Blogginlägg

September 2017 på Håkans Pop

DET TOG LITE EXTRA TID ATT SAMMANFATTA september 2017 på Håkans Pop. Dels var jag större delen av månadens sista vecka på semester (kommer rapport om några dagar) i den sydvästra delen av London, där jag sedan sju år tillbaka brukar slå ned mina tillfälliga bopålar när jag besöker Englands huvudstad, och dels släpptes det under samma vecka några skivor som jag absolut ville bekanta mig med innan månaden kunde läggas till arkivet.
   September pÃ¥ HÃ¥kans Pop inleddes traditionsenligt med intensiva rapporter om Live at Heart-festivalen i Örebro. Ã…rets festival inleddes visserligen i slutet pÃ¥ augusti, 30:e för att vara exakt, men frÃ¥n 1 september skrev jag först om upplevelsen frÃ¥n torsdagskvällen 31 augusti, gav sedan tips inför fredagskvällen 1 september, sammanfattade fredagskvällen pÃ¥ lördagsförmiddagen 2 september, gav ännu en gÃ¥ng tips inför lördagskvällen och kunde pÃ¥ söndagen 3 september sammanfatta festivalens sista kväll i en artikel som dessutom inkluderade tvÃ¥ konsertrecensioner av Sam Brookes (se vänster) och Mohlavyrs framträdanden pÃ¥ kvällen.
   I en kort reflektion kunde jag ocksÃ¥ hylla festivalens stora hjältar, ljudmixarna, och kunde dessutom ett dygn senare, när röken lagt sig, under lite lugnare förhÃ¥llanden sammanfatta hela Ã¥rets Live at Heart-festival och med nÃ¥gra urval rangordna mina bästa upplevelser pÃ¥ festivalen.
   Tack vare Live at Heart-festivalen fick säsongsstarten pÃ¥ elfte Ã¥rsupplagan av HÃ¥kans Pop en nÃ¥got hackig och sporadisk inledning. De kontinuerliga kategorierna under hösten 2017 och vÃ¥ren 2018 kommer att omfatta en sedvanligt rangordnad lista, den här gÃ¥nge med mina maxisingelfavoriter, pÃ¥ mÃ¥ndagar. PÃ¥ onsdagar kommer jag växelvis att publicera gamla konsertrecensioner (som i och med den här säsongen kommer att avslutas) och presentationer av cover- och tributeskivor. PÃ¥ fredagar kommer jag skriva om egna spontana val ur vinylskivhyllan utan nÃ¥gon som helst ordning eller genomarbetad ambition.
   Första skivan i min maxisingellista, pÃ¥ plats 35, blev en Warren Zevon -12:a som jag publicerade redan i augusti. Sedan har jag under september skrivit om Dream Academy, Bruce Springfield, Kirsty Maccoll/Pogues och Wilmer X (jag är ganska nöjd med den gränslösa blandningen...) i samma ämne.
   Bland mina Ã¥terpublicerade gamla konsertrecensioner fanns Dire Straits 1979 och Thomas Di Leva 1997. Skrev även om det fina dubbeltributealbumet "Por vida" (med genomgÃ¥ende hyllningar av Alejandro Escovedo) och ett lika fint coveralbum med systrarna Shelby Lynne och Allison Moorer. Och i skivhyllan hittade jag album med Del Shannon, Karla Bonoff, Jimmy Webb och Rodney Crowell .
   Sedan kunde jag under septembers första dagar skriva om mina upplevelser av nÃ¥gra just avlidna musikpersonligheter som Steely Dan-ledaren Walter Becker, Commando M Pigg-gitarristen Peter Puders och den personliga countrystjärnan Don Williams .

JAG SAMMANFATTADE OCKSÅ SOMMARENS SKÖRD AV NYA SKIVOR med några korta recensioner i en artikel plus en lång recension av Anders F Rönnbloms helt nya "Freak show"-album. Som nu leder in mig på några album som släpptes under september och fick mig efter moget övervägande att tycka så här:
   Med anledning av Neil Young nya "Hitchhiker" kan vi pÃ¥minna oss om han har varit en mästare genom alla Ã¥r att spela in och sedan skjuta upp albumprojekt. "Hitchhiker" spelades in under en dag 1976 och släpps nu 41 Ã¥r senare. Majoriteten av lÃ¥tarna har fÃ¥tt offentligt ljus i andra sammanhang pÃ¥ andra album men det är naturligtvis imponerande att höra Neil pÃ¥ akustisk gitarr spela lÃ¥tar som "Pocahontas" och "Powderfinger" första gÃ¥ngen när de en gÃ¥ng skrevs. Förutom de aldrig släppta lÃ¥tarna "Hawaii" och "Give me strength" är det alltsÃ¥ lÃ¥tmässigt inte sÃ¥ mycket sensationellt nytt men tidens tand har inte naggat kvalitén i kanten för en enda sekund. Kanske hade variationen i arrangemangen varit lite mer tydlig om han pÃ¥ fler lÃ¥tar än en, "The old country waltz", satt sig vid pianot.
   Piano blir det desto mer pÃ¥ nästa skiva, Benny Anderssons "Piano", som är ljuvlig lyssning frÃ¥n början till slut. Med bara ett piano i arrangemangen är lÃ¥tarna, frÃ¥n musikaler, BAO och givetvis Abba, sÃ¥ avskalade in i melodiernas innersta skrymslen att det blir en ren och skär fröjd att lyssna. Första lyssningen blir nästan högtidligt vacker men jag är rädd att jag efter upprepade lyssningar kanske tröttnar pÃ¥ de begränsade arrangemangen.
   Musik kan vara gudomligt vacker (som pÃ¥ Benny Anderssons skiva) men den kan ocksÃ¥ vara suggestivt stram (som i ThÃ¥ströms fall pÃ¥ "Centralmassivet") där ordet skönhet knappast är det första jag tänker pÃ¥. Malande lÃ¥tar, lätt monotona arrangemang och en sÃ¥ngare "som mässar" (han beskriver själv sin sÃ¥ng pÃ¥ det viset i en lÃ¥t). Mörkt grÃ¥tt utan ljuspunkter och i bästa fall nÃ¥got dovt vemod i "Aldrig av med varandra". Industrirock heter det visst.
   Redan 1999 placerade jag ett Foo Fighters-album pÃ¥ Ã¥rsbästalistan, lÃ¥t vara pÃ¥ en 23:e-plats bland utländska skivor, och pÃ¥ nya "Concrete and gold" finns det ocksÃ¥ nÃ¥got lockande i deras ofta hÃ¥rda rockmusik. Kanske var det därför Paul McCartney anmälde sitt intresse för att spela (trummor!) pÃ¥ ett spÃ¥r. Och att Dave Grohl & Co sedan svarar med att göra nÃ¥gra Beatles-influerade och oväntat dämpade lÃ¥tar gör hela albumet till en omväxlande historia.
   Med hjälp av fiol, Helena Josefssons duettsÃ¥ng och nÃ¥gra countryfierade sÃ¥nger har Per Gessle givit ut sitt andra album för i Ã¥r, "En vacker dag". LÃ¥ter ofta som svunna ekon frÃ¥n förr och inlednings/titellÃ¥ten är ju just ingenting annat. Freddie Wadling gjorde samma Gessle-lÃ¥t, dÃ¥ med titeln "MÃ¥la mitt minne", magiskt för flera Ã¥r sedan och här lÃ¥ter det bara som förväntat och förutsägbart. Och just den känslan genomsyrar faktiskt hela albumet. Inte ens duetten "Det är vi tillsammans" med John Holm fÃ¥r mig att höja pÃ¥ ögonbrynen. Deras bÃ¥da raspiga stämmor krockar helt i ljudbilden, melodin är simpel, texten upprepas för mÃ¥nga gÃ¥nger och barnkören gränsar till det patetiska.
   Nej, melodimässigt är det genomgÃ¥ende alldeles för händelsefattigt för att komma frÃ¥n en popsnickare av Gessles rang. "Parentes" är en lÃ¥ttitel man kan göra sig lustig över och hela albumet tenderar att vara just det - en 29 minuter lÃ¥ng parentes.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.