Blogginlägg

En dag på jobbet för Ulf

                                                          Foto: Kristin Wester


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/11 2012.

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 9 november 2012
Konsertlängd: 20:00-22:35 (155 min)
Min plats: Rad 10, plats 590, ca 23 m rakt från scenen.

I fredagens NA berättade jag om mitt favoritögonblick med Ulf Lundell på konsert och utnämnde, kanske lite överraskande, hans senaste Conventum-besök som det bästa av de 40 konserter jag har upplevt med honom. Inte i min vildaste fantasi hade jag i fredagskväll några förhoppningar om att på samma plats få vara med om något lika magiskt igen. Ty förutsättningarna den här gången var tämligen konventionella, rockbandet bakom var som vanligt elektriskt med Janne Bark i spetsen. Konserten blev nu visuellt och ljudmässigt mycket riktigt en osensationell historia. Som en vanlig dag på jobbet för Ulf Lundell.
   Däremot inte sagt att konserten hade nÃ¥gra intressanta höjdpunkter i sin mix av elegans och hÃ¥rd rock. Men likafullt var det en vanlig bra dag pÃ¥ jobbet för Lundell och som vi lärt oss under de senaste 20 Ã¥ren är den statusen en högtid för alla konsertvänner. Det märktes om inte annat under den sista timmen eller tio sista lÃ¥tarna när stämningen var pÃ¥ topp bÃ¥de pÃ¥ scen och i publiken dÃ¥ hela Conventum dansade.
   Efter Ulf Lundells ofrivilliga paus, ställde in turnén och Conventum-konserten förra vÃ¥ren pÃ¥ grund av sjukdom, var det givetvis lite spännande att uppleva reaktionerna men även där kan jag meddela att det mesta var sig likt och oförändrat. Lundell, i sin bÃ¥ngstyriga frisyr med hästsvans, var pÃ¥ gott humör men inte sÃ¥ snacksalig fast senaste skivan är sÃ¥ politisk och engagerande. Men hann ändÃ¥ med att kritisera regeringen (som han kallade "bankrÃ¥nare"), bankerna, Jimmie Ã…kesson och schlager-Björkman.
   Ã„mnen som naturligtvis öppnade dörren för lÃ¥tar frÃ¥n senaste albumet "Rent förbannat" som stundtals innehÃ¥ller de argaste texterna Lundell nÃ¥gonsin skrivit. Musiken och arrangemangen är däremot inte lika arga och genomgÃ¥ende ursinniga. Däremot tyckte jag innan konserten att dubbel-cd:n är alldeles för generös och innehÃ¥ller alltför mÃ¥nga upprepningar ur Lundells gränslösa lÃ¥tkatalog för att kunna bedömas som ny och fräsch.
   Nu efter konserten, där nästan en tredjedel av kvällens repertoar var hämtad frÃ¥n senaste skivan, är jag inte lika ljummen inför innehÃ¥llet för lÃ¥tarna fungerade överraskande bra i konsertsammanhang.

Starten på konserten var en knockout med "Är vi lyckliga nu?", den fullständigt publikfriande senaste hitlåten, som sedan satte nivån både känslomässigt och bokstavligen på den drygt två och en halv timme långa konserten. Ändå fick inledningen av konserten en orolig fortsättning med missljud som delvis störde "Mitt ansikte" och "Moln utan minnen". Men just då var jag mest orolig för Lundells röst som lät ihålig och uppenbart hes. Men tekniken hämtade sig och Lundell sjöng upp sig efter en lång startsträcka.
   De nya lÃ¥tarna, som ännu inte kan kallas välkända, lÃ¥g koncentrerat tidigt i konserten innan tempot sedan stegrades frÃ¥n "Omaha" och fram till slutet. En lÃ¥ng, lÃ¥ng final med övervägande rusiga arrangemang, med nÃ¥gra fÃ¥ lugnare partier, som pÃ¥gick till det sedvanliga masshysteriska slutet. Allt var helt i publikens smak. Själv mÃ¥dde jag bra men blev aldrig överväldigad. Det var som en vanlig dag pÃ¥ jobbet även för mig.
    Innan dess fanns det under konserten nÃ¥gra guldkorn, blandat nytt och gammalt, som etsade sig fast mer än nÃ¥got annat. Den oväntade och överraskande Ã¥terkomsten av "Bente" hade fÃ¥tt förnyad kraft. Den nyarrangerade klart Neil Young-inspirerade "Stackars Jack" blev nästan till en ny sÃ¥ng. "FBL II", tämligen onödig pÃ¥ skiva, blev sÃ¥ mycket bättre i det här sammanhanget. Sedan vägrar jag tröttna pÃ¥ lÃ¥tar som "Jag saknar dej", med durrande bas, och "Hon gör mej galen", spetsad med mandolin och trumpet, hur de än framförs. BÃ¥da var för kvällen förförande vackra.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarrer och sång
Marcus Olsson: keyboards, saxofon och sång
Surjo Benigh: bas och sång
Andreas Dahlbäck: trummor
Tomas Hallonsten: keyboards, trumpet och sång

LÃ¥tarna:
Är vi lyckliga nu?
Ute på vägen igen
Dom fyras gäng
Mitt ansikte
Moln utan minnen
Bente
Stackars Jack
FBL II
Den vassa eggen
Rent förbannat
Sjörövar-Jennys sång
Jag saknar dig
Omaha
En fri man i stan
Om det här är vintern
Ut ikväll
Förlorad värld
Folket bygger landet
Kär och galen

Extralåtar
Snön faller och vi med den
Chans
Gott att leva

Extra extralåtar
Hon gör mig galen
Kapten Kidd

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.