Blogginlägg

Shurmans överraskande dimensioner

Postad: 2012-11-07 09:44
Kategori: Live-recensioner

Foto: Magnus Sundell"Wild horses"-finalen med både Bob Woodruff (till vänster) och Shurmans Aaron Beavers och Mike Therieau på scen.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/11 2012.

SHURMAN
BOB WOODRUFF
Scandic Grand Hotel, Örebro 5 november 2012
Konsertlängd: 20:10-21:12 och 21:40-22:52 (134 min)
Min plats: ca 10 m rakt från scenen.


Det här var måndagskvällen som överraskade. Det här var konserten som vände upp och ned på alla begrepp och mina förväntningar. Jag gick till Scandic Grand i regnet och trodde att New York-killen Bob Woodruff skulle spela konsertens huvudroll och att det mindre kända Austin-bandet Shurman i stort sett skulle få agera kompband och att deras låtar mer eller mindre skulle bli utfyllnad. Ännu en gång kan jag konstatera att jag inte kunde haft mer fel.
   Den sammanlagt drygt två timmar långa konserten hade inget konventionellt format med förband och huvudartist. 3/4-delar av Shurman kompade inledningsvis Woodruff för att sedan med sin egen sångare Aaron Beavers göra ett helt felfritt gig. Och den proceduren upprepades i två avdelningar.
   Bob Woodruffs härligt snabba Rickenbacker-poppiga "The lost Kerosene tapes, 1999"-album, som släpptes tidigare i år, skulle på förhand betyda kvällens succé i min värld men blev nästan en parentes under hans båda set. Nyskrivna ännu oinspelade låtar och äldre material fick nämligen ännu större utrymme medan tempot var övervägande lågt.
   I keps, solglasögon, en akustisk gitarr, raspig röst och stundtals brusten stämma blev det alltså ett icke förväntat dämpat Woodruff-gig där jag ibland efterlyste lite mer elektrisk attack i repertoaren. Men mest av allt saknade jag en 12-strängad gitarr fast jag blev mycket kompenserad av Shurmans coole gitarrist Harvey Husbands. Som inte tog plats men levererade några smakfulla solon men spelade också en otroligt tajt gitarr. Allra bäst i stenhårt svängiga "Peggy Blue".
   Woodruff har numera skippat sin stora cowboyhatt men musikaliskt förekom det en del countryinspirerade låtar från hans tidigare album från 90-talet. Inledde med "Out of the blue" och gjorde även "That was then" från "Desire road" (1997). Och gjorde sedan både "Bayou girl" och pärlan "The year we tried to kill the pain" från "Dreams and Saturday nights" (1994).
   Med tanke på korta förberedelser, för drygt två veckor sedan hade de aldrig spelat tillsammans, fungerade dock samarbetet mellan Shurman och Woodruff mirakulöst bra. De fyra killarna i Shurman kunde dock inte klaga på några förutsättningar när sångaren Beavers helt sonika kom in och ersatte Woodruff vid mikrofonen. Tillsammans gjorde de ett helt igenom lysande intryck på konserten när de bjöd på en musikaliskt blandad kompott av allt från lågmälda Gram Parsons-influerade sånger via hederlig countryrock till hårda elektriska attacker i den klassiska Stones/Faces-genren. Rutinen och engagemanget gick hand i hand mot en både publikmässig och musikalisk succé.
   Deras senaste skiva har inte satt några djupare spår i mitt medvetande men live växte låtar, arrangemang och passion till tämligen overkliga och överraskande dimensioner. Och plötsligt framstod "Inspiration" (som Beavers tillägnade sin tvåårige son), "Novocaine heart", emotionella "Eye for an eye" och "Back to Texas" som en mycket stark repertoar.
   Tillsammans med några äldre låtar som "3 chords", "Country just ain't country", "Red eyes" och garagerockexplosionen "I got U babe" plus en mycket fin cover av "Tracks of my tears" blev Shurmans dryga timme på scen en oförglömlig upplevelse. Där gitarristen, den totalt avslappnade och tuggummituggande Harvey Husbands, och basisten med den Steve Marriott-liknande rösten, Mike Therieau, briljerade vid sidan av frontmannen Beavers naturliga fokus.
   När sedan konsertkvällen kunde avslutas med alla medverkande på scenen i en mycket både finstämd och välrepeterad version av Stones "Wild horses", där Beavers, Woodruff och Therieau bytte plats vid mikrofonen, blev det en självklar och lysande final.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.