Blogginlägg från 2009-08-10

Lika bra som på skiva

Ett populärt favoritband från England. Som fram till 1979 utvecklats från ett personligt band med två sångare till kommersiellt framgångsrikt. Jag upptäckte bandet 1974, med ”Crime of the century”, och 1979 stod de på topp med ”Breakfast in America”.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 1979.

KONSERT
SUPERTRAMP
Isstadion, Stockholm 26 oktober 1979

Så var det åter dags att rulla ut de tjocka gummimattorna som täcker Isstadions isparkett för en monumental konsert med Supertramp. Och ta in närmare tiotusen hängivna fans för att göra bilden fullständig.
   För Supertramps alla svenska fans, som hört och uppskattat deras skivor, måste fredagskvällens konsert vara något av det mest lyckade. Deras sound på scen skiljde sig inte nämnvärt från deras skivor. Den visuella utstrålningen bara förstärkte intrycket.
   Gruppen huvudfigurer var de båda klaviaturspelarna Rick Davies och Roger Hodgson men det var saxofonisten John Helliwell som skötte allt snack. Trots att Hodgson även spelade gitarr var det ett genomgående pianobaserat sound gruppen visade upp. Låtarna, arrangemangen och därmed också hela konserten blev därför tämligen likriktad.
   Ändå var det förbryllande att de lyckats återskapa sitt genuina sound i en lokal av Isstadions storlek. En sak som ABBA misslyckades med för mindre än en vecka sedan.
   Supertramp hade mycket material att välja på så de två timmarna blev en lång uppvisning i konsten att utnyttja sin styrka att skriva åtskilliga hits som i allas öron måste bedömas som njutbara. Melodier som inte bara hetsade upp de vilda fansen.
   De var väldigt beräknande eller logiska, för att citera en av deras allra mest populära låt. Men Supertramp är ett turnétrött gäng som nu överväger att i fortsättningen inrikta sig på enbart skivor. Solokarriärer är dessutom med i planeringen. Då är det synd om deras fans men den nutida rockmusiken går säkert inte under av det avhoppet.


Aftonbladet 27/10 1979.


Expressen 27/10 1979.


Svd 27/10 1979.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.