Blogginlägg från 2016-09-21

"Eight days a week"

EIGHT DAYS A WEEK
Directed by Ron Howard
(106 minuter)

"EIGHT DAYS A WEEK" ÄR NATURLIGTVIS en väldigt passande titel, vald med stor omsorg, på en film om en grupp och ett fenomen som under de mest intensiva åren alltid turnerade, oavbrutet skrev låtar och regelbundet spelade in skivor. Faktum kvarstår dock: The Beatles gjorde aldrig den låten* på konsert. Men "Eight days a week" är ingen konventionell konsertfilm utan mer en dokumentär med liveinslag. Med undertiteln "The touring years" är det helt enkelt en tv-dokumentär med extra allt, presskonferenser, publikhysteri, gamla och nya intervjuer, nyhetsbilder, den kronologiska historien, skivinspelningar och aktuella intervjuer med Paul McCartney och Ringo Starr.
   Den etablerade filmregissören Ron Howard ("Cocoon (1985), "Apollo 13" (1995) och The Da Vinci Code (2006)) var redan i 10-årsåldern Beatles-fan och det är väl med fantasternas ögon man ska se den här filmen. Om en grupp vars musik fortsätter att sätta guldkant på historien med ständig kommersiell tyngd. Senaste numret av musiktidningen Mojo är en stor hyllning av turnébandet Beatles. Visserligen var vi bara fem i biografsalongen i tisdagseftermiddag men enligt uppgift var det fullsatt på den exklusiva premiären i torsdagskväll med direktsändning från Leicester Square i London.
   Med Beatles enda officiella liveskiva i "färskt" minne (den släpptes 1977...) hade jag ljudmässigt inte väntat mig så mycket och när jag inför biofilmen läste skivproducenten George Martins omslagstext till "The Beatles at the Hollywood Bowl" blev jag inte heller övertygad. Det är många ursäkter mellan raderna i Martins text och han understryker ("the conditions for the engineers were ardous in the extreme") vid många tillfällen hur svårt det var att få ordning på de primitiva konsertinspelningarna.
   Nästan fyra decennier senare har teknologin på området kraftigt utvecklats och den nya generations producent, George Martins son Giles, har tagit vid. Det hysteriska skrikandet på Beatles-konserterna gjorde "Hollywood Bowl"-skivan till viss del olyssningsbar. Men Giles har lyckats renodla, filtrera och finputsa liveljudet till en distinkt lyssningssensation. Sedan är ju ljudet alltid mer underhållande på film med fans i bild. I kommersens namn har skivan återutgivits i dagarna, plus extralåtar, med det restaurerade ljudet
   Filmen fokuserar på perioden mellan 1963 och 1966 med en viss tyngdpunkt på genombrottet i USA från 1964 och framåt. Det är hysteri i sin ädlaste form som förmedlas på bilderna och historiskt, popmusikens rejäla genombrott, kan den känslan aldrig mera komma att upprepas. Jag vet av egen erfarenhet, utan att jag skrek i falsett, hur det var att uppleva Beatles på svensk tv, Drop In i november 1963, och förstår till viss del masshysterin som drabbade USA våren 1964.

BEATLES POPULARITET EXPLODERADE ÄNNU FORTARE I USA än i Europa, där Beatlemania stegvis hade växt från hösten 1962 och under hela 1963, med tanke på att allt hände där på några månader våren 1964. Med tv-visningen av The Ed Sullivan Show 9 februari som definitivt startdatum på hysterin. Där singlar på många olika skivbolag (Vee Jay, Tollie, Swan och Capitol) rusade mot toppen och 4 april ockuperade de fem första platserna på Billboards Hot 100 (se vänster). Något unikt som aldrig har upprepats varken tidigare eller senare.
   Filmen ger inte bara en underhållande bild av ett hårt jobbande turnéband. Den berättar också om den allmänna utvecklingen på konsertfronten mot allt större konsertlokaler, stora arenor och ogästvänliga konsertmiljöer som varken gagnar artister eller publik till personliga konsertupplevelser. Innan Beatles hade konserter aldrig tidigare arrangerats på exempelvis stora baseballarenor.
   Beatles konserter 1965 och 1966 på Shea Stadium i New York ute i Flushing Meadows, Queens är väl alla tiders flopp när det gäller konsertmiljö. Långt ute på den enorma baseballarenans gräsmatta (där New York Mets spelade sina hemmamatcher) stod scenen och avståndet till publiken var gigantiskt. Säkert en enorm upplevelse när 55 600 vilda amerikaner skapade ett öronbedövande oväsen. Musikmässigt var det en katastrof när blott 100 watts-förstärkare, en underproportionerad högtalaranläggning, avsedd för endast baseballkommentatorer, och inga monitorer till bandet gav undermåliga förutsättningar till accepterat konsertljud.
   Bara sex dagar senare, efter konserten på Candlestick Park i San Francisco 29 augusti inför en publik på 25 000, bestämde sig bandet för att sluta turnera.
   Vi får dock en glimt från Beatles sista liveuppträdande 1969, på taket till Apple-kontoret vid Savile Row, där Giles Martin inte behövde dämpa någon skrikande publik som överröstade musiken. En förvånad och spontan publik stod stum på gatan nedanför. Ett underbart framträdande där Beatles, förstärkta med Billy Preston på elpiano, spelade "Don't let me down" direkt följt av "I've got a feeling".
   Både gamla och nya intervjuer förstärker bilden av Beatles turnerande tid. Både Larry Kane (amerikansk tv-personlighet), Whoopi Goldberg, Elvis Costello, Eddie Izzard (om humorn hos Beatles), Sigourney Weaver (som återfinns på amerikanska konsertbilder), filmregissören Richard Lester och den engelske musikjournalisten Jon Savage ger sina personliga minnen om Beatles på 60-talet.
   Några speciella minnesbilder från filmen: 1) Inledningen på Beatles första konsert på amerikansk mark (Washington Coliseum), 11 februari 1964, när Ringo får börja med att snurra trumsetet så han spelar mot publiken. 2) När John Lennon på sitt kvicka vitsiga sätt svarar "Eric" när en amerikansk dåligt informerad intervjuare frågar vad han heter och fortsätter kalla honom för Eric. 3) När Paul McCartney 1964 på en fråga om Beatles är kultur svarar: “Culture? This isn’t culture. It’s just a good laff!".

*)"Eight days a week" är huvudsakligen Paul McCartneys låt, skriven för att bli ledmotivet på Beatles andra film vars arbetsnamn var "Eight arms to hold you". Dessutom ansågs låten, inspelad i oktober 1964, vara en potentiell singel. Paul blev på båda fronter slagen av John Lennon. Filmen fick titeln efter Johns låt "Help!" och nästa Beatles-singel blev Johns "I feel fine".

/ Håkan

Gibbons svänger än

STEVE GIBBONS SLOG IGENOM STORT 1978/79 med albumet "Down in the bunker" som följdes av konserter och turné i Sverige. Tio år senare var hans namn inte fullt lika hett. Efter genombrottet följde några album, "Street parade" (1980) och "Saints & sinners" (1981), men under resten av 80-talet prioriterade Steve livespelandet före skivutgivning.
   Sommaren 1986, ett år innan den här konserten, gav han ut den Dublin Castle-inspelade liveskivan "On the loose" med ännu en upplaga av sitt Steve Gibbons Band som ett år senare tog sig till Örebro.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 1987.

STEVE GIBBONS BAND
Nya Continental, Örebro 1 juli 1987

Pubrocken är tillbaka meddelades från London i vintras. Då borde Steve Gibbons och hans tidlösa rock'n'roll rimligtvis också vara tillbaka.
   Och visst är det så. Det visade han med stor tydlighet i onsdags på Continental i Örebro.
Gibbons har i stort sett spelat och sjungit samma traditionellt rock'n'roll-baserade musik i närmare 20 år och bara det är imponerande.
   Enligt hans princip har tiden stått still sedan dess och det var djupt rotad 50-talssväng i hans låtar, även de han har skrivit nyligen på 80-talet.
   Själv såg han ut att ha levt mänskligt de här åren och såg väl just åtta år äldre ut nu än när han besökte Örebro 1979 under sin mest kommersiellt framgångsrika period.
   Vanligtvis uppträder Steve Gibbons och hans band på pubarna i England där de turnerar oavbrutet. Som följd var gänget bakom honom smått fantastiskt tajt och det var en fröjd att se den evigt leende trummisen Brendon Day leka sig fram till dessa grymma rytmer.
   På den höga scenen på Continental spelade Gibbons med band sin jordnära rockmusik med otroligt berättande texter där figuren Johnny Cool ofta var den sammanbindande länken.
   Konserten innehöll många gamla Gibbons-klassiker till den nostalgiska publikens märkbara glädje, Det sjöngs med i låtar som "Any road up", "No spitting on the bus" (som vävdes ihop med "Bo Diddley"), "Johnny Cool", den fantastiska rocklåten "Eddy Vortex" och "Down in the bunker".
   När den senare låten framfördes, 45 minuter efter midnatt, i en lång, lång version var jag beredd att kapitulera och medge att det svängde mer nu än den magiska kvällen i början på april 1979 på Konserthuset.
   Visst var det en nostalgiafton på Continental i onsdags natt men det fanns värdighet, ärlighet och styrka i det Gibbons gjorde. Och har så gjort länge.
   Sådan tidlös rockmusik uppfanns 1958, fick en kort återupplivning 1968, gav Gibbons genombrottet 1978 och nu, detta år, är så efterlyst att hittelön borde betalas ut.

Steve Gibbons: sång/gitarr
Philip John Wright, gitarr
Andrew Hamilton: bas
John Evans: gitarr
Brendon Day: trummor

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.