Blogginlägg

Shurmans överraskande dimensioner

Postad: 2012-11-07 09:44
Kategori: Live-recensioner

Foto: Magnus Sundell"Wild horses"-finalen med både Bob Woodruff (till vänster) och Shurmans Aaron Beavers och Mike Therieau på scen.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/11 2012.

SHURMAN
BOB WOODRUFF
Scandic Grand Hotel, Örebro 5 november 2012
Konsertlängd: 20:10-21:12 och 21:40-22:52 (134 min)
Min plats: ca 10 m rakt från scenen.


Det här var måndagskvällen som överraskade. Det här var konserten som vände upp och ned på alla begrepp och mina förväntningar. Jag gick till Scandic Grand i regnet och trodde att New York-killen Bob Woodruff skulle spela konsertens huvudroll och att det mindre kända Austin-bandet Shurman i stort sett skulle få agera kompband och att deras låtar mer eller mindre skulle bli utfyllnad. Ännu en gång kan jag konstatera att jag inte kunde haft mer fel.
   Den sammanlagt drygt två timmar långa konserten hade inget konventionellt format med förband och huvudartist. 3/4-delar av Shurman kompade inledningsvis Woodruff för att sedan med sin egen sångare Aaron Beavers göra ett helt felfritt gig. Och den proceduren upprepades i två avdelningar.
   Bob Woodruffs härligt snabba Rickenbacker-poppiga "The lost Kerosene tapes, 1999"-album, som släpptes tidigare i år, skulle på förhand betyda kvällens succé i min värld men blev nästan en parentes under hans båda set. Nyskrivna ännu oinspelade låtar och äldre material fick nämligen ännu större utrymme medan tempot var övervägande lågt.
   I keps, solglasögon, en akustisk gitarr, raspig röst och stundtals brusten stämma blev det alltså ett icke förväntat dämpat Woodruff-gig där jag ibland efterlyste lite mer elektrisk attack i repertoaren. Men mest av allt saknade jag en 12-strängad gitarr fast jag blev mycket kompenserad av Shurmans coole gitarrist Harvey Husbands. Som inte tog plats men levererade några smakfulla solon men spelade också en otroligt tajt gitarr. Allra bäst i stenhårt svängiga "Peggy Blue".
   Woodruff har numera skippat sin stora cowboyhatt men musikaliskt förekom det en del countryinspirerade låtar från hans tidigare album från 90-talet. Inledde med "Out of the blue" och gjorde även "That was then" från "Desire road" (1997). Och gjorde sedan både "Bayou girl" och pärlan "The year we tried to kill the pain" från "Dreams and Saturday nights" (1994).
   Med tanke på korta förberedelser, för drygt två veckor sedan hade de aldrig spelat tillsammans, fungerade dock samarbetet mellan Shurman och Woodruff mirakulöst bra. De fyra killarna i Shurman kunde dock inte klaga på några förutsättningar när sångaren Beavers helt sonika kom in och ersatte Woodruff vid mikrofonen. Tillsammans gjorde de ett helt igenom lysande intryck på konserten när de bjöd på en musikaliskt blandad kompott av allt från lågmälda Gram Parsons-influerade sånger via hederlig countryrock till hårda elektriska attacker i den klassiska Stones/Faces-genren. Rutinen och engagemanget gick hand i hand mot en både publikmässig och musikalisk succé.
   Deras senaste skiva har inte satt några djupare spår i mitt medvetande men live växte låtar, arrangemang och passion till tämligen overkliga och överraskande dimensioner. Och plötsligt framstod "Inspiration" (som Beavers tillägnade sin tvåårige son), "Novocaine heart", emotionella "Eye for an eye" och "Back to Texas" som en mycket stark repertoar.
   Tillsammans med några äldre låtar som "3 chords", "Country just ain't country", "Red eyes" och garagerockexplosionen "I got U babe" plus en mycket fin cover av "Tracks of my tears" blev Shurmans dryga timme på scen en oförglömlig upplevelse. Där gitarristen, den totalt avslappnade och tuggummituggande Harvey Husbands, och basisten med den Steve Marriott-liknande rösten, Mike Therieau, briljerade vid sidan av frontmannen Beavers naturliga fokus.
   När sedan konsertkvällen kunde avslutas med alla medverkande på scenen i en mycket både finstämd och välrepeterad version av Stones "Wild horses", där Beavers, Woodruff och Therieau bytte plats vid mikrofonen, blev det en självklar och lysande final.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.