Blogginlägg

I min skivhylla: Fleetwood Mac (1976)

FLEETWOOD MAC: Rumours (Warner Bros, 1977)

JAG HAR INGA PROBLEM ATT BLANDA FRITT OCH ÄR helt prestigelös i mitt urval av bästa 70-talsskivor. Marginella udda skivor blandas med allmänt kända miljonskivor så länge jag personligen kan stå för mitt val till hundra procent. För en genuin rockvän, som jag väl i grund och botten ändå kallar mig, kanske den slickade och guldkantade historien om miljonärerna i Fleetwood Mac är för mycket societet och fina salonger men ”Rumours” är en fantastiskt välljudande skiva vars sound står sig lika bra idag som då, 1977.
   Apropå storsäljare så tvingades jag att kolla upp det där med tidernas största storsäljare på skiva med anledning av ett besök på en pub i London alldeles nyligen. När vi gjorde entré på The Victoria på Sussex Place (rekommenderas verkligen, Chiswick Bitter var mitt val!) pågick en Quiz bland gästerna, en allmän med få speciella musikfrågor. Men en bonusfråga, värd 60 pund, gällde vem som hade gjort det näst mest sålda albumet genom tiderna. Den unga tjejen gissade på Rolling Stones. Och jag i mitt stilla sinne trodde mer på ”Tapestry” eller Eagles ”Greatest hits” eller ”Rumours”…
   Det rätta svaret påstods vara, något överraskande, AC/DC (med ”Back in black”) och jag levde i tvivel fram till för några dagar sedan när jag kollade upp fakta och hittade topp 3 listan: 1. ”Thriller” (110 milj) 2. ”Back in black” (49 milj) 3. ”Dark side of the moon” (45 milj).
   Och ”Rumours” hamnade först på en hedrande 10:e-plats med ”blott” 40 miljoner sålda ex. Men så många skivköpare kan enligt min mening inte ha fel för skivan är en underbart stark enhet fast den är skapad av tre individuellt särpräglade men sinsemellan oliksinnade låtskrivare, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie, och en historiskt sett blytung kompsektion med trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie. Dessutom påstås ”Rumours” ha spelats in under djup drogpåverkan och med inre stridigheter som en extra krydda. Två äkta par höll på att splittras mitt under skivinspelningen.
   Man kan inte beskriva den här gruppens sanslöst kommersiella framgångar i USA från mitten av 70-talet utan att berätta om gruppens långa historia från bluesens England via Peter Greens drogrelaterade hjärnspöken och Jeremy Spencers religiösa avhopp till återkomsten på amerikansk mark med flera USA-musiker.
   Fleetwood Mac vände sig västerut tidigt på 70-talet. Från 1971 till 1975, på fyra olika album, hette gitarristen, sångaren, låtskrivaren och amerikanen Bob Welch innan duon, teamet och det äkta paret Buckingham/Nicks äntrade scenen och plötsligt förvandlade den forna engelska bluesgruppen till en högintressant kommersiell produkt med USA som bas.
   Första skivan tillsammans, ”Fleetwood Mac” (1975), är en inspirerad pånyttfödelse och på uppföljaren ”Rumours” sitter allt på plats. Låtskrivarna når alla All Time High samtidigt på en och samma skiva. Här finns Buckinghams popintellektuella låtar, Nicks drömska emotionella sånger (som vi några år senare kom att bli tämligen trötta på…) och McVies ypperliga låtskrivande med en touch av bluesrötter i botten.
   På den här tiden skrev medlemmarna sällan låtar tillsammans och det var så att man höjde på ögonen och spetsade öronen när en låt hade Buckingham/McVie/Nicks/Fleetwood/McVie som credit, den folkmusikinspirerade ”The chain”, och att den smälter in perfekt i den jämnstarka repertoaren. En stor applåd för kollektivet!
   I producentnamnet Fleetwood Mac är det nog Lindsey Buckingham som har störst påverkan. Han har lämnat ett stort bidrag till det speciella soundet och det känns märkligt att han inte också dominerar låtskrivandet på skivan. Men i mina öron är det Christine McVie som står ut med sina fyra ensamma bidrag. Hon gjorde ju på 80-talet ett starkt soloalbum som jag har uppmärksammat tidigare.
   Däremot är det Buckinghams ”Go your own way” som är skivans största hit. En oerhört energisk poplåt med både akustiska och elektriska gitarrer (inklusive ett brinnande gitarrsolo) med en underbar refräng som viktig del av soundet. Den blev dessutom dragplåster till hela det här albumet eftersom den släpptes som singel redan i december 1976 medan ”Rumour” fick sin release först i februari 1977. Det här var ju tider då singlar var viktiga så det släpptes under 1977 ytterligare tre singlar, Nicks ”Dreams” (etta i USA) och McVies båda ”Don’t stop” (duett mellan Lindsey och Christine) och ”You make loving fun” (tajta rytmer på en kanonlåt).
   Men det finns fler höjdpunkter på den här skivan. Den folkmusikinspirerade ”Never going back again”, Christine fantastisk fina pianoballad “Songbird” och den osedvanligt poppiga Stevie Nicks-låten ”I don’t want to know".
   Efter skivans oerhörda kommersiella framgångar fick gruppen uppenbart storhetsvansinne och dubbelalbumet ”Tusk” (1979) är bara sporadiskt ett bra album.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.