Blogginlägg från 2017-10-02

Tom Petty (1950-2017)

Postad: 2017-10-02 23:13
Kategori: Minns



Bilder: Anders ErkmanTom Petty & Heartbreakers 1987.

2 OKTOBER 2017 BLEV EN SVART SVART MÅNDAG. Det var kolsvart utanför fönstren när jag vaknade i morse men den här måndagen skulle bli ännu mörkare, dystrare och sluta med den katastrofalt sorgliga nyheten att TOM PETTY är död. Ofattbart tragiskt.
   Det finns i den här stunden, en dryg timme efter nyheten om dödsfallet, knappt ord att sammanfatta all fantastisk musik Petty har bjudit på i nästan 40 år. Jag vet, Petty och hans magiska kompband Heartbreakers debuterade 1976, men lite slarvigt och oförståeligt missade jag den skivan då. Men från 1978 med "You're gonna get it!" har jag varit fast i Pettys rockkonst, fabulösa låtar och fullständigt glimrande karriär.
   Nåväl första albumen uppfattade jag nog som ganska konventionella skivor, smått influerade av Byrds, men från den makalösa "Damn the torpedoes" (1979) var Petty och inte minst bandet, med lysande musikerna Mike Campbell och Benmont Tench, på absolut toppnivå. Album som "Hard promises" (1981), "Long after dark" (1982) och "Southern accents" (1985) var underbara 80-talsalbum. Kanske sviktade det lite på "Let me up (I've had enough)" (1987) som gjorde att Petty under några år satsade sin karriär vid sidan om det bandet. Och det blev ännu bättre...
   Först det magiska samarbetet i Traveling Wilburys där Petty uppfattades som lillebror bland ikoner som Bob Dylan, Jeff Lynne, Roy Orbison och George Harrison men som ändå var en drivande medlem i det unika projektet.
   Ett samarbete som också resulterade i Pettys fina soloalbum "Full moon fever" (1989) som producerades av Lynne och innehöll än mer fantastiska solokompositioner. Wilburys lyckades sedan producera ännu ett album innan Petty återförenades med sina trogna Heartbreakers med fortfarande Lynne som producent på "Into the great wide open" (1991). När man trodde att den konstellationen var permanent överraskade Petty med att göra ännu en soloskiva, "Wildflowers" (1994). Den här gången med geniet Rick Rubin som producent och det resulterade i ännu en karriärhöjdpunkt.
   Från 1979 till mitten av 90-talet var Pettys karriär fylld av en nästan oavbruten rad av fantastiska skivor ofta placerade högt på mina årsbästalistor. Höjdpunkter som under de senaste 20 år har varit svåra att överträffa. Och då tänker jag ändå på riktigt bra album som "Echo" (1999), "The last DJ" (2002), "Mojo" (2010) och soloskivan "Highway companion" (2006) som hade toppat vilken artists karriär som helst.
   Jag hade nöjet att uppleva Tom Petty live en enda gång, 1987 på Isstadion i Stockholm (recensionen fick rubriken "Petty den store vinnaren"). Då han och bandet var den musikaliska länken på scen när de turnerade i paket med Bob Dylan och Roger McGuinn. Det kanske mest logiska turnépaketet som någonsin rest runt?
   Tom Petty avled för några timmar sedan, 2 oktober 2017, i sviterna av ett hjärtstillestånd.

/ Håkan

MAXI12" #30: DR FEELGOOD

Postad: 2017-10-02 07:57
Kategori: Maxi12"



DR FEELGOOD
Don't wait up (Extended version)
Something good
Rockin' with somebody new

(Stiff, 1986)

DEN HÄR SINGELN ÄR EN HISTORISK HÄNDELSE som är av större dimension än skivans musikaliska värde. Det är Dr Feelgoods första skiva på Stiff, ett skivbolag som startat exakt tio år tidigare med ett 400 pundslån från gruppens sångare Lee Brilleaux som viktig grundplåt. Vid den tidpunkten, i augusti 1976, var Dr Feelgood ett fast förankrat United Artists-band i ett 70-tal där bandet producerade flera klassiska album, både studio- och liveinspelade.
   När 80-talet kom svalnade intresset för Feelgood något bland skivbolagen och gruppen hoppade kortsiktigt runt på skivbolagen Liberty, Chiswick och Demon innan de landade "hemma" på Stiff. Gitarristerna i bandet, Wilko Johnson, Gypie Mayo och Johnny Guitar, hade avlöst varandra sedan 70-talet men när även den klassiska kompsektionen John B Sparks, bas, och The Big Figure, trummor, hoppade av 1982 var det bara sångaren Lee Brilleaux kvar från originalbandet.
   1983 rekryterades tre nya musiker, Gordon Russell, gitarr, Phil Mitchell, bas, och Kevin Morris, trummor, som till 2/3-delar fortfarande idag återfinns i bandet. Kvartetten var alltså fulltalig när Feelgood tre år senare blev Stiff-artister.
   Första album på det nya bolaget blev det Will Birch-producerade "Brilleaux" och planerades att släppas i oktober 1986. Nästan två månader innan, 25 augusti, kom första singelförsmaken från albumet, "Don't wait up", skriven av producenten tillsammans med Electric Bluebirds-sångaren Paul Astles, som var en mindre chock i sitt utpräglade popformat.
   Det nya läckra och eleganta soundet, där det knappt gick att identifiera Lee Brilleauxs annars så respektlöst vilda framtoning, blev än mer tydligt i den här förlängda (5:30) maxiversionen. Låten och arrangemanget var snarare soft soul än pop och rock där det tidigare så bojkottade pianot får en mindre huvudroll. Trots förändringens vindar nådde singeln aldrig någon listplacering och "experimentet" blev ett engångsförsök.
   På det följande albumet var gruppen huvudsakligen tillbaka på sin hemmaplan med sitt rockiga r&b-stuk, sedvanligt få originallåtar men desto fler John Hiatt-, Johnny Cash- och Fats Domino-covers.
   Bandet var för övrigt tillbaka i sitt liveinspirerade material redan på maxisingelns övriga spår. Gordon Russells "Something good" har ett bett i gitarren som nästan går att jämföra med en Wilko Johnsoni högform. Och coverlåten "Rockin' with somebody new", skriven av Billy Burnette och Michael Smotherman, borde ha varit en stor scenfavorit. Originalet hade Will Birch och bandet hittat hos Dorsey Burnettes son Billy på albumet "Billy Burnette" (1980).
   Stiff-relationen blev av naturliga skäl relativt kort för Dr Feelgood. Efter år av finansiella problem var skivbolagets dagar paradoxalt nog räknade när bandet fick sin hemvist där 1986. Den kommersiella dödsstöten för bolaget inträffade nog redan 1985 när Madness, efter många spektakulära hits, lämnade Stiff för Virgin.
   Stiff existerade i ursprunglig form bara ett år efter "Don't wait up". Under det sista året var skivutgivningen sporadisk med förutom Dr Feelgood namn som Mint Juleps, Tommy Chase och The Pogues And The Dubliners som förutom sistnämnda singeln (8:a(!) i England med singeln "The Irish rover") saknade kommersiella framgångar.
   Dr Feelgoods samarbete med Stiff blev inte heller någon större framgång men resulterade ändå i två album, ovannämnda "Brilleaux" och "Classic" (1987). Men "See you later alligator"-singeln, producerad av Dave Edmunds, blev en stor hit i Sverige (2:a på Topplistan 22 april 1987) och på kontinenten så albumet "Classic" släpptes i vågen av de framgångarna - men aldrig i England.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (380)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.