Blogginlägg
#38. dvd: Living in the material world
GEORGE HARRISON: Living in the material world (Nordisk Film/Egmont, 2011, dvd)
JAG INLEDER SÄSONGENS SERIE OM MIN BÄSTA vhs/dvd-favoriter med en fulländad biografi om George Harrison, den kanske nyaste på min lista. När idén till denna film, som sammanfattar ett 58 år långt liv huvudsakligen i offentlighet, kom upp till ytan vände sig Olivia och Dhani Harrison, fru och son till den gamle Beatles-medlemmen som avled 2001, till den hyllade regissören Martin Scorsese. Förutom åtskilliga legendariska filmögonblick ("Mean streets", "Taxi driver", "New York, New York"...) har han sedan många år tillbaka ett hängivet musikintresse.
Från "Woodstock"-filmen, där han var assisterande regissör, till filmer om bland andra Ramones, Frank Sinatra, Grateful Dead och Jerry Lee Lewis var det ändå filmerna om The Bands sista konsert, "The last waltz" (1978), Bob Dylans liv, "No direction home" (2005), och konsertfilmen med Rolling Stones, "Shine a light" (2008) som fick de överlevande Harrison-medlemmarna att välja just Scorsese. Och det har naturligtvis skänkt extra tyngd och dignitet åt det här projektet.
Men "Living in the material world" är ju en dokumentär berättelse och regisserandet har väl till största delen bestått i urval, intervjuer och en fungerande berättelse. Olivia Harrison står också som producent men det är ingen friserad helt igenom klanderfri historia som berättas. Utan berättelsen har sin gång med både uppgång och små fall med naturligtvis logisk tyngdpunkt på det första.
Som Beatles-fantast, undertecknad, är det alltid lika roligt och intressant att höra och se historien igen. Mycket har jag redan sett, ännu mer har jag hört, men det finns alltid anledning till upprepning när minnets solkiga baksida gör sig påmind. Och i en så pass lång karriärsammanfattande historia som den om George Harrison blir det oundvikligt ganska snuttifierat även när det sträcker sig över 3 timmar och 35 minuter.
Första dvd:n, 90 minuter, ägnas nästan uteslutande åt Beatles-tiden på 60-talet. Men också allmän historia när George föddes 1943 i andra världskrigets Liverpool. Bröderna Harry och Peter berättar tidiga familjeanekdoter, vi ser bombade huskvarter och engelsmän som firar krigsslutet. Och Paul McCartney, som intervjuas flitigt genom hela filmen, berättar hur instrumentallåten "Raunchy" blir Georges inträdesbiljett som medlem i The Quarrymen som senare skulle bli The Beatles.
"Raunchy" var en amerikansk populär instrumentallåt med Bill Justis från 1957 och just nu, när jag skriver de här raderna, läser jag att låten var hämtad från ett album som hette "Cloud 9". Alltså exakt samma titel som George gav sitt soloalbum 1987.
Scorsese dramaturgiska erfarenhet påverkar ibland den strikt kronologiska berättelsen. I filmens inledning, långt innan biografin egentligen startar, får sonen Dhani, Eric Clapton, Terry Gilliam (Mony Python) och en påtagligt ledsen Ray Cooper ("det gör fortfarande för ont att prata om honom") efter Georges död berätta minnen och vad de tänkte fråga honom om de hade träffat honom igen.
De inledande historiska 40-talsbilderna bryts av med dokumentärbilder från centrala London 1970 när upprörda människor har samlats utanför Apple-kontoret på Savile Row medan medlemmarna i Beatles skriver under splittringen av historiens största popgrupp.
Från 1943 till 1970 och sedan 1960 på några minuter. Tillbaka till den tidiga Beatles-tiden och det berättas om att George introducerade ett visst lugn i gruppen och plötsligt är Ringo Starr medlem. Tiden med trummisen Pete Best har effektivt suddats ut i filmen på ett som kan tyckas överlagt sätt. Den splittringen sitter tydligen fortfarande djupt i den officiella historien.
Sedan kommer genombrottet, hystrerin, ett sekundsnabbt klipp från Drop In i Stockholm hösten 1963, Hollywood Bowl, "Blue jay way" (1967) och plötsligt berättar producenten George Martin om första mötet med bandet 1962. Det förekommer några kronologiska krumsprång här och där men i stort är historien väl berättad.
Beatlers-publicisten Derek Taylors fru Joan berättar hur drogerna kom in i Beatles runt 1967 och George förklarar i en intervju från 80-talet, lite överraskande, det positiva med LSD-drogen: "Det var en koncentrerad version av mitt livs bästa känsla. Det var helt fantastiskt".
RAVI SHANKAR OCH INDISK MUSIK KOM SNART IN I Harrisons liv och sinnesutvidgning med LSD fick honom att leta efter någonting som inte krävde kemikalier: meditation och därmed ett större intresse för religion som följde honom livet ut. Han drog med sig det övriga bandet till gurun Maharishi Mahesh Yogi, "fnittring skäggig indier" som McCartney i efterhand beskriver honom, som med sitt barnsliga skratt här blir intervjuad av David Frost. Uppslukad av meditation får George, tillsammans med John Lennon, sitta i en absurd tv-debatt och försvara meditation.
Mot slutet av första delen i filmen dyker avantgardeartisten Yoko Ono upp och de inre stridigheterna i gruppen växer samtidigt som varje medlem lever i tron att vara ensamma mot de andra tre. Splittringen var så att säga ofrånkomlig när missförstånd och samarbetssvårigheter blev alltför tydliga, som i inspelningen till "Let it be"-skivan.
Del 2 i filmen ägnas huvudsakligen åt George Harrisons solokarriär och det privata i livet. Många privata filmer, som George ständigt spelade in, får här sin premiär tack vare Olivia. Som när hela Traveling Wilburys, inklusive Bob Dylan, sitter i Georges kök, jammar och skrålande sjunger "Ghost riders in the sky".
Billy Preston minns hur "My sweet lord"-låten skrevs och att han fick möjlighet att ge ut den första versionen av låten på skiva. Men inte ett ord i filmen om att George hade stulit delar av melodin från Chiffons gamla "He's so fine", ett tillgrepp som många år efteråt fälldes i domstol.
Ändå kan jag inte påstå att "Living in the material world" enbart visar upp en positiv och oklanderlig bild av George Harrison. Exempelvis får vi ett inslag från hans numera ökända 1974-turné där han efter år av regelbundet drogberoende saknade röst och sjöng med en direkt sprucken, svag och sliten stämma. En desperat känsla som späds på när man här i en privat film får följa med backstage där George gurglade med en dryck som påstås vara en blandning av "honung, ättika och varmt vatten". Han försöker också läka sin röst i bastun men inget verkar hjälpa ty konserterna följdes av brutalt sågande recensioner.
I samband med den turnén hade George precis träffat sin kommande fru, Olivia Trinidad Arias, som jobbade på A&M-kontoret, som i förlängningen skulle komma in med trygghet, kärlek och lugn i hans liv. Fyra år senare gifte de sig, sonen Dhani föddes, och i både intervjuer och urval till filmen har Olivia haft en viktig roll i tillkomsten av biografin.
Intervjuerna genom åren med George Harrison är naturligtvis ryggraden i den här biografin men nyproducerade intervjuer med många närstående kollegor och vänner gör bilden av George ytterligare fulländad. Raden är lång av vittnen till historien om George, från Paul, Ringo, Clapton via Klaus Voormann och Astrid Kirchherr till Yoko Ono, Jane Birkin, Phil Spector ("han var mer än en perfektionist"), Jim Keltner, Eric Idle, Billy Connolly, Jackie Stewart, Tom Petty, Jeff Lynne och några andra redan nämnda namn.
Avslutningen på George Harrisons liv blev ganska dramatisk och händelserik. Strupcancern 1997 överlevde han men lungcancern, som spred sig till hjärnan, blev hans död i november 2001. Och däremellan kan Olivia och till viss del Eric Idle detaljerat berätta om ett brutalt inbrott i hemmet på Friar Park. En planerad attack som höll på att kosta både George och Olivia livet.
Extramaterial: Fem säregna små korta klipp.
1. Dhani, George Martin och hans son Giles Martin, som ansvarar för musikproduktionen i filmen, sitter vid mixerbordet och lyssnar på originalinspelningen av "Here comes the sun". Och upptäcker detaljer ingen tidigare har hört eller glömt (Martin).
2. Ett liveinslag från ovan nämnda 1974-turné där Ravi Shankars gäng tillsammans med George och hans musiker sluggar sig igenom den jazzinspirerade instrumentallåten "Dispute and violence".
3. Paul McCartney berättar om en utflykt i unga år tillsammans med George till Harlech i norra Wales.
4. Jeff Lynne berättar om första skrämmande mötet med George på hans egendom.
5. Racerföraren Damon Hill berättar hur George rörde sig obehindrat i Formel 1-cirkusen.
/ HÃ¥kan
En skön intim stämning i parken
Recensioner från 80-talet på onsdagar
| << | Augusti 2016 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
| 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
| 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
| 29 | 30 | 31 | ||||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: