Blogginlägg

I min skivhylla: Charlie & the Pep Boys

Postad: 2016-09-23 07:51
Kategori: I min skivhylla



CHARLIE & THE PEP BOYS: Daddy's girl (A&M SP 4563)

Release:
Våren 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Nils Landgren/Johan Norbergs "Chapter 2" (1989) och Cheap Tricks "Standing on the edge" (1985).

NÄR JAG URSPRUNGLIGEN RECENSERADE DEN HÄR SKIVAN i maj 1976 var jag uppenbart påverkad av både Nils Lofgrens skiva "Cry tough" och hans exklusiva Sverigebesök i Lund bara några dagar innan. Den här amerikanska rockgruppen Charlie & the Pep Boys första och enda album var nämligen producerad av just Lofgren och han medverkar på skivan under en märklig pseudonym.
   Jag har så här i efterhand försökt analysera kopplingen mellan Lofgren, som varken förr eller senare producerat någon skiva utöver hans egna, och bandet. Precis som på skivhyllans representant för några veckor sedan, Kathi McDonald , är det återigen den gemensamme managern Art Linson som nog är förklaringen till kontakten mellan Nils och det här bandet. Men det finns faktiskt en ännu tydligare gemensam nämnare: Bandets hemvist Washington DC dit Nils, som föddes i Chicago, flyttade till som mycket liten.
   Charlie & the Pep Boys var en klockren parentes i amerikansk rockhistoria. Hade en kort karriär, splittrades faktiskt kort efter release av den här skivan, och trots en viss uppmärksamhet (namnet Lofgren drog till sig lyssnare) i samband med utgivningen hade bandet ingen framtid.
   Nu, drygt 40 år senare, tänkte jag utröna bandets eventuella kvalitéer bakom det anskrämliga skivomslaget (gubbe med en äckligt rinnande glass i handen bredvid en skyltdocka...) som har etsat sig fast i mitt minne under många år.
   Jämförelserna med Rolling Stones, som genomgående dök upp i alla recensioner, tog givetvis udden av bandets ambitioner att skapa sig ett eget sound. Det var främst sångaren Charles Woods Pearsons röst och sätt att sjunga som gjorde det omöjligt att inte dra paralleller med den berömde Stones-sångaren. I öppningslåten, titellåten, där Stones-gitarrerna ekade bekant var det än mer uppenbart var bandets soundrötter fanns. Att sedan Stones-fantasten Lofgren, hans låt "Keith don't go" fanns fortfarande kvar i minnet ett år efter hans Kathi McDonald, producerade skivan gjorde kanske inte förutsättningarna bättre.

KOPPLINGEN TILL LOFGREN VAR GANSKA TYDLIG den här våren 1976. När han gav sig ut på turné för att marknadsföra sitt album "Cry tough" fanns det två Charlie & the Pep Boys-relaterade musiker i hans kompband, trummisen Mike Zack och gitarristen Bobby Manriquez. Manriquez var nog aldrig hundraprocentig medlem i gruppen och spelar bara på en låt, öppnings/titellåten, på albumet. Han hade dessutom en koppling till ovannämnda Kathi McDonald vars turnéband han var medlem i vid den här tidpunkten där han samtidigt inledde sin karriär som under 2000-talet har resulterat i flera egna bluesinspirerade album.
   Bandets ordinarie gitarrist, Mike Stern, hade också precis inlett sin karriär som musiker och skulle strax efter Pep Boys-bandets kortvariga existens faktiskt ersätta Georg Wadenius i Blood, Sweat & Tears. Trummisen Zack spelade i gruppen Sun Country i början på 70-talet och basisten med det svenskklingande namnet (fast han var finländare) Rolf Hanson hade tidigare spelat med The Herd Band.
   De övriga medlemmarna, nämnde Woods Pearson och kompgitarristen Alan Adkins, skrev en majoritet av låtarna till den här skivan. Några år efter gruppens sammanbrott bildade de en ny grupp under namnet Tears och gav 1979 ut ett album utan att lämna några musikaliska avtryck efter sig.
   Nils Lofgren producerade alltså skivan men uppträder under pseudonymen Lefty Potomac när han spelar keyboards på skivan. Namnet Lefty förklaras av att Nils Lofgren i grund och botten är vänsterhänt (men spelar gitarr som högerhänt) och Potomac är floden som gränsar till Washington DC. Den här pseudonymen har Nils använt sig av bara vid ett annat tillfälle, på John Guernseys "Rocketville" (1981) där han gästar på gitarr.
   Soundet på den här skivan doftar alltså både Stones och Lofgren men ibland är det en saxofonist, för mig okände inlånade musikern Michael Shear, som tar upp kampen om uppmärksamheten. I den genren finns det förutom singellåten "Give me more", som släpptes i augusti 1976, fler utmanare bland det singelorienterade materialet. Som exempelvis hitstarka "Seven come eleven" och poppiga "Give her up".
   Sedan finns det några låtar utanför det förutsägbara formatet. Som Lofgren-klingande "Right as rain" (som han dessutom har varit med och skrivit), karibiskt dansanta "Despair", soulstänkta "Still thinking about you" och den överraskande finallåten "The storm has passed" som är långsamt gungande soulgospelrock där hela bandet bildar mäktig kör med både Lefty Potomac och Gary St. Clair.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2016 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.