Blogginlägg

#8. dvd: Explodera bateria!

HÅKAN HELLSTRÖM: Explodera Bateria! (Dolores/Virgin/Gothenburg All Stars, 2003)

DET KAN MÅHÄNDA VARA SÅ ATT HÅKAN HELLSTRÖM aldrig har varit så populär som just nu. Hundratusentals människor till Ullevi och en utsåld turné i sommar säger väl sitt tydliga språk. Men för mig kommer konsertåret 2002 aldrig att överträffas. Frimis, Örebro, 4 december 2002 var en alldeles ouppnåelig konsertupplevelse och det var på samma turné, några veckor senare 20 december, som den här konserten spelades in.
   Dvd:n, med en total speltid på tre timmar, innehåller dessutom så mycket mer, intervjuer, soundcheck, film om senaste skivan, fotocollage, en hemlig låt (Mats Paulsons specialskrivna "Kapten Hellströms Salsa"), en livelåt från 2000 och en rad videos. Men det är på konserten på hemmaplan i Göteborg i Lisebergshallen, turnéfinal, som Håkan Hellströms scenshow och energin i bandet kommer helt till sin rätt. Även om allsången på Frimis i Örebro, den där magiska onsdagskvällen i december, var gudomlig genom hela konserten är det framför hemmapubliken allt lyfter till ännu högre höjder. Fast feststämningen i publiken överröstas ofta av ett extremt levande band. Både musikaliskt och fysiskt händer det saker hela tiden under en timme och 43 minuter. Energin kokar.
   Det är en ung och korthårig Hellström som tar emot publikens jubel medan en sjuk (40 graders feber!) Timo Räisänen bärs in och sätts på en stol med sin gitarr. En klassisk start på en klassisk konsert. Congas, trummoroch diverse slagverk anger den musikaliska tonen men blir aldrig så brasiliansk som delvis soundet på det då aktuella albumet "Det är så jag säger det" var.
   Finn Björnulfsson står i centrum på scenen med sina congas och trummisen Lars-Erik ”Labbe” Grimelund sitter till vänster och stackars gitarristen Daniel ”Hurricane” Gilbert står långt ut till höger men musikaliskt håller det ihop. Alla musikerna är galet inspirerade och hoppar bokstavligen in på scen tillsammans med Håkan som hetsar upp stämningen i det långa introt till den otroliga startlåten "Mitt Gullbergs kaj paradis". Tala om flygande start.
   En taggad Stefan Sporsén överger allt som oftast sina keyboards och befinner sig inte så sällan framme vid mikrofon med sin trumpet i högsta hugg. Som fjärde låt följer ytterligare en fantastisk höjdpunkt, "Fulaste flickan i världen", där tempot går ned något och Sporséns trumpetsolo blir himmelskt effektfullt.
   Som känslomässig show är det uteslutande högsta betyg på konsertens alla låtar men repertoarmässigt finns det svackor i materialet. Håkan hade trots allt bara två album bakom sig och jag tycker "Gråsparven när hon sjunger", "Minnen av aprilhimlen" och en förlängd "Förhoppningar och regnbågar" inte riktigt tangerar hans bästa låtar. Men det är lite ironiskt när flera av Håkans musiker i intervjumaterialet på dokumentärfilmen hissar flera av de här låtarna.
   Men genom svettigt jobb och hård fysisk ansträngning, seglartröjan spricker under armen, att Håkan resten av konserten uppträder svettig i undertröja. Under "Ramlar" inträffar kvällens första euforiska hysteri och i det här höga tempot går låtarna i varandra och mellansnacken förvandlas till intron på nästa låt.

DEN SKEVT SJUNGANDE HÅKAN BLIR SOM MESTB personlig, känslig och naken i de lågmälda balladerna och tangerar nästan Björn Afzelius i "Det är så jag säger det" och på "Rocken roll, blåa ögon - igen" blir det än mer avskalat med bara Timo och Sporsén tillsammans med Håkan på scen. Och enligt första paragrafen i dramaturgikonst följs konsertens lugnaste parti av den långa, långa ständigt växande finalavslutningen.
   "Känn ingen sorg för mig Göteborg" blir den explosiva starten på det spektakulära slutet och nu hörs publiken inte överraskande mer än tidigare och fem slagverkare (Party Puff People) förenar sig med bandet på scen. Höstens stora singel, "Kom igen Lena!", blir ögonblicket där hysterin och glädjen bryter ut och det fullständiga kaoset i publiken och på scen inte vet några gränser.
   Det blir sådan enorm urladdning att alla på scen sitter utslagna på golvet och av någon märklig anledning börjar alla (utom den febrige Timo) göra armhävningar. Samtidigt som publiken taktfast skriker "Håkan! Håkan! Håkan!" och det går naturligtvis en kall vänlig kår genom min rygg...
   Nu först får det långa mellansnacket sin plats i showen och den följs av en långt, långt, långt utdragen version av "Nu kan du få mig så lätt" och publikhyllningarna får en euforisk Håkan att gå omkring och primalskrika på scen medan bandet rullar på i en kaotisk slagverksfest. En helt utpumpad Håkan och utkört band tackar sedan publiken med handskakningar med publiken längst fram och går sedan ut.
   Publiken vägrar dock lämna platsen framför scenen där Timo sitter kvar innan bandet återvänder och allsångsfesten fortsätter med "Vi två 17 år" som nästan aldrig tar slut innan Håkan slänger sig ut i publiken till alla säkerhetsvakters förtret.

Extramaterial: Sex musikvideos sex av hitsen, och redan 2003 var väl första singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" (gryniga bilder i Göteborgsmiljö) ren och skär nostalgi. Här finns också en intressant dokumentär (30 min) om inspelningen av andra albumet "Det är så jag säger det". Bland det övriga bonusmaterialet finns ett bildcollage, intervjuer före och efter konserten och en tämligen unik liveupptagning från Accelerator-festivalen utomhus 5 juli 2000 på Münchenbryggeriet, Stockholm, med "Vi två 17 år". Håkan och en tajt kvartett, utan Stefan Sporsén, framför en spridd publik.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.