Blogginlägg från 2017-03-03

I min skivhylla: Moon Martin

MOON MARTIN: Escape from domination (Capitol ST-11933)

Release: Sommaren 1979.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3: Mellan Moon Martins album "Shots from a cold nightmare" (1978) och "Street fever" (1980).

DET HÄR ÄR FÖRSTA BESÖKET PÅ SPECIALHYLLA 3 bland mina vinylalbum. En hylla skivor med artister som musikaliskt är lite mer värda. Flummigt och förutsättningslöst? Nja, mitt sätt att prioritera lite bland alla skivor i hyllorna. Så att de tre The Rumour-albumen inte ska försvinna till vänster om Todd Rundgrens "A wizard/A true star" eller att Phil Everlys "Mystic line" (där Warren Zevon har arrangerat låtarna) skulle få en anonym plats till höger om Eurythmics.
   På Specialhylla 3 kan du hitta allt från Any Trouble via Graham Parker till Wreckless Eric. Eller allt från Billy Bremner via Mickey Jupp till Sean Tyla. Kort sagt favoriter, exklusiva skivfavoriter. Moon Martins skivor runt 1980 fyller också en plats på den prioriterade hyllan.
   Mitt intresse och idolskap för många av artisterna på hyllan grundlades under den legendomspunna Larm-tiden (Lennart Perssons gränslöst intressanta rockfanzine som skrev om den bästa musiken, tipsade om de bästa skivorna och grävde djupare om de mest intressanta artisterna). I nästan samtliga fall hade jag förkunskaper om de artisterna men fick i Larm ytterligare kött på benen när hela karriärer dammsögs på information.
   Moon Martin var en sådan artist. Jag hade visserligen upptäckt hans solodebut "Shots from a cold nightmare", som av någon anledning släpptes i Sverige i februari 1979 fast den enligt omslaget och etiketten släpptes i USA under 1978, när den låg i recensionspaketet från svenska EMI i februari 1979 men blev sedan en övertygad fan när Lennart P i Larm #10 (april 1979) berättar den fullständiga och fascinerande historien om John Moon Martin.
   Det är sällan jag provspelar skivor innan jag bestämmer mig för att skriva under kategorin "I mina skivhylla" men i Moon Martins fall gjorde jag ett undantag. Förstavalet i återblicken på en Moon-skiva föll på debuten som när den kom slog undan fötterna på mig. Men när jag nu inleder lyssnandet på den skivan lät den i mina öron överraskande lite tam, det positiva minnet blir ibland förstorat med tiden, så jag hoppade på uppföljaren istället. Inspelad med det då fasta kompbandet The Ravens (med bland annat Jude Cole som medlem) och med genomgående starkare låtar som får stämpeln poprock att personifieras av en av generationens största låtskrivare.
   Vid en jämförelse mellan Moons två första album blir det ganska uppenbart hur han har växt till sig både som låtskrivare, sångare och artist fast soundet, som producenten Craig Leon (Blondie, Ramones, Suicide...) har bäddat in låtarna i, överlag är ganska snällt men också melodiskt klockrent.

MOON HAR EXEMPELVIS INTE ALLS SAMMA RIV och råa attack i sin röst som Willy DeVille och på en låt, Moons "Rolene", går det att göra den orättvisa jämförelsen. Låten var nämligen en av de spektakulära låtarna på Mink DeVilles album "Return to magenta" (som också står på den prioriterade skivhyllan) och även släpptes som singel i flera länder. Lite poänglöst släpptes även Moons version på singel direkt efter albumsläppet i augusti 1979.
   Det finns för övrigt ytterligare en låt på "Escape from domination" med ungefär samma jämförelsegrunder. Moon gör en cover på Southwinds grovhuggna låt från 1973, "Bootleg woman", som här smälter in fint i 1979-soundet. Till saken hör att Moon vid originalets tidpunkt var medlem i Southwind men det var en annan av gruppens låtskrivare som stod för den låten, Fontaine Brown. Låten blev för övrigt aktuell ännu en gång två år efter Moon Martins skiva när Fontaine själv, då som ledare för gruppen Fast Fontaine, spelade in "Bootleg woman" igen - i en alldeles för tandlös och opersonlig halvt hårdrockig version. Långt från Moon Martins härliga poprock.
   Soundet på "Escape from domination" har förvisso helt klart kommersiella syften men det är en ren och skär personlighet som lyser igenom på de flesta låtarna där jag kan räkna upp minst en handfull singelpotentiella låtar förutom "Rolene". "I've got a reason", ""She made a fool of you" och "The feeling's right" är de mest omedelbara valen, "Dreamer" och "No chance" om du söker lite snällare varianter och den rakt svängiga "Hot house baby" borde ha hamnat på Dave Edmunds eller Status Quos repertoar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...