Blogginlägg från 2016-09-01

Full fart på Live at Heart redan ikväll

Postad: 2016-09-01 14:00
Kategori: Live at Heart


På Live at Hearts andra kväll är det läge för att upptäcka amerikanen Kris Gruen.

ANDRA KVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART blir den första kvällen med nästan fullt program. Det blir, till skillnad från tidigare år, levande musik på hela 14 scener. Den här utvidgningen av programmet på torsdagen ökar inte bara antalet konserter utan ger också en möjlighet för fler artister och band att spela mer än en gång på festivalen. Det ger naturligtvis positiva möjligheter och ett större urval för oss i publiken. Men gnälliga personer kan givetvis påstå att det blir näst intill omöjligt att planera för att det finns för många tillfällen att se för många artister/band och därigenom göra prioriteringen svår, alternativen blir oändliga.
   Nej, nu ska jag inte bli någon representant för Gnällbältet utan bara nöjt konstatera att torsdagskvällens smörgåsbord av gränslösa ingredienser i musik ligger framför oss. Mellan 19:00 och 24:00 finns det många alternativ till en bra och givande musikkväll.
   Själv inleder jag kvällen med de trygga sångerna från Olle Unenges gitarr och mun. Vid förra årets Live at Heart-framträdande samlade han en majoritet musiker och sångare som medverkade på hans då aktuella album "Det kunde förvisso vara värre...". Men i år ställer sig Olle själv på scen och framför en blandning av gamla kända låtar och även nyskrivet material som till viss del redan finns inspelade men ännu inte utgivna.
   Olles genre har den internationella klangen singer/songwriter men hans egna texter framförs uteslutande på svenska. Men han ger också ett halvt löfte om att spela något irländskt nu när hans band till vardags, Tullamore Brothers, i år inte spelar på Live at Heart.
   Efter det stillsamma uppträdandet med Olle (bild vänster) tänkte jag upptäcka ett för mig nytt namn, amerikanen Kris Gruen vars hemstad är staden Worcester i Massachusetts, i den intressanta konsertlokalen Nikolaikyrkan. Kris är ett spännande namn i genren mellan singer/songwriter och americana. Låtexemplet i Live at Heart-appen lovar gott.
   Nästa timme på festivalen ligger som en öppen bok. Electronic, punk och jazz är inte min perfekta kopp te och den kanadensiska sångfågeln Jenny Berkel röst har svårt att övertyga mig. Det lutade ett tag åt Meadows (Christoffer Wadensten) från Örebro. Jag har upplevt honom tidigare på scen, då under namnet Meadows Over Bleeding (bild höger). Jag har gillat hans röst, visor och den fina klangen i gitarren men jag har i år en oskriven ambition på årets festival att i möjligaste mån hellre upptäcka nya artister framför de redan kända. Efter Johnny McCuaigh Bands imponerande inslag på gårdagskvällens invigningsgala med säckpipa och allt kanske jag prioriterar detta kanadensiska band från Regina i provinsen Saskatchewan. Bara en sån sak.
   Jag kanske bryter löftet om enbart nya artister redan under nästa timma i programmet när det nyaktiverade gamla bandet The Winchester Widowmakers ställer sig på scen. De gjorde för en månad sedan ett överraskande fräscht framträdande som förband till Banditos och deras americana-inspirerade folkmusik med många röster är alltid underhållande.
   23:00 ikväll blir det en magnifik krock mellan två mycket intressanta Örebroband inom samma genre indiepop, för dagen mycket heta Les Gordons och Tangerin som på 00-talet hade en fanskara lokalt. Efter ett förmodat uppehåll gör Tangerin stor comeback med gitarrintensiv poprock fast på svenska. Och jag väljer nog i det här fallet Tangerin före Les Gordons för att det bara finns en enda chans att se bandet på årets Live at Heart. Les Gordons kan jag se senare.
   Efter Tangerin kanske jag hänger kvar på East West Sushi och ser folkmusiksvängiga Engmans Kapell men det beror på ögonlockens kvalité så dags...
   Andra mycket kvalitativa inslag ikväll på Live at Heart: Vilt irländsk rockande Shamrock, Everly Brothers-inspirerade Dimpker Brothers, Australiens Kaurna Cronin, Örebros rockande The Bloakes, Austins rutinerade Jon Dee Graham och New Orleans-artisten Cary Hudson.

/ Håkan

Nu är Live at Heart 2016 igång!

Postad: 2016-09-01 10:27
Kategori: Live at Heart


Göran Samuelsson får sitt pris Musikörat av Anders Damberg.


Cris Derksen.


Alla bilder: Anders ErkmanCree-indian som dansade till Cris Derksens musik.


INVIGNINGSGALAN FÖR SJUNDE UPPLAGAN av Live at Heart, som drog igång igår kväll, blev ett perfekt startskott för ett mångkulturellt numera globalt event. Det som jag igår förutsåg skulle bli en blandad kompott av artister blev musikaliskt en färgsprakande gryta med smak av Mississippi. New Orleans-artisten Cary Hudson satt på scenen och hälsade publiken välkommen musikaliskt med sin gitarr och röst.
   Galan som sparkade igång festivalen var inte bara en musikalisk happening, med artister på scen hela tiden. Den blev också ett magnifikt mingelparty där samvaro och det trevliga och personliga mötet mellan festivalpublik som var minst lika viktigt mellan alla musikaliska kickar.
   Sprang på låtskrivaren Joacim Dubbelman som såg fram mot en spännande och intensiv festival. Han hade gjort upp ett detaljerat schema som han stolt visade upp i sin telefon. Och som brukligt är tipsade vi varandra och många olika artistnamn for omkring under några minuter. Han tipsade om Sam Brookes, folkmusikartisten från London, som gör stillsam melankolisk musik. Jag kontrade med Thisell som också har det lågmälda uttryckssättet.
   Jag hörde Björn Sundin, kommunalrådpolitikern, tala om hur Live at Heart en gång startades av två halvgalna personer, han syftade på Anders Damberg och Johannes Nilsson, och nu blivit ett begrepp över hela världen.
   Cary Hudson följdes på scen av Torontos Cris Derksen som med rötter i creefolket (Nordamerikas ursprungsbefolkning) sjöng på sitt speciella sätt och spelade samtidigt cello där hon blandade klassisk musik med traditionella tongångar. Mycket spektakulärt men kvällen skulle lite senare bjuda på än mer uppseendeväckande "musik".
   Men först Dimpker Brothers, Sveriges svar på Proclaimers, som tilldelades årets låtskrivarstipendium. Göran Samuelsson, även han pristagare på årets festival (Musikörat), fick några minuter i rampljuset för att spela en låt, "Nästan som en dröm", tillsammans med sitt eminenta kompband. Men han skulle senare på kvällen få sina traditionella 40 minuter på East West (se nedan).
   Som om inte Cris Derksens spektakulära show var nog fick vi också se och höra en livs levande säckpipeblåsare marschera in i Konserthusets foajé till tonerna av The Johnny McCuaig Bands rockiga toner. Sedan avslutade det norska brödraparet Sturle Dagsland galan med avantgardiska ljud som väckte stor uppmärksamhet med både volym och gnisslande detaljer.

SENARE UNDER KVÄLLEN PÅ EN HELT ANNAN PLATS kom jag i samspråk med två radiopersonligheter som förklarade sin fascination för den här festivalen men gav också, visserligen helt ovetenskapligt, sitt smakomdöme om årets festivalöl, Pale At Heart, som lite snopet är tillverkat i - Eskilstuna.
   - Smakar lite mesigt, var Magnus Dahlbergs och Arne Holmbergs samlade intryck.
   Live at Hearts artistansvarige Lars-Göran Rosén lär jag springa på ett antal gånger under festivalens gång. Han har nämligen som mål att se tre akter varje konserttimme. Allt för att hålla sig ā jour med händelserna på de flesta scener.
   - Jag måste se vad som händer på Level, var hans kommentar när han lämnade konserten med den italienske americana-artisten Manuel Bellone på Clarion Hotel och något liknande fick han ur sig när han avbröt Jon Dee Graham-konserten på East West lite senare.
   Jag var som sagt också på Clarion men hamnade där mer av en slump än ett genomanalyserat beslut. Fick se och höra slutlåtarna med Kaurna Cronin, artisten som har rest absolut längst, från Australien, av alla artister på årets Live at Heart. Sedan fick jag också uppleva americana från Italien, vilket jag inte gör varje dag, som lät bra utan att greppa mitt hjärta hårt.
   Sedan gick promenaden till East West Sushi där kvällens viktigaste konserter stod på programmet:

JON DEE GRAHAM: East West Sushi
Jag är inte så kunnig i ämnet Jon Dee Graham fast han har en lång och imponerande karriär bakom sig. Men rapporterna om en mycket trevlig man från Austin och en musikaliskt varierad artist väckte naturligtvis sympati redan från start. På East West satt han på en stol, spelade akustisk gitarr och sjöng med sin skrovligt rökiga röst sånger han till största delen skrivit själv.
   Han hade också ett läckert sätt att nå publiken med sitt mellansnack och fick alla att sjunga med och skratta på rätt ställe. Han frågade om någon kände till Green On Red, och vi var några få personer som försökte göra oss hörda, innan han lovordade den gruppens sångare Dan Stuart och sjöng en tributsång till honom. Ett mycket fint minne.

GÖRAN SAMUELSSON: East West Sushi
Förutom det lilla korta framträdandet på invigningsgalan fick Göran och hans band genomföra en riktig konsert på East West framåt kvällen. Jag var på förhand lite rädd för att hans melodiösa men lågmälda sånger och finstämda texter skulle försvinna i det obligatoriska sorlet bland restaurangbesökarna men med hjälp av sitt band tog han och hans musik sig igenom barriären och ut på andra sidan som storslagen rockmusik.
   Tro mig eller inte men det rockade verkligen om vissa låtar. Kanske inte i ett tempo ā la Dregen, en av årets Packmopedartister, men i låtar som "Vägar utan mål", "På väg" (med underbart slidesolo av Bengan Blomgren) och Totta-hyllningen "Blommig blå" svängde det grymt i all anspråkslöshet.
   Göran är inte artist för att kunna sälja stora mängder av skivor så han meddelade på slutet av sin konsert att några skivor hade han inte med sig. Men med stor värmländsk humor i botten meddelade han att om han hade haft det så hade senaste albumet "Stad & Land" kostat 150 kr men signerade bara 100 kr...
   Efter en promenad till bilen fick han till slut fram väskan med skivor och kunde nöjt håva in en hundralapp. I det lilla "tumultet" som följde efter konserten fick jag till slut den fysiska låtlistan i min hand av Bengan. Som ni ser nedan har han skrivit sina egna instruktioner efter några låtar.


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (411)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2016 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.