Blogginlägg

”The night visitor”

Postad: 2011-10-30 11:04
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/10 2011.

ANNA TERNHEIM
The night visitor
(Universal)


Utmaning må vara Anna Ternheims mellannamn. Den svenska personliga sångerskan har sedan hon tog sitt första stapplande steg i artistbranschen, jag påminner återigen om den till synes späda men sångmässigt starka tjejen på Klubb Söndag i februari 2004, ständigt utmanat sig själv och hela branschen med genomgående ypperligt personliga skivinspelningar. Ingen skiva är lik den som kom innan, inget sound påminner om något vi hört tidigare.
   Den här gången är kanske inte arrangemang och sound (eller brist på sound…) lika häpnadsväckande vågat eller äventyrligt överraskande som på Annas tidigare skivor. Men likt förbaskat blir slutresultatet lika magiskt och personligt tilldragande som aldrig förr. Anna Ternheim tar ett steg tillbaka musikaliskt för att ta två stora steg framåt som artist i sin alltmer homogena och vuxna karriär.
   Efter de två musikaliskt spännande produktionerna på ”Separation road” och ”Leaving on a mayday” och efter ett år av osäkerhet och stunder av tom kreativitet reste Anna till Nashville och lät sångerna formas i mötet mellan grymt rutinerade och i sammanhanget åldriga amerikanska musiker och den gnistrande personligheten i Annas klockrena stämma, hennes texter och ofta avskalade singer/songwriter-sånger.
   Inspelningen av ”The night visitor” var ett förutsättningslöst projekt. Anna kom från New York drabbad av en sorts skrivkramp, åkte till countrymusikens huvudstad Nashville utan att ens känna till Grand Ole Opry och mötte, förutom producenten Matt Sweeney som hon redan kände, musiker hon aldrig hade träffat tidigare. Det blev genast kontakt, Anna och hennes sånger mötte stort engagemang hos dessa garvade veteraner. Trummisen Kenny Malone (som spelat på nästan alla skivor som har producerats innanför Nashvilles stadsgräns) ville exempelvis prompt ha Annas texter framför sig för att kunna fånga känslan med de rätta rytmerna.
   Det engagemanget och stora intresset genomsyrar skivans samtliga tolv låtar. Utan att märkbart höja varken tempot eller volymen byggs varje anspråkslös sång till små stora mästerverk. Sånger som inte omedelbart fastnar i medvetandet utan kräver och behöver sin tid i öronen för att mogna, växa och blomma upp.
   Jag är glad att jag inte skrev den här recensionen eller lämnade ett slutomdöme efter bara en enda lyssning, då hade nog superlativerna varit lite mer avvaktande, ty många sånger här har ingen färdig eller omedelbar profil. ”The night visitor” är inte tålamodskrävande i bokstavlig mening, långt ifrån, men det är först efter ett halvdussin lyssningar som den smygande storheten i låtarna träder fram och albumet blir då känslomässigt ett ännu större äventyr.

Det är som sagt små, till synes anspråkslösa, detaljer som gör ”The night visitor” till ett fulländat album. Ljudet av den slitna akustiska Gibson-gitarren från tidigt 30-tal, som Anna hittade i en mystisk butik i Brooklyn, går som en röd magisk tråd genom skivans uppenbara brist på spektakulärt sound. Sångerna är nakna, Annas röst är ännu mer avklädd än vanligt och musikerna, som bland annat spelade på Johnny Cashs sista skiva, gör sitt yttersta för att låta så lite som möjligt. Jag inbillar mig att det här måste producenten Rick Rubin helt enkelt älska i sin sparsmakade värld.
   I en första flyktig kontakt kan låtarna tyckas vara händelsefattiga och lite monotona men när producenten Matt Sweeneys gitarr, teknikern Dave Fergusons röst, Will Oldhams körande, Joey Miskulins lilla dragspel och till och med legendaren Cowboy Jack Clements resonatorgitarr utkristalliseras i denna vemodiga produktion är det svårt att inte älska allt som dessutom spelades in på bara 18 dagar.
   Från den starka inledningen ”Solitary moves”, där Anna prickar en sällsynt hög falsetton i refrängen, fortsättningen på coverlåten ”The longer the waiting the sweeter the kiss”, en makalöst känslig duett med Dave Ferguson, via oväntat Rickenbacker-poppiga ”Lorelie Marie” och snabbt akustiska ”Walking aimlessly”, där mandolin, körer och en steelguitar väver en fantastisk fond, till den oerhört fina melodin i ”Black light shines” och den helt avskalade avslutningslåten ”Dearest dear” har Anna Ternheim gjort ännu ett album, hennes fjärde, med många starka höjdpunkter.
   Till saken hör att även de så kallade mellanlåtarna, ”What remains”, ”God don’t know”, ”All shadows” och ”Come to bed”, håller en mycket hög kvalité.
   Anna åkte till Nashville för att spela in nya skivan men hon levererade inte country. Snarare finns det en mycket gammal folkmusikalisk ton i det hon gör på skivan. Något som kanske är jämförbart med vad Carter Family gjorde där framför brasan på tidigt 1900-tal. Men mina tankar går också till England och den folkmusiktraditionen, mandoliner, fioler och dragspel, och kvinnliga röster som Linda Thompson, Sandy Denny och Shirley Collins när jag lyssnar på Anna Ternheim 2011. Och det är tänkt som en stor och majestätisk komplimang.

/ Håkan




10 år (36)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2011 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.