Blogginlägg från 2017-11-03
Oktober 2017 på Håkans Pop
Foto: Olle UnengeFotoutställning två gånger på samma månad.
VILKEN GALEN MÅNAD ÅRETS OKTOBER BLEV TILL SLUT. I alla fall för mig. Fotoutställning brukar väldigt sällan finnas på min agenda men, kors i taket, fann jag mig själv plötsligt på två utställningar på mindre än två veckor, båda med internationell stjärnglans. Pattie Boyds utställning i Uppsala, där fotografier på George Harrison och Eric Clapton spelade huvudrollen, hade vi under lång tid planerat för. Rockfotografen Mick Rocks plötsliga uppdykande i Örebro, ackompanjerad av många klassiska rockbilder, kom med kortare varsel. Båda utställningarna var klart intressanta.
Konsertupplevelserna under oktober var för min del få och det var först under en av månadens sista kvällar som livemusik blev verklighet med det musikaliskt trygga och mänskliga folkmusikbandet Tullamore Brothers på scen.
Håkans Pop-kategorin med bästa maxisinglar bjöd under månaden på placeringarna 30 till 26 och en sedvanligt underhållande blandning. Från ett ovanligt poppigt Dr Feelgood och klatschigt The Bluebells via pubrockmästaren Mickey Jupp till mer irländsk folkmusik med The Pogues/The Dubliners och en 80-talspärla med Nick Lowe.
På en av månadens första dagar chockades vi alla stort av Tom Pettys plötsliga död. På bara några dramatiska minuter gick nyheten om hans hjärtstopp över till ett ofrånkomligt dödsbesked. Ett besked som tog mig hårt och under några timmar skrev jag samma kväll min Minns-artikel om en av rockmusikens ikoner.
Det spontana valet av album från vinylskivhyllorna blev samma vecka som Petty avled 80-talsalbumet "Southern accents" som inte riktigt nådde upp i min förväntade kvalitetsnivå. Övriga vinylskivor jag valde ut under månaden var med artisterna/grupperna Airwaves, Dave Mason och The Beach Boys.
På Håkans Pops onsdagar växlar jag mellan gamla återpublicerade konsertrecensioner och cover/tributeskivor. Under senaste månaden skrev jag om tributeskivan "Dead man's town", "Born in the USA"-hyllningen till Bruce Springsteen, och Neil Youngs primitivt inspelade coverskiva "A letter home".
Just nu skrapar jag djupt ner i arkivet med gamla konsertrecensioner och senaste månaden återvände jag till konserter med den tillfälliga återföreningen av Lolita Pop (1997) och en av alla Mikael Rickfors-konserter (1981) jag upplevde på 80-talet.
Efter ännu ett London-besök i slutet av september kunde jag några dagar senare berätta om upplevelsen när jag reste till Henley-on-Thames och gick i George Harrisons fotspår.
MÅNADEN OKTOBER ÄR NOG NUMERA DEN mest intensiva skivperioden på året. Förmodligen med sikte på julafton var det därför många intressanta namn som släppte skivor förra månaden. Som fick mig att intensivt lyssna på många olika tongångar. På många bra skivor, få besvikelser, som här nedan kräver lite längre utsvävningar i ord än vad som brukar vara vanligt.
Bara en vecka innan Tom Pettys tragiska död släppte The Byrds-ikonen Chris Hillman sitt soloalbum "Bidin' my time" som just Petty hade producerat. Hillman hade sina musikaliska rötter i bluegrass innan han hamnade i Byrds. Efter imponerande "mellanspel" i Flying Burrito Brothers, Manassas, Souther-Hillman-Furay Band, återföreningar med Roger McGuinn och Gene Clark och Desert Rose Band är Chris som soloartist huvudsakligen tillbaka i de akustiska arrangemangen på nya skivan.
Här finns några fina Byrds-relaterade spår, bland annat en exklusiv Hillman/McGuinn-skriven låt, där Rickenbacker-gitarren dekorerar fint. Allt är så välgjort och genuint producerat att Hillmans comeback i hetluften känns helt naturlig.
Som gammal Beatles-fantast har jag fortfarande kvar intresset att följa de överlevande medlemmarnas skivproduktion. I Ringo Starrs fall har det varit långt mellan höjdpunkterna och nya "Give more love" förändrar inte den åsikten. Visserligen gästar Paul McCartney på några spår, viktig detalj i marknadsföringen, men det låter alldeles för mycket hårdrock om alldeles för många låtar.
På den udda countryinfluerade låten "So wrong for so long", producerad av Dave Stewart, hittar jag charmen som i övrigt saknas på skivan. Att Ringo sedan samarbetar med helt ointressanta namn som Steve Lukather, Richard Marx och Glen Ballard tolkar jag som att det är affärsmän och inte musikfolk som pekat ut Ringos musikaliska kursriktning.
Amerikanen JD McPherson har gjort många lovande skivor ofta i rockabillysoundets närhet. På nya "Undivided heart & soul" gör han små utflykter till både blues, 50-talsrock och ballader där både röst och produktion är kompromisslös. Men framförallt drar jag på några låtar paralleller med engelska namn som Graham Parker och Elvis Costello innan titellåten, med klara popreferenser, kommer och doftar Squeeze eller något som Will Birch har skrivit. Chockartat och imponerande.
Dhani Harrison vill på inget vis ta sig fram i skuggan av sin far, hans första projekt thenewno2 gick den anonyma vägen förbi alla öron. Dock har han på nya albumet, med komplicerade titeln "In///Parallel", tagit över pappa Georges fascination för österländska övertoner mixad med lager av psykedelia men har i samma andetag också tappat sinnet för starka melodier.
De så kallade låtarna, med rekordlånga intron, blir flytande ljudkaskader där hälften av albumets tio låtar har en speltid över sex minuter. En sinnesutvidgande upplevelse som har mer gemensamt med engelsk proggmusik än George Harrison-pop. Bästa låten "All about waiting" är både lite snabbare och lite poppigare.
Anna Stadlings nya "Efter stormen", som är producerad och huvudsakligen skriven av Andreas Mattsson, har många seriösa undertoner. Skivan är resultatet av cancer i familjen och Mattsson har fångat den allvarliga känslan, främst i de starka texterna där vemodet i arrangemang, sound och Annas röst kryper under huden på lyssnaren. Efter åtta mer eller mindre hypnotiska låtar följer finallåten "Det får aldrig ta slut" som framförs så oerhört känslofullt avskalat att tiden står still.
Liam Gallagher var "bara" sångare i Oasis men har utvecklat sina andra talanger nämnvärt efter gruppens uppbrott 2009. Först gruppprojektet Beady Eye, på två album, som överraskade med tuff popmusik. Nu är han bokstavligen soloartist och den positiva trenden fortsätter. "As you were" är som en mix av tidiga Oasis-riff och Beady Eyes poppiga-sound plus några Lennon-kryddade influenser.
Liam sjunger faktiskt bättre än någonsin (lyssna bara på "When I'm in need") och med blandade elektriska/akustiska arrangemang blir helheten på albumet väldigt underhållande, en komplimang som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle ge till den här bråkiga sångaren.
På "Carry fire" gör Robert Plant musik som är en mix jag gärna vill kalla psykedelisk folkmusik med world music-tendenser. Fortfarande vid 69 års ålder har Plant en grym röst som ibland gränsar till den klassiska Led Zeppelin-stämman när han gör blues som inte är traditionell och sedan pendlar till orientaliskt sound.
Alla låtar på albumet är skrivna av Plant tillsammans med sitt unga (eller i alla fall yngre) kompband Sensational Shape Shifters. Som helhet är skivan kanske en aning splittrad eller ojämn men Plants röst håller samman allt. Bästa låt är "Bones Of Saints" men den ganska stökiga Chrissie Hynde-duettversionen av 50-tals-låten "Bluebirds over the mountain", en gång singel med Beach Boys, är också intressant.
Efter den nästan popflörtande förra skivan vänder The Maharajas på nya "You can't beat youth" tillbaka till huvudsakligen stenhård garagerock utan tanke på kommersiella tongångar. I mina öron en något mer tålamodskrävande skiva men där variationen är föredömligt tydlig. Arrangemangen pendlar mellan Ventures-influerad instrumentalrock och faktiskt svensk 60-tals-pop. "Walk with me" låter misstänkt lik tidiga Tages och den snälla stämsången på "Too late to repent" är ju rena Mascots-lånet.
Men det är alltså hård kompromisslös garagerock som dominerar albumet. "How many times" gränsar till Strollers (sångaren Mathias Liljas andra grupprojekt) i både energi, tempo och superkorta (1:45) låtlängd. Och orgeln, en typisk Strollers-detalj, ger låtar som "Dark places" och "Don't do it" tydlig profil. Men det år två energistinna låtar efter varandra, "Everything o'clock" och "Action denied", som konkurrerar om bästa låt-priset.
Bonefish är ett för mig tidigare okänt band som på sitt andra album "Atoms" gör oväntat personlig rockmusik vars arrangemang och låtstruktur har ett eget sound. Bandets sångare och huvudsaklige låtskrivare Bie Karlsson var på 80-talet medlem i Docenterna men det här är något helt annat. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med men på några låtar tycker jag att Bie och bandet påminner om senare års Waterboys eller Mike Scott.
Det är inte varje dag jag springer på klockrent skrivna och framförda låtar som jag omöjligt kan släppa kontakten med. Sista låten på Bonefish-albumet, "Crappy eyes", är en sådan vidunderlig låt som både har drivet i arrangemanget, en stark melodi, föredömlig sång och underbart framförande som lockar till upprepade lyssningar. Att sedan hela albumet är inspelat i walesiska Rockfields legendariska studio, med Max Lorentz som producent, ökar naturligtvis på nyfikenheten fast skivan musikaliskt inte har så mycket gemensamt med 70-talets pubrock. Fast skivomslaget kunde ha varit lite gladare.
Det är nästan tre år sedan som skånska gruppen Wildie gav ut sitt förra album, "Lost & gone", som trots sin försiktiga prägel bjöd på djupt musikaliskt förankrad popmusik. Med några stänk av vemod satte skivan outplånliga spår i mitt huvud och hjärta. Sångaren och låtskrivaren Anders Thorén meddelade i ett mejl att soundet på nya skivan är nytt och inte så americana-influerat som tidigare men jag tycker mig höra samma kvalificerade låtskrivande, lite mer pianodominerade arrangemang och stark personlig sång. Mycket av materialet på nya skivan har samma tilltalande prägel och det ibland lätt Roy Bittan-influerade pianot ger hela soundet en trygg och hypnotisk kraft.
Apropå låtar med oförglömlig dragningskraft gjorde jag 1998 en samlande lista på låtar jag spontant föll för under året. Låtar från kanske svaga album som oväntat stod ut, anspråkslösa singel-b-sidor som plötsligt växte och material från andra ställen. Bra låtar, helt enkelt, som riskerade att dränkas i den stora skivfloden. Noterade låten noga för att den inte skulle försvinna i det alltmer tynande minnet. Jag har lagt upp den listan på låtarna från 1998 här och där upptäckte Erik Löfmarck sin låt "Visa till fiol", från sitt album "Gengångare" med tonsatta Dan Andersson-dikter.
Han hörde av sig och berättade att han nu spelat in ännu ett album med tonsättningar av Dan Anderssons dikter, "Sånger från Rolösa gård". När jag lyssnar på de huvudsakligen högstämda visorna kan jag inte på samma sätt fastna för någon låt men det är lite spännande när arrangemanget på albumets sista låt, "Tiggar-Stinas middagssång", med storebror Calles fina elgitarr blir en fin final på albumet.
/ HÃ¥kan
I min skivhylla: Dr Feelgood
DR FEELGOOD: A case of the shakes (United Artists 7C 062-82986)
Release: September 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Feelgood-albumet "Private practice" (1978) och The Droogs "Kingdom day" (1987).
JAG HAR LÄNGE LEVT I TRON ATT NÄR JAG FÖR tio år sedan rangordnade mina favoritalbum från 80-talet fanns Dr Feelgoods Nick Lowe-producerade album "A case of the shakes" representerad. Men av någon anledning, förmodligen tuff konkurrens, valde jag bort albumet. Då finns det ännu större skäl att nu göra en närmare bedömning av Feelgoods sista stora album. Efter den här skivan var United Artists-kontraktet över och bandets skivutgivning, fortfarande med Lee Brilleaux i spetsen, blev åren efter mer sporadisk. Bandet började hoppa runt på mindre skivbolag med kortsiktiga planer.
Det finns många som anser att Feelgoods överlägset bästa tid var åren 1975-1977, med Wilko Johnson som tongivande gitarrist, men jag personligen började lyssna mer på bandets skivor mot slutet av 70-talet. OK, visst är gruppens första album "Down by the jetty" och "Malpractice" klassiker och låtar som "Back in the night", "Roxette" och "She does it right" (samtliga skrivna av Johnson) var ju ett oerhört starkt r&b-influerat originalmaterial.
När Wilko Johnson, bandets spektakuläre gitarrist, store låtleverantör och stöttepelare, lämnade Dr Feelgood i mars 1977 trodde jag och många andra att bandets storhetstid var förbi men ack vad pessimistiska vi var. In kom Gypie Mayo, född John Cawthra, och tog över gitarristpositionen och började genast skriva låtar till det kommande albumet "Be seeing you" (1977) där han förutom singeln "She's a wind-up" låg bakom ytterligare tre låtar. Och med hjälp av producenten Nick Lowe inleddes gruppens utveckling mot ett lite poppigare och mer melodistarkt håll utan att avstå från sin r&b-mustiga rockmusik. Något som också stämmer in på dagens huvudämne "A case of the shakes" som återigen är producerat av Nick Lowe.
Gypie Mayo spelade på nästa Feelgood-album, "Private practice" (1978), en allt viktigare roll som både gitarrist och låtskrivare. Av skivans tio låtar låg Mayo bakom sex låtar. Och bandets utveckling mot mer hitmässigt material började ge frukt när "Milk and alcohol", skriven av Nick Lowe/Gypie Mayo, blev bandets definitiva kommersiella genombrott.
70-tal blev så småningom 80-tal och på "A case of the shakes" dominerar Mayos låtar (6/10) vid sidan av covermaterialet. Förutom det vinnande receptet med Nick Lowe tillbaka i producentstolen är jag övertygad om att Gypie Mayos roll som låtskrivare och gitarrist ligger bakom det ständigt allt starkare musikaliska soundet. Trots att gitarrsolona ofta är korta och koncentrerade och låtarna har en hälsosam kort spellängd runt tre minuter. Paradoxalt nog blev "A case of the shakes" Mayos sista Feelgood-album.
Albumet, med sitt klassiskt stilsäkra Barney Bubbles-omslag, har underrubriken "Perfect for parties" och Nick Lowe har fångat det intensiva liveljudet perfekt. Hans erfarenhet med produktioner åt tidiga Graham Parker, Richard Hell och The Damned har påverkat energin på många låtar här. Lowe-låten "Best in the world" ligger inte långt efter "New rose" i komprimerat tempo.
PÅ TOLV LÅTAR BJUDS LYSSNAREN PÅ MER ÄN den rimligen förtjänar. Variationen är kanske inte så utbredd men energin är genomgående obegränsad. Och det finns all anledning att påminna om att kompsektionen John Sparks (hade skippat B i sitt namn), bas, och The Big Figure, trummor, också hade en viktig roll i Dr Feelgoods maskineri.
Efter en tämligen tempoladdad och elektrisk förstasida överraskar bandet på sista låten, Otis Rushs "Violent love", och blir ovanligt avslappnade och tillbakalutade. Akustisk och lågmäld påminner låten soundmässigt om det som skulle bli Nick Lowes kännetecken som soloartist på 90-talet med mogna singer/songwriter-låtar.
"A case of the shakes" innehåller inte så många covers men gruppen inleder andrasidan med två Dennis Linde-låtar, ett överraskande val. Med Lee Brilleauxs viskande basröst är "No mo do yakamo" ett suggestivt försök att följa upp singelsuccén med "Milk and alcohol" medan "Love hound" doftar Motown i sitt trummor/bas-intro. Båda Linde-låtarna är oinspelade innan Feelgood tog hand om dom.
Sedan ökar tempot på skivsidan. "Coming to you" är till det yttre en enkel men ändå genial låt. "Who's winning" har samma intensitet och Mayo spetsar till det med ett gitarrsolo och den akustiska gitarren bakom påminner om Rockpile. Sedan når skivan sin höjdpunkt med underbart energiska "Drives me wild" för att sedan avslutas med titellåten som till stor del är en Bo Diddley-parafras.
Förutom Lowe och Mayo är det några andra låtskrivare på skivan som bör omnämnas, Larry Wallis och Bat Fasterly. Bakom den sistnämnda pseudonymen döljer sig keyboardskillen Bob Andrews från Brinsley Schwarz och The Rumour.
"A case of the shakes" är Rockpile-albumet som den gruppen aldrig förmådde göra.
/ HÃ¥kan
| << | November 2017 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
| 27 | 28 | 29 | 30 | |||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: