Blogginlägg från 2012-11-07

Shurmans överraskande dimensioner

Foto: Magnus Sundell"Wild horses"-finalen med både Bob Woodruff (till vänster) och Shurmans Aaron Beavers och Mike Therieau på scen.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/11 2012.

SHURMAN
BOB WOODRUFF
Scandic Grand Hotel, Örebro 5 november 2012
Konsertlängd: 20:10-21:12 och 21:40-22:52 (134 min)
Min plats: ca 10 m rakt från scenen.

Det här var måndagskvällen som överraskade. Det här var konserten som vände upp och ned på alla begrepp och mina förväntningar. Jag gick till Scandic Grand i regnet och trodde att New York-killen Bob Woodruff skulle spela konsertens huvudroll och att det mindre kända Austin-bandet Shurman i stort sett skulle få agera kompband och att deras låtar mer eller mindre skulle bli utfyllnad. Ännu en gång kan jag konstatera att jag inte kunde haft mer fel.
   Den sammanlagt drygt tvÃ¥ timmar lÃ¥nga konserten hade inget konventionellt format med förband och huvudartist. 3/4-delar av Shurman kompade inledningsvis Woodruff för att sedan med sin egen sÃ¥ngare Aaron Beavers göra ett helt felfritt gig. Och den proceduren upprepades i tvÃ¥ avdelningar.
   Bob Woodruffs härligt snabba Rickenbacker-poppiga "The lost Kerosene tapes, 1999"-album, som släpptes tidigare i Ã¥r, skulle pÃ¥ förhand betyda kvällens succé i min värld men blev nästan en parentes under hans bÃ¥da set. Nyskrivna ännu oinspelade lÃ¥tar och äldre material fick nämligen ännu större utrymme medan tempot var övervägande lÃ¥gt.
   I keps, solglasögon, en akustisk gitarr, raspig röst och stundtals brusten stämma blev det alltsÃ¥ ett icke förväntat dämpat Woodruff-gig där jag ibland efterlyste lite mer elektrisk attack i repertoaren. Men mest av allt saknade jag en 12-strängad gitarr fast jag blev mycket kompenserad av Shurmans coole gitarrist Harvey Husbands. Som inte tog plats men levererade nÃ¥gra smakfulla solon men spelade ocksÃ¥ en otroligt tajt gitarr. Allra bäst i stenhÃ¥rt svängiga "Peggy Blue".
   Woodruff har numera skippat sin stora cowboyhatt men musikaliskt förekom det en del countryinspirerade lÃ¥tar frÃ¥n hans tidigare album frÃ¥n 90-talet. Inledde med "Out of the blue" och gjorde även "That was then" frÃ¥n "Desire road" (1997). Och gjorde sedan bÃ¥de "Bayou girl" och pärlan "The year we tried to kill the pain" frÃ¥n "Dreams and Saturday nights" (1994).
   Med tanke pÃ¥ korta förberedelser, för drygt tvÃ¥ veckor sedan hade de aldrig spelat tillsammans, fungerade dock samarbetet mellan Shurman och Woodruff mirakulöst bra. De fyra killarna i Shurman kunde dock inte klaga pÃ¥ nÃ¥gra förutsättningar när sÃ¥ngaren Beavers helt sonika kom in och ersatte Woodruff vid mikrofonen. Tillsammans gjorde de ett helt igenom lysande intryck pÃ¥ konserten när de bjöd pÃ¥ en musikaliskt blandad kompott av allt frÃ¥n lÃ¥gmälda Gram Parsons-influerade sÃ¥nger via hederlig countryrock till hÃ¥rda elektriska attacker i den klassiska Stones/Faces-genren. Rutinen och engagemanget gick hand i hand mot en bÃ¥de publikmässig och musikalisk succé.
   Deras senaste skiva har inte satt nÃ¥gra djupare spÃ¥r i mitt medvetande men live växte lÃ¥tar, arrangemang och passion till tämligen overkliga och överraskande dimensioner. Och plötsligt framstod "Inspiration" (som Beavers tillägnade sin tvåårige son), "Novocaine heart", emotionella "Eye for an eye" och "Back to Texas" som en mycket stark repertoar.
   Tillsammans med nÃ¥gra äldre lÃ¥tar som "3 chords", "Country just ain't country", "Red eyes" och garagerockexplosionen "I got U babe" plus en mycket fin cover av "Tracks of my tears" blev Shurmans dryga timme pÃ¥ scen en oförglömlig upplevelse. Där gitarristen, den totalt avslappnade och tuggummituggande Harvey Husbands, och basisten med den Steve Marriott-liknande rösten, Mike Therieau, briljerade vid sidan av frontmannen Beavers naturliga fokus.
   När sedan konsertkvällen kunde avslutas med alla medverkande pÃ¥ scenen i en mycket bÃ¥de finstämd och välrepeterad version av Stones "Wild horses", där Beavers, Woodruff och Therieau bytte plats vid mikrofonen, blev det en självklar och lysande final.

/ HÃ¥kan

Pop med stort P

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1987

WEDDING PRESENT/HIP HORACE
Rockmagasinet, Örebro 4 november 1987

Onsdagskvällen på Rockmagasinet i Örebro gick i den engelska popmusikens tecken. Kvällen inleddes med Örebros egna "engelsmän", Hip Horace, som följdes av Wedding Present som vad jag förstår står inför sitt stora nationella genombrott i sitt hemland-
   Det var pop med stort P hela kvällen men även den simpla musiktermen hade sin variation. Hip Horace gjorde sin melodistarka pop i halvfart med fina gitarrer och välskrivna lÃ¥tar. Wedding Present var däremot en nÃ¥got mer högljudd upplevelse i ett betydligt snabbare tempo.
   Men Hip Horace och Wedding Present hade mycket mer gemensamt än vad som brukar vara vanligt när det gäller förband/huvudband. Som gjorde konsertkvällen osedvanligt lyckad.
   Wedding Present frÃ¥n Leeds spelade extraordinära poplÃ¥tar. Det är sÃ¥ngaren David Gedge som skriver dessa melodiska smÃ¥ mästerverk. De finns väldokumenterade pÃ¥ skiva där deras skrammelpop nÃ¥tt stora framgÃ¥ngar i England.
   Live framstod Wedding Present förvÃ¥nansvärt mer nyanserade med underbar sÃ¥ng av Gedge och framförallt är han en underbar lÃ¥tskrivare vars texter i England jämförs med respektabla namn som Elvis Costello, Billy Bragg, Morrissey och Ray Davies.
   Ljudet under Wedding Presents konsert var utmärkt men ändÃ¥ vill jag ifrÃ¥gasätta gruppens musikaliska sound. Gedge har en stor förmÃ¥ga att skriva melodier men lÃ¥tarna blev pÃ¥ scen i all sin hetsiga framtoning i längden monotona. Och samtidigt försökte bandet sätta nÃ¥got av hastighetsrekord i var och varannan lÃ¥t.
   DÃ¥ var Hip Horace en lugnare upplevelse. För dagen uppeppade av ett positivt svar frÃ¥n ett engelskt skivbolag men även nÃ¥got spända av stundens allvar som förband till en avsina egna stora favoriter.
   Hip Horace är liksom Wedding Present en lÃ¥tstark grupp och lyckades framhäva styrkan i melodierna fast arrangemangen knappt hade styrfart och volymen var i blygsammaste laget.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.