Blogginlägg från augusti, 2016

Göran en värdig vinnare av Musikörat

Foto: Emelie Ögren

VINNARE AV ÅRETS LIVE AT HEART-PRIS MUSIKÖRAT HETER GÖRAN SAMUELSSON för hans arbete med Packmopedsturnén som varje år genomförs i Värmland. Priset, som delas ut på Live at Hearts invigningsgala ikväll på Konserthuset, är ett samarbete mellan festivalen och den oberoende branschtidningen SIMBA (Swedish Independent Music Business Alternative) och delas ut till personer som gjort särskilda gärningar inom musik och livescen. Tidigare pristagare har varit Jill Johnson/Doug Seegers och Tomas Ledin/Hilda Sandgren.
   Juryns motivering lyder: "Stark, smidig, pålitlig och miljövänlig. Tyst, stor flexibilitet och bra kapacitet. Robust design och hög kvalité i alla komponenter. Stadig, flexibel och driftsäker. 100% kvalité och 100% miljö. Så beskrivs en packmopedsmodell i reklamen, men med undantag av adjektivet 'tyst' skulle de orden lika gärna kunna beskriva hela Packmopedsturnén".
   I vanlig ordning ville Göran dela med sig av uppmärksamheten när priset offentliggjordes i juni. I ett pressmeddelande meddelade han:
   – Det känns väldigt roligt och hedrande att vårt arbete med Packmopedsturnen blir uppmärksammat på detta fina sätt och i så gott sällskap.
   Göran är en sällsynt värdig vinnare av det här priset. Det otroliga engagemanget han lägger ner på projektet med Packmopedsturnén är värt så mycket mer än ett pris egentligen. Det ofattbara jobbet med att varje år skaka liv i ett antal gamla mopeder, samla en brokig skara artister och sedan ge sig ut på de värmländska småvägarna borde genom åren ha fått större uppmärksamhet långt utanför Värmlands gränser.
   För artisterna har det varit ett skönt avbrott i det traditionella turnerandet och samtidigt har det varit ett otraditionellt sätt att mötas under helt andra förhållanden än vanligt och svetsas samman både på vägarna och på scenerna. Den närmare två veckor långa turnén, med konserter varje kväll, innebär en intensiv samvaro under en kort tid.
   Jag har upplevt Packmopedsturnéer under de senaste sju åren och kan vittna om många underbara artistkonstellationer och massor av nöjda medverkande. Nu senast var det Love Antell och Elin Ruth som på turnéns avslutningskväll bedyrade sin tacksamhet för allt de hade upplevt på turnén. På scen tackade de högtidligen initiativtagaren Göran och som den ödmjuka människa han är tyckte han allt var överdrivet och uppförstorat.
   När jag pratade med Göran efter konserten i hans hemby Västra Ämtervik berättade han att han hade känt sig lite obekväm i allt officiellt hyllande inför publik som i många fall var hans grannar.
   - Det var väl onödigt att säga allt det där på scen. De kunde väl ha skickat ett mejl istället, var hans spontana kommentar efteråt...
   Det är alltså en i högsta grad anspråkslös och prestigelös artist och turnéadministratör som ikväll får priset Musikörat. En självklar och rättvis vinnare som i 24 år på 21 turnéer sett projektet Packmopedsturnén växa och upplevt en stor skara svenska artister passera förbi.
   Historien om Packmopedsturnén startade verkligen ambitiöst men på absolut lägsta nivå - som en soloturné 1992. Det var bara Göran, en gitarr och en lånad packmoped. Därefter turnerade han vartannat år med två, tre musiker som komp innan Ola Magnell 1999 anslöt och blev turnéns första kända artist.
   Nu blev projektet årligen återkommande och under 00-talet växte gästartisternas antal. Först med profiler som Basse Wickman och Thorstein Bergman innan Totta Näslund 2003 lyfte konceptet till en helt ny och högre nivå. Två framgångsrika turnéer, där gitarristen Bengan Blomgren gjorde entré 2004 och har varit med sedan dess, fick ett drastiskt och tragiskt slut när Totta blev sjuk och avled sommaren 2005.
   Sedan gjorde Plura ett framgångsrikt försök att fylla Tottas plats och många av Sveriges mest kända artister har kuskat runt Värmland på mer eller mindre fungerande mopeder. Namn som Uno Svenningsson, Niklas Strömstedt, Anna Stadling, Staffan Hellstrand, Pugh Rogefeldt, Anders Glenmark, Dregen, Mats Ronander, Moneybrother, Kajsa Grytt, Ebbot Lundberg, Nisse Hellberg och årets deltagare Love Antell och Elin Ruth har suttit på sina mopeder och letat efter små värmländska samhällen som Hennickehammar, Rottneros, Borgvik, Uddeholm och Sillerud, för att traditionsenligt avsluta turnéerna på Sillegården i Göran Samuelssons Västra Ämtervik på den oändligt natursköna sluttningen ner mot sjön Fryken.

I ÄNNU FLER ÅR HAR GÖRAN SAMUELSSON arbetat som artist i eget namn, låtskrivare och sångare. Redan 1989 gav han ut sitt första album, "Lögnhalsen", och 1998 kom diktsamlingen "Under ett stolsben" och, som han själv uttrycker det, när andan faller på målar han akvarell. Till idag har det blivit 15 album och drygt 200 sånger.
   Han har väl även i vissa sammanhang kallats trubadur men under årets Live at Heart uppträder han under genrebeteckningen Americana tillsammans med sitt kompband som också har gjort två Packmopedsomrar tillsammans och kompar Göran på hans helt nya album "Stad & Land". Skivan är inspelad i Göteborg och på bilden nedan är Göran och hans musiker fotograferade framför samma tegelvägg där Totta och Mikael Wiehe med musiker radade upp sig 2005.
   Efter kvällens Live at Heart-framträdanden, en låt på invigningsgalan och sedan konsert på East West Sushi kl 23:00, fortsätter Göran och bandet på en liten Bergslagsturné: Nora 1/9, Grythyttan 2/9, Lindesberg 3/9 och Karlsdal (Karlskoga) 4/9.

Från vänster: Bengan Blomgren, Johan Håkansson, Göran Samuelsson, Nikke Ström och Bengt Bygren.
Foto: Lennart Lökholm

/ Håkan

Jon Dee Graham på Live at Heart-scen

Efter Live at Hearts invigningsgala på Konserthuset ikväll blir det Jon Dee Graham på East West Sushi.

FÖRSTA KVÄLLEN PÅ ÅRETS LIVE AT HEART kommer jag för min del att ägna väldigt mycket uppmärksamhet åt festivalens invigningsgala på Konserthuset. Förutom några prisutdelningar kommer även ett gäng festivalartister att framföra en låt var. Det kommer bli en blandad kompott med både americana, folkmusik, avantgarde, electronic och rockmusik med New Orleans-artisten Cary Hudson, det svenska brödraparet Dimpker Brothers, det norska ljudlanskapet Sturle Dagsland, den värmländska låtskrivaren Göran Samuelsson, den kanadensiska cellisten Cris Derksen och det kanadensiska rockbandet The Johnny McCuaig Band med bland annat en säckpipa i sättningen.
   Dessutom kommer det alltså att delas ut pris (Musikörat) för särskilda gärningar inom musik och livescen. Göran Samuelsson prisas som grundare och initiativtagare till den årligen återkommande Packmopedsturnén i Värmland. Och bröderna Martin och Adam Dimpker får årets låtskrivarstipendium.
   Jag är inte informerad om körschemat i detta arrangemang och vågar nog inte tro att jag kommer loss tidigare än att jag kan ansluta till det officiella Live at Heart-programmet förrän framåt 22-tiden när amerikanen Jon Dee Graham kliver upp på East West Sushis scen.
   Då har jag lite förargligt förmodligen missat den australiske sångaren Kaurna Cronin och duon John Mitchell & Sofie Jonsson men ser med spänning fram mot Grahams uppträdande.
   Jon Dee är en av de mest rutinerade och redan etablerade artisterna som har uppträtt genom åren på Live at Heart. Han förknippas med musikgenrer som blues, rock och country och blir därmed en utsökt representant för det alltmer populära americana.
   Hans långa biografi inkluderar en mängd intressanta detaljer. 57-åringen från Austin har exempelvis sina äldsta musikaliska rötter i punken. The Skunks hette hans band på 70-talet innan han började spela blues med Lou Ann Barton. Tillsammans med Alejandro Escovedo var Jon Dee medlem i True Believers i mitten på 80-talet, i en grupp som tillhörde den då sympatiska vågen av amerikanska band, som Los Lobos, Green On Red och Rain Parade, i korsningen mellan rock och country.
   Han spelade sedan gitarr på Ry Cooders "Blue city"-soundtrack och gästade på många andra skivor innan solokarriären satte fart på 90-talet med en mängd album på sitt samvete. 2006 utsågs han till The Austin Musician of the Year på South by Southwest-festivalen och i dagarna släpper Jon Dee ett nytt album, hans tolfte skiva "Knoxville skyline".
   Efter Grahams konsert kommer jag att stanna kvar på East West Sushi för att njuta av en större dos Göran Samuelsson efter hans korta framträdande på invigningsgalan. Tillsammans med sitt femstjärniga band, Bengan Blomgrens gitarr, Nikke Ströms bas, Bengt Bygrens keyboards och Johan Håkanssons trummor, kommer vi nog att bjudas på många låtar från det helt aktuella albumet "Stad & land" och säkert även ett och annat pricksäkert mellansnack inklusive någon färgstark anekdot från Görans liv.

/ Håkan

"Stad & Land"

GÖRAN SAMUELSSON
Stad & Land
(Fergus/Naxos)

Göran Samuelsson, soloartisten och Packmopedsturnégeneralen, har en mäktig och imponerande skivproduktion bakom sig. Lite i skymundan och utan att riktigt nå utanför sitt kära Värmland har han sedan 1989 producerat 15 album. Det har resulterat i drygt 200 sånger, låtar som textmässigt har blandat poesi med sunt förnuft och vardagstankar med några droppar vemod men även lite humor.
   Göran har kort och gott skapat ett eget uttryckssätt där melodierna känns både tidlösa och nyskrivna på samma gång. Med rötterna i gammal hederlig vistradition har han genom åren utvecklat sitt sound och sättet att skriva sina låtar. Och efter 27 år som skivartist har han nu med hjälp av en kvartett rutinerade Göteborgsmusiker lyckats bli än mer musikaliskt stark och tydlig. Med relativt små medel har han gjort en huvudsakligen lågmäld skiva, som släpps på fredag, på ett både variationsrikt och mycket underhållande sätt.
   Med Bengan Blomgrens gitarr, Nikke Ströms bas, Bengt Bygrens keyboards och Johan Håkanssons trummor bakom finns det här både stadga och rutin som med små snillrika ingredienser kan ge den finaste ballad ("Nu är nu", duetten med Idde Schultz) en magisk inramning.
   Den här kvartetten musiker, som för övrigt kompade Göran och övriga artister på årets Packmopedsturné, har ju tillsammans en gränslös rutin men brinner samtidigt för att skapa ett för stunden unikt möte mellan Görans innerligt personliga poesi, anspråkslösa mästerverk till melodier och ett ofta lågmält arrangemang. En konst i ordets rätta mening.
   Bengans slidegitarr spräcker ibland ("På väg" och "Innan evigheten") upp den stillsamma ljudbilden med några himmelskt vackra små utsvävningar och Bygrens smekningar över pianotangenterna förstärker vid några tillfällen ("Nu är nu" och "Längtans ö") vemodets innersta kärna. Och orgeln ger ibland ett eko av Bob Dylan i öronen och just då blir det uppenbart att Göran Samuelsson är en mix av svensk vistradition, från Fröding till Taube, och amerikanska tongångar. På aktuella Live at Heart-festivalen, där han för övrigt får ta emot priset Musikörat, uppträder Göran under genrebeteckningen Americana.
   Men det är ändå sångerna i sig som spelar huvudrollen på skivan. Med hjälp av ett homogent fundament till komp känns "Stad & Land" som Görans starkaste album hittills. Det har kanske funnits ögonblick på tidigare skivor som varit mer utåtriktade och kommersiellt laddade, publikfrieri kanske det kallas, men det här albumet är verkligen fylld med sånger som har just den där tidlösa prägeln. Musik som glädjer nu och för alltid.
   De ovan nämnda låtarna är ingalunda ensamma höjdpunkter på skivan. "Mitt i steget", "Ville bara väl", den lite snabbare och J J Cale-inspirerade "Vägar utan mål" och "Välkommen hem" hjälper till att göra "Stad & Land" till en underbar helhet.

/ Håkan

Live at Heart vänder upp-och-ned på livet

ACKREDITERINGEN ÄR INHÄMTAD OCH IMORGON startar Live at Heart 2016, sjunde upplagan, och livet blir under fyra dygn en berg- och dalbana i musik. Man går in i sin lilla bubbla och kommer ut på söndag lite mörbultad, inte minst i öronen. Fötterna, som då har tagit mig mellan många spelställena, och knäna, som fått sig en rejäl omgång under alla konserter, kommer vara både ömma och slitna.
   Men just nu, ett knappt dygn innan festivalens startskott, är problemen lokaliserade till hjärnan som under de senaste dagarna har försökt analysera programmet. Och sedan väga en mängd artister mot varandra, notera klockslag, spelställe och i huvudet försöka planera en förhoppningsvis genomtänkt strategi. Tro mig, det behövs flera betyg i logistik, musikkunskap och fingertoppskänsla för att kunna gå i mål med den ekvationen.
   Det fysiska 56 sidor tjocka programmet till Live at Heart 2016, denna lilla bibel av överskådlig information, fanns färdigtryckt och klar för nästan två veckor sedan. Rekordtidigt. Jämför det med förhållandet för några år sedan när programmet knappt fanns tillgängligt på startdagen. Fick i år programmet tidigt i min hand, det var tryggt att liksom få en garanti för att allt ska fungera på festivalen även i år, men jag är ingen människa som in i detalj vill planera allt för tidigt.
   Det dröjde till i söndags, när doften av höst låg som ett lock över Örebro, innan jag via appen, denna underbara skapelse, kunde lyssna och sedan sortera upp mängden av för mig både kända och allra mest okända namn på artister och grupper. Försökte ringa in de mest intressanta namnen. Och försökte dessutom skapa en harmonisk blandning av gammalt och nytt, americana och indiepop eller kanske singer/songwriter och rock.
   Det var en grovsortering som gav en förskräcklig massa mer eller mindre viktiga favoriter som sedan skulle planeras in i ett tänkt scenario där både logistik, klockslag och artister skulle vägas mot varandra. Det gick sådär. Vissa klockslag var det både fem och sex förslag jag ville se och höra. Men årets Live at Heart-program bjuder på fler alternativ, fler spelningar för varje grupp eller artist, där man lättare kan pussla ihop sin egen favoritrunda i Örebro City.
   Det är ju inte hundraprocentigt klockrent med ett tidigt tryckt programblad där namn, klockslag och spelställen är huggna som i sten. Ty oförutsedda ändringar sker men med en levande hemsida och/eller app håller man sig à jour med alla sena förändringar i programmet.

JAG TITTADE FÖRRESTEN I NÅGRA GAMLA LIVE AT HEART-program och läste många, numera stora, namn vars karriärer en gång i tiden tog avstamp på just den här numera legendariska festivalen. När jag läser namn Israel Nash Gripka, Johan Örjansson (som sedan blev Basko Believes), The Mighty Stef, Ellen Sundberg (som just släppt sitt tredje album på ett stort skivbolag) och Banditos kan det just nu kännas svårt att gissa framtidens stjärnor i årets program. Men det är väl det oförutsägbara som är mest spännande när det handlar om musik som engagerar så många. Det är väl därför jag inte direkt saknar ovannämnda namn i det redan tjocka programmet.
   Förutom ett sammandrag framåt förmiddagarna av mina kvälls-
aktiviteter på Live at Heart kommer jag här från imorgon också att bjuda på tips och funderingar inför festivalkvällarna. Jag har som sagt många favoriter i årets Live at Heart-program men jag hoppas på dagen D kunna presentera en tänkt rundvandring för just den kvällen.
   Det ska bli spännande med alla utländska inslag på festivalen och har man inga specifika önskemål på artister kan man alltid lockas av namnen på artisternas hemstäder. Tänk er att en kväll vandra runt och besöka orter med spännande namn som New Braunfels, Worcester och Leeuwarden. Eller i tanken resa runt till storstäder som Sevilla, Dublin, Palermo, Nashville, Tel Aviv eller Vancouver. I fantasin kan du också ta den lilla svängen till svenska småorter som Bollstabruk, Gagnef, Hulta, Mala och Västra Ämtervik. Då finns det dessutom en chans att springa på några av årets Live at Heart-deltagare.
   Det finns som sagt många recept på hur man lägger upp taktiken för en kväll på Live at Heart. I djungeln av artister, i år är det 215 olika akter, som programmet skriker ut kan du exempelvis välja din egen favoritgenre och sedan följa den linjen. Du kan blunda och peka i programmet och då uppnå rejäl spänning på konsertkvällen. Eller är du en lat människa utan fantasi kan du sitta kvar på samma restaurang eller konsertlokal hela kvällen och under fem-sex timmar förmodligen uppleva mer underhållning än du är värd.
   Det finns många sätt att njuta av Live at Heart. Eller som en vän till mig brukar säga (fast han hävdar att det är en bandkollegas uttryck): "Det blir bra hur vi än gör!". Vännen uppträder för övrigt på Live at Heart vid ett par tillfällen.

/ Håkan

Aldrig bättre!

Bilder: Ben Wahid
HÖSTEN 1985 SKULLE MATS RONANDER SLÄPPA sitt fjärde album, "Tokig", men det skulle ske först en vecka efter den här konserten på Prisma. Turnén inleddes dagen före, 11 september, i Linköping innan Mats och bandet kom till Prisma där han uppträtt ett oräkneligt antal gånger genom åren. Först som medlem i Nature och sedan som kompmusiker åt Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, Göran Fristorp och Ulf Lundell.
   Med sig i sitt band, som var identiskt med de huvudsakliga musikerna på "Tokig"-albumet, hade han fru Sanne Salomonsen på percussion och sång. Mats och Sanne hade gift sig 18 mars 1985. Övriga musiker på konserten var Åke Sundqvist, trummor, Henrik Jansson, gitarr, Mats "Mackan" Englund, bas, och Peter Ljung, keyboards.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 1985.

MATS RONANDER
Prisma, Örebro 12 september 1985

Det var festligt, folkligt och fullsatt när nya Prisma på torsdagskvällen fyllde tre år med nuvarande ägare. Det var också trångt, svettigt och stundtals kaotiskt när en av "stadens söner", Mats Ronander, ställde sig på scenen framåt midnatt och tillsammans med sitt band genomförde en konsert som innehöll många nya fräcka låtar.
   Ansiktslyftet i Mats scenrepertoar var mycket påtagligt och hälften av konsertens låtar var hämtade från det nya kommande albumet "Tokig" som släpps först nästa vecka.
   De nya låtarna, och följaktligen albumet i sin helhet, var dock av sådan karaktär och slagkraft att redan första lyssningen gav oerhörda intryck.
   Av utrymmesskäl kunde Mats Ronander den här kvällen bara utnyttja en liten del av sin stora utrustning och det hade sina nackdelar för både band och crew, som är vana med konserthusscener, att plötsligt befinna sig inne på en intim klubb och dess alldeles speciella egenskaper.
   Även soundmässigt innehöll showen många nya grepp med framförallt Sanne Salomonsens intåg som duktig slagverkare och helt suverän sångerska. På gott och ont. Mats röst blev mindre självklar och de sjöng tillsammans nästan hela tiden. Samtidigt blev helhetsintrycket mäktigare. Om planerna på en gemensam konsert med paret går i lås kan resultatet bli mycket imponerande.
   Det nya materialet låg närmare hans forna rötter än något annat Mats har gjort under sin solokarriär. När han dessutom plockade fram munspelet till publikens jubel blev det än mer tydligt.
   Han gjorde också en mycket stark ballad på ett ömsint och givetvis kärleksfullt sätt, något som genomsyrade en majoritet av de nya låtarna. Avslutningen blev naturlig med singeln "Kött och blod". som inte var lika tung som på skiva men som fortfarande är en mycket bra låt.
   Det är nu dags att definitivt begrava den sägenomspunna rockmyten att den bästa rockmusiken växer fram ur desperation, ångest och sönderfall. Mats Ronander har aldrig varit lyckligare och hans musik har aldrig varit bättre.

/ Håkan

#36. dvd: ANC-galan

ANC-galan (Playground, 2005)

SKENET BEDRAR. OMSLAGET I SIN SVARTVITA STRIKTA STIL kändes inte helt up to date när "ANC-galan", med underrubriken "Svensk rock mot apartheid", gavs ut 2005 som ett 20-årsjubileum. I min autentiska recension av dvd:n nämner jag att jag var övertygad om att hela konserten var filmad i svartvitt. Men så är inte fallet. Den 3 timmar och drygt 25 minuter långa konsertupptagningen innehåller väl inga hårresande bildmixningar men är både musikaliskt och artistmässigt ett underbart tidsdokument från mitten av 80-talet.
   Jag har någonstans nämnt att både vhs- och dvd-utgivningar sällan innehåller någon mer omfattande dokumentation eller presentation men "ANC-galan" är undantaget som bekräftar regeln. Här medföljer ett innehållsrikt häfte. En noggrann innehållsförteckning, 43 olika nummer, plus Jens Petersons gamla text från tidningen Schlager/Ritz december 1985 där han sammanfattar hela historien om ANC-galan, från idén på sommaren 1985 till de genomförda konserterna i november 1985.
   Konserterna, som filmades och spelades in 29 och 30 november 1985, gavs ursprungligen ut som ett hårt redigerat dubbelalbum blott ett par veckor efteråt och det var ju ett mirakel bara det. Men när man nu kan njuta av konserterna i det fantastiska dvd-formatet (nästan tre och en halv timme på en enda dvd-skiva!) är det näst intill som ett mirakel. Sedan har kanske inte det musikaliska åldrats med full värdighet i varje detalj men tiden går och historia är ofta historia och bör regelbundet återberättas.
   Det stora miraklet bestod i att två artister, Mikael Wiehe och Tomas Ledin, från två olika håll drog ett tungt lass genom att förena ett artistuppbåd från både den så kallade musikrörelsen och den så kallade kommersiella världen. 1985 var i min mening ett fantastiskt musikaliskt år ur svensk synvinkel. Min årsbästa-lista innehöll sex av tio svenska skivor och urvalet artister till den här manifestationen motsvarar verkligen gräddan av den artisteliten. Ulf Lundell saknas givetvis men han hade för tillfället ett tungt turnéår bakom sig och behövde nog vila från den uppmärksamheten. Sedan tycker jag Lolita Pop, som hade givit ut sitt så långt bästa album med "Att ha fritidsbåt", och Wilmer X var klart kvalificerade för att vara en del i det här projektet.

AV NATURLIGA SKÄL VAR DET MÅNGA ARTISTER som framförde aktuella låtar från aktuella album som absolut kunde uppfattas som gratisreklam men för en god sak (12 miljoner svenska kronor till ANC) tycker jag det problemet är av underordnad betydelse.
   Men det fanns också några artister som presenterade nyskrivet material som ingen vid tillfället hade hört tidigare. Som när Py Bäckman framförde "Concordelia" som inte kom på skiva förrän hösten 1986 och smakprovet "Det räcker nu" från duettskivan med Björn Afzelius och Mikael Wiehe som inte skulle släppas förrän ett år senare.
   Sedan var det givetvis upplagt för många unika artistsamarbeten som spontant dök upp under de långa konserterna. Som när både Peps och en långhårig Mats Ronander, som båda har en gemensam bakgrund i Örebros Blues Quality i slutet på 60-talet, spelar munspel bakom Totta's Bluesband i "Too late". Jerry Williams kompas av ett förstärkt Totta's, saxofonisten Erik Häusler och gitarristen Dougie Lawton. Hårdrockaren Kee Marcello kompar Mikael Rickfors på gitarr i en soulig powerballad-version av "Amazing grace". På den mäktiga versionen av Wiehes "Fred" förstärks Imperiet med musikerna från Wiehe & Co. Eller Wiehe och Rickfors sjungande i samma mikrofon under finallåten, den specialskrivna "Berg är till för att flyttas", ett unikt låtskrivarsamarbete mellan Wiehe och Tomas Ledin.
   Totta Näslund, eller Thorsten Näslund som han var känd som vid den här tidpunkten, var uppenbart i toppform i kavaj och röd slips och dansar(!) över scenen i slutet på "Going down". Tillsammans med sitt band hade han just då gjort om stora arenan Scandinavium till en intim klubb.

DETVAR EN MÄNGD MUSIKER SOM GICK IN och ut på Scandinaviums scen under de här timmarna. Och 80-talets mäktiga sound gjorde sig påmint många gånger. Ibland med två-tre trummisar för att återskapa decenniets skramliga profil. Och i körerna var det välbefolkat mest hela tiden. Med tanke på trängseln på scen, korta förberedelser och begränsade repetitioner gjorde teknikerna med ljudansvarige Björn Lehnberg i spetsen ett fantastiskt jobb. Den avslappnade attityden mellan alla musiker fastnade också på bild.
   Av naturliga skäl var det ett smällande 80-talssound som genomsyrade hela föreställningen, tänk bara Mats Ronanders "Kött och blod", Dan Hylanders "Skuggor i skymningen" och Tomas Ledins discofierade "Don't touch that dial", men vid några få tillfällen togs arrangemangen ned till en mänsklig nivå. Som i Hansson DeWolfe Uniteds mjukt suggestiva "Oberoende vad fursten säger", Eva Dahlgren/Anders Glenmark i "The long and winding road" och kombinationen Lasse Lindbom, Marie Fredriksson och Per Gessle som sjöng en akustisk "Love the one you're with".
   Vid tre tillfällen fick musiken stå tillbaka för två recitationer och ett tal. En ung Sven Wollter reciterar en Slas-text om en dansktalande neger, ja han uttalar n-ordet ett flertal gånger, och Rolf Börjlind hänvisar till en artikel av Henrich Böll. Olof Palmes tal, som avslutades med "Frige Nelson Mandela!", har uppmärksammats många gånger sedan dess. Han fick aldrig uppleva Nelson Mandela frigiven ty tre månader senare, nästan på dagen, blev han mördad.
   Det var två bröllopsringar som blänkte tydligt under de här timmarna. Mats Ronander hade gift sig med Sanne Salomonsen tidigare under året och organisten Hasse Olsson, klippan i Ulf Lundells turnéband, hade under 1985 gift sig med Tove Naess som under en närbild i låten "Låt julen förkunna" (svensk version av John Lennons "Happy X-mas") presenteras med namnet Tove Olsson-Naess.
   Manifestationen till ANC resulterade också i tre specialskrivna sånger, ovannämnda "Berg är till för att flyttas", "It's never too late" (av den udda trion Tomas Ledin/Eva Dahlgren/Mikael Rickfors) och "Soweto", skriven av gitarristen Eddie Nyström och Wiehe, av vilka den sistnämnda håller än idag.
   Engagemanget 1985 var alltså stort och när man tänker tillbaka, idag för nästan 31 år sedan, är det svårt för att inte säga omöjligt att få in i sin hjärna att det var apartheid som regerade och att Nelson Mandela skulle sitta fängslad ytterligare nästan fem år innan han blev fri.

Extramaterial: Två inslag. 1. Den 20 minuter långa dokumentärfilmen "Hos ANC i Afrika" (filmad av Tomas Ledin) när Ledin, Dan Hylander, Py Bäckman och Eva Dahlgren, inbjudna av SIDA, besöker frontstaterna i södra Afrika. Får träffa ANC-folk på deras välbevakade högkvarter i Zambia. 2. En 30 minuter lång intervju, gjord 2005, med Wiehe och Ledin där de berättar om galans tillkomst, mötet med Palme innan och när de sedan fick träffa Mandela i Oslo i samband med utdelning av Fredspriset.

/ Håkan

I min skivhylla: Kathi McDonald

KATHI McDONALD: Insane asylum (Capitol ST-11223)

Release: Februari 1974
Placering i skivhyllan: Hylla 7: Mellan en sen John Mayall-platta, "A sense of place" (1990) och Kate & Anna McGarrigles debutalbum (1975).

RUNT 1970 BÖRJADE KÖRSÅNGERSKOR, OCH FÖR ALL DEL också några körsångare, bli väldigt eftertraktade i pop- och rockmusiken. Det började nog i Delaney & Bonnies turnésällskap, fortsatte bakom Leon Russell och fulländades i hans samarbete med Joe Cocker och den legendariska turnén Mad Dogs & Englishmen. I körgemenskapen som uppstod, huvudsakligen svarta sångerskor (Merry Clayton, Claudia Lennear, Sherlie Matthews, Clydie King, Venetta Fields med flera), fanns det så småningom också plats för den Seattle-födda vita sångerskan Kathi McDonald.
   Sjöng som 16-åring i The Bellingham Accents och redan som 17-åring skivdebuterade Kathi i gruppen The Unusuals med den Sonny & Cher-liknande duetten "Babe, it's me". Fortsatte sjunga i lokala grupper innan hon 1969 hamnade i Ike & Tina Turners berömda kör Ikettes. Året efter blev hon medlem i Big Brother & the Holding Co där hon fick den inte helt avundsvärda uppgiften att ersätta Janis Joplin. På det här soloalbumet hörs det tydligt på flera låtar att Kathi har påverkats av Joplins sätt att sjunga.
   Kathi hamnade sedan alltmer i studiosvängen och sjöng på skivor med Freddie King, Leon Russell och Don Nix innan hon 1972 också blev en av många framträdande kvinnliga sångerskor på Rolling Stones "Exile on Main Street" där hon körade på "All down the line".
   1972 sjöng hon också på Nils Lofgren-gruppen Grins tredje album "All out", som producerades av David Briggs, och just där misstänker jag att planerna på Kathis soloskiva grundlades. Neil Young-producenten Briggs producerade hennes skiva och Kathi delade vid den här tidpunkten dessutom manager (Art Linson) med Grin. Jag tror det var den noteringen som en gång, säkert några år efter release, fick mig att köpa den här skivan.
   Därför är det heller inte så överraskande att hitta Lofgrens namn och typiska gitarrsound på skivan. Andra så kallade gitarrfantomer på skivan är Neal Schon, från Santana som just hade bildat gruppen Journey, och Ronnie Montrose, som just hade startat sitt eget band Montrose. Och John Cipollina, just då Copperhead-gitarrist, hade lockat med sig stora delar av det bandet inklusive Pete Sears som spelar bas och keyboards samt har arrangerat skivan.
   Sears är engelsmannen som bland annat spelade på Rod Stewarts tidiga album och sedan emigrerade till USA och hamnade i superpopulära Jefferson Starship. Det var faktiskt vid inspelningen av Kathis skiva som Pete träffade medlemmar från den gruppen och gick med. En annan tillfällig Copperhead-gitarrist, relativt okände Mark Unobski (egentligen Unobsky), spelar huvudroll på låten "Freak lover" som han också har skrivit.
   Musikerinformationen på skivan är något rumphuggen. Ingen trummis anges på något spår och på annat håll har jag hittat namnet Aynsley Dunbar, ett annat Journey-relaterat namn, och duettrösten på titellåten, en av Willie Dixons mindre kända låtar, tillhör Sly Stone.
   Kathi har onekligen en stor och ibland gapig röst som avslöjar hennes rötter i blues- och gospelkretsar. Hon är något mindre framträdande som låtskrivare. Tillsammans med Sears har hon skrivit två låtar, bland annat låten med den fantasieggande titeln "Bogart to Bowie".
   I övrigt är skivan fylld av covers, genomgående kraftfullt tolkade, från olika håll. Från hitdoftande poplåtar som "To love somebody" och "(Love is like a) Heat wave" via 50-tals-rockare som "Heartbreak hotel" och Eddie Cochrans "Somethin' else" till blueslåtar som titellåten och "If you need me". Originallåten "Threw my love away" tillhör också den genren och är överraskande stark.
   Fast mest intressant av allt covermaterial är "Down to the wire", Neil Young-låten som en gång i tiden (1966) spelades in med Buffalo Springfield men förblev officiellt outgiven fram till 1976, alltså två år efter den här skivan. Kathi McDonalds version, snabbare än originalet, är därför mäkta exklusiv.

/ Håkan

Nils ensam roligaste halvtimmen

NILS LOFGREN HADE 1986 EN LÅNG och intressant karriär bakom sig. Först i gruppen Grin, sedan som musiker bakom Neil Young, en inspirerande solokarriär under 70- och 80-talet innan han 1984 blev medlem i Bruce Springsteens E Street Band. Världsturnén "Born in the USA", som sträckte sig från sommaren 1984 till hösten 1985, bland annat Ullevi i Göteborg, skulle göra honom känd även hos den breda rockpubliken.
   Samma sommar 1985 släppte Nils soloskivan "Flip" och på hösten genomförde han tillsammans med sitt band en Europaturné som resulterade i livealbumet "Code of the road". Men sommaren 1986 kom Nils till Europa och presenterade ett nedtonat, lågmält och övervägande akustiskt framträdande.
   Med sig hade han enbart två medhjälpare, sin bror Tom (som följt Nils sedan Grin-tiden och under solokarriären) och Larry Cragg som egentligen var gitarrtekniker (åt bland annat Neil Young) men här hjälpte till på både gitarr, synt och keyboards.
   Mot slutet av konserten sjöng och spelade Nils den då exklusiva Springsteen-låten "Man at the top". En låt som spelades in 12 januari 1984 i samband med "Born in the USA"-låtarna men kom aldrig med på albumet. Men låten spelades några gånger under Springsteen-turnén 1984/85. Studioinspelningen av låten släpptes först 1998 i "Tracks"-boxen.
   Nils Lofgren skulle några dagar senare uppträda på historiens första Hultsfredsfestival.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1986.

NILS LOFGREN
Brunnsparken, Örebro 1 augusti 1986

Det blev fredagskväll och augusti var inte ens ett dygn gammalt innan den amerikanske rockartisten och svenskättlingen Nils Lofgren stod, och stundtals också satt, på Brunnsparkens utomhusscen i Örebro.
   Det var en premiärfylld kväll. Örebrospelningen var den första av åtta Sverigekonserter och det är första gången Lofgren spelar här med denna mer eller mindre akustiska show tillsammans med bara två man till på scenen.
   Lofgren lockade 1500 personer till Brunnsparken som betydde att den beundransvärda satsningen ekonomiskt gick ihop men publiksiffran var ändå blygsam och ett mindre svek från örebroarnas sida.
   Publiken, som kom från hela mellansverige, var mogen, städad och tacksam. En oerhört mottaglig och kunnig folkmassa som garanterade en fin kommunikation mellan artist och åhörare.
   Den totala extasen uteblev dock men konserten var desto mer stämningsladdad och lågmäld. Stundtals trollband Nils Lofgren med medmusikanter den stora publiken.
   De tre första låtarna framförde Nils ensam på scen. Bland annat "Keith don't go" som fungede så bra även akustiskt som vilket elektriskt rockband som helst.
   Hans bror Tom kom sedan in på scenen och ytterligare några låtar senare förenades de båda bröderna med ytterligare en musiker, den helt oannonserade Larry Cragg som annars mest jobbar bakom scenen med att hålla de många gitarrerna i trim.
   Denne Cragg visade sig ha oanade musikaliska kvalitéer när han vandrade runt och spelade både gitarr, synt och piano som förresten alla gjorde efter konstens alla regler.
   Jämfört med en hel rockgrupp, som ofta stormar fram, blev det här ingen lätt bris med bara tre man på scen. Det var vid ytterst få tillfällen jag riktigt saknade det rejäla rockkompet.
   Nils Lofgren är en bländande tekniker som gitarrist och fick naturligtvis i det här lilla formatet ännu mer utrymme att visa sin skicklighet. Han spelade då och då även elektrisk gitarr med ofta samma lyhörda elegans.
   När han framförde slagnumret "Cry tough" mot slutet av konserten lyste dock Jimi Hendrix-komplexen igenom lite för mycket. Det blev ett långt, alldeles för långt, och oväsenfyllt gitarrsolo som förstörde något av den ödesmättade stämningen som konserten i övrigt byggt upp.
   På piano är Nils mer mänsklig med sitt raka och simpla spel. Så har vi rösten, den underbara, som var både skör och stark men alltid personlig.
   I en tid då det i parkerna främst gäller att vara välkänd och köra gamla slagnummer i ett rasande tempo var den sympatiske Lofgren en unik företeelse,
   Konserten, som varade i en timme och 35 minuter, var hela tiden spännande och intressant men blev ändå inte den riktigt genomgående gripande upplevelsen.
   Kvalitetsmässigt gick konserten i vågor med både magiska stunder och mer ordinära ögonblick. I denna akustiskt finkänsliga miljö kan minsta tekniska missöde avslöjas och inledningen var nästan katastrofal medan öron och ljudmixare fick tid att vänja sig.
   När Nils Lofgren efter en halvtimme satte sig bakom pianot blev det en samklang mellan röst och piano som överträffade det mesta denna fredagkväll. Coverlåten "Going back", den vemodiga "Believe" och den rytmiska "The sun hasn't set on this boy yet" följde i tur och ordning och byggde upp en rent magiskstämning.
   En stämning som vilade kvar i luften när Nils skiftade tillbaka till gitarr och gjorde "Like rain", "Delivery night" (med fantastisk avslutning på elektrisk gitarr), "Mud in your eye" och "No mercy" då det var fruktansvärt effektiv rockmusik som vällde ur högtalarna. Medan Nils satt på en stol med en akustisk gitarr! Det var konsertens roligaste halvtimme.
   Avslutningen gick i rutinens tecken med nämnda "Cry tough" och "Back it up". Men i de båda extralåtarna svingade sig Nils Lofgren åter upp på toppen av sitt kunnande.
   Först kom den exklusiva Springsteen-låten "Man at the top" och sedan alltid lika imponerande "Shine silently".
   Slutet gott på en konsert som började och slutade i moll men däremellan och under extralåtarna var det en god, hälsosam och nykter underhållning.

/ Håkan

#37. vhs: Blood brothers

BRUCE SPRINGSTEEN AND THE E STREET BAND: Blood brothers (SMV, 1996)

DET ÄR NÄSTAN MED EN LÄTTNADENS SUCK jag trycker in VHS-kassetten i videospelaren. Inga inställningar, inget extramaterial. inga spår att snabbt hoppa mellan. Rakt av en 90 minuter dokumentär musikfilm.
   Det är skillnad på musikdokumentär och musikdokumentär. Förra veckans DVD i min serie om bästa VHS/DVD, "Living in the material world" om George Harrison, handlade om en många decennier lång karriär under ett helt liv. Dagens dokumentär sträcker sig över åtta dagars skivinspelning plus ett liveframträdande. Ändå ger den så intressanta insikter i relationen mellan musikerna i E-Street Band och artisten/arbetsgivaren Bruce Springsteen. Diskussionerna mellan Bruce, musiker, tekniker och manager pågår ständigt och "Flugan på väggen"-känslan är hela tiden (90 minuter) påtaglig.
   Uppdraget i januari 1995 var att spela in några extralåtar till en planerad greatest hits-samling med Bruce Springsteen. Från plan till handling gick väldigt fort. Managern Jon Landau berättar att beslutet togs tisdag 3 januari, torsdag 5 januari ringer Bruce till musikerna och måndag 9 januari är samtliga inblandade samlade i The Hit Factory-studion på 54:e gatan i New York.
   Inspelningsförfarandet är väl inte så unikt. Bruce, ofta i hatt, spelar upp en ny låt och musikerna sitter och antecknar ivrigt hur låten är konstruerad. Teknikern Chuck Plotkin fick två dagar på sig att styra upp inspelningarna och han får många tillfällen i filmen att förklara och beskriva hur allt fungerar.
   Däremot är det under väldigt speciella förhållanden som Bruce åter samarbetar med E Street Band. Det är elva år sedan Bruce och bandet gjorde studioinspelningar tillsammans men "Born in the USA" (1984) var pre-Nils Lofgren så 1995 var det på många olika sätt nya förutsättningar i studion.
   Steve Van Zandt lämnade Bruce och bandet efter "Born in the USA"-skivan och satsade på en politiskt profilerad solokarriär under namnet Little Steven. Bruce sjöng visserligen på en låt på hans "Freedom - no compromise" (1987) men det permanenta samarbetet var slut. Därför är det en aning överraskande att se och höra ("Cleveland!" ropar han när han är på väg in i studion) honom i det här sammanhanget.
   Steve spelar ingen stor roll i här, spelar mandolin på "This hard land", men vars glada humör kan vara en bidragande orsak till att återföreningen mellan Bruce och E Street-musikerna ändå fungerar så smärtfritt.
   "Secret garden" och "Blood brothers" är två andra låtar som spelas in under de här dagarna/kvällarna i studion. Däremot är den fjärde extralåten på "Greatest hits"-skivan, "Murder incorporated", en inspelning från våren 1982 ungefär samtidigt som majoriteten av låtarna till "Born in the USA"-albumet gjordes. En våldsamt rockig låt som här spelas live på Tramps-klubben i New York, där bandet får trängas med filmande fotografer på den lilla scenen, i samband med en musikvideoinspelning med regissören Jonathan Demme.
   Redan en dryg månad efter de här inspelningarna, 27 februari 1995, släpps samlingsskivan med de nya låtarna. I dokumentären diskuterar Landau om det ska bli 15, 16 eller 17 låtar. Det blev 18...

UNDER DE HÄR FÅ DAGARNA I STUDION producerades ytterligare några låtar och vi får följa tillkomsten av både "Back in your arms again", "High hopes" och "Without you". Förstnämnda låten sparades till "Tracks"-boxen (1998) och de två övriga låtarna släpptes på en femlåts-cd tillsammans med den här videon som inte fick en kommersiell release förrän i november 1996. En skiva (se vänster) av så kallad exklusiv kvalité ty där finns en alternativ och rockigare version av "Blood brothers", liveversion av "Murder incorporated" och "Secret garden" framförs med stråkarrangemang. Just den detaljen diskuteras intensivt i dokumentärfilmen och trots positiva vibbar i kontrollrummet och en omröstning för att behålla stråkarna bestämde Bruce till slut att skippa David Kahnes arrangemang.
   "High hopes" är för övrigt en gospelkryddad cover som i studion vässas med tre tjejröster, fru Patti Scialfa, Lisa Lowell och senare E Street-medlemmen Soozie Tyrell. En trio tjejer som var ett band (Trickster) långt innan de hamnade i Springsteens närhet. Låten är skriven av Tim Scott McConnell och gavs först ut av honom 1987, under namnet Tim Scott, på albumet "The high lonesome sound". Nästan 20 år senare, 2014, gjorde Springsteen en nyinspelning av låten som blev ny singel och titellåt på ett album.
   Regissören till dokumentären "Blood brothers" heter Ernie Fritz vars bakgrund och framtid i branschen var och är ganska begränsad. Han hade precis jobbat med några musikvideor (Sophie B Hawkins, Jeff Buckley och Tony Bennett/Shawn Colvin) men trots lyckat resultat i det här fallet så blev hans fortsatta karriär höljt i dunkel.
   Trots den smått sensationella återföreningen mellan Bruce och E Street Band blev det inget omedelbart samarbete efter den här inspelningen. Samma år som det här spelades in gjorde Bruce soloprojektet "The ghost of Tom Joad" och det skulle dröja till 1999 innan han och bandet (nu åter med Steve Van Zandt som officiell medlem) turnerade igen, ett samarbete som fungerat år efter år och turné efter turné sedan dess.
   Landau förklarar att de här inspelningarna i studion varit de mest avslappnade dagarna i bandets hela historia.
   "Blood brothers"-filmen avslutas med två videolåtar. Först den ruffiga rocklåten "Murder incorporated" i mörka livebilder där Steve van Zandt skymtar kort, alltså regisserad av Demme. Sedan "Secret garden" i en filmliknande story, ganska svåranalyserad, med många tjejer i bilar med vind i håren och regisserad av Peter Care. Han hade tidigare gjort musikvideor med Scritti Politti, Tina Turner, Simply Red, New Order, Depeche Mode, Bananarama, REM, Suzanne Vega och The Cars.

/ Håkan

I min skivhylla: The Beau Brummels

THE BEAU BRUMMELS: The Beau Brummels (Warner Bros BS 2842)

Release: Juli 1975
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan en återutgivning (1975) av ett samlingshitalbum med Beau Brummels och ett album ("Dancing along the mohawk") med Jean Beauvoir, mannen med mohikanfrisyr som spelade bas i Little Stevens band 1983.

NÅGONSTANS SKA MAN BÖRJA OCH VARFÖR INTE inleda följetongen "I min skivhylla" (nästan slumpmässigt valda skivor) på första skivhyllan högst upp till vänster. Hyllan inleds, som sig bör i alfabetisk ordning, med 220 Volt och avslutas med "The fine art of surfacing" med Boomtown Rats. Upptäcker nu, och aldrig tidigare, att jag i konsekvensens namn borde ha 10cc-skivorna allra först på den hyllan. Men de fyra vinylalbumen med den engelska gruppen återfinns bland T-skivorna...
   Den amerikanska gruppen The Beau Brummels blir premiärskivan i den här serien och det är något magnetiskt som har gjort att jag dragits till skivan i många år utan att närmare lyssna på den. Och kanske betyder det något att skivan fortfarande efter drygt 40 år har kvar den tunna cellofanen som ofta fanns runt USA-pressade skivomslag,
   Jag letar i mitt minne vad som fick mig att köpa den här skivan våren 1975. Mitt allmänna countryrockintresse i mitten på 70-talet kan vara den största förklaringen. Eller var det producentnamnet (Lenny Waronker) som lyste starkt på baksidan av skivomslaget? Han låg ju bakom skivor med Randy Newman, Ry Cooder och Doobie Brothers debut... Var kanske förklaringen ännu simplare och direkt slumpmässig: Det snyggt grafiskt designade skivomslaget med den synnerligen läckra och eleganta grupplogotypen stack kanske ut i skivbutikens nyhetsfack. Återföreningstrenden just då kan också var en anledning. Byrds hade ju lyckats utmärkt bara några år innan.
   Det då tio år gamla men stiliga gruppnamnet hade kanske också satt sina spår i mitt minne från när hits som "Laugh, laugh" och "Just a little" härjade på USA-listan 1965. Däremot var gruppens framgångar snart övergående och när Beau Brummels under 1967 och 1968 blev en typisk albumgrupp var jag inte närvarande. Dessvärre, kan jag tillägga idag, ty gruppens "Bradley's barn" (1968) är i mina öron idag en perfekt countryrockskiva med ett sound som även genomsyrade comebacken 1975.
   "The Beau Brummels" har huvudsakligen ett akustiskt sound med ibland countryinfluenser, sångaren Sal Valentinos röst med sin breda amerikanska accent tillhör faktiskt kategorin klassiskt personliga popröster och bandets Ron Elliott var en låtskrivare av rang från början till slut.
   Inför återföreningen 1974 samlades faktiskt hela originalbandet, förutom Valentino och gitarristen Elliott också trummisen John Petersen, basisten Declan Mulligan och gitarristen Ron Meagher, som spelade in det här albumet. Men Meagher hoppade av innan skivan gavs ut och finns inte med på gruppbilden på skivomslagets baksida. Där låttitlarna för övrigt är tryckta i helt fel ordning... Men det gör inte så mycket för skivan är av jämn och mogen kvalité. Och nyinspelningen av gruppens 1965-singel "You tell me why" är en formidabel öppningslåt och sätter därefter prägel på hela albumet.
   Countryrockiga "Gate of hearts" med ett läckert elgitarrsolo, "Goldrush" med ett snyggt akustiskt gitarr-intro, Neil Young-doftande "The lonely side" och singer/songwriter-liknande "Today by day" heter övriga toppar på skivan.

/ Håkan

Nu snurrar vinylen på grammofonen

FREDAGAR PÅ HÅKANS POP SKA UNDER HÖSTEN och våren ägnas åt överraskningar från mina välfyllda skivhyllor. Jag ska till synes helt slumpmässigt och godtyckligt plocka fram intressanta skivor som har stått och gömt sig bland mängden av gamla vinyl. "Godtycklig" betyder enligt den svenska ordboken "som man väljer själv" och det är precis så fredagarna på Håkans Pop ska fungera. Fritt val ur skivhyllan.
   Under de här nio åren som Håkans Pop har existerat har mina vinylskivor vid flera tillfällen spelat en viktig huvudroll. Naturligtvis har vinylhyllorna inspirerat mig till att gräva djupt i pop- och rockhistorien. Håkans Pop startade i augusti 2007 som en blogg med vinyltema när jag under första säsongen ville ge upprättelse åt 80-talets skamfilade rykte. Jag rangordnade de bästa albumskivorna från det decenniet i en 50-lista under kategorin 80-talets bästa.
   Några säsonger senare gjorde jag en motsvarande genomgång av mina 70-talsfavoriter, 70-talets bästa. Ett decennium som kanske ligger mig allra närmast hjärtat och därför blev listan 70 skivor lång och publiceringen pågick under nästan två år.
   Det är alltså från de båda decennierna jag kommer att plocka mina spontana skivexempel från hyllorna ni ser nedan. Kanske inte alltid superkvalitativa skivor, i så fall hade de ju hamnat på ovannämnda listor, men förhoppningsvis blir det intressanta nedslag i musikhistorien. Ty min ambition är att jag ska hitta skivor som jag tror ska ge stor behållning men som jag inte har lyssnat igenom på väldigt länge.
   Ryggraden i min vinylsamling återfinns på elva hyllor med ungefär 200 skivor på varje hylla och det är där, från 220 Volt till Åke Octan, jag oftast kommer att navigera i min jakt på intressanta skivor. Någon gång kommer jag nog också att välja skivor från specialhyllan med mina största favoriter (Mickey Jupp, Wreckless Eric, Ian Gomm, Warren Zevon, Sean Tyla, Moon Martin) och den fina hyllan som är fylld med Beatles-relaterade skivor.
   Ren fakta och en historiebeskrivning kommer tillsammans med dagens bedömning att forma texten kring skivan ifråga. Redan snurrar vinylen på grammofonen. Ni ser överst några exempel på skivor, med sina snurrande etiketter, som kommer att dyka upp här på Håkans Pop under de närmaste fredagarna.



/ Håkan

Jättekoloss på tunga fötter

Alla bilder: Anders Erkman



ROCK RUNT RIKET VAR EN SVENSK PAKETTURNÉ som genomfördes på 15 konserter mellan 17 juli (Varberg) och 12 augusti (Tomelilla) 1987. Mellan Karlstad och Eskilstuna landade hela paketet i Örebro.
   Roxette, som var det största namnet på turnén, med Per Gessle och Marie Fredriksson hade fått sitt genombrott året innan. Först med sommarsingeln och sedermera hitlåten "Never ending love" och sedan första albumet "Pearls of passion" som släpptes i oktober 1986. En succé som våren 1987 följdes upp av en remixversion, "Dance passion", av samma album med sju låtar ommixade av bland annat Kaj Erixon och Alar Suurna.
   Det här var duons turnédebut och starten på en obeskrivlig succé världen över. En historia som blev lång och framgångsrik men fick sitt definitiva stopp i år när Roxettes planerade 30-årsjubileum med världsturnén ”RoXXXette 30th Anniversary tour” ställdes in på inrådan av Marie Fredrikssons läkare.
   Inför turnén 1987 spelade Roxette, Ratata och Eva Dahlgren tillsammans in singeln "I want you", skriven av Per Gessle, som släpptes 1 juli samma sommar.
   Rutinerade Eva Dahlgren hade 1987 sex album bakom sig, senaste albumet "Ung och stolt" hade släppts i februari, men hon hade ändå sina största framgångar framför sig.
   Även Ratata, vid tillfället en duo med Mauro Scocco och Johan Ekelund, hade släppt sitt senaste album "Mellan dröm och verklighet" i februari 1987. Gruppens sjätte och mycket framgångsrika (toppade albumlistan) skiva.
   Förakten Orups konsert var ett lågmält och lågprofilerat framträdande. Hans karriär var sommaren 1987 i sin linda. Efter Intermezzo, Ubangi och Thereisno Orchestra satsade han på en solokarriär men skulle först på hösten 1987 få sin första hit med "Jag är hellre jagad av vargar" som följdes av första turnén på egen hand. När Orups debutalbum "Orup" släpptes tidigt 1988 var han redan ett etablerat namn.
   På Rock Runt Rikets konserter, exklusive Orups framträdande, kompades samtliga artister av samma musiker: Clarence Öfwerman, klaviatur, Henrik Janson, elgitarr, Marianne Flynner, kör, Matts Alsberg, bas, Pelle Alsing, trummor, och Per Andersson, klaviatur och slagverk.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/8 1987.

"Rock Runt Riket"
ROXETTE
EVA DAHLGREN
RATATA
ORUP
Brunnsparken, Örebro 31 juli 1987

Rock Runt Riket är en jättekoloss på tunga fötter. Med dignitet i tre stora svenska rocknamn, Eva Dahlgren, Ratasta och Roxette. Lång tidsödande väntan är mer regel än undantag på dessa festivalliknande konserter och över en timme av de knappt fem bestod i fredagskväll i Brunnsparken av dödtid och hopplös tristess.
   Inledande regn och tunga moln gjorde redan där en trist inramning på detta jättearrangemang.
När sedan Eva Dahlgren och hennes stora band, i skuggan av en vacker regnbåge, tog scenen i besittning lyste solen för första och enda gången i fredags.
   Eva inledde annorlunda med en akustisk version av "Ung och stolt" och nästan hela hennes framträdande byggde på experimentlusta och nya arrangemang.
   Många spektakulära slagverk och de båda tjejerna i kören, Eva Hillered och Marianne Flynner, överraskande när de spelade både gitarr, saxofon, keyboards och percussion.
   Eva pratade mer än vanligt och självsäkert mellan låtarna, men jag harsett bättre shower med Eva Dahlgren på egen hand. Repertoarmässigt var det för koncentrerat kring senaste albumet och en dryg timme på scen är alldeles för kort för hennes talang och begåvning.
   Ratata imponerade stort redan i våras vid Örebro-besöket så nu var det med mer beräknad optimism jag återsåg bandet som fortsatte övertyga i sin rockiga framtoning.
   De bästa låtarna från senaste albumet är storslagen rockmusik och det är inte alls någon överdrift att nämna namn som Jackson Browne och Bruce Springsteen i sammanhanget.
   Dock var Ratatas repertoar för ihålig och ojämn för att så distansen ut. När de spelade tradig och seg popfunk med alldeles för många och långa solon ramlade konsertkvalitén ner på en uppenbar slätstruken nivå.
   Men Mauro Scocco sjöng kraftfullt och energiskt och gjorde (tillsammans med Marie Fredriksson) kvällens mest lysande sånginsatser i duetten "Så länge vi har varann".
   Roxette är det senaste årets märkligaste succé. Albumet, som nu sålts i 180 000 exemplar och därmed anses motivera att duon avslutar jättekonserten. Det var ett tomt spektakel som på inget sätt utnyttjade de inblandades resurser och talang.
   Låtarna tillhör Per Gessles mer anonyma alster, Marie Fredrikssons annars så pricksäkra röst gick vilse i de europoppiga arrangemangen som de fantastiske klaviaturspelaren Clarence Öfwerman har skrivit. Den på förhand så uträknade ekvationen gick helt enkelt inte ihop. På skiva.
   På scen blev det givetvis tyngre, bättre och vassare men det är ett omaka par, fast barndomskamrater de är, som utgör Roxette. Marie är den lysande sångerskan som utmanade och fascinerade och Per är bättre låtskrivare än scenartist och sångare.
   Det var givetvis Marie som drog det tyngsta lasset och fullkomligt ägde scenen när Roxette avslutade konsertkvällen på dygnets sista timme.
   Med bara ett album i bagaget brukar ingen artist turnera men i kommersialismens namn gick det ändå att göra succé för Roxette framför ungdomars omåttliga glädje.
   Få överraskningar således, bara en ny låt, "Dangerous", som redan lät som nästa hit. En nyarrangerad "So far away" som extralåt visade också upp lite spänning. Innan Roxette fick sällskap av turnépaketets samtliga musiker och sångare, jag räknade till 25 människor på scen samtidigt, för den obligatoriska avslutningen med "I want you", låten de har skrivit tillsammans,
   På scen blev det en betydligt maffigare och mer fantasieggande historia än på en platt singelskiva.
   Sammanfattningsvis vill jag helst av allt minnas de ljusa glimtar av hopp, som kunde skönjas hos alla de fyra artistkombinationerna. Men det bestående minnet, efter 211 minuters konsert och 66 minuters tröstlös väntan, blir ändå trötta fötter och skeva knän.

/ Håkan

Recensioner från 80-talet på onsdagar

SÄSONGEN 2016/17 PÅ HÅKANS POP, SOM INLEDDES IGÅR, kommer att följa ett liknande upplägg som under tidigare år. Med några mindre justeringar. De fasta avdelningarna kommer att få fasta publiceringsdagar vilket kan göra det lättare för er läsare att bevaka de tre olika kategorierna.
   Igår och alla måndagar framöver kommer att vikas åt VHS/DVD-listan. Imorgon och på alla onsdagar under nästa säsong kommer det att handla om mina gamla recensioner av 80-talskonserter.
   Jag har sedan jag startade Håkans Pop, för nästan på dagen nio(!) år sedan, regelbundet återpublicerat mina konsertrecensioner i Nerikes Allehanda från drygt 45 år tillbaka. Under nästa säsong ska det enligt mina planer fyllas på med ytterligare 37 recensioner, alla hämtade från det konserttäta 80-talet.
   Det skulle, också enligt mina förberedda planer, vara de sista nostalgiska besöken i mitt långa och stora arkiv av konsertrecensioner. Men jag har så här i elfte timmen hittat ytterligare några opublicerade recensioner som kommer att rinna över till säsongen 2017/18.
   För att söka i arkivet av gamla konsertrecensioner på Håkans Pop är det enklast att gå in i min hela tiden uppdaterade konsertlista. Där, under de blåfärgade konsertlänkarna, finns i 98% fall min autentiska konsertrecension och i övriga fall kan det vara annan information om just den konserten.
   Nej, jag har tappat räkningen på antalet konserter jag har besökt och när jag någon gång gjort en uppskattning så har jag snart glömt den siffran. Men det är väl, mellan tummen och pekfingret, någonstans mellan 1000 och 2000. Och är det någon som känner sig avundsjuk på den siffran kan jag påminna om att väntetider och förseningar, minuter och ibland timmar, innan konserter och ibland långa pauser genom åren varit en mindre glamorös vardag för en konsertrecensent...
   Recensionerna under den kommande säsongen härrör sig från både stora och små konserttillfällen. Nedan ger jag några visuella exempel från konserter jag recenserar månaderna framöver:









/ Håkan

#38. dvd: Living in the material world

GEORGE HARRISON: Living in the material world (Nordisk Film/Egmont, 2011, dvd)

JAG INLEDER SÄSONGENS SERIE OM MIN BÄSTA vhs/dvd-favoriter med en fulländad biografi om George Harrison, den kanske nyaste på min lista. När idén till denna film, som sammanfattar ett 58 år långt liv huvudsakligen i offentlighet, kom upp till ytan vände sig Olivia och Dhani Harrison, fru och son till den gamle Beatles-medlemmen som avled 2001, till den hyllade regissören Martin Scorsese. Förutom åtskilliga legendariska filmögonblick ("Mean streets", "Taxi driver", "New York, New York"...) har han sedan många år tillbaka ett hängivet musikintresse.
   Från "Woodstock"-filmen, där han var assisterande regissör, till filmer om bland andra Ramones, Frank Sinatra, Grateful Dead och Jerry Lee Lewis var det ändå filmerna om The Bands sista konsert, "The last waltz" (1978), Bob Dylans liv, "No direction home" (2005), och konsertfilmen med Rolling Stones, "Shine a light" (2008) som fick de överlevande Harrison-medlemmarna att välja just Scorsese. Och det har naturligtvis skänkt extra tyngd och dignitet åt det här projektet.
   Men "Living in the material world" är ju en dokumentär berättelse och regisserandet har väl till största delen bestått i urval, intervjuer och en fungerande berättelse. Olivia Harrison står också som producent men det är ingen friserad helt igenom klanderfri historia som berättas. Utan berättelsen har sin gång med både uppgång och små fall med naturligtvis logisk tyngdpunkt på det första.
   Som Beatles-fantast, undertecknad, är det alltid lika roligt och intressant att höra och se historien igen. Mycket har jag redan sett, ännu mer har jag hört, men det finns alltid anledning till upprepning när minnets solkiga baksida gör sig påmind. Och i en så pass lång karriärsammanfattande historia som den om George Harrison blir det oundvikligt ganska snuttifierat även när det sträcker sig över 3 timmar och 35 minuter.
   Första dvd:n, 90 minuter, ägnas nästan uteslutande åt Beatles-tiden på 60-talet. Men också allmän historia när George föddes 1943 i andra världskrigets Liverpool. Bröderna Harry och Peter berättar tidiga familjeanekdoter, vi ser bombade huskvarter och engelsmän som firar krigsslutet. Och Paul McCartney, som intervjuas flitigt genom hela filmen, berättar hur instrumentallåten "Raunchy" blir Georges inträdesbiljett som medlem i The Quarrymen som senare skulle bli The Beatles.
   "Raunchy" var en amerikansk populär instrumentallåt med Bill Justis från 1957 och just nu, när jag skriver de här raderna, läser jag att låten var hämtad från ett album som hette "Cloud 9". Alltså exakt samma titel som George gav sitt soloalbum 1987.
   Scorsese dramaturgiska erfarenhet påverkar ibland den strikt kronologiska berättelsen. I filmens inledning, långt innan biografin egentligen startar, får sonen Dhani, Eric Clapton, Terry Gilliam (Mony Python) och en påtagligt ledsen Ray Cooper ("det gör fortfarande för ont att prata om honom") efter Georges död berätta minnen och vad de tänkte fråga honom om de hade träffat honom igen.
   De inledande historiska 40-talsbilderna bryts av med dokumentärbilder från centrala London 1970 när upprörda människor har samlats utanför Apple-kontoret på Savile Row medan medlemmarna i Beatles skriver under splittringen av historiens största popgrupp.
   Från 1943 till 1970 och sedan 1960 på några minuter. Tillbaka till den tidiga Beatles-tiden och det berättas om att George introducerade ett visst lugn i gruppen och plötsligt är Ringo Starr medlem. Tiden med trummisen Pete Best har effektivt suddats ut i filmen på ett som kan tyckas överlagt sätt. Den splittringen sitter tydligen fortfarande djupt i den officiella historien.
   Sedan kommer genombrottet, hystrerin, ett sekundsnabbt klipp från Drop In i Stockholm hösten 1963, Hollywood Bowl, "Blue jay way" (1967) och plötsligt berättar producenten George Martin om första mötet med bandet 1962. Det förekommer några kronologiska krumsprång här och där men i stort är historien väl berättad.
   Beatlers-publicisten Derek Taylors fru Joan berättar hur drogerna kom in i Beatles runt 1967 och George förklarar i en intervju från 80-talet, lite överraskande, det positiva med LSD-drogen: "Det var en koncentrerad version av mitt livs bästa känsla. Det var helt fantastiskt".

RAVI SHANKAR OCH INDISK MUSIK KOM SNART IN I Harrisons liv och sinnesutvidgning med LSD fick honom att leta efter någonting som inte krävde kemikalier: meditation och därmed ett större intresse för religion som följde honom livet ut. Han drog med sig det övriga bandet till gurun Maharishi Mahesh Yogi, "fnittring skäggig indier" som McCartney i efterhand beskriver honom, som med sitt barnsliga skratt här blir intervjuad av David Frost. Uppslukad av meditation får George, tillsammans med John Lennon, sitta i en absurd tv-debatt och försvara meditation.
   Mot slutet av första delen i filmen dyker avantgardeartisten Yoko Ono upp och de inre stridigheterna i gruppen växer samtidigt som varje medlem lever i tron att vara ensamma mot de andra tre. Splittringen var så att säga ofrånkomlig när missförstånd och samarbetssvårigheter blev alltför tydliga, som i inspelningen till "Let it be"-skivan.
   Del 2 i filmen ägnas huvudsakligen åt George Harrisons solokarriär och det privata i livet. Många privata filmer, som George ständigt spelade in, får här sin premiär tack vare Olivia. Som när hela Traveling Wilburys, inklusive Bob Dylan, sitter i Georges kök, jammar och skrålande sjunger "Ghost riders in the sky".
   Billy Preston minns hur "My sweet lord"-låten skrevs och att han fick möjlighet att ge ut den första versionen av låten på skiva. Men inte ett ord i filmen om att George hade stulit delar av melodin från Chiffons gamla "He's so fine", ett tillgrepp som många år efteråt fälldes i domstol.
   Ändå kan jag inte påstå att "Living in the material world" enbart visar upp en positiv och oklanderlig bild av George Harrison. Exempelvis får vi ett inslag från hans numera ökända 1974-turné där han efter år av regelbundet drogberoende saknade röst och sjöng med en direkt sprucken, svag och sliten stämma. En desperat känsla som späds på när man här i en privat film får följa med backstage där George gurglade med en dryck som påstås vara en blandning av "honung, ättika och varmt vatten". Han försöker också läka sin röst i bastun men inget verkar hjälpa ty konserterna följdes av brutalt sågande recensioner.
   I samband med den turnén hade George precis träffat sin kommande fru, Olivia Trinidad Arias, som jobbade på A&M-kontoret, som i förlängningen skulle komma in med trygghet, kärlek och lugn i hans liv. Fyra år senare gifte de sig, sonen Dhani föddes, och i både intervjuer och urval till filmen har Olivia haft en viktig roll i tillkomsten av biografin.
   Intervjuerna genom åren med George Harrison är naturligtvis ryggraden i den här biografin men nyproducerade intervjuer med många närstående kollegor och vänner gör bilden av George ytterligare fulländad. Raden är lång av vittnen till historien om George, från Paul, Ringo, Clapton via Klaus Voormann och Astrid Kirchherr till Yoko Ono, Jane Birkin, Phil Spector ("han var mer än en perfektionist"), Jim Keltner, Eric Idle, Billy Connolly, Jackie Stewart, Tom Petty, Jeff Lynne och några andra redan nämnda namn.
   Avslutningen på George Harrisons liv blev ganska dramatisk och händelserik. Strupcancern 1997 överlevde han men lungcancern, som spred sig till hjärnan, blev hans död i november 2001. Och däremellan kan Olivia och till viss del Eric Idle detaljerat berätta om ett brutalt inbrott i hemmet på Friar Park. En planerad attack som höll på att kosta både George och Olivia livet.

Extramaterial: Fem säregna små korta klipp.
1. Dhani, George Martin och hans son Giles Martin, som ansvarar för musikproduktionen i filmen, sitter vid mixerbordet och lyssnar på originalinspelningen av "Here comes the sun". Och upptäcker detaljer ingen tidigare har hört eller glömt (Martin).
2. Ett liveinslag från ovan nämnda 1974-turné där Ravi Shankars gäng tillsammans med George och hans musiker sluggar sig igenom den jazzinspirerade instrumentallåten "Dispute and violence".
3. Paul McCartney berättar om en utflykt i unga år tillsammans med George till Harlech i norra Wales.
4. Jeff Lynne berättar om första skrämmande mötet med George på hans egendom.
5. Racerföraren Damon Hill berättar hur George rörde sig obehindrat i Formel 1-cirkusen.

/ Håkan

En skön intim stämning i parken

Foto: Carina Österling




SOPHIE ZELMANI
MAGNUS LINDBERG
Lasse i Parken, Stockholm 11 augusti 2016
Konsertlängd: 19:03-20:08 (ML, 55 min) och 20:36-22:00 (SZ, 84 min)
Min plats: Sittande ca 25 m till vänster om scenen.

Som ni kan se på affischen till höger var det "Visdagar" på Lasse i Parken i Stockholm under den här veckan. Visor är en bred och ganska diffus genre och jag har under årens lopp inte uppfattat varken Sophie Zelmanis lågmälda pop eller Magnus Lindbergs rockiga låtar som uppenbara visor. Men hursomhelst var båda artisterna engagerade för detta utomhusevenemang på söder i Stockholm. Ett underbart intimt spelställe, beläget i Pålsundsparken nära Hornstull, som förutom god mat och närheten till publiken även presenterade ett fantastiskt fint konsertljud.
   Magnus Lindberg inledde ensam på scen med sin akustiska gitarr. Jag har ju under senare år upplevt Magnus ett otal gånger på scen och väldigt ofta i soloframträdanden utan band i ryggen. Det vacklande självförtroendet har ibland spelat små nervösa spratt men under torsdagskvällen befann han sig uppenbart på hemmaplan inför en stor publik med sympatierna på rätt plats. Som genererade ett spelhumör som vida överträffade förväntningarna.
   För kvällen rimmade Magnus dagsform väldigt tydligt med refrängen till "Starkare", en av de lite äldre låtarna som under senare år har parkerat i Magnus scenrepertoar. Magnus Lindbergs repertoar idag (se låtlista nedan, tack Arne Swedin!) lever inte alls på gamla säkra hits eller några så kallade klassiker.
   Förutom just "Starkare", från 1989, och kvällens två sista låtar, 70-tallegendariska "Tårar över city" och ofrånkomliga "Röda läppar", sjöng Magnus genomgående aktuella låtar. Med texter som i de allra flesta fall var antingen tillägnade eller inspirerade av hans fru sedan många år, Larissa, som i vanlig ordning fanns med i publiken.
   Magnus repertoar innehåller numera flera låtar som ännu inte har givits ut på skiva. Som exempelvis "Hjärta av guld" och "I alla mina drömmar" och för kvällen presenterade han en låt, "Tomma ord", som han bara hade spelat en gång tidigare live. Så nog finns det inspiration och framtidsambitioner i Magnus konstnärsskap.
   När Magnus efter nästan en timme på scen bad om att få spela sista låten möttes det med protester från publiken som han besvarade med en anspråkslös replik.
   - Be kan man väl alltid, sa Magnus innan han sjöng sina publikfavoriter.
   Sophie Zelmani har genom åren, debuten skedde för 21 år(!) sedan, plöjt en helt egen fåra i den svenska musikbranschen. Med låtar, produktion, arrangemang (i de senare två fallen med hjälp av Lasse Halapi) och viskande sång som kanske inte översvämmas av variation och nyfikenhet men är genuint välgjord och ytterst personlig. Precis så imponerande blev också hennes framträdande i den intima miljön på Lasse i Parken.
   En konsert där inte bara Halapi var musikalisk ryggrad, med en osedvanligt välljudande akustisk gitarr till sin hjälp, utan också sedan länge rutinerade Zelmani-musiker som Thomas Axelsson, bas, och Peter Korhonen, trummor. Den smidige och extremt svängige Korhonen spelade dessutom akustisk gitarr på en låt och dekorerade "Precious burden" med en dobro. Tillsammans med Zelmani skapade bandet elegant musik som ändå var levande via små spontana inpass.
   Jag var inte riktigt uppmärksam för att skriva någon låtlista men jag tyckte mig höra ett koncentrerat urval från hela Sophies långa karriär. En repertoar som välplanerat avslutades med "Dreamer", som bör kallas duett med Halapi, på exakt rätt minut (22:00) när tillståndet för livemusik utomhus nått sin stopptid.


Magnus Lindbergs låtar:
Tro på dig YouTube
För oss
Från en mörk, mörk himmel
Tomma ord
I alla mina drömmar
Dansa med mig
När hoppet tänds YouTube
När jag ser dig
Lycklig man
Hjärta av guld
Starkare
En ensam varg
Tårar över city YouTube

Extralåt:
Röda läppar YouTube

/ Håkan

Bästa musik-VHS/DVD

HÅKANS POP 2016/17 BLIR VISUELL - I ALLA FALL TEXTMÄSSIGT. Jag har bestämt att den kommande säsongen på Håkans Pop kommer att handla om VHS och DVD. Jag är ingen teknikfreak, absolut inte, och har precis lärt mig vad de två förkortningarna på tre bokstäver betyder: Video Home System respektive Digital Versatile Disc. Jag förstår den praktiska skillnaden mellan VHS-kassetten och DVD-skivan, som till det yttre påminner om en cd, men det är inte tekniken jag ska skriva om och jag ska heller inte jämföra de båda bild- och ljudbärarna.
   Nej, jag ska från nu på måndag ägna hösten och våren åt att titta och lyssna, bedöma innehåll (före teknisk kvalité) och jag ska sedan rangordna de 38 VHS- eller DVD-skivorna, alla med musikrelaterat innehåll, som jag har valt ut i en lista som kommer att vara komplett framåt maj nästa år.
   Jag äger en till stora delar osorterad mängd VHS-band och DVD-skivor med musik som efter år i skymundan behövde komma under lupp, komma ut ur garderoben och sedan granskas närmare eller kvalitetsbedömas efter dagens mått mätt. Min ambition är att bringa lite ordning i den här röran och sortera även den här delen av musiksamlingen. Jag har alltså tvingat mig själv att studera innehållet på band och skivor och sedan skapat en lista som aldrig kan bli rättvis för folk i allmänhet utan är min högst subjektiva uppfattning på kvalité.
   Jag har aldrig haft något mål att vara heltäckande i ämnet och därför är samlingen synnerligen sporadisk och slumpmässig. Vissa intressanta VHS/DVD har jag köpt och vissa har jag genom åren erhållit som recensionsexemplar men i praktisk mening spelar det ingen roll för min bedömning. Dessutom handlar det om både rena musikvideor, dokumentärer, konserter och spelfilmer som jag ska försöka rangordna efter det helt egna intresset. Och då spelar innehållet, som sagt, större roll än den tekniska kvalitén.
   Tidens tand har ibland varit grym mot dessa gamla musikformat. Det som en gång uppfattades som bästa exklusiva format kan nu i högsta grad uppfattas som något vardagligt och allmängiltigt. Men nyfikenhet och musikhistoriskt värde är mycket viktigare. Och att min egen nyfikenhet härmed stillas kring ett ämne som jag i stort sett hade glömt, förträngt eller helt enkelt kunde för lite om.
   Gemensamt för alla dessa VHS och DVD är att informationen kring programmen, dokumentärerna och konserterna är i de allra flesta fall bristfälliga eller existerar inte alls. Jag har researchat info och ska berätta historien om och kring filmerna och ska också beskriva innehållet detaljerat.
   Jo, det är klart att The Beatles Anthology-samling på fem fullspäckade DVD hör hemma bland de allra bästa i ämnet. Men både innehållsmässigt och i omfattning tycker jag att den "tävlar" i en egen kategori. Jag har därför i en diskussion med mig själv beslutat att lämna den mastodontboxen utanför bedömning och rangordning.

SÄSONGEN 2016/17 PÅ HÅKANS POP KOMMER ATT FÖLJA ett liknande upplägg som tidigare år med några mindre justeringar. De fasta avdelningarna kommer också att få fasta publiceringsdagar vilket kan göra det lättare för er läsare att bevaka de tre olika kategorierna: VHS- och DVD-listan på måndagar och gamla recensioner från 80-talskonserter på onsdagar.
   Fredagar ska under hösten och våren ägnas åt överraskningar från mina späckade skivhyllor när jag rent slumpmässigt och godtyckligt tänker plocka fram intressanta, men kanske inte alltid superkvalitativa, skivor som har stått och gömt sig bland alla gamla vinyl. "Godtycklig" betyder enligt den svenska ordboken "som man väljer själv" och det är precis så fredagarna under 2016/17 ska fungera på Håkans Pop. Fritt val ur skivhyllan.




/ Håkan

Hyllningarna till Göran Samuelsson

Foto: Peter Sjöholm
"PACKMOPEDSTURNÉN 16"
Göran Samuelsson/Dregen/Love Antell/Elin Ruth/Roger Pontare
Sillegården, Västra Ämtervik 6 augusti 2016
Konsertlängd: 19:09-20:11 och 20:37-21:42 (127 min)
Min plats: Under träden ca 25 m snett till höger om scenen

Bättre inbjudan kan man inte få: I bilens cd-spelare sjöng byns store diktare och sångare Göran Samuelsson "Välkommen hem", från nya albumet "Stad & land" (släpps officiellt 2 september), när vi precis anlänt i V Ämtervik. När vi lite senare parkerade bilen utanför Sillegården spanade vi verkligheten i vitögat: En rejäl åskskur piskade på bilrutorna medan Göran på en annan låt motsägelsefullt sjöng "Nu börjar regnet sluta falla".
   I Sillegårdens matsal upplevde vi än mer tydliga tecken på verkligheten när vi inom en kvart mötte både utrikesministern Margot Wallström med sällskap och artisterna i årets Packmopedsturné med Love Antell i spetsen. Turnégänget kom från Arvika på sina mopeder, hade haft tur med vädret och såg nu fram mot sista traditionsenliga stoppet på Görans hemmaplan i trädgården utanför Sillegården.
   Årets uppsättning av PMT, som turnén numera populärt förkortas, var åldersmässigt extremt bred med allt från 50- via 60- och 70- till 80-talister. Och turnéns initiativtagare Göran vittnade efteråt om att den sociala sammanhållningen varit oslagbar under de tretton konserterna på lika många kvällar.
   - Musikaliskt har det i alla år fungerat smärtfritt men aldrig så härligt på det personliga planet som i år, ville Göran poängtera.
   Den där kärleken kring alla nya artistkontakter genomsyrade också agerandet på scen. Tacksamhetsbetygelser delades ut generellt åt alla håll (Love kallade Pontare för "ett jojkande unikum") och speciellt till Göran Samuelsson, turnéns grundare som med "ett socialt patos" (Loves ord) gör turnén till ett minne för livet för alla artister. Men Göran vill tona ned sin egen insats och betydelse.
   - Det kändes lite jobbigt att höra alla hyllningar på scen. Han kunde väl ha skickat ett mejl istället, tyckte Göran på sitt sedvanligt lågmälda och anspråkslösa sätt.
   Men det väntar fler hyllningar i höst för Göran då han har tilldelats Live at Hearts pris Musikörat 2016.
   Elin Ruth ville också hylla sin egen medverkan på årets turné genom att översätta några låtar till svenska från sin traditionellt engelska repertoar. Hon har skrivit och sjöng på ett alldeles underbart sätt både naturligt och imponerande på sitt eget modersspråk.
   Göran ger aldrig huvudrollen till sig själv på turnéerna utan repertoaren delas demokratiskt mellan medverkande artister. Nu gav han sig själv chansen att bjuda på några smakprov från sitt alldeles nya album "Stad & Land". Återkommer med recension närmare release.
   Det var inte bara ålderssammansättningen som gav årets PMT ett bredare musikaliskt spektra. Med Dregen tillbaka, han medverkade på turnén 2010 och 2011, var också rocken tillbaka. Hans Magnus Uggla-cover "Varning på stan" och "Johnny B Goode" på svenska var kvällens rockigaste inslag. Men även hans tolkning av Mikael Wiehes textöversättning av Bob Dylans "Masters of war" tillhör nog hela turnéhistoriens höjdpunkter.
   Tillsammans med Elin Ruth gjorde Dregen också Olle Ljungströms "Jag och min far" men där var det gitarristen Bengan Blomgrens himmelska slidesolo som ekade över hela Fryksdalen.
   Roger Pontare imponerade kanske mer i repertoarvalet när han gjorde Owe Thörnqvists "Ulla Melin" än med förutsägbara "När vindarna viskar mitt namn" och "Silverland".
   I det sammanhanget kom Love Antell som en frisk ungdomlig fläkt med sina hits "Pokerkväll i Vårby Gård","Barn av Amerika" och även Florence Valentins gamla "Upp på sociala, ner på systemet" som höjde både tempot, energin och det musikaliskt intressanta under några låtar.
   Varje PMT är en ny händelse, med nya artister, men slutet på konserterna brukar vara sig lika med "Sjösättningsrap" och "Dom som byggde landet", som alltså inte är något Samuelsson original (som Love Antell trodde) utan skriven av Pärra Eriksson från Môra-Per. Men den här gången blev Ulf Dagebys Dylan-översättning "Bara om min älskade väntar" den definitiva finalen med alla artister vid mikrofonen och det har jag inte upplevt tidigare.
   För andra året i rad var musikerna Bengan Blomgren, gitarr, Johan Håkansson, trummor, Nikke Ström, bas, och Bengt Bygren, keyboards, konsertkvällens musikaliska ryggrad.

Stora darren (GS)
Ulla Melin (RP)
En delad värld (LA)
En storm (ER)
Varning på stan (D)
Silverland (RP)
Barn av Amerika (LA)
Vem kan älska dig mer? (ER)
Ville bara väl (GS)
Ni som tjänar på krig (D)

paus

Tunn is (GS)
Jag och min far (D+ER)
Stjärnorna (RP+ER)
Upp på sociala, ner på systemet (LA)
Sång till Anna (ER)
Vägar utan mål (GS)
När vindarna viskar mitt namn (RP)
Pokerkväll på Vårby Gård (LA)
Jonny Gitarr (D)

extra

Sjösättningsrapp (GS)
Vi som byggde landet (alla)
Bara om min älskade väntar (alla)

/ Håkan

Tack för allt, Paul

PAUL KANTNER VAR LEDARE FÖR JEFFERSON AIRPLANE och Jefferson Starship och under alla år från 60-talets mest psykedeliska tid fram till nutid var han aktiv. Men det är ju Kantners musikaliska 60- och 70-tal som dominerar mitt minne. Först Airplanes klassiska låt "Somebody to love" live i studion. Kantner står till vänster om Grace Slick och sjunger i mikrofonen tillsammans med David Crosby.



Starship-karriären inleddes med albumet "Blows against the empire" som ett engångsprojekt. Här låten "Starship".



I mitten på 70-talet lanserades Jefferson Starship på allvar. Jag gillade albumet "Dragon fly" och avslutningslåten "Hyperdrive" blev en stor favorit.



/ Håkan

Rapport från en utsikt i augusti

LUGNET SÄNKER SIG REDAN VID AVFARTEN från Riksväg 50 och blir total när vi når huset med den oändligt vilsamma utsikten. Några huskatter går ut och in, vi hör något på håll som vi tror är tranornas gälla läten, något rådjur stävar genom havrefälten med bara ett synligt huvud, sjön framför oss ligger ömsom spegelblank ömsom lätt krusande, några varma vänliga sommarvindar drar genom den grandominerande lilla skogsdungen, någon ilsken geting höjer energin på verandan med 100 procent och känslan av frihet går nästan att ta på.
   Vi befinner oss alltså på landet några mil norr om Örebro och för en inbiten stadsbo som undertecknad blir det en underbar kontrast till det tempo och alla måsten som översvämmar vardagen i en intensivt brusande stad. Här på landet blir tiden just den lyxvara som man drömmer om när stressen tar överhand. Och i den här lugnande miljön blir tiden till synes oändlig med varken början eller slut.
   Det är då jag lyssnar. Först är det tystnadens förförande vingslag som naturligtvis inte är tysta, fåglar, insekter, vinden och någon avlägsen bil finns där, men är så lågmält njutbara att jag först inte kan uppfatta något annat än just en kompakt tom tystnad.
   Efter tystnaden kommer det där kravlösa lyssnandet som jag sällan får uppleva hemmavid. Det ska alltid lyssnas på någon nyutgiven skiva, ska alltid planeras några texter att skriva och researchjobbet på Håkans Pop tar nästan aldrig sommarsemester. Men just nu har jag lämnat de där dagliga arbetsuppgifterna kvar i stan.
   Och lyssnandet är inte nödvändigtvis på musik fast som i de allra flesta fall relaterar till detta livsnödvändiga fenomen. OK, Spotify finns ju med och är tillgängligt och det är både en förbannelse och en underbar möjlighet. Tänk förr när inspelade blandband blev den enda kontakten med musik så fort man lämnade hemmet. Och tänk förr när radioprogram sändes en gång och aldrig mer på en speciell tid varje vecka. Livet var under många år inrutat som en radiotablå men vi visste heller inget annat. Nu kan vi lyssna musik, radio och poddar på vår egen valda tid och det har ju öppnat upp möjligheter som ju verkligen bara har positiva sidor.
   Det kravlösa lyssnandet på musik under sommarmånaderna kan resultera i väldigt udda musikaliska tankegångar. Jag läser av listan på nyligen spelad Spotify-musik och hittar nästan otänkbart brokiga namn som Laleh, Kleerup, Winnerbäck, Madonna (!),...And You Will Know Us By The Trail, Steve Forbert, The Bland, Joel Alme, Ellen Sundberg, Brothers And Sisters och The Gousters. Några namn förklaras med att jag gjorde en genomgång av amerikanen Will Courtneys historia i samband med recensionen av hans utsökta album "Planning escapes" och några namn (Laleh och Sundberg) förekommer i några intressanta poddar jag har lyssnat på.
   Just det där att lyssna på tidsödande poddar har tillhört sommarverksamheten under senare år. Jag hänvisade till några lyssningstips i den genren i juni, efter den förra koncentrerade Medelhavssemestern, och kan här öka på den dosen med en mycket rekommenderad podd.
   På försommaren hade jag inte riktigt fastnat för Jan Gradvalls podd "Gradvall" på Sveriges Radio som startade i höstas. Jag kunde först inte smälta den korrekta accenten i hans mun men jag har med tiden gillat det mesta i intervjuerna han har gjort. Program som balanserar mellan intressant upplysning och nördighet. Helt i min smak.
   Favoritprogrammen har varit med Eva Dahlgren, Simon Strömstedt, Laleh, och den för mig helt okände svenske filmmusikskaparen Ludwig Göransson . Men också program med genrerubriker som "Var befinner sig punken idag" och "Varför är vi så rädda för musikaler".
   Har man tid, har man lust och är man nyfiken kan örat faktiskt fastna i något helt obegripligt i Gradvalls egen kunskapskanal. Utan att förstå musiken med Drake, utan att kunna någonting om hiphop/soul och utan att egentligen vara intresserad blev jag så fascinerad av programmet med den för mig provokativa rubriken "Är Drake samtidens viktigaste artist?". Där förklarade Gradvall tillsammans med några initierade gäster (bland annat Eric Gadd) fenomenet Drake och jag satt fastnaglad i floden av information men utan att bli direkt intresserad av musiken. Musikjournalistik när den fungerar som bäst.

/ Håkan

Beatles-b-sida: Don`t let me down

INSPELNINGARNA SOM RESULTERADE I Beatles sist utgivna album, "Let it be", var inte problemfria. Men hade sina stunder av liveinspelade intressanta ögonblick i studion, av vilka den här singel-b-sidan är ett, när det fungerade och nästan resulterade i ett på nytt fungerande liveband. Låten var ju också en del i den livespelning Beatles gjorde på taket (se nedan) till sitt skivbolag i det centrala London 30 januari 1969.
   Men inspelningen av "Don't let me down", som gavs ut som b-sida till "Get back", gjordes uteslutande i studion i källaren i samma skivbolagshus två dagar innan. Där bandet hade utökats med en musiker, Billy Preston på elpiano, som hade kallats in för att lösa det fastlåsta läget inom gruppen. Och han fick också exklusiv credit på båda sidorna av singeletiketten, "The Beatles with Billy Preston", fast det syns lite dåligt här ovan.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.