hjärtat under de här åren. Kanske var det en förklaring till mina sympatier för Dire Straits 1980?

GENOM ATT ÅTERIGEN PLOCKA FRAM "MAKING MOVIES" med en av musikhistoriens simplaste skivomslag ville jag försöka förflyttas närmare 40 år tillbaka i känslan och försöka förstå hur jag tog emot bandets tredje album. Redan på sitt andra album hade bandet börjat snegla mot USA när de bytte ut producenten Muff Winwood mot de etablerade amerikanska producentnamnen Jerry Wexler och Barry Beckett. Och bytte inspelningsplats från Londons västra stadsdelar till Nassau på Bahamas.
   Iovine var redan en producentfavorit för sina insatser på några Patti Smith och Tom Petty-skivor men hade också tidigare under 1980 lite överraskande samarbetat med några intressanta engelska artister, The Motors ("Tenement steps") och Graham Parker ("The up escalator"), så redan på förhand såg jag fram mot "Making movies". Albumtiteln, ja? Egentligen bara två ord i en av skivans låtar, den rockiga och okonstlade "Skateaway", men med facit i hand vet vi att Mark Knopfler tre år senare började skriva filmmusik och den framgångsrika karriären började med "Local hero".
   Gitarristen Knopfler, som har skrivit samtliga sju låtar på albumet, var också en väldigt textcentrerad låtskrivare med långa ordrika berättelser som naturligtvis lätt kan jämföras med Bob Dylan. Där framstår "Romeo and Juliet" som skivans ess. Men det är givetvis gitarrklangen som är hans bästa och ibland sämsta kännetecken. Variationen är kanske inte så påtaglig i de allra flesta fall.
   När jag nu försöker hitta de nya greppen är det egentligen bara det självklara soundet som är nyheten när Iovine producerat fram ett tydligare sound där arrangemangen med Knopflers gitarr i centrum är samma sak som under hela Dire Straits-historien. Men här finns också ett ibland karaktäristiskt piano (Roy Bittan) som utan att veta vem som sitter bakom tangenterna leder tanken till Bruce Springsteen. Lyssna bara på pianoklangerna efter introt "The carousel waltz" (från Richard Rodgers/Oscar Hammerstein II:s musikal "Carousel", 1945) som inleder albumets första låt "Tunnel of love".
   Precis när inspelningarna till "Making movies" hade inletts sommaren 1980 lämnade Mark Knopflers bror David gruppen som bokstavligen förvandlar Dire Straits till en trio på skivan med ovannämnda pianist som gästmusiker. Davids beslut att lämna gruppen för en lågprofilerad solokarriär gjorde att vi lyssnare gick miste om Davids låt "What's the matter, baby", som fanns med på liverepertoaren hösten 1979, som planerades ingå på albumet.
   En annan låt som premiärspelades på turnén 1979, den konventionella rocklåten "Solid rock", kom dock med på albumet. "Making movies" är i sin helhet en mix mellan det jordnära anspråkslösa rockbandet och det lite mer pretentiösa materialet i låtar som gärna går upp och ned i tempot och sträcker ut sig i både sex och åtta minuter.
   Skivomslaget är som redan sagts en besvikelse och jag kan inte förstå att den ansvarige, Neil Terk, vill stoltsera med sitt namn officiellt. Denne Terk var fram till 1980 mest "känd" för sin design på blues-, soul-, funk-, r&b- och jazzskivor och jag kan bara hitta en enda ljuspunkt i hans historia, Robert Gordons/Link Wrays "Fresh fish special" (1978).

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2018 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.