Blogginlägg

Deadman skapade magi i Örebro igen

Postad: 2011-10-06 09:00
Kategori: Live-recensioner


                                                                                  Foto: Magnus Sundell
Deadman från Austin lyckades ännu en gång skapa magi i Örebro. Från vänster Kyle Schneider, Steven Collins, Lonnie Trevino Jr och Jacob Hildebrand.

DEADMAN
Clarion Hotel, Örebro 5 oktober 2011
Konsertlängd: 20:52-22:36 (104 min)
Min plats: 5-8 m snett till vänster från scenen.


Luften dallrade av tvivel och förhoppningar i en skön men även oroväckande blandning. Efter Austin-bandet Deadmans fabulösa konsert på samma plats i Örebro för drygt två månader sedan var det dags igen. Men nu under helt andra förutsättningar med helt andra förväntningar och krav.
   Men den eventuella oron var obefogad. Där stod bandet på den lagom minimala scenen och var samma genuint spelskickliga gäng som senast. Med fantastisk sång av Steven Collins, hans små gitarrdueller med Jacob Hildebrand, den till synes anonyme körsångaren och akustiske gitarristen Kevin McCulloughs viktiga roll vid sidan om, det trygga stabila kompet från trummisen Kyle Schneider och basisten Lonnie Trevino Jr och över allt la hammondspelaren Matthew Mollica en tung trygg gospeldoftande omfamning över de flesta arrangemang.
   Som publik var det med helt andra förutsättningar jag gick till Clarion. Överraskningsmomentet fanns inte där. Det fantastiska soundet, det underbara ljudet i lokalen (tack ljudmixaren Kristoffer) och den härliga repertoaren var liksom givet och redan på förhand en succé. Som gjorde att omfånget den här gången kändes lite mer kortfattat och när bandet strax efter halv elva avslutade med en Van Morrison-cover var vi långtifrån mätta på god musik.
   Men jag kan berätta att konserten på onsdagskvällen var, räknad i timmar och minuter, så gott som exakt lika lång som i somras. Och 18 låtar blev även denna gång nyckeln till en sedvanligt välkomponerad scenrepertoar. Men Deadman valde den här gången att framföra allt i ett enda set vilket kanske fick magin att hålla sig på en nyttig och mänsklig nivå.
   Senaste skivan ”Take up your mat and walk” var givetvis i centrum under hela konserten och det var en ynnest att återigen få höra nästan alla albumlåtarna, nio av tio, i dessa energiska scenarrangemang där inte bara melodierna förstärks utan hela upplevelsen, framför ögon och öron, blev så mycket större än på en finjusterad studioskiva.
   Popmästerverket och Byrds-tributen ”This old world’s not gonna change” inledde starkt, “If I lay down in the river” utvecklades till en lång funkkryddad låt, mjuka Dylan-pastischen ”I’m not who you think I am” fick plötsligt mer energi och på ”Oh Delilah” var Deadman i jämn nivå med sina inspiratörer The Band. Och skivans två mästerliga låtar, ”Gilead” och ”We all need love”, är nu fullt utvecklade till de klassiker som de är skrivna som.
   Till denna exklusiva anrättning av genomgående godsaker kunde jag med glädje konstatera att kvällens coverlåtar på inget sätt föll ur ramen. Från Paul Simons oväntade ”The only living boy in New York”, The Bands ”The weight” (mer naturligt kunde inte extralåtarna ha inletts) och bonusextralåten “Rough God goes riding” där Steven Collins röst inte var långt efter Van Morrisons original.
   Sedan var det också tillfredsställande att höra några äldre för mig okända Deadman-låtar, ”Funny how” och ”Down by the Winedale”, hålla en så hög kvalité.
   Men en höjdpunkt slog alla andra denna kväll. Den långa, sugande och snyggt uppbyggda ”When the music’s not forgotten” där bandet visade upp tveklösa ambitioner att föra in dramatik, snyggt regisserade mellansnack och ett underbart imponerande slut i sina konserter.
   Den här fina kvällen inleddes med att en för mig helt okänd kille kommer fram till mig och säger att jag är anledningen till att han är på plats. Tack vare mina tidigare recensioner. Det lät naturligtvis kravfyllt men jag hoppades inte att han skulle bli besviken. Det där upprepades ytterligare några gånger under kvällen plus alla andra ryggdunkningar från folk jag redan känner. Men jag tror det blev uppenbart för alla under konserten att de fick vara med om något mycket underhållande och bra.

Låtarna:
This old world’s not gonna change
Don’t do this to me
If I lay down in the river
Brother John
Take up your mat and walk
Gilead
Funny how
The only living boy in New York
I‘m not who you think I am
Oh Delilah
Ain’t no music
We all need love
Absolom! Absolom!
Down by the Winedale
When the the music’s not forgotten

Extralåtar
The weight
Mankind

Extra extralåt
Rough God goes riding

Stort tack till Magnus Sundell för foto.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2011 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.