Blogginlägg

"Eight days a week"

Postad: 2016-09-21 16:13
Kategori: Bio-recensioner



EIGHT DAYS A WEEK
Directed by Ron Howard
(106 minuter)


"EIGHT DAYS A WEEK" ÄR NATURLIGTVIS en väldigt passande titel, vald med stor omsorg, på en film om en grupp och ett fenomen som under de mest intensiva åren alltid turnerade, oavbrutet skrev låtar och regelbundet spelade in skivor. Faktum kvarstår dock: The Beatles gjorde aldrig den låten* på konsert. Men "Eight days a week" är ingen konventionell konsertfilm utan mer en dokumentär med liveinslag. Med undertiteln "The touring years" är det helt enkelt en tv-dokumentär med extra allt, presskonferenser, publikhysteri, gamla och nya intervjuer, nyhetsbilder, den kronologiska historien, skivinspelningar och aktuella intervjuer med Paul McCartney och Ringo Starr.
   Den etablerade filmregissören Ron Howard ("Cocoon (1985), "Apollo 13" (1995) och The Da Vinci Code (2006)) var redan i 10-årsåldern Beatles-fan och det är väl med fantasternas ögon man ska se den här filmen. Om en grupp vars musik fortsätter att sätta guldkant på historien med ständig kommersiell tyngd. Senaste numret av musiktidningen Mojo är en stor hyllning av turnébandet Beatles. Visserligen var vi bara fem i biografsalongen i tisdagseftermiddag men enligt uppgift var det fullsatt på den exklusiva premiären i torsdagskväll med direktsändning från Leicester Square i London.
   Med Beatles enda officiella liveskiva i "färskt" minne (den släpptes 1977...) hade jag ljudmässigt inte väntat mig så mycket och när jag inför biofilmen läste skivproducenten George Martins omslagstext till "The Beatles at the Hollywood Bowl" blev jag inte heller övertygad. Det är många ursäkter mellan raderna i Martins text och han understryker ("the conditions for the engineers were ardous in the extreme") vid många tillfällen hur svårt det var att få ordning på de primitiva konsertinspelningarna.
   Nästan fyra decennier senare har teknologin på området kraftigt utvecklats och den nya generations producent, George Martins son Giles, har tagit vid. Det hysteriska skrikandet på Beatles-konserterna gjorde "Hollywood Bowl"-skivan till viss del olyssningsbar. Men Giles har lyckats renodla, filtrera och finputsa liveljudet till en distinkt lyssningssensation. Sedan är ju ljudet alltid mer underhållande på film med fans i bild. I kommersens namn har skivan återutgivits i dagarna, plus extralåtar, med det restaurerade ljudet
   Filmen fokuserar på perioden mellan 1963 och 1966 med en viss tyngdpunkt på genombrottet i USA från 1964 och framåt. Det är hysteri i sin ädlaste form som förmedlas på bilderna och historiskt, popmusikens rejäla genombrott, kan den känslan aldrig mera komma att upprepas. Jag vet av egen erfarenhet, utan att jag skrek i falsett, hur det var att uppleva Beatles på svensk tv, Drop In i november 1963, och förstår till viss del masshysterin som drabbade USA våren 1964.

BEATLES POPULARITET EXPLODERADE ÄNNU FORTARE I USA än i Europa, där Beatlemania stegvis hade växt från hösten 1962 och under hela 1963, med tanke på att allt hände där på några månader våren 1964. Med tv-visningen av The Ed Sullivan Show 9 februari som definitivt startdatum på hysterin. Där singlar på många olika skivbolag (Vee Jay, Tollie, Swan och Capitol) rusade mot toppen och 4 april ockuperade de fem första platserna på Billboards Hot 100 (se vänster). Något unikt som aldrig har upprepats varken tidigare eller senare.
   Filmen ger inte bara en underhållande bild av ett hårt jobbande turnéband. Den berättar också om den allmänna utvecklingen på konsertfronten mot allt större konsertlokaler, stora arenor och ogästvänliga konsertmiljöer som varken gagnar artister eller publik till personliga konsertupplevelser. Innan Beatles hade konserter aldrig tidigare arrangerats på exempelvis stora baseballarenor.
   Beatles konserter 1965 och 1966 på Shea Stadium i New York ute i Flushing Meadows, Queens är väl alla tiders flopp när det gäller konsertmiljö. Långt ute på den enorma baseballarenans gräsmatta (där New York Mets spelade sina hemmamatcher) stod scenen och avståndet till publiken var gigantiskt. Säkert en enorm upplevelse när 55 600 vilda amerikaner skapade ett öronbedövande oväsen. Musikmässigt var det en katastrof när blott 100 watts-förstärkare, en underproportionerad högtalaranläggning, avsedd för endast baseballkommentatorer, och inga monitorer till bandet gav undermåliga förutsättningar till accepterat konsertljud.
   Bara sex dagar senare, efter konserten på Candlestick Park i San Francisco 29 augusti inför en publik på 25 000, bestämde sig bandet för att sluta turnera.
   Vi får dock en glimt från Beatles sista liveuppträdande 1969, på taket till Apple-kontoret vid Savile Row, där Giles Martin inte behövde dämpa någon skrikande publik som överröstade musiken. En förvånad och spontan publik stod stum på gatan nedanför. Ett underbart framträdande där Beatles, förstärkta med Billy Preston på elpiano, spelade "Don't let me down" direkt följt av "I've got a feeling".
   Både gamla och nya intervjuer förstärker bilden av Beatles turnerande tid. Både Larry Kane (amerikansk tv-personlighet), Whoopi Goldberg, Elvis Costello, Eddie Izzard (om humorn hos Beatles), Sigourney Weaver (som återfinns på amerikanska konsertbilder), filmregissören Richard Lester och den engelske musikjournalisten Jon Savage ger sina personliga minnen om Beatles på 60-talet.
   Några speciella minnesbilder från filmen: 1) Inledningen på Beatles första konsert på amerikansk mark (Washington Coliseum), 11 februari 1964, när Ringo får börja med att snurra trumsetet så han spelar mot publiken. 2) När John Lennon på sitt kvicka vitsiga sätt svarar "Eric" när en amerikansk dåligt informerad intervjuare frågar vad han heter och fortsätter kalla honom för Eric. 3) När Paul McCartney 1964 på en fråga om Beatles är kultur svarar: “Culture? This isn’t culture. It’s just a good laff!".

*)"Eight days a week" är huvudsakligen Paul McCartneys låt, skriven för att bli ledmotivet på Beatles andra film vars arbetsnamn var "Eight arms to hold you". Dessutom ansågs låten, inspelad i oktober 1964, vara en potentiell singel. Paul blev på båda fronter slagen av John Lennon. Filmen fick titeln efter Johns låt "Help!" och nästa Beatles-singel blev Johns "I feel fine".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2016 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.