Blogginlägg

#36. dvd: ANC-galan

ANC-galan (Playground, 2005)

SKENET BEDRAR. OMSLAGET I SIN SVARTVITA STRIKTA STIL kändes inte helt up to date när "ANC-galan", med underrubriken "Svensk rock mot apartheid", gavs ut 2005 som ett 20-årsjubileum. I min autentiska recension av dvd:n nämner jag att jag var övertygad om att hela konserten var filmad i svartvitt. Men så är inte fallet. Den 3 timmar och drygt 25 minuter långa konsertupptagningen innehåller väl inga hårresande bildmixningar men är både musikaliskt och artistmässigt ett underbart tidsdokument från mitten av 80-talet.
   Jag har nÃ¥gonstans nämnt att bÃ¥de vhs- och dvd-utgivningar sällan innehÃ¥ller nÃ¥gon mer omfattande dokumentation eller presentation men "ANC-galan" är undantaget som bekräftar regeln. Här medföljer ett innehÃ¥llsrikt häfte. En noggrann innehÃ¥llsförteckning, 43 olika nummer, plus Jens Petersons gamla text frÃ¥n tidningen Schlager/Ritz december 1985 där han sammanfattar hela historien om ANC-galan, frÃ¥n idén pÃ¥ sommaren 1985 till de genomförda konserterna i november 1985.
   Konserterna, som filmades och spelades in 29 och 30 november 1985, gavs ursprungligen ut som ett hÃ¥rt redigerat dubbelalbum blott ett par veckor efterÃ¥t och det var ju ett mirakel bara det. Men när man nu kan njuta av konserterna i det fantastiska dvd-formatet (nästan tre och en halv timme pÃ¥ en enda dvd-skiva!) är det näst intill som ett mirakel. Sedan har kanske inte det musikaliska Ã¥ldrats med full värdighet i varje detalj men tiden gÃ¥r och historia är ofta historia och bör regelbundet Ã¥terberättas.
   Det stora miraklet bestod i att tvÃ¥ artister, Mikael Wiehe och Tomas Ledin, frÃ¥n tvÃ¥ olika hÃ¥ll drog ett tungt lass genom att förena ett artistuppbÃ¥d frÃ¥n bÃ¥de den sÃ¥ kallade musikrörelsen och den sÃ¥ kallade kommersiella världen. 1985 var i min mening ett fantastiskt musikaliskt Ã¥r ur svensk synvinkel. Min Ã¥rsbästa-lista innehöll sex av tio svenska skivor och urvalet artister till den här manifestationen motsvarar verkligen gräddan av den artisteliten. Ulf Lundell saknas givetvis men han hade för tillfället ett tungt turnéår bakom sig och behövde nog vila frÃ¥n den uppmärksamheten. Sedan tycker jag Lolita Pop, som hade givit ut sitt sÃ¥ lÃ¥ngt bästa album med "Att ha fritidsbÃ¥t", och Wilmer X var klart kvalificerade för att vara en del i det här projektet.

AV NATURLIGA SKÄL VAR DET MÅNGA ARTISTER som framförde aktuella låtar från aktuella album som absolut kunde uppfattas som gratisreklam men för en god sak (12 miljoner svenska kronor till ANC) tycker jag det problemet är av underordnad betydelse.
   Men det fanns ocksÃ¥ nÃ¥gra artister som presenterade nyskrivet material som ingen vid tillfället hade hört tidigare. Som när Py Bäckman framförde "Concordelia" som inte kom pÃ¥ skiva förrän hösten 1986 och smakprovet "Det räcker nu" frÃ¥n duettskivan med Björn Afzelius och Mikael Wiehe som inte skulle släppas förrän ett Ã¥r senare.
   Sedan var det givetvis upplagt för mÃ¥nga unika artistsamarbeten som spontant dök upp under de lÃ¥nga konserterna. Som när bÃ¥de Peps och en lÃ¥nghÃ¥rig Mats Ronander, som bÃ¥da har en gemensam bakgrund i Örebros Blues Quality i slutet pÃ¥ 60-talet, spelar munspel bakom Totta's Bluesband i "Too late". Jerry Williams kompas av ett förstärkt Totta's, saxofonisten Erik Häusler och gitarristen Dougie Lawton. HÃ¥rdrockaren Kee Marcello kompar Mikael Rickfors pÃ¥ gitarr i en soulig powerballad-version av "Amazing grace". PÃ¥ den mäktiga versionen av Wiehes "Fred" förstärks Imperiet med musikerna frÃ¥n Wiehe & Co. Eller Wiehe och Rickfors sjungande i samma mikrofon under finallÃ¥ten, den specialskrivna "Berg är till för att flyttas", ett unikt lÃ¥tskrivarsamarbete mellan Wiehe och Tomas Ledin.
   Totta Näslund, eller Thorsten Näslund som han var känd som vid den här tidpunkten, var uppenbart i toppform i kavaj och röd slips och dansar(!) över scenen i slutet pÃ¥ "Going down". Tillsammans med sitt band hade han just dÃ¥ gjort om stora arenan Scandinavium till en intim klubb.

DETVAR EN MÄNGD MUSIKER SOM GICK IN och ut på Scandinaviums scen under de här timmarna. Och 80-talets mäktiga sound gjorde sig påmint många gånger. Ibland med två-tre trummisar för att återskapa decenniets skramliga profil. Och i körerna var det välbefolkat mest hela tiden. Med tanke på trängseln på scen, korta förberedelser och begränsade repetitioner gjorde teknikerna med ljudansvarige Björn Lehnberg i spetsen ett fantastiskt jobb. Den avslappnade attityden mellan alla musiker fastnade också på bild.
   Av naturliga skäl var det ett smällande 80-talssound som genomsyrade hela föreställningen, tänk bara Mats Ronanders "Kött och blod", Dan Hylanders "Skuggor i skymningen" och Tomas Ledins discofierade "Don't touch that dial", men vid nÃ¥gra fÃ¥ tillfällen togs arrangemangen ned till en mänsklig nivÃ¥. Som i Hansson DeWolfe Uniteds mjukt suggestiva "Oberoende vad fursten säger", Eva Dahlgren/Anders Glenmark i "The long and winding road" och kombinationen Lasse Lindbom, Marie Fredriksson och Per Gessle som sjöng en akustisk "Love the one you're with".
   Vid tre tillfällen fick musiken stÃ¥ tillbaka för tvÃ¥ recitationer och ett tal. En ung Sven Wollter reciterar en Slas-text om en dansktalande neger, ja han uttalar n-ordet ett flertal gÃ¥nger, och Rolf Börjlind hänvisar till en artikel av Henrich Böll. Olof Palmes tal, som avslutades med "Frige Nelson Mandela!", har uppmärksammats mÃ¥nga gÃ¥nger sedan dess. Han fick aldrig uppleva Nelson Mandela frigiven ty tre mÃ¥nader senare, nästan pÃ¥ dagen, blev han mördad.
   Det var tvÃ¥ bröllopsringar som blänkte tydligt under de här timmarna. Mats Ronander hade gift sig med Sanne Salomonsen tidigare under Ã¥ret och organisten Hasse Olsson, klippan i Ulf Lundells turnéband, hade under 1985 gift sig med Tove Naess som under en närbild i lÃ¥ten "LÃ¥t julen förkunna" (svensk version av John Lennons "Happy X-mas") presenteras med namnet Tove Olsson-Naess.
   Manifestationen till ANC resulterade ocksÃ¥ i tre specialskrivna sÃ¥nger, ovannämnda "Berg är till för att flyttas", "It's never too late" (av den udda trion Tomas Ledin/Eva Dahlgren/Mikael Rickfors) och "Soweto", skriven av gitarristen Eddie Nyström och Wiehe, av vilka den sistnämnda hÃ¥ller än idag.
   Engagemanget 1985 var alltsÃ¥ stort och när man tänker tillbaka, idag för nästan 31 Ã¥r sedan, är det svÃ¥rt för att inte säga omöjligt att fÃ¥ in i sin hjärna att det var apartheid som regerade och att Nelson Mandela skulle sitta fängslad ytterligare nästan fem Ã¥r innan han blev fri.

Extramaterial: Två inslag. 1. Den 20 minuter långa dokumentärfilmen "Hos ANC i Afrika" (filmad av Tomas Ledin) när Ledin, Dan Hylander, Py Bäckman och Eva Dahlgren, inbjudna av SIDA, besöker frontstaterna i södra Afrika. Får träffa ANC-folk på deras välbevakade högkvarter i Zambia. 2. En 30 minuter lång intervju, gjord 2005, med Wiehe och Ledin där de berättar om galans tillkomst, mötet med Palme innan och när de sedan fick träffa Mandela i Oslo i samband med utdelning av Fredspriset.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.