Blogginlägg

#25. vhs: Rust never sleeps

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Rust never sleeps (Warner Music Vision/Reprise/Shakey Pictures, 1979)

KONSERTFILMERNA AVLÖSER VARANDRA PÅ MIN dvd- och vhs-lista. Den kanadensiske ikonen Neil Young förekommer i många olika skepnader fler än en gång på min 37-lista. Young har genom åren visat ha ett nästan lika stort intresse för film som för musik och har figurerat i många olika filmsammanhang. Under sitt alter ego Bernard Shakey har han med sitt produktionsbolag Shakey Pictures genom åren lagt ner mycket energi i många filmer, ofta med sig själv i huvudrollen. "Rust never sleeps" är inte bara ett väldigt bra album, det är också en utmärkt konsertfilm med udda inslag.
   Filmen hade premiär i augusti 1979, en månad innan hade skivan med samma namn släppts och senare på hösten kom liveskivan "Live rust" med i stort sett samma material. Men inspelningarna och turnén, allt som låg till grund för film och skivor, utspelade sig under 1978. Hela det här stora projektet inleddes med albumet "Rust never sleeps" som till största delen faktiskt var liveinspelat men publikreaktionerna var till största delen bortredigerade. De tre inledande låtarna "My My, Hey Hey (Out of the Blue)", "Thrasher" och "Ride My Llama" spelades in på en solokonsert i maj 1978 medan resten spelades in under höstens turné tillsammans med Crazy Horse.
   Filmkonserten gjordes på mäktiga Cow Palace i Daly City strax utanför San Francisco 22 oktober 1978. Ett legendariskt spelställe där för övrigt Beatles inledde sin USA-turné 1964.
   Konserterna under 1978 innehöll, helt i linje med Neil Youngs ofta överraskande grepp i konsertsammanhang, väldigt mycket nytt och outgivet material. Låtar som höll en genomgående hög kvalitetsnivå med toppar, "Thrasher" och "Powderfinger", som skulle utvecklas till framtida Neil Young-klassiker. För att inte nämna många av de legendariskt starka textraderna i "My my, hey hey (out of the blue)".
   När Neil (Bernard Shakey) bestämde sig för att göra en film av den här delvis spektakulära konserten visste han att materialet var starkt men ville också göra en blandning av konventionell rockkonsert och surrealistisk teaterföreställning där artisten framstår som liten i den stora världen. Illustrerat med groteskt stora förstärkare och ett jättelikt mikrofonstativ. Tillsammans med scenarbetare utklädda till Star Wars-liknande figurer, så kallad roadeyes, blir det stundtals en absurd känsla mellan låtarna.

FILMEN/KONSERTEN INLEDS MED STOR AKTIVITET på scenen medan Jimi Hendrixs klassiska version av "Star spangled banner", från Woodstock-festivalen, spelas i högtalarna som sedan övergår i "A day in the life". Istället för det magnifika slutackordet får vi se Young vakna till ovanpå en av de överdimensionerade förstärkarna. Han greppar sin 12-strängade akustiska gitarr, sätter på sig munspelsstället och sjunger "Sugar mountain" (singel-b-sida från 1968), "I am a child" (en lika gammal Buffalo Springfield-låt) och "Comes a time" (titellåt från ett tämligen lågmält album som överraskande släpps mitt under 1978-turnén). Utan att säga ett ord mellan låtarna klättrar han ned till scengolvet, sätter sig bakom pianot med ryggen mot publiken och spelar en klockren "After the goldrush".
   Neil säger några spontana ord innan "Thrasher", den nya mäktiga akustiska sololåten, och byter sedan till 6-strängat innan "My my, hey hey (out of the blue" och jag tänker hur musikaliskt häftigt och gränslöst spännande det måste ha varit att få uppleva det här då. Och jag hör flera gånger hur publiken nästan hämtar andan när Neil klämmer ur sig historiska textrader som "It's better to burn out than to fade away" eller "The king is gone but not forgotten/This is the story of Johnny Rotten".
   Han avslutar den sistnämnda låten a cappella innan han bäddar ner sig på scenen. Efter 25 minuters konsert blir han utburen av de spökliknande personerna med lysande ögon som sedan riggar om scenen till ljudet av autentiska publikförmaningar från Woodstock-festivalen drygt nio år tidigare.
   Bara fem minuter senare (måste väl ha varit klippt?) står Neil och rockmusikerna i Crazy Horse på scen och levererar bombmattor till sound och fantastisk rockmusik på bara fyra man. Det finns viktiga skäl att namnge Neil Youngs kompmusiker: Billy Talbot, bas, Ralph Molina, trummor, och Frank "Poncho" Sampedro, gitarr och keyboards. Alla sjunger utmärkt och det typiska Crazy Horse-soundet ekar när Sampedro och Talbot går fram och delar scenens enda sångmikrofon med Neil.
   Konsertens andra avdelning är inte uteslutande rockmusikaliskt högljudd ty mellan elektriska utbrotten "Welfaremothers" och "Sedan delivery" kommer akustiska mjuka nummer som "The needle and the damage done" och "Lotta love". Innan slutet av konserten blir en oslagbar kavalkad av historiska låtar, några år gamla klassiker och den helt nya men redan legendariska finallåten "Hey hey, my my (Into the black)" nu i en betydligt stökigare version.
   En underbar upplaga av Neil och Crazy Horse toppar sin karriär här. Med en osviklig ambition att ställa alla förväntningar på sin spets, när de blandar nya och antika låtar med samma effektiva finess. När eftertexten rullar hörs Chuck Berry-låten "School days" innan konsertfilmen lite överraskande avslutas med "Tonight's the night". Från en konsert där låtar som "Already one" och "Come On Baby Let's Go Downtown" aldrig fick plats i filmen eller på "Live rust"-dubbelalbumet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.