Blogginlägg från 2016-09-03

Bästa eller tröttaste kvällen?

Postad: 2016-09-03 14:00
Kategori: Live at Heart

Foto: Anders ErkmanÖrebros The Bloakes tillhörde topparna på förra årets festival. Kan det bli likadant i år?

LÖRDAG ÄR ALLTID BÄSTA KVÄLLEN på Live at Heart - men också den tröttaste. När den sinande orken på avslutningskvällen har öppet slagsmål med entusiasmen brukar det framåt 24-slaget finnas negativa beslut i luften som ibland slutar med några konserter som är mycket lägligt placerade på vägen hem. Prioriteringen handlar mer om var konsertlokalen ligger än har rent musikaliska argument.
   Men ännu så länge är vi i planeringsstadiet och då är det en glädje för mig att meddela att jag ska inleda konsertkvällen med att äntligen se (och höra!) den sedan en vecka tillbaka omtalade Örebrokvintetten Les Gordons.
   Har ännu inte hört några rykten om deras torsdagskonsert på Scandic Elvy men är övertygad om att dagsformen för den så numera hajpade gruppen är på topp. Och för mig har de och framförallt tekniken stor revansch att utkräva efter förra årets debacle på Rosengrens Skafferi. Då strejkade sångmikrofonen och förkortade deras framträdande till 20 minuter. Den gången hade bandet dessutom bara en kvällsspelning på festivalen.
   Jag bläddrar vidare i Live at Hearts första tunna programblad från 2010 och redan då fanns Les Gordons i startfältet fast under namnet The Gordons. Indiepop är bandets officiella genrebeteckning men jag vill mer detaljerat beskriva soundet som gitarrintensiv powerpop. Visst låter det mer lockande?
   I konkurrens med DSH5, som David Södergrens Hot Five nu vill bli kallade, (som jag har sett så många gånger tidigare) och Emma Rapp fortsätter jag festivalkvällen med gotlänningarna i Lazy Afternoon där americana i deras fall står för texmex, cajun och rock'n'roll.
   I nästa timme står det också och väger, mellan dansken Aske Jacoby, vars goda rykte börjar fästa även på mig, och lokala Roanokeans som är tre medlemmar från The Winchester Widowmakers i ett akustiskt set. Eller ska jag helt enkelt satsa på otippade Helsingborgs-killen Buford Pope (Mikael Liljeborg), country som gränsar till rock och låter bra på inspelningarna om han nu har hela bandet med sig.
   Även nästa timme pendlar det just nu osäkert i mitt val mellan amerikanen Graham Weber och Borås-bandet Mikael Persson & Rigolettos. I valet mellan en ensam artist och att stanna kvar i samma lokal (Nikolaikyrkan) eller så dags på kvällen gå vidare till ett häftigt folkrockband kan det bli det senare.
   Sedan vill jag nog avsluta kvällen och hela festivalen på topp med Örebro-bandet The Bloakes som enligt min åsikt gjorde festivalens tredje bästa konsert förra året. En konsert, som hamnade högt på min årsbästalista över konserter i Örebro 2015, med 60-talsinriktat sound men långt ifrån något nostalgidravel. Snarare ett eko av Traffic och Doors. Ingenting borde kunna gå fel, eller hur?
   Bland övriga artister som uppträder under lördagskvällen som jag vill rekommendera finns Kaurna Cronin, Kris Gruen och Cary Hudson.

/ Håkan

Intressant men ändå lite spretig festivalkväll

Postad: 2016-09-03 11:32
Kategori: Live at Heart


The Bland.


Josef Eriksson i Northern Indians.


By The Bluebird.


Alla bilder: Anders ErkmanLudwig Hart & the Rumours.

Foto: Carina ÖsterlingI'm Kingfisher.

FÖRSTA HELGKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART 2016 blev på många sätt en lite ojämn och spretig festivalfredag. Kvalitén på det jag hade planerat att se gick upp och ned, mest upp givetvis, men soundmässigt hade kvällen inte det naturliga flytet när man enligt någon oskriven lag börjar lite lugnt och nedtonat och slutar med berusande rockmusik. Inte heller logistiskt var kvällen så välplanerad att jag vid några tillfällen fick ta hjälp av cykeln för att hinna mellan några scener, från det nordligaste spelstället (Kulturhuset) till det sydligaste (Scandic Grand) tog det blott några minuter. Påminner mig om när en av Örebros skickligaste musiker, gitarristen Simon Nyberg, för några år sedan förklarade för mig att det viktigaste instrumentet på den här festivalen är en fungerande cykel.
   Rootsy-scenen, Kulturhuskällaren alltså, ligger lite avlägset jämfört med övriga platser på Live at Heart. Genom en inte helt vetenskaplig undersökning kunde jag igår konstatera att just källaren på Kulturhuset var lite mindre besökt än andra platser på festivalen. Rootsys gediget intressanta program lockade inte så mycket folk på de tre konserter jag besökte. Jag tror det berodde mer på det geografiskt problematiska läget än något annat. Synd för det är den överlägset bästa konsertlokalen på hela festivalen men som ändå inte lockar den spontanpublik som kanske är nödvändigt på en festival av Live at Hearts prägel.
   Sedan fick vi på kvällen, eller snarare natten, uppleva en snopen tom scen på Scandic Cupole där Inverness-bandet Lional skulle spela. I efterhand har jag hört att de spelade men det måste ha hänt drygt en halvtimme efter utsatt tid.
   Fredagen fortsatte vara festivalen för viktiga och intressanta möten. Som när jag träffade de två killarna i Northern Indians på toaletten strax innan giget på Rootsy-scenen och skrämde livet ur Josef Eriksson och John Andersson när jag förklarade att de på förra årets Live at Heart gjorde festivalens bästa konsert enligt mig. Men skivbolagschefen Håkan Olsson tyckte min kommentar var okej: "Det är bra, skapar lite press".
   På väg till toaletten, ett av naturliga skäl välbesökt ställe under festivalen, på Scandic Grand stötte jag ihop med delar av norrländska Crash N Recovery som snart ska spela in en singel och jobbar för fullt med att skriva material till nästa album. Deras första, "Deep in the woods", var ju en liten fräsch countrypärla.

THE BLAND: Konserthuset
Utan konkurrens från någon annan scen på Live at Heart kunde Örebro/Uppsala-bandet The Bland dra en respektabelt stor publik till Konserthusfoajén. Som första band hade de obegränsat med tid att ställa in ljudet, medan vi för övrigt åt en läcker och smakfull tapasmiddag på restaurangen där. Det lät både ljuvligt vackert om de lugnare låtarna och klockrent kraftfullt om bandets hårdare repertoar. Jag är fortfarande störd av bandets fantastiskt flexibla framträdande 2014, när de frekvent bytte instrument med varandra och var allmänt mycket personliga, och är inte till hundra procent överens med bandets låtmässigt mer kommersiella framtoning.
   Men det hindrade mig inte från att konstatera att det här givetvis var ett starkt framträdande från sexmannagruppen som på varje instrument, plus sång, har en viktig medlem. Så duktiga och instrumentalt skickliga att de lyckades dra ut sista låten till ett långt, långt jam med åtskilliga soloeskapader som möttes med stor jubel på slutet. Men vad jublade publiken åt? Ett skickligt genomförd konsert? Eller att den långa utdragna ibland jazzmässiga arrangemanget äntligen tog slut?

NORTHERN INDIANS: Kulturhuset B-salen
Duon från Piteå gjorde alltså förra årets bästa konsert på Live at Heart så i år, efter ytterligare ett album ute ("No shelter in sight"), var vi nästan beredda på en ännu starkare konsertupplevelse. Och det fick vi till viss del, inte minst tack vare sångaren Josef Erikssons alldeles sanslöst roliga mellansnack som hade ren stand up-klass men så är han också son till Ronny Eriksson. Och för att verkligen understryka att duon nått nästa nivå som artister stod de nu också upp när de levererade sin lågmälda men väldig välformulerade repertoar både till sång och text.
   Med dubbelt så stor repertoar i bagaget saknade vi naturligtvis vi än mer bra låtar men fick ändå höra fina versioner av "In a losing streak", "Shameful behavior" och "Way up north". Den sistnämnda låten tyckte Josef kunde blir den nya nationalsången när Norrland snart sliter sig loss från Sverige och bildar en egen nation. Vilket i sin tur skulle betyda att duon då även kunde göra utlandsturné i framtiden.

BY THE BLUEBIRD: Kulturhuset B-salen
I det svåra valet bland Rootsy-favoriter valde jag bland försommarens skivor Gustav Leeb-Lundbergs projekt By The Bluebird före Lowbird Highbird och tänkte likadant igår när det var dags för båda banden att spela live på Live at Heart. Kanske gjorde jag bort mig men det kommer jag aldrig att få veta ty under Lowbird Highbirds konserttid befann jag mig långt bort i södra Örebro.
   By the Bluebird är ett solokoncept som imponerade så smått på skiva men på scen blev lite väl slätstruket fast några låtar tveklöst hade både karaktär och potential. Leeb-Lundberg ledde ett band med fyra ungdomar som var duktiga men lite anonyma. Speciellt när Leeb-Lundberg framförde "Remembering Hanna", konsertens bästa låt, helt själv med överflödiga musiker som publik. "What's the deal withg mediocrity" sjöngs det i en låt. Just det, vad är meningen?

LUDWIG HART & THE RUMOURS: Saluhallen
En snabb promenad från den stilla lyssnande publiken i Kulturshuskällaren till ett överfyllt pratglatt Saluhallen var det inte bara 15 minuter. Konsertmiljön blev plötsligt en ren rockklubb till som gjorde chockeffekt på Saluhallens konventionella gäster när Ludwig Harts överstyrda Neil Young-inspirerade elgitarr slog ned som en blixt i fredagsmyset.
   Det fanns givetvis lite rockpublik i baren som liksom jag älskade varje sekund i denna tillfälliga kommandoattack men de konventionella bargästerna satte sina talade repliker i halsen utan att någon kunde lyssna.

THISELL: Kulturhuset B-salen
Kvällens mest personliga och kanske bästa konsert. Jag skriver kanske för det tar lite tid att smälta Peter Thisells lågmälda sånger, ännu mer tysta mellansnack och arrangemang som med knapp styrfart engagerade på det där mänskligt personliga sättet jag och många med mig älskar.
   Thisell är ett flexibelt projekt som ibland kan innehålla upp till tio personer men var för kvällen en duo, sångaren och låtskrivaren Peter med sin 12-strängade gitarr och violinisten Karin Wiberg som också körade. Många säregna visor som i sin lugna framtoning hade både magi och en enorm dignitet fast de ibland saknade både refräng och utåtriktade arrangemang. Nya albumet "II" släpps om två veckor utan att Peter kunde förmå sig att förklara att skivan redan fanns till försäljning bara några meter bort.

I'M KINGFISHER: Scandic Verandan
Från en personlig själ till en annan i en helt annan miljö. I'm Kingfisher, ornitolog från Lund vilket förklarar Thomas Jonssons artistnamn, var den där annorlunda singer/songwritern som man ibland efterlyser när genren är överbefolkad med artister som låter likadant och uppför sig på ungefär samma sätt.
   Jonsson hade en märklig fingersättning på gitarren när fyra fingar intensivt for över strängarna. Han kanske ägnade lite väl mycket energi åt gitarrspelet och lät sången, där han visade sig ha en personlig röst, stå tillbaka. När han sedan förklarade att en skiva skulle komma till våren, "någon vår" tillade han, medan han skruvade på gitarren, "lite på måfå" som han sa, och när han lite ofokuserat pratade med sig själv förstod vi att vi hade upplevt något riktigt annorlunda.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2016 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.