Blogginlägg från 2017-03-10

I min skivhylla: Barry Mann

BARRY MANN: Lay it all out (CBS S 64805)

Release: Hösten 1971.
Placering i skivhyllan: Hylla 7: Mellan "Barry Manilow" (1985) och Barry Manns "Survivor" (1975).

LÅTSKRIVARE HAR ALLTID FASCINERAT MIG. När låtskrivare sedan börjar ge ut skivor som sjungande artister blir det än mer intressant. Pop- och rockhistorien är fylld med lyckade exempel på det senare. Jim Webb, John David Souther, Randy Newman, Anna McGarrigle, Dan Penn, Karla Bonoff, Jackson Browne, Warren Zevon, Wendy Waldman och Paul Williams heter några och det finns säkert ytterligare ett dussintal bra exempel. Låtskrivarna i Brill Building, det legendariska huset på Broadway i New York där låtskrivare på 60-talet tillverkade hits för ungdomar på löpande band, var inget undantag. Låtskrivare som Burt Bacharach, Neil Diamond, Carole King, duon Tommy Boyce/Bobby Hart och Barry Mann skulle ju bli kända skivartister långt efter sin låtskrivarberömmelse.
   Barry Mann är väl egentligen ett litet undantag i min specialkonstruerade teori. Han gjorde ju debut som soloartist i slutet på 50-talet innan hans egna låtar blev inspelade. Och plötsligt fick han 1961 en jättehit med doo-wop-parodin "Who put the bomp (in the bomp, bomp, bomp" som automatiskt resulterade i ett album med samma namn.
   Samma år träffade han på Brill Building textförfattaren Cynthia Weil. De gifte sig omgående (och är fortfarande gifta, något av inofficiellt rekord i musikbranschen...) och de blev som låtskrivarteam omåttligt populära under resten av 60-talet. Mann/Weil hade förmågan att skapa hits i många olika sammanhang. Snäll pop, tjejgrupper i allmänhet, Phil Spector-grupper i synnerhet och även tuffare grupper som Animals och Paul Revere & the Raiders. Överallt gick deras låtar hem.
   Vid sidan om och inte så allvarligt menat fortsatte Mann ge ut singlar lite sporadiskt under hela 60-talet utan någon större uppmärksamhet. 1971 blev han säkert lockad av kollegan Carole Kings succé som artist när hon tidigt samma år släppte sin legendomsusade "Tapestry" ty parallellerna är uppenbara med "Lay it all out". James Taylors genombrott året innan gav nog också inspiration för Barry Mann. I både sound, låtar och sångsätt finns det gemensamma detaljer.
   Därför känns "Lay it all out" som en ytterst seriös artistsatsning. Mitt Holland-pressade exemplar har den europeiska CBS-etiketten men raden "New Design USA Recording" på skivomslaget skvallrar om att skivan i USA gavs ut på det nya lilla skivbolaget New Design. En tämligen kortlivad etikett, som Barry Mann var med och lanserade våren 1971, där låtskrivaren Mark James ("Suspicious minds") också gav ut skivor.
   Rutinerade gitarristen, arrangören och producenten Al Gorgoni, som vid den här tidpunkten var medlem i trion Gorgoni, Martin & Taylor (Chip Taylor) , har producerat "Lay it all out" med en mycket varsam hand. Tillsammans med ett övervägande starkt eget material, både gamla och nya låtar, har Barry Mann gjort ett album av genomgående god kvalité.

BLAND DE VÄLKÄNDA LÅTARNA ÖVERRASKAR den modiga utmaningen att spela in Righteous Brothers nästan ouppnåeliga klassiker "You've lost that lovin' feelin'" där Barry på inget sätt försöker upprepa hitformatet. Efter ett långt instrumentalt intro (1:32, enligt skivetiketten) försöker han hålla nere både röst och arrangemang och det blir ett nästan magiskt resultat. "On Broadway", Drifters nästan lika kända klassiker från 1962, är mer förutsägbar och "Something better" är bra men kan ändå inte överträffa Marianne Faithfulls underbara tolkning från 1969.
   Ännu en låt på "Lay it all out", "When you get right down to it", var redan utgiven när Barrys skiva släpptes. Den kom på en Delfonics-singel 1970. Barry gör en stark version av låten som också gavs ut på singel utan större kommersiell framgång. På den, och några andra låtar på albumet, kompas han av gruppen The City. En trio, med bland annat gitarristen Danny Kortchmar, som också fanns i Carole Kings vänkrets vilket gör den kopplingen än mer naturlig. För övrigt gästar Carole på flera av skivans spår.
   Två nya låtar här, inledande "Too many Mondays" och rockiga "Sweet Ophelia", har faktiskt Kiss-relaterat ursprung. När Barry var klar med albuminspelningen tog teknikern Ron Johnson med sig låtarna till en inspelning hösten 1971 med gruppen Wicked Lester, där de blivande Kiss-medlemmarna Gene Simmons och Paul Stanley just då spelade. Inspelningarna har officiellt aldrig givits ut.
   "Lay it all out" har inga direkt hitpotentiella låtar och det har väl heller aldrig varit ambitionen med Barry Manns första riktiga soloalbum. Albumkänslan är genomgående tydlig men en låt, "Ain't no way to go home" (en av fem Mann/Weil-låtar på albumet), borde med den starka refrängen och underbara melodin ha blivit en hit med vem som helst.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.