Blogginlägg

#32. dvd: Royal Albert Hall London 05

CREAM: Royal Albert Hall London 05 (Warner Music Vision/Rhino/Reprise, 2005)

JAG KÄNNER ATT LIVESKIVOR, GÄRNA I DUBBELALBUMFORMATET som var så stort och mäktigt under främst 70-talet, i stort sett har försvunnit från skivmarknaden. Bara ljud från en konsert känns numera lite fattigt och begränsat. Med bild blir det levande uttrycket så mycket mer värt. Jag tänkte på det när jag någon gång 2005 fick både liveskivan och den här live-dvd:n i min hand som recensionsex samtidigt och genast uppfattade ljudskivan som helt överflödig. Det blir så mycket mer underhållande när jag får se samspelet, uppleva blickarna mellan musikerna och uppfatta publikreaktioner i bild samtidigt som jag hör musik. Som när de tre legendariska musikerna i Cream återförenades för fyra kvällar på Royal Albert Hall.
   Ã…terföreningen var väldigt unik, men inte historisk som marknadsföringen gärna ville poängtera, när trummisen Ginger Baker, sÃ¥ngaren och basisten Jack Bruce och sÃ¥ngaren och gitarristen Eric Clapton bestämde sig för att uppträda som Cream pÃ¥ samma plats där de 37 Ã¥r tidigare genomförde sin sista konsert. 26 november 1968 gjorde trion tvÃ¥ avskedskonserter pÃ¥ samma kväll. Nu blev det fyra repertoarmässigt identiska konserter pÃ¥ fem kvällar av vilka de bästa versionerna av varje lÃ¥t valdes ut till den här dvd:n som därmed Ã¥terger en autentisk lÃ¥tordning. LÃ¥tarna pÃ¥ dvd-konserten är tydligt daterade och man ser pÃ¥ musikernas kläder att inspelningarna är hämtade frÃ¥n olika kvällar.
   Cream har faktiskt Ã¥terförenats en gÃ¥ng tidigare, när gruppen valdes in i Rock N Roll Hall of Fame 12 januari 1993 men spelade dÃ¥ blott tre lÃ¥tar.
   Cream var kanske pophistoriens första band som titulerades supergrupp och i bandets sammansättning handlar det om tre huvudroller. Bruce och Clapton mÃ¥ vara de visuella huvudpersonerna men utan trummisen Baker hade gruppen inte kunnat fÃ¥ sin legendstatus som överlevt alla decennier sedan dess. Och samspelet var lika imponerade 2005 som pÃ¥ 60-talet. Ã…terföreningen är inget fusk med extramusiker eller uppdaterade extraordinära arrangemang för att tillfredställa dagens publik.
   Dessutom verkar stämningen vara pÃ¥ topp när de uppenbart avslappnade musikerna skrattar Ã¥t varandra. "Thanks for waiting" säger Clapton lite ironiskt till publiken och lovar att de ska spela allt de kan och sÃ¥ lÃ¥ngt de kan. Konserterna har enligt uppgift försiggÃ¥tts av omsorgsfulla repetitioner men pÃ¥ scen verkar allt sitta i ryggraden när blott tre musiker ska spela rock pÃ¥ en sÃ¥ stor arena som Royal Albert Hall.
   Repertoaren pÃ¥ en Ã¥terföreningskonsert är alltid ett problem när tiden är begränsad och tyngdpunkt ska bestämmas. Här prioriteras album- och liverepertoar, singellÃ¥tarna fÃ¥r ofta stÃ¥ tillbaka till förmÃ¥n för blues och traditionella lÃ¥tar, vilket ocksÃ¥ betyder en hel del covers som i mÃ¥ngas öron har blivit typiska Cream-klassiker.
   Som exempelvis inledningen med tre coverlÃ¥tar, "I'm so glad", "Spoonful" och "Outside woman blues", som avslöjar gruppens förebilder i namn som Skip James, Willie Dixon respektive den mindre kände Blind Joe Reynolds.
   Efter tvÃ¥ Robert Johnson-influerade soloskivor, just innan de här konserterna, var Clapton vid tidpunkten inne i en massiv bluesinfluerad period och har fÃ¥tt med sig ytterligare nÃ¥gra lÃ¥tar med bluesrötter frÃ¥n klassiska namn som Muddy Waters ("Rollin' and tumblin'") och T-Bone Walker ("Stormy Monday"). I "Rollin' and tumblin'" förvandlas Jack Bruce till bluessÃ¥ngare med munspelet i högsta hugg.

CREAMS SINGELMATERIAL ÄR DOCK INTE HELT bortprioriterat för både slagkraftiga "Badge" (aldrig tidigare spelad inför publik), härligt mäktiga "White room" och "Sunshine of your love" (i två versioner!) finns med. Men visst saknar jag "Strange brew" och "I feel free" (som enligt Bruce var för komplicerad att göra live) men upptäcker å andra sidan en på skiva ("Disraeli gears") rätt anonym låt, "We're doing wrong" (3:26), som här växt ut till mäktiga 8:26.
   Bakers trummor pÃ¥ "White room" är ju fantastiska men det är pÃ¥ den efterföljande lÃ¥ten, "Toad", Baker fÃ¥r spela huvudrollen i tio minuter. En fritt formad instrumentallÃ¥t, skriven av Baker, där Bruce och Clapton lämnar scenen och ett av musikhistoriens längsta trumsolo följer. Helt omöjlig och grymt monoton att bara lyssna pÃ¥ men när man samtidigt ser en mästare spela blir det stor konst.
   LÃ¥nga lÃ¥tar var pÃ¥ sin tid gruppens adelsmärke och även här fÃ¥r Cream mÃ¥nga tillfällen att breda ut sig med lÃ¥nga gitarrsolon. Fast jag för länge sedan växt ifrÃ¥n lÃ¥nga lÃ¥tar och förlängda gitarrsolon blir jag ändÃ¥ fascinerad när jag kan se agerandet samtidigt som jag hör tre musiker vara sÃ¥ samspelta och delvis improvisera sig fram i lÃ¥tarna.
   I pausen mellan huvudkonserten och extralÃ¥ten släcker Baker cigaretten, Ã¥tervänder till scenen och spelar tillsammans med bandet extralÃ¥ten "Sunshine of your love" som för övrigt finns i tvÃ¥ olika tagningar.
   Hälsan har sedan inspelningen slagit hÃ¥rt mot gruppen. Jack Bruce avled hösten 2014 i levercancer och Baker genomgick i somras en hjärtoperation, Medan Eric Clapton ser piggare och friskare ut idag än han säkert var hösten 1968.

Extramaterial: DVD1: Alternativa tagningar av "Sleepy time time" och "We're doing wrong". DVD2: Alternativ tagning av "Sunshine of your love" (där Clapton sjunger fel till allmän munterhet) plus intervjuer med de tre gruppmedlemmarna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.