Blogginlägg

Tributes: Bruce Springsteen

"Dead Man's Town: Born in the U.S.A. revisited" (Lightning Road, 2014)

BLAND COVERSKIVORNA EXISTERAR DET EN alldeles egen kategori med tributeskivor där ett specifikt album står i centrum. Artisterna som bidrar gör covers på låt efter låt, i samma ordning som på originalet, och "återupplivar" därmed ett helt album. Under 90- och 00-talet blev vi översvämmade av sådana samlingar från tidningar som Uncut och Mojo, inofficiella compilations, som just plockade ihop coverlåtar (ibland specialinspelade/ibland redan utgivna på annat håll) och konstruerade hela album på nytt med olika artister och grupper.
   Minns inte pÃ¥ rak arm om jag har skrivit om nÃ¥gon sÃ¥dan tributeskiva tidigare pÃ¥ HÃ¥kans Pop men pÃ¥ 30-Ã¥rs dagen av Bruce Springsteens "Born in the USA" valde det lilla amerikanska skivbolaget Lightning Rod att ge ut en sÃ¥dan variant. Lightning Rod Records är inget stort mainstreambolag och med en ganska begränsad artiststskara där nÃ¥gra, Jason Isbell, Joe Pug, Amanda Shires, Quaker City Nighthawks, finns med här. Av övriga artister pÃ¥ bolaget märks James McMurtry och Billy Joe Shaver som inte medverkar här.
   Huvudproducenterna och projektledarna Logan Rogers och Evan Schlansky, skivbolagschef respektive musikkritiker och manager, valde att göra om Springsteens klassiska album, med sitt typiska 80-talssound, till en intressant och spännande countryhyllning. De nya versionerna är ofta pÃ¥ sätt och vis mer inspirerade av det nakna soundet och de lÃ¥gmälda arrangemangen pÃ¥ "Nebraska" än det ganska uppblÃ¥sta, keyboardsskinande och trumslamrande originalalbumet.
   Jag ska i sammanhanget villigt erkänna att i mina öron framstod originalversionen av titellÃ¥ten "Born in the USA" som en stor hyllning av den amerikanska drömmen med den slagkraftiga refrängen som ett stort utropstecken. Men om man grottar ner sig djupare i textraderna framträder mer allvar, kamp och mörker, so0m är mer uppenbart pÃ¥ den här skivan än tidigare. Projektledarna hade alltsÃ¥ en klar ambition att skala av arrangemangen pÃ¥ de nya versionerna men lät artisterna med sina producenter ha full kreativ kontroll pÃ¥ sina tolkningar.
   Med nÃ¥gra fÃ¥ undantag är mÃ¥nga namn i artistskaran pÃ¥ skivan nya och okända för mig men Jason Isbells inledning med titellÃ¥ten är full av förväntan och en perfekt start pÃ¥ skivan. Som ger första textraden "Born down in a dead man's town" en autentisk ödslig inramning där Amanda Shires fiolspel understryker textens seriösa innehÃ¥ll. Shires är för övrigt Isbells hustru sedan fyra Ã¥r tillbaka.
   Isbells tolkning av titellÃ¥ten är kanske inte lika överraskande, pÃ¥minner om soloversionen Bruce brukar ta till ibland pÃ¥ konserter, som nÃ¥gra av de mindre kända namnen senare bidrar med pÃ¥ skivan. Quaker City Nighthawks röjer ganska likt E Street Band men är lite mer jordnära, Portland-bandet Blitzen Trapper ekar Woody Guthrie och pianot pÃ¥ Joe Pugs lÃ¥t gör "Downbound train" till nÃ¥got mer personligt. Allt enligt receptet för det lÃ¥gmälda.
   Low har tvärtemot originalet fyllt pÃ¥ "I'm on fire" med ödesmättad och ödsligt ekande energi medan Hank Williams barnbarn Holly Williams verkligen har skalat ned annars sÃ¥ pampiga "No surrender" till en välljudande singer/songwriter-pärla. Det annorlunda arrangemanget pÃ¥ "Bobby Jean" med Ryan Culwells hest bräckliga röst imponerar. Bandet med det ovanliga gruppnamnet Trampled By Turtles bidrar med ren folkmusik, fiol och mandolin, med rötter i bluegrass.
   Livefavoriten och allsÃ¥ngshitlÃ¥ten "Glory days" är här helt avskalad och framförs av Justin Townes med bara akustisk gitarr som komp och lÃ¥ter nästan som en helt nykomponerad lÃ¥t.
   För att inte tala om Nicole Atkins intensivt viskande version av "Dancing in the dark" med ett nervigt lÃ¥gmält komp som blir en av höjdpunkterna pÃ¥ skivan. Pianot och de ekande trummorna skapar helt andra ödsliga känslor än originalet gjorde där popharmonierna regerade.
   Avslutningen pÃ¥ skivan är stark med North Mississippi Allstars, med bröderna Luther och Cody Dickinson, som med härligt driv, stor musikalitet och en underbar slidegitarr, höjer energin pÃ¥ "My hometown".

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.