Blogginlägg

#36. dvd: ANC-galan

Postad: 2016-08-29 07:56
Kategori: vhs_dvd 38-1



ANC-galan (Playground, 2005)

SKENET BEDRAR. OMSLAGET I SIN SVARTVITA STRIKTA STIL kändes inte helt up to date när "ANC-galan", med underrubriken "Svensk rock mot apartheid", gavs ut 2005 som ett 20-årsjubileum. I min autentiska recension av dvd:n nämner jag att jag var övertygad om att hela konserten var filmad i svartvitt. Men så är inte fallet. Den 3 timmar och drygt 25 minuter långa konsertupptagningen innehåller väl inga hårresande bildmixningar men är både musikaliskt och artistmässigt ett underbart tidsdokument från mitten av 80-talet.
   Jag har någonstans nämnt att både vhs- och dvd-utgivningar sällan innehåller någon mer omfattande dokumentation eller presentation men "ANC-galan" är undantaget som bekräftar regeln. Här medföljer ett innehållsrikt häfte. En noggrann innehållsförteckning, 43 olika nummer, plus Jens Petersons gamla text från tidningen Schlager/Ritz december 1985 där han sammanfattar hela historien om ANC-galan, från idén på sommaren 1985 till de genomförda konserterna i november 1985.
   Konserterna, som filmades och spelades in 29 och 30 november 1985, gavs ursprungligen ut som ett hårt redigerat dubbelalbum blott ett par veckor efteråt och det var ju ett mirakel bara det. Men när man nu kan njuta av konserterna i det fantastiska dvd-formatet (nästan tre och en halv timme på en enda dvd-skiva!) är det näst intill som ett mirakel. Sedan har kanske inte det musikaliska åldrats med full värdighet i varje detalj men tiden går och historia är ofta historia och bör regelbundet återberättas.
   Det stora miraklet bestod i att två artister, Mikael Wiehe och Tomas Ledin, från två olika håll drog ett tungt lass genom att förena ett artistuppbåd från både den så kallade musikrörelsen och den så kallade kommersiella världen. 1985 var i min mening ett fantastiskt musikaliskt år ur svensk synvinkel. Min årsbästa-lista innehöll sex av tio svenska skivor och urvalet artister till den här manifestationen motsvarar verkligen gräddan av den artisteliten. Ulf Lundell saknas givetvis men han hade för tillfället ett tungt turnéår bakom sig och behövde nog vila från den uppmärksamheten. Sedan tycker jag Lolita Pop, som hade givit ut sitt så långt bästa album med "Att ha fritidsbåt", och Wilmer X var klart kvalificerade för att vara en del i det här projektet.

AV NATURLIGA SKÄL VAR DET MÅNGA ARTISTER som framförde aktuella låtar från aktuella album som absolut kunde uppfattas som gratisreklam men för en god sak (12 miljoner svenska kronor till ANC) tycker jag det problemet är av underordnad betydelse.
   Men det fanns också några artister som presenterade nyskrivet material som ingen vid tillfället hade hört tidigare. Som när Py Bäckman framförde "Concordelia" som inte kom på skiva förrän hösten 1986 och smakprovet "Det räcker nu" från duettskivan med Björn Afzelius och Mikael Wiehe som inte skulle släppas förrän ett år senare.
   Sedan var det givetvis upplagt för många unika artistsamarbeten som spontant dök upp under de långa konserterna. Som när både Peps och en långhårig Mats Ronander, som båda har en gemensam bakgrund i Örebros Blues Quality i slutet på 60-talet, spelar munspel bakom Totta's Bluesband i "Too late". Jerry Williams kompas av ett förstärkt Totta's, saxofonisten Erik Häusler och gitarristen Dougie Lawton. Hårdrockaren Kee Marcello kompar Mikael Rickfors på gitarr i en soulig powerballad-version av "Amazing grace". På den mäktiga versionen av Wiehes "Fred" förstärks Imperiet med musikerna från Wiehe & Co. Eller Wiehe och Rickfors sjungande i samma mikrofon under finallåten, den specialskrivna "Berg är till för att flyttas", ett unikt låtskrivarsamarbete mellan Wiehe och Tomas Ledin.
   Totta Näslund, eller Thorsten Näslund som han var känd som vid den här tidpunkten, var uppenbart i toppform i kavaj och röd slips och dansar(!) över scenen i slutet på "Going down". Tillsammans med sitt band hade han just då gjort om stora arenan Scandinavium till en intim klubb.

DETVAR EN MÄNGD MUSIKER SOM GICK IN och ut på Scandinaviums scen under de här timmarna. Och 80-talets mäktiga sound gjorde sig påmint många gånger. Ibland med två-tre trummisar för att återskapa decenniets skramliga profil. Och i körerna var det välbefolkat mest hela tiden. Med tanke på trängseln på scen, korta förberedelser och begränsade repetitioner gjorde teknikerna med ljudansvarige Björn Lehnberg i spetsen ett fantastiskt jobb. Den avslappnade attityden mellan alla musiker fastnade också på bild.
   Av naturliga skäl var det ett smällande 80-talssound som genomsyrade hela föreställningen, tänk bara Mats Ronanders "Kött och blod", Dan Hylanders "Skuggor i skymningen" och Tomas Ledins discofierade "Don't touch that dial", men vid några få tillfällen togs arrangemangen ned till en mänsklig nivå. Som i Hansson DeWolfe Uniteds mjukt suggestiva "Oberoende vad fursten säger", Eva Dahlgren/Anders Glenmark i "The long and winding road" och kombinationen Lasse Lindbom, Marie Fredriksson och Per Gessle som sjöng en akustisk "Love the one you're with".
   Vid tre tillfällen fick musiken stå tillbaka för två recitationer och ett tal. En ung Sven Wollter reciterar en Slas-text om en dansktalande neger, ja han uttalar n-ordet ett flertal gånger, och Rolf Börjlind hänvisar till en artikel av Henrich Böll. Olof Palmes tal, som avslutades med "Frige Nelson Mandela!", har uppmärksammats många gånger sedan dess. Han fick aldrig uppleva Nelson Mandela frigiven ty tre månader senare, nästan på dagen, blev han mördad.
   Det var två bröllopsringar som blänkte tydligt under de här timmarna. Mats Ronander hade gift sig med Sanne Salomonsen tidigare under året och organisten Hasse Olsson, klippan i Ulf Lundells turnéband, hade under 1985 gift sig med Tove Naess som under en närbild i låten "Låt julen förkunna" (svensk version av John Lennons "Happy X-mas") presenteras med namnet Tove Olsson-Naess.
   Manifestationen till ANC resulterade också i tre specialskrivna sånger, ovannämnda "Berg är till för att flyttas", "It's never too late" (av den udda trion Tomas Ledin/Eva Dahlgren/Mikael Rickfors) och "Soweto", skriven av gitarristen Eddie Nyström och Wiehe, av vilka den sistnämnda håller än idag.
   Engagemanget 1985 var alltså stort och när man tänker tillbaka, idag för nästan 31 år sedan, är det svårt för att inte säga omöjligt att få in i sin hjärna att det var apartheid som regerade och att Nelson Mandela skulle sitta fängslad ytterligare nästan fem år innan han blev fri.

Extramaterial: Två inslag. 1. Den 20 minuter långa dokumentärfilmen "Hos ANC i Afrika" (filmad av Tomas Ledin) när Ledin, Dan Hylander, Py Bäckman och Eva Dahlgren, inbjudna av SIDA, besöker frontstaterna i södra Afrika. Får träffa ANC-folk på deras välbevakade högkvarter i Zambia. 2. En 30 minuter lång intervju, gjord 2005, med Wiehe och Ledin där de berättar om galans tillkomst, mötet med Palme innan och när de sedan fick träffa Mandela i Oslo i samband med utdelning av Fredspriset.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2016 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.