Blogginlägg från 2017-10-11

Tributes: Bruce Springsteen

"Dead Man's Town: Born in the U.S.A. revisited" (Lightning Road, 2014)

BLAND COVERSKIVORNA EXISTERAR DET EN alldeles egen kategori med tributeskivor där ett specifikt album står i centrum. Artisterna som bidrar gör covers på låt efter låt, i samma ordning som på originalet, och "återupplivar" därmed ett helt album. Under 90- och 00-talet blev vi översvämmade av sådana samlingar från tidningar som Uncut och Mojo, inofficiella compilations, som just plockade ihop coverlåtar (ibland specialinspelade/ibland redan utgivna på annat håll) och konstruerade hela album på nytt med olika artister och grupper.
   Minns inte på rak arm om jag har skrivit om någon sådan tributeskiva tidigare på Håkans Pop men på 30-års dagen av Bruce Springsteens "Born in the USA" valde det lilla amerikanska skivbolaget Lightning Rod att ge ut en sådan variant. Lightning Rod Records är inget stort mainstreambolag och med en ganska begränsad artiststskara där några, Jason Isbell, Joe Pug, Amanda Shires, Quaker City Nighthawks, finns med här. Av övriga artister på bolaget märks James McMurtry och Billy Joe Shaver som inte medverkar här.
   Huvudproducenterna och projektledarna Logan Rogers och Evan Schlansky, skivbolagschef respektive musikkritiker och manager, valde att göra om Springsteens klassiska album, med sitt typiska 80-talssound, till en intressant och spännande countryhyllning. De nya versionerna är ofta på sätt och vis mer inspirerade av det nakna soundet och de lågmälda arrangemangen på "Nebraska" än det ganska uppblåsta, keyboardsskinande och trumslamrande originalalbumet.
   Jag ska i sammanhanget villigt erkänna att i mina öron framstod originalversionen av titellåten "Born in the USA" som en stor hyllning av den amerikanska drömmen med den slagkraftiga refrängen som ett stort utropstecken. Men om man grottar ner sig djupare i textraderna framträder mer allvar, kamp och mörker, so0m är mer uppenbart på den här skivan än tidigare. Projektledarna hade alltså en klar ambition att skala av arrangemangen på de nya versionerna men lät artisterna med sina producenter ha full kreativ kontroll på sina tolkningar.
   Med några få undantag är många namn i artistskaran på skivan nya och okända för mig men Jason Isbells inledning med titellåten är full av förväntan och en perfekt start på skivan. Som ger första textraden "Born down in a dead man's town" en autentisk ödslig inramning där Amanda Shires fiolspel understryker textens seriösa innehåll. Shires är för övrigt Isbells hustru sedan fyra år tillbaka.
   Isbells tolkning av titellåten är kanske inte lika överraskande, påminner om soloversionen Bruce brukar ta till ibland på konserter, som några av de mindre kända namnen senare bidrar med på skivan. Quaker City Nighthawks röjer ganska likt E Street Band men är lite mer jordnära, Portland-bandet Blitzen Trapper ekar Woody Guthrie och pianot på Joe Pugs låt gör "Downbound train" till något mer personligt. Allt enligt receptet för det lågmälda.
   Low har tvärtemot originalet fyllt på "I'm on fire" med ödesmättad och ödsligt ekande energi medan Hank Williams barnbarn Holly Williams verkligen har skalat ned annars så pampiga "No surrender" till en välljudande singer/songwriter-pärla. Det annorlunda arrangemanget på "Bobby Jean" med Ryan Culwells hest bräckliga röst imponerar. Bandet med det ovanliga gruppnamnet Trampled By Turtles bidrar med ren folkmusik, fiol och mandolin, med rötter i bluegrass.
   Livefavoriten och allsångshitlåten "Glory days" är här helt avskalad och framförs av Justin Townes med bara akustisk gitarr som komp och låter nästan som en helt nykomponerad låt.
   För att inte tala om Nicole Atkins intensivt viskande version av "Dancing in the dark" med ett nervigt lågmält komp som blir en av höjdpunkterna på skivan. Pianot och de ekande trummorna skapar helt andra ödsliga känslor än originalet gjorde där popharmonierna regerade.
   Avslutningen på skivan är stark med North Mississippi Allstars, med bröderna Luther och Cody Dickinson, som med härligt driv, stor musikalitet och en underbar slidegitarr, höjer energin på "My hometown".

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.