Blogginlägg

#35/70; "Yachtless"

TYLA GANG: Yachtless (Beserkley, 1977)

Säsongens sista vecka på Håkans Pop inleds med en 70-talsskiva som haft ett långt liv. Från de omtumlande premiärspelningarna i slutet på 1977 via återutgivningen 2003 till idag.
   Det gick över två år från Ducks Deluxes definitiva splittring 1 juni 1975 innan Sean Tyla återigen gav ut musik i albumformatet, Tyla Gangs ”Yachtless”. Det var ingalunda händelsefattiga år ty skivinspelningar, mängder med spelningar och flera medlemsförändringar avlöste varandra. Samtidigt med Ducks-finalen på 100 Club i London splittrades två andra engelska grupper, The Winkies och The Neutrons, vars medlemmar skulle komma att figurera i framtida Tyla-konstellationer.
   Tyla blev först erbjuden av Dave Robinson, managern och kommande Stiff-chefen, att bli frontman i ett band med Martin Belmont och Brinsley Schwarz men han tackade nej. Det jobbet gick istället till en bensinstationsarbetare från östra London…
   Nästan omgående bildade Sean Tyla ett band med det tuffa namnet Tyla Gang. Ett band som då också innehöll Seans bror Gary Tyla, basisten Peter O’Sullivan och gitarristen Richard Treece. Gary har jag varken förr eller senare hört talas om, O’Sullivan har efter Tyla Gang-tiden spelat i elektroniska band men Treece hade en lång karriär bakom sig. Han träffade Sean Tyla redan 1971 i gruppen Help Yourself och spelade sedan tillsammans med flera Man-medlemmar i gruppen The Neutrons innan han hamnade i Tyla Gang.
   Treeces mest uppmärksammade insats i Tyla Gang var hans blixtrande solo på låten ”Texas Chainsaw Massacre Boogie” från inspelningar som planerades att ges ut på ett album under namnet ”The dance of the Botswana beach rats” på skivbolaget Chrysalis. Skivan spelades in i Rockfield-studion med Pat Moran som producent men gavs aldrig ut i sin helhet.
   Däremot gavs ”Texas…” ut tillsammans med ”Styrofoam” på en tidig Stiff-singel (Stiff BUY 4) medan en annan låt, ”Mad muchachos”, kom ut på gratis-ep:n ”Sean’s demos” som bifogades de första exemplaren av ”Yachtless”.
   I januari 1977 var O’Sullivan fortfarande med i gruppen, den kanadensiske gitarristen Bruce Irvine var ny och trummisen hette Michael Desmarais. De gick in i studion med Help Yourself-kompisen Deke Leonard som producent med ett album på Stiff som mål men även det projektet sprack som helhet. Fyra låtar hann de spela in av vilka tre, ”New York sun”, ”Lost angels” och ”Hurricane”, finns med på ”Yachtless”-albumet. Den fjärde låten, ”The young lords”, hamnade på Stiffs samlingsskiva ”Bunch of Stiffs”. Fast den låten finns med på ”Yachtless” i en senare inspelad version.
   Tyla Gang kom senare att spika sättningen med nye basisten Brian Turrington som tillsammans med Desmarais hade spelat i pubrockgruppen The Winkies. Och ”Yachtless”-inspelningarna slutfördes i en studio i Kent, Escape Studios, delvis med hjälp av producenten John Burns. En rutinerad tekniker, åt bland annat Jethro Tull, Trapeze och Ronnie Lane, som också producerat skivor med Genesis och Keef Hartley.
   Mina sympatier för”Yachtless” har faktiskt skiftat under åren. Det var naturligtvis på topp på den sena hösten 1977 när skivan var ny och skinande blank. När den officiellt släpptes i England hade skivbolaget Beserkley ingen distribution i Sverige. På senhösten 1977 fick svenska Sonet det kontraktet men först inkluderade det bara de amerikanska artisterna och engelska Tyla Gang stod följaktligen utanför.
   Jag hade köpt skivan på import i Stockholm och jag jagade de lokala skivhandlarna i Örebro för att få besked om skivan skulle finnas tillgänglig. Flera negativa kommentarer men en affär, LP-skivan på Nygatan, hade bra kontakt med en importaffär i Stockholm och kunde därmed ordna ett antal exemplar till rockhungriga örebroares glädje. Senare kom även Sonet att officiellt distribuera Tyla Gangs uppmärksammade album.
   Under rubriken ”Raffinerad rockmusik” skrev jag i Nerikes Allehanda 3 januari 1978 en högst positiv recension av ”Yachtless”. Jag skrev att premiärchocken vid första lyssningen var förödande:
   ”Tyla Gang har samma bett och övertygande säkerhet som en gång Stones behärskade. Musiken lever och det bubblar och kokar i varje liten ton. Det här är ett gäng som spelar samma glada, oförargliga, raffinerade och härligt gränslösa (försök slå den kombinationen!) rocmmusik.
   Sean Tyla har fortsatt att skriva slagfärdiga men kraftfulla sånger med stort gitarrutrymme utan att svälla ut i några orgier. Tylas röst är ohämmat svag men ger sig på låtarna på samma sätt som han slogs med grannpojken vid unga år. Hänsynslöst och vildsint. En rockplattssom träffar hjärtat.”
   Sedan levde den här skivan högt på mina första upplevelser. Men det där med Rolling Stones-referenserna gjorde ju också soundet med tiden lite bedagat. Och jag minns hur jag blev lite besviken när skivan till slut återutgavs på cd 2003 (Mystic) när jag i viss mån saknade det bett och den aggressivitet jag kom ihåg från 1977. Jag minns att jag spelade skivor på en popklubb (En Bra Klubb) för ungdomar och min plan var att skölja över dessa unga människor med levande härlig rockmusik. Men det jag då hörde kunde säkert i orutinerade öron missförstås som traditionell Status Quo-rock så jag skippade den idén.
   Nu har jag däremot arbetat upp ett förnyat förtroende för denna mindre klassiker. Gitarrerna är ju sagolika, Bruce Irvines slide fyller verkligen ut soundet, och låtar som ”Hurricane”, ”Dust on the needle” och ”On the street”, en omtumlande start på skivan, är ju stora monumentala kompositioner. Sedan fortsätter Tyla sin tradition att hämta inspiration från USA. Det som började i Ducks Deluxe med ”West Texas trucking board” och ”Rio Grande” fortsätter här med ”New York sun”.
   En fantastisk skiva, ett fantastiskt minne och en oförglömlig klassiker. Som kanske bevisas av att i dagens Tyla Gang-repertoar på scen (turnén når Sverige i höst!) återfinns nio av skivans tio låtar.

YouTube: “The young lords” från tyska Rockpalast 1978.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.