Blogginlägg från maj, 2010

En i raden av ljuvliga Anna Ternheim-låtar

Postad: 2010-05-31 07:54
Kategori: Filmklipp

Just idag fyller den begåvade sångerskan och låtskrivaren Anna Ternheim 32 år. Grattis, Anna!
   Jag har följt Anna sedan 2004. Första konserten i det lilla formatet, recenserade både ”Separation road” och ”Leaving on a mayday” och har sedan upplevt några fantastiska konserter, 2006 och 2009, med Anna. Nu börjar jag sakna henne igen. ”Summer rain”, inspelad i en kyrka av PSL, påminner om hennes storhet i det lilla formatet. Så genialt, så naturligt och så oerhört personligt.



/ Håkan

Ola Magnell full av energi

Postad: 2010-05-30 21:31
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 30/4 2010.

KONSERT
Ola Magnell
Clarion Hotel, Örebro 28 maj 2010
Konsertlängd: 20:02-20:45 och 21:10-22:05 (98 minuter)
Min plats: Ca 6 m från scenen snett till vänster.


Ola Magnell är, i mångas ögon och öron och även mina, en övervintrad 70-talsartist som på fredagskvällen på Clarion Hotel visade sig vara så mycket nutid, så aktuell och så full av energi att jag häpnade. Han kom till Örebro med enbart en akustisk gitarr, ett munspelsställ och en skinnkavaj och med de spartanska förutsättningarna hade inte jag väntat mig så mycket mer än några klassiker, ett Dylan-influerat sound och några mindre profilerade trubadurlåtar. Men jag fick så mycket mer.
   Fredagskvällen var ung men publiken var mogen för att uppleva en fin mix av gammalt och nytt med den numera 64-årige Ola Magnell i formidabelt skick och med en repertoar som bör kallas klassisk och tidlös. Med låtar som stått modell och inspirerat en ny spirande svensk singer/songwriter-generation. När Ola Magnell gjorde sin första skiva var inte ens Lars Winnerbäck född och ändå kändes det i fredagskväll som de spelar och uppträder i ungefär samma division.
   Ola gick ut hårt med ”Vällingklockan”, en av hans största 70-talsklassiker, men kvällen skulle inte gå i enbart nostalgins tecken ty det senaste uppmärksammade albumet ”Rolös” skulle faktiskt representeras av fem låtar av vilka flera, exempelvis smått hitmässiga ”Solveig” och textmässigt fina ”Sång för de svikna”, var väldigt framträdande.
   Sedan är det naturligtvis en stor förvanskning av sanningen att inte påstå att publiken, som var på sitt bästa fredagshumör, uppskattade de gamla kända låtarna allra bäst. Som de sjöng med i ”Kliff”. Som de älskade gamla ”Nya perspektiv” med sin uppdaterade text om både Anders Borg och Björklund och hur det närmade sig ren och skär rock’n’roll på ”Rulltrappan”.
   Men det var Ola Magnells kväll och med sin dignitet lyckades han få tyst på after work-skrålet, suveränt frasera sina ofta långa texter, överrösta mumlet i baren och även domptera fantasterna i publiken så att ingen gick från konserten och saknade ”Påtalåten”. Det kallar jag en stor dignitet.

Låtarna:
Vällingklockan
Aftonpsalm
Ett hus
Anemonen
Bruten vinge
Du är inte kvinnan
Solveig
Sång för de svikna
Innan elden brunnit ut
Dimman igen

Paus

Nya perspektiv
Förlovat land
Alla håller masken
Frostens änglar
Min häst har blivit sjuk
Tomma tunnor
Opportunisten
Pappa
Kliff

Extralåtar
Malvina utan mörker
Rulltrappan

Extra extralåt
Elegi

/ Håkan

Grattis Lasse Kärrbäck, 65!

Postad: 2010-05-29 08:57
Kategori: Grattis!

Inte nog med att Gary Brooker fyller år idag (se tidigare inlägg) så gör även min gode vän och den store Mickey Jupp-konnässören Lars Kärrbäck samma sak och de råkar dessutom vara födda på exakt samma dag! Och parallellerna mellan Lasse och Gary är fler än så. Garys musikaliska rötter finns i Southend där han i början på 60-talet ledde r&b-gruppen The Paramounts samtidigt som Mickey Jupp, Kärrbäcks stora intresse, ledde The Orioles.
   Kärrbäck driver hemsidan om Mickey Jupp, en sida som Jupp själv högaktar för att han där kan läsa sin egen historia som han till vissa delar har glömt eller förträngt…
   Lasse och jag har under de senare åren blivit mycket goda vänner och han har bidragit med både gränslös inspiration, musikfiler, bilder och värdefull information till den här sidan. Han har god kontakt med många personer i kretsen runt Mickey Jupp i England och har sedan en tid tillbaka även exklusiv direktkontakt med Mickey Jupp själv uppe i Cumbria i norra England där han bor sedan 27 år tillbaka.
   Förhållandet Jupp-Kärrbäck har till och med blivit så förtroligt att Jupp skickar demolåtar till Kärrbäck som lägger ut dessa på hemsidan för alla Jupp-fans att lyssna på och tycka till om. Exklusivt är bara förnamnet eller som Mickey själv skrev i ett mejl till Lasse när han på mindre än en vecka levererat fem högklassiga låtar:
   ”You may be interested to know that you are the first person in the world (apart from me) to hear 'Maserati'.”
   Händer det något intressant med Mickey Jupp eller bland gubbarna kring honom är Kärrbäck snart ryktet på spåren. Och drar sig heller inte för att kontakta nyckelpersoner ur Mickey Jupps förflutna. Som när han nyligen spårade upp killen som spelade in alla konserter på puben Dublin Castle i London som sedan resulterade i samlingsliveplattan ”Live in London” 1984. Eller när han hittade Gavin Sutherland, känd från Sutherland Brothers, som vid två olika tillfällen producerade skivor med Mickey Jupp.
   Det är sådant projektledarskap, hängiven informationsjakt och genuint intresse som imponerar i min värld. Grattis, Lasse!

/ Håkan

Grattis Gary Brooker, 65!

Postad: 2010-05-29 08:35
Kategori: Grattis!

En av popvärldens starkaste röster fyller 65 år idag. Gary Brooker är förevigt förknippad med gruppen Procol Harum i allmänhet och den helt oförglömliga hitlåten ”A whiter shade of pale” i synnerhet men har gjort så mycket mer under årens lopp fast produktiviteten på senare år har dessvärre varit låg.
   Procol Harum var under många 70-talsår en stor favorit i skivsamlingen. Dock har jag inte riktigt vågat närma mig deras gamla musik idag ty det finns en uppenbar risk att musiken, de många storslagna arrangemangen och de unika men också krystade texterna inte har åldrats med den värdighet jag önskar mig. Däremot är ju Gary Brookers röst en tidlös klassiker. Med lika mycket bluesigt djup som oerhörd soulkänsla och en ofta vemodig klang som siktar mitt hjärta.
   Brookers solokarriär har varit sporadisk och oregelbunden och endast resulterat i tre album, ”No more fear of flying” (1979), ”Lead me to the water” (1982) och ”Echoes in the night” (1985). Skivor som stundtals har haft anmärkningsvärda kvalitéer.
   På första soloalbumet, som producerades av George Martin, var Gary den förste som gav ut en version av Mickey Jupps ”Switchboard Susan”. På uppföljaren, med egna texter som handlar om hans fascination för fiske, kompas han bland annat av Eric Clapton och George Harrison. Och på den tredje soloskivan återförenades Gary med Procol-kollegorna Keith Reid och Matthew Fisher.
   Mellan 1980 och 1981 var Gary fast medlem i Eric Claptons band och fick under konserterna givetvis framföra ”A whiter shade of pale”. Och runt år 2000 var Gary mer eller mindre fast medlem i det huvudsakliga coverbandet Bill Wyman’s Rhythm Kings.
   Procol Harum har återförenats några gånger, 1991 gjorde de en skiva tillsammans (”The prodigal stranger”) då även Robin Trower tillfälligt var tillbaka, och Gary har själv dykt upp i några spektakulära sammanhang. Bland annat turnerade han 1997 med Ringo Starrs All Starr Band och på konserten till George Harrisons minne i Royal Albert Hall 2002 sjöng Gary ”Old brown shoe”.

/ Håkan

Nisse Hellbergs totala naturlighet

Postad: 2010-05-28 07:57
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 28/4 2010.

NISSE HELLBERG
Buddy Holly Bar, Örebro 26 maj 2010
Min plats: ca 6 meter från scenen
snett till höger.
Konsertlängd: 21:21-22:33 (72 minuter)


Jag är inte den som vill att en konsert till sound och arrangemang i varje detalj ska låta som på skiva. På en konsert ska det tänjas på ytterlighetsgränserna, det ska fysiskt kännas annorlunda och det bör skapas en ny dimension på materialet vi känner från skivan. Ändå stod jag några gånger i onsdagskväll och tänkte på hur det genuina skivsoundet på Nisse Hellbergs senaste platta, den mycket fina ”En modern man” från i höstas, skulle kunna låta live i en intim klubblokal av Buddy Holly Bars storlek.
   Skivan var ju en unik tillbakablick till en musikvärld utan förstärkare och med huvudsakligen akustiska instrument i arrangemangen. Ändå svängde det sanslöst och tajt om hela konceptet utan att elektricitet, distorsion och hög volym saknades.
   Nåväl, nu blev konserten med Nisse Hellberg och hans lilla trio helt elektrifierad och inte alls någon soundmässig repris av senaste skivan. Det kanske för övrigt inte ens är praktiskt genomförbart utanför det egna vardagsrummet eller inspelningsstudion och min fantasi är nog bara en ouppnåelig dröm.
   Med det resultat till konsert som vi nu bjöds på ska jag inte stå och gråta över det jag inte fick. Ty konserten med Nisse Hellbergs låtar och en cover på slutet hade så många sympatiska och positiva detaljer. Där det traditionella rock’n’roll-stuket gick att variera till det yttersta och inget kändes som upprepande eller något uppenbart eko från förr, Kanske var det de många slagkraftiga texterna, kanske var det energin i det här bandet eller var det helt enkelt Nisse totala naturlighet vid mikrofonen som gjorde konsertkvällen så trivsam och underhållande.
   Även om soundet från senaste skivan inte fanns där så var låtarna från ”En modern man” i klar majoritet och det fanns egentligen inget att klaga på. Från tajt rockiga ”Den står där du ställt den” via balladen ”Bok i retur” (med fint dobrospel av Janne Lindén) och dansbandstryckaren ”När det regnar silver och guld” till den instrumentala Hank B Marvin/Duane Eddy-flörten ”Ocean boy”.
   Men äldre låtar som ”Tufft jobb”, ”En stad som aldrig vaknar” och ”Humbugpiller” (med åtskilliga Chuck Berry-referenser i riffen) gjorde helheten än mer solid. Men att avslutningsvis spela ”Lyckliga gatan”, spetsad med flera gitarrsolon, utan att nämna nyligen avlidna Anna-Lena Löfgren var en liten besvikelse.
   Gitarristen Janne Lindén och Nisse själv var kanske konsertens spektakulära frontpersoner men all respekt till trummisen Marcus Källström som verkligen spelade trummor och sjöng hela tiden. Och basisten Affe Östlund som var något av motor i det här bandet.

Låtarna:
Den står där du ställt den
En doft av läder
Alltid hem, hem, hem
Tufft jobb
En stad som aldrig vaknar
Bok i retur
Håller min dörr på glänt
Låt kvasten gå
Annorlunda virke
Kan livet nånsin bli bättre än så här
När det regnar silver och guld
Humbugpiller
Blues ABC
M/S Colinda
Kul att ses, tack och adjö

Extralåtar:
Ocean boy
Lyckliga gatan

/ Håkan

Ödsligt närvarande Tillman

Postad: 2010-05-28 07:42
Kategori: Filmklipp

Sedan jag såg amerikanen J Tillman första gången i en källare i Örebro 2006 har han blivit berömd och känd, mest som medlem av Fleet Foxes, men som soloartist gör han ödsligt närvarande singer/songwriter-ballader. Som den här versionen av den gamla traditionella folksången ”Make me a pallet on your floor”.



/ Håkan

U2 för mer än 30 år sedan

Postad: 2010-05-27 07:53
Kategori: Filmklipp

50-årige Bono har ont i ryggen och U2 har ställt in sommarens turné. Piggare, yngre och utan krämpor var hela bandet på det här klippet från hösten 1979. Här är tv-versionen av ”Stories for boys” från bandets första ep ”U23”.



/ Håkan

Mycket vackert med Joel Alme

Postad: 2010-05-26 07:40
Kategori: Filmklipp

Har ännu inte hunnit lyssna på Joel Almes ”Waiting for the bells” mer koncentrerat men det här klippet, ”Take a better look”, gör ju inte att förväntningarna direkt minskar. Den inledande visslingen är hypnotiskt vacker. Och låten har ”bara” blivit en b-sida på en singel.



/ Håkan

En tidig Moon Martin-inspelning

Postad: 2010-05-25 07:53
Kategori: Filmklipp

Tidigt förra våren skrev jag om Moon Martin under vinjetten “Mina favoriter”. Det var naturligtvis en Larm-artikel våren 1979 som fick mig att bli genuint intresserad av John ”Moon” Martins skivor och hans bakgrund. Vilket fick mig att köpa tre dyra begagnade vinylalbum med hans tidigare grupp Southwind. Det här är en fin poppärla, ”New Orleans (Mardis Gras)” från gruppens debut 1968. Lite fladdrigt ljud men ett härligt sympatiskt sound.



/ Håkan

Ola Magnell på fredag

Postad: 2010-05-24 07:54
Kategori: Filmklipp

Haha, ambitionen i sommar var mest att titta tillbaka, tipsa om gamla skriverier och eventuellt bidra med ett och annat YouTube-klipp. Det sprack direkt. Idag tittar jag framåt, mot fredag när Ola Magnell kommer till Örebro.
   Jag sprang på Ola i skivbutiken The Beat Goes On i Stockholm för någon månad sedan. En vardaglig, öppenhjärtig och trevlig artist med mycket distans till sig själv.
   Jag har ännu inte hört Olas senaste skiva, "Rolös", men efter en alldeles bedårande recension av Jan Gradvall ("Varje låt är ett underverk av destillerade känslor och total behärskning av uttrycket") och det här underbara klippet från tv4 så har jag vissa förväntningar både på skivan och framträdandet på fredag.
   Ola kommer till Örebro ensam men här på tv-framträdandet med låten "Sång för de svikna" omgav han sig med ett kompetent och friskt komp, med dragspel och ståbas, under ledning av producent Calle Ekerstam på akustisk gitarr. En fin och catchy låt med den fina textraden "även en fågel kan bli olyckligt kär".



/ Håkan

Sommaren närmar sig och rutinerna ändrar sig

Postad: 2010-05-22 12:35
Kategori: Blogg



Det kanske låter som ren inbillning att kalla sig för utarbetad och trött men faktum är att när tiden inte riktigt vill räcka till inträder en viss lojhet framåt sommaren. Om jag får prata för mig själv. När jag minns min ungdoms pigga dagar var ledigheterna oändliga, dagarna ännu längre och kvällarna hade inget slut. Lika pigg kl 5 på eftermiddagen som framåt 24. Och då fanns inget internet, informationsflödet var en stilla bris, en bekväm packe nya skivor släpptes varje fredag, en timmes musiknyhetsprogram på söndagar, tv:n hade bara en kanal (i svartvitt dessutom) och fritiden var gränslös och jag hann med allt.
   Nu är inte förutsättningarna alls lika. För den omättlige (en skara som jag vill men snart inte orkar tillhöra) finns det hur mycket som helst som ska kollas upp, lyssnas in, jagas efter, skrivas ner, letas mer, undersökas bakom, grävas upp och intressera sig mer för. Det är klart att tiden blir knapp och man skjuter, hjälplös, allt framför sig. Det riktiga sökandet på YouTube har jag, av tidsskäl, aldrig fallit för och Spotify-lyssnandet är väldigt sparsamt och sporadiskt. Det känns som friheten och möjligheten att kunna lyssna, titta och söka är mer värd än själva sökandet, tittandet och lyssnandet. Just tillgängligheten är vår stora frihet. Men fortfarande räcker inte tiden till.
   Mitt i den här rasande cirkusen sitter jag för det första och försöker utföra ett hederligt vardagsjobb på nästan full tid. Försöker dessutom vara en anständig äkta man med musikintresset intakt. Och slutligen vill jag ju vara fri på icke arbetstid som vanligt folk. Sitta på uteserveringarna om umgås med mina vänner
   Den här sidan, som ni trogna läsare läser med allt större regelbundenhet (Tack för det förtroendet!), är på det viset min andhämtning i det fullt snurrande livet. Kategorierna tvingar mig själv att uppsöka forna tiders historier och egna minnen från förr. Gränslöst intressanta projekt som under sena höstkvällar, insnöade vinterdagar och regniga vårnätter gör livet roligare att leva. Men när solen börjar lysa lite mer frekvent, värmen kommer och gör kvällarna uthärdliga utomhus och ljuset påverkar nästan dygnets alla timmar blir tiden framför datorn inte lika prioriterad.

Det är då pausunderhållningen blir viktigare än själva underhållningen och jag går ned i varv för att fundera på nya säsonger här på Håkans Pop. På sommarlovet laddar vi batterierna men funderar också på framtiden. På sommarlovet tar rapporterna givetvis inte helt slut på den här sidan men de regelbundna och återkommande serieinslagen ”70-talets bästa skivor”, ”Soundtracks”, ”Coverskivor” och gamla konsertrecensioner tar några månaders paus.
   Men paus betyder alltså inte att det blir tyst här. Det finns alltid anledning till kommentarer om dagaktuella händelser i musikvärlden. Och den här sidan har under nästan tre år ständigt växt i omfattning så det finns onekligen en regelbunden anledning att tipsa om gamla skriverier här. Ibland kompletterade med just de YouTube-klipp som jag i stridens hetta aldrig riktigt hittade.
   Nu ska jag lyssna på årets hittills bästa skivor, det är inte säkert att jag har hunnit med att utröna det tidigare, och jag kan tänka mig att den allra bästa kan finnas med i den här uppräkningen: Broken Social Scene, The Hold Steady, Josh Ritter, The Ark, Solomon Burke, Roky Erickson, Paul Weller, Peter Wolf, Drive-By Truckers, Black Rebel Motorcycle Club, John Hiatt, Peter Morén, Lightspeed Champion, Joel Alme, Basia Bulat, Jakob Dylan, Merle Haggard, Midlake, Eels, New Pornographers, She & Him, Tobias Fröberg, EPs Trailer Park, Johnossi, Jack Johnson med flera. Återkommer med rapport från det spännande lyssnandet
   Av någon anledning (fråga Lasse K) ska jag under sommaren också lyssna igenom Echo & the Bunnymens samlade verk. Innan rutinerna återkommer i augusti och följetongen ”70-talets bästa album” fortsätter vecka 34 med nummer 34 på listan.

/ Håkan

Covers: Totta

Postad: 2010-05-21 07:56
Kategori: Cover-skivor

TOTTA: Tottas Basement tapes: Down in the flood (Capitol/EMI, 2010)

Det känns egentligen absurt att kalla Totta för en coversångare. Han sjöng egentligen bara covers men att beskriva honom som enbart en coversångare är mot alla principer ty allt han sjöng fick ett eget uttryck både på engelska och svenska. Bob Dylan låg honom väldigt nära hjärta. Det fick vi många exempel på genom hela hans liv och karriär. Både på skiva och scen.
   På duettskivan ”Dylan” med Mikael Wiehe ägnade Totta en hel skiva åt Dylans låtar på svenska. En mängd kärleksfulla och engagerande tolkningar.
   På den i våras utgivna nya Dylan-samlingen är det originalmaterial som under bara tre dagar spelades in i december 2003 i en källare i Stockholm och därför mycket lämpligt fått titeln ”Totta’s Basement Tapes”.
   Ännu en gång är det Johan Lindströms smakfulla produktion som färgat det genuina men ändå spännande och spontana soundet. Låtarna är uppenbart inspelade huvudsakligen live i studion, skratt och applåder förekommer, och den genomgående anspråkslösa tonen förstärker känslan hela tiden.
   Sent omsider har jag hört skivan och redan på Pluras omslagsmålning är den här skivan en inspirerande upplevelse. Med engelska ord i munnen blir Totta en lite mer framträdande sångare och inte så hemvävt tillbakalutad. Arrangemangen på skivan är däremot både suggestivt anspråkslöst och rockigt tunga med ibland Mats Ronanders munspel som rufsar omkring det förväntade.
   De tre inledningslåtarna är just lite bryska med elektriska gitarrer, bluesigt munspel och hårda rytmer. Innan det blir några akustiska mellanspel på ”Alberta” (en inspelning som användes redan på ”Bra dagar”-tributen) och det sköna tempot på ”One more night” där det nästan gränsar till country.
   Den 7:20 långa ”Gates of Eden” är en underbar höjdpunkt på skivan. En ballad med lågmäld och vacker bakgrund, Jenny Silvers körsång och läckert markerade trummor.
   Däremot kunde de ha hoppat över Dylans mediokra ”Wigwam” som egentligen inte har någon text och blir ett oändligt lallande med piano och akustisk slide som framträdande instrument.

Låtarna:
1. Just like Tom Thumb's blues
1965. ”Highway 61 revisited”.
2. Down in the flood
1967. Kom först på skiva med Flatt & Scruggs på albumet ”Changin’ times”, sedan 1971 på ”Bob Dylan’s greatest hits, vol II”.
3. When I paint my masterpiece
1971. Kom först på skiva med The Band på albumet ”Cahoots”, sedan på ”Bob Dylan’s greatest hits, vol II”.
4. Alberta
1970. ”Self portrait”.
5. One more night
1969. ”Nashville skyline”.
6. It's all over now baby blue
1965. ”Bringing it all back home”.
7. The ballad of Hollis Brown
1964. ”The times they are a-changin’”.
8. Gates of Eden
1965. ”Bringing it all back home”.
9. Buckets of rain
1974. ”Blood on the tracks”.
10. Wigwam
1970. ”Self portrait”.
11. Farewell
1963. Finns endast på bootlegskivor med Bob Dylan.

/ Håkan

Nytt Mickey Jupp-material av gammal hederlig kvalité

Postad: 2010-05-20 07:50
Kategori: Blogg

Som jag meddelade för några veckor sedan har vår store pubrockhjälte Mickey Jupp börjat sprida nya låtar till allmän glädje för alla fans. De tillhör alla kategorin demolåtar men är förvånansvärt välgjorda och närmast proffsigt inspelade.
   Jupps fem nya låtar ramlade plötsligt ner hemma hos Lasse Kärrbäck, mannen som administrerar världens bästa Mickey Jupp-sida på nätet, och hamnade omgående på ”Audio Demos”-avdelningen för allmän lyssning med önskemål om feedback och åsikter om Jupps nya material.
   Här kommer mina funderingar om Jupps låtar som alla är drygt 2 minuter långa och är livemässigt inspelade och utan elektroniska hjälpmedel som brukar vara vanligt.

“My dream lady”
En låt i trygg halvfart. Jupp körar sig själv på den pianodominerade låten. Kanske har låten en lite väl snäll karaktär. Textmässigt målar han upp en bild om sin drömkvinna och allt slutar med “She’s nobody I know”…

”The same thing happen”
Rena Rockpile-introt med gitarrer som påminner om “You’ll never get me up in one of those” och även på den här låten får Mickey tillfälle att delvis avhandla sin rädsla för flygplan. Ännu en i raden av många kärlekslåtar från Jupps penna. Med slutsatsen “You take my breath away”…

“Stuck behind a Maserati”
Bilar är ett annat kärt ämne för Mickey. På väg till sin käresta har han fastnat bakom en italiensk bil. Han körar sig själv genom låten, här med en akustisk gitarr som ledande instrument. Kanske är refrängen lite väl påträngande och envis.

”My one and only someone else’s girl”
En snabb och glad rocklåt som borde passa Refreshments repertoar, en uppenbar bugglåt där det går att ana saxofonen i kompet där annars det typiska pianosoundet dominerar. Men texten har också en sedvanligt ledsen underton när Mickey råkar vara kär i en annan mans tjej.

"Some roads are rocky"
Mer pianorock à la Geraint Watkins. Mickey sjunger med dubblerad röst och det svänger föredömligt rakt igenom hela låten.

/ Håkan

Manfred Manns band bjöd på bländande show

Postad: 2010-05-19 07:54
Kategori: 70-talskonserter

Earth Band var vid den här tidpunkten ett etablerat band, jag såg bandet första gången redan 1974, och amerikanska Cheap Trick fick så snällt agera förband. Earth Bands aktuella skiva hette "Watch" och släpptes i februari och Cheap Trick hade hösten 1977 släppt sitt andra album, "In color". Vi satt på första bänk på parkett i Scandinavium när det regnade gitarrplektrum med Rick Nielsens namn över publiken.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/3 1978.

MANFRED MANN'S EARTH BAND
CHEAP TRICK
Scandinavium, Göteborg 11 mars 1978


Manfred Mann's Earth Band:
Manfred Mann - keyboards, backing vocals
Chris Slade - drums, percussion
Pat King - bass guitar, backing vocals
Dave Flett - lead guitar, acoustic guitar
Chris Hamlet Thompson - vocals, guitar

Cheap Trick:
Robin Zander - lead vocals, rhythm guitar
Rick Nielsen - lead guitars, vocals
Tom Petersson - bass, vocals
Bun E. Carlos - drums


Manfred Mann’s Earth Band är en stor rockgrupp nu. De utvecklar och utnyttjar sina musikaliska kunskaper på ett intelligent och fullvuxet sätt. Resultatet på scen var bedövande uttrycksfullt och skivornas allt högre kvalité bidrog också till deras rutinmässiga skicklighet. Det kunde jag med egna ögon och öron uppleva i helgen då de i Göteborg gjorde en helt igenom bländande en och en halv timmes show.
   Amerikanska hårdrockgruppen Cheap Trick inledde konsertkvällen med en timme brötig, högljudd och bastant hårdrock. De är än så länge en parentes i den amerikanska svallande rockvågen. En övertydlig gitarrist, Rick Nielsen, strödde plektrum omkring sig medan han stegade fram och tillbaka på scenen och såg allmänt galen ut. Sångaren Robin Zander hade en bra röst de gånger han nådde igenom det väldiga larmet.
   Manfred Mann’s Earth Band är inte Manfreds grupp. Huvudrollerna spelade gitarristen Dave Flett, som drog några heta och glödande solon, och sångaren Chris Thompson, som också spelade gitarr, som gav låtarna en säker inramning.
   Hårdslående trummisen Chris Slade och nyrekryterade basisten Pat King och deras insatser var inte heller att förakta.
   Framförallt har gruppen bra material att bygga sina framträdande på. Åttaskivor har de gjort men huvudsakligen använde de bara material från sina tre senaste album.
Deras båda Bruce Springsteen-tolkningar, ”Blinded by the light” och ”Spirits in the night”, vävdes samman till ett vattentätt arrangemang. Dessutom är deras Bob Dylan-omskrivningar av ”Father of day” och ”Mighty Quinn” helt rättvist berömda.
   I övrigt kretsade det mesta kring senaste skivan ”Watch” och dess radband av utomordentliga låtar. ”Circles”, ”Chicago Institute”, ”California”, ”Davy’s on the road again” och ovan nämnda extranumret ”Mighty Quinn”.
   Det var alltså ambitiös rockmusik Earth Band levererade. Mer pretentiös och utvecklad än rockmusik av idag som vi försöker övertala folk att lyssna till. Men inte desto mindre nödvändig.

Trolig setlist (Manfred Mann's Earth Band):
•Waiter There's A Yawn In My Ear
•Spirits In The Night
•Blinded By The Light
•Father Of Day
•Martha's Madman
•Chicago Institute
•Davy's On The Road Again
•Mighty Quinn

/ Håkan

Elvis Costello hjälper Jenny Lewis

Postad: 2010-05-18 07:57
Kategori: Filmklipp

Det var på inspelningen 2008 av Jenny Lewis album ”Acid tongue” som Elvis Costello fick smak på skivinspelningar igen och snabbt förberedde sig för sin egen skiva "Momofuku". På det här Letterman-klippet gör Jenny sin ”Carpetbaggers” som en duett med Costello och pojkvännen Johnathan Rice på akustisk gitarr gör också små sånginsatser.



/ Håkan

Grattis, Eric Goulden, 56!

Postad: 2010-05-18 07:52
Kategori: Grattis!

Eric Goulden, alias Wreckless Eric, spelade något av kaospilot på ”Live Stiffs live”-turnén hösten 1977. Den då 23-årige Eric hade just blivit upptäckt av Stiff, släppt den nu klassiska singeln ”Whole wide world” och befann sig på sin första och största turné och levde ut alla sina drömmar efter devisen ”Sex & drug & rock & roll”. Just idag fyller Eric 56 år. Grattis!
   Wreckless Eric har blivit något av följetong på de här sidorna genom åren och är kanske den mest nämnda artisten, dock i stark konkurrens med Mickey Jupp, av alla. Berättade redan i februari 2007 om hans liv i två olika delar, The Goulden boy och Not so Goulden Story, och skrev den slutgiltiga hyllningen här för drygt ett år sedan. Sedan har naturligtvis hans skivor förekommit på flera av mina listor, singlarna ”A popsong”, ”Hit and miss Judy” och ”Whole wide world” och 80-talsfavoriten ”Big smash!”.
   För nästan två år sedan gjorde han comeback på skiva och överraskande comeback på Stiff med ”Wreckless Eric & Amy Rigby”-skivan som han gjorde med sin nya livskamrat och duettpartner, den amerikanska sångerskan Amy Rigby. Frånsett regelbundet turnerande, dock i lågprofilerade sammanhang, har det varit märkvärdigt tyst sedan dess. Men idag ska vi fira hans födelsedag!

/ Håkan

#35/70; "Yachtless"

Postad: 2010-05-17 07:56
Kategori: 70-talets bästa

TYLA GANG: Yachtless (Beserkley, 1977)

Säsongens sista vecka på Håkans Pop inleds med en 70-talsskiva som haft ett långt liv. Från de omtumlande premiärspelningarna i slutet på 1977 via återutgivningen 2003 till idag.
   Det gick över två år från Ducks Deluxes definitiva splittring 1 juni 1975 innan Sean Tyla återigen gav ut musik i albumformatet, Tyla Gangs ”Yachtless”. Det var ingalunda händelsefattiga år ty skivinspelningar, mängder med spelningar och flera medlemsförändringar avlöste varandra. Samtidigt med Ducks-finalen på 100 Club i London splittrades två andra engelska grupper, The Winkies och The Neutrons, vars medlemmar skulle komma att figurera i framtida Tyla-konstellationer.
   Tyla blev först erbjuden av Dave Robinson, managern och kommande Stiff-chefen, att bli frontman i ett band med Martin Belmont och Brinsley Schwarz men han tackade nej. Det jobbet gick istället till en bensinstationsarbetare från östra London…
   Nästan omgående bildade Sean Tyla ett band med det tuffa namnet Tyla Gang. Ett band som då också innehöll Seans bror Gary Tyla, basisten Peter O’Sullivan och gitarristen Richard Treece. Gary har jag varken förr eller senare hört talas om, O’Sullivan har efter Tyla Gang-tiden spelat i elektroniska band men Treece hade en lång karriär bakom sig. Han träffade Sean Tyla redan 1971 i gruppen Help Yourself och spelade sedan tillsammans med flera Man-medlemmar i gruppen The Neutrons innan han hamnade i Tyla Gang.
   Treeces mest uppmärksammade insats i Tyla Gang var hans blixtrande solo på låten ”Texas Chainsaw Massacre Boogie” från inspelningar som planerades att ges ut på ett album under namnet ”The dance of the Botswana beach rats” på skivbolaget Chrysalis. Skivan spelades in i Rockfield-studion med Pat Moran som producent men gavs aldrig ut i sin helhet.
   Däremot gavs ”Texas…” ut tillsammans med ”Styrofoam” på en tidig Stiff-singel (Stiff BUY 4) medan en annan låt, ”Mad muchachos”, kom ut på gratis-ep:n ”Sean’s demos” som bifogades de första exemplaren av ”Yachtless”.
   I januari 1977 var O’Sullivan fortfarande med i gruppen, den kanadensiske gitarristen Bruce Irvine var ny och trummisen hette Michael Desmarais. De gick in i studion med Help Yourself-kompisen Deke Leonard som producent med ett album på Stiff som mål men även det projektet sprack som helhet. Fyra låtar hann de spela in av vilka tre, ”New York sun”, ”Lost angels” och ”Hurricane”, finns med på ”Yachtless”-albumet. Den fjärde låten, ”The young lords”, hamnade på Stiffs samlingsskiva ”Bunch of Stiffs”. Fast den låten finns med på ”Yachtless” i en senare inspelad version.
   Tyla Gang kom senare att spika sättningen med nye basisten Brian Turrington som tillsammans med Desmarais hade spelat i pubrockgruppen The Winkies. Och ”Yachtless”-inspelningarna slutfördes i en studio i Kent, Escape Studios, delvis med hjälp av producenten John Burns. En rutinerad tekniker, åt bland annat Jethro Tull, Trapeze och Ronnie Lane, som också producerat skivor med Genesis och Keef Hartley.
   Mina sympatier för”Yachtless” har faktiskt skiftat under åren. Det var naturligtvis på topp på den sena hösten 1977 när skivan var ny och skinande blank. När den officiellt släpptes i England hade skivbolaget Beserkley ingen distribution i Sverige. På senhösten 1977 fick svenska Sonet det kontraktet men först inkluderade det bara de amerikanska artisterna och engelska Tyla Gang stod följaktligen utanför.
   Jag hade köpt skivan på import i Stockholm och jag jagade de lokala skivhandlarna i Örebro för att få besked om skivan skulle finnas tillgänglig. Flera negativa kommentarer men en affär, LP-skivan på Nygatan, hade bra kontakt med en importaffär i Stockholm och kunde därmed ordna ett antal exemplar till rockhungriga örebroares glädje. Senare kom även Sonet att officiellt distribuera Tyla Gangs uppmärksammade album.
   Under rubriken ”Raffinerad rockmusik” skrev jag i Nerikes Allehanda 3 januari 1978 en högst positiv recension av ”Yachtless”. Jag skrev att premiärchocken vid första lyssningen var förödande:
   ”Tyla Gang har samma bett och övertygande säkerhet som en gång Stones behärskade. Musiken lever och det bubblar och kokar i varje liten ton. Det här är ett gäng som spelar samma glada, oförargliga, raffinerade och härligt gränslösa (försök slå den kombinationen!) rocmmusik.
   Sean Tyla har fortsatt att skriva slagfärdiga men kraftfulla sånger med stort gitarrutrymme utan att svälla ut i några orgier. Tylas röst är ohämmat svag men ger sig på låtarna på samma sätt som han slogs med grannpojken vid unga år. Hänsynslöst och vildsint. En rockplattssom träffar hjärtat.”

   Sedan levde den här skivan högt på mina första upplevelser. Men det där med Rolling Stones-referenserna gjorde ju också soundet med tiden lite bedagat. Och jag minns hur jag blev lite besviken när skivan till slut återutgavs på cd 2003 (Mystic) när jag i viss mån saknade det bett och den aggressivitet jag kom ihåg från 1977. Jag minns att jag spelade skivor på en popklubb (En Bra Klubb) för ungdomar och min plan var att skölja över dessa unga människor med levande härlig rockmusik. Men det jag då hörde kunde säkert i orutinerade öron missförstås som traditionell Status Quo-rock så jag skippade den idén.
   Nu har jag däremot arbetat upp ett förnyat förtroende för denna mindre klassiker. Gitarrerna är ju sagolika, Bruce Irvines slide fyller verkligen ut soundet, och låtar som ”Hurricane”, ”Dust on the needle” och ”On the street”, en omtumlande start på skivan, är ju stora monumentala kompositioner. Sedan fortsätter Tyla sin tradition att hämta inspiration från USA. Det som började i Ducks Deluxe med ”West Texas trucking board” och ”Rio Grande” fortsätter här med ”New York sun”.
   En fantastisk skiva, ett fantastiskt minne och en oförglömlig klassiker. Som kanske bevisas av att i dagens Tyla Gang-repertoar på scen (turnén når Sverige i höst!) återfinns nio av skivans tio låtar.

YouTube: “The young lords” från tyska Rockpalast 1978.

/ Håkan

Svettig cajunmusik svängde grymt

Postad: 2010-05-16 18:05
Kategori: Konserter

KONSERT
Lost Bayou Ramblers
Privat, Örebro 14 maj 2010
Konsertlängd: 22:05-22:55 och 23:19-00:20 (111 minuter)
Min plats: ca 4 meter från scenen.


Andre Michot (Lap Steel & Accordian)
Louis Michot (Fiddle & Vocals)
Chris Courville (Drums)
Cavan Carruth (Guitar & Vocals)
Alan LaFleur (Upright Bass)

Den musikaliska upplevelsen sent i fredagskväll går naturligtvis inte att beskriva med enbart ord. Därför har jag på slutet bifogat ett långt YouTube-klipp, inspelat i en skivaffär i Louisiana, som kanske bättre kan berätta vad det handlar om.
   Lost Bayou Ramblers är mer dansant än traditionella dansband, det svängde genomgående lika grymt som vilken rocktillställning som helst och de här fem Lafayette-musikerna var tajta som få band är.
   Cajunmusik är ju ett ofattbart recept till svängig upplevelse. Samspelet mellan dragspel, fiol och rytmer var närmast sensationellt. Det var som om instrumenten sugs in i varandra och taktkänslan överträffar allt vad önskemål om musikaliskt varierad kost kan erbjuda.
   Frånsett några få mindre tempoladdade låtar hade repertoaren genomgående tämligen liknande arrangemang som ofta inleddes med ett frejdigt fiolspel, lika taktfast dragspel och den enkla rytmen från trummorna. Men det blev ju i mötet med publiken, de dansanta åhörarna, svetten i lokalen, den allmänna glädjen och den fantastiska helheten i levande cajunmusik som allt förvandlades till musik som just då uppfattades som det bästa på jorden.
   Cajun lockar inte på skiva och be mig inte att räkna upp några låttitlar från konserten och ännu mindre förklara vad de sjöng om. Det lät som franska men det var viktigare hur Andre Michot sjöng med sin ibland skrikiga röst än vad han sjöng om. Roligt var det, svettigt blev det och en stor upplevelse rikare blev alla.

YouTube: Tre-fyra låtar med Lost Bayou Ramblers från en skivaffär i Louisiana 2009. En viss fingervisning av vad det handlade om.


/ Håkan

Soundtracks: "Son of Dracula"

Postad: 2010-05-14 07:52
Kategori: Soundtracks

NILSSON: SON OF DRACULA (Rapple, 1974)

Det här är på många sätt ett märkligt soundtrack. Dels är det i stort sett ett Harry Nilsson-album med alla konventionella låtar hämtade från två av hans album, ”Nilsson Schmilsson” (1971) och ”Son of Schmilsson” (1972) plus den specialskrivna ”Daybreak”. Och dels är det många spår med filmrepliker direkt från filmen med så kallad ”incidental music” skriven av arrangören Paul Buckmaster.
   Sedan är ju skivbolagsbeteckningen helt unik, Rapple Records. Varken förr eller senare har någon skiva givits ut på den etiketten (se nedan). Filmen producerades av Ringo Starr med bolaget Apple Films och Harry Nilsson gjorde skivor på RCA. Alltså skapades för enbart den här skivan ett bolag som var ett unikt samarbete mellan RCA och Apple, Rapple. En skiva som distribuerades genom RCA:s egna kanaler och således finns inte skivan någonstans registrerad under Apple Records diskografi.
   När man tittar närmare på vinyletiketten (se nedan) upptäcker man den uppenbara ambitionen att kombinera RCA:s hund-logotype, med foxterriern Nipper, med Apples Granny Smith-äpple om än lite komiskt förvrängda med en ilsken byracka och ett halvätet äpple.
   Filmen ”Son of Dracula” är en skräckfilm eller en parodi på hela genren. Regisserad av Freddie Francis som var expert på skräckfilmer och science fiction. Harry Nilsson spelar huvudrollen Count Downe och Ringo Starr spelar Merlin och det finns väl anledning att tro att filmen spelades in under festliga former ty andra roller spelades av Keith Moon och många andra musiker som Peter Frampton, John Bonham och Bobby Keys.
   Det här var framgångsrika år för Harry Nilsson. 1972 hade en jättehit med sin version av Badfinger-medlemmarna Tom Evans och Pete Hams ”Without you” som toppade både USA- och Englandslistan. Det var på uppföljaren till ”Nilsson Schmilsson”-albumet som idén på en skräckfilm skapades. Hela det svartvita omslaget till ”Son of Schmilsson” är utformad som en skräckfilm och hela designen med Harry Nilsson som en jättelik fladdermus (för övrigt fotograferad på trappan till George Harrisons hus Friar Park) upprepas på ”Son of Dracula” med sitt utvikbara omslag.
   På soundtracket får vi en repris av den tre år gamla ”Without you”, ett tydligt sätt att dra uppmärksamhet till filmen. Till kuriosan hör att samma låt blev en lika stor hit igen 1994 med Mariah Carey. Men till historien hör också ett djupt tragiskt efterspel. Båda låtskrivarna hängde sig 1975 (Ham) respektive 1983 (Evans).
   Nilsson var under de första 70-talsåren ett stort intresse för mig. Mer för hans musikaliska bekanta, bland annat tre Beatles-medlemmar (på omslagen omdöpta till George Harrysong och Richie Snare), och humor men mindre för hans musik som pendlade mellan vemodiga ballader och gamla evergreens.

Innehåll:
It Is He Who Will Be King (dialog/incidental music)
Daybreak
At My Front Door
Count Down Meets Merlin And Amber (dialog)
The Moonbeam Song
Perhaps This Is All A Dream (dialog/incidental music)
Remember Christmas
Intro/Without You
The Count's Vulnerability (dialog/incidental music)
Down
Frankenstein, Merlin And The Operation (dialog/incidental music)
Jump Into The Fire
The Abduction of Count Down (dialog/incidental music)
The End (Moonbeam)



/ Håkan

Covers: Scarlett Johansson

Postad: 2010-05-12 07:50
Kategori: Cover-skivor

SCARLETT JOHANSSON: Anywhere I lay my head (Rhino, 2008)

Skådespelerskan Scarlett Johansson (”Lost in translation” och ”Iron man 2”) har spelat in två skivor i eget namn. Fastnade först för hennes duettskiva med Pete Yorn från i höstas och har nu lyssnat koncentrerat på hennes coverskiva från 2008. När det visar sig att kronologiskt har jag lyssnat på skivorna i inspelningsmässigt rätt ordning ty hennes Tom Waits-coverskiva gjordes efter Yorn-skivan. Hursomhelst är ”Anywhere I lay my head” en mycket intressant skiva.
   För mig, som inte är någon hängiven Tom Waits-fantast, låter det här mer spännande och mer givande än någon Waits-skiva. Scarlett har kanske inte den perfekta rock’n’roll-rösten men för mig är det här mer rock än Waits snåriga sånger, ruffliga sång och jazzpåverkade musik.
   Urvalet av låtar har Scarlett, förmodligen med hjälp av producenten David Andrew Sitek, huvudsakligen hämtat från Waits mindre kända material vilket är smart och gör jämförelser mindre uppenbara. Det öppnar ju upp för lyssning utan förutsättningar och inga förväntningar och därför låter det så överraskande spännande. Det här är låtar jag aldrig har hört eller glömt bort att jag har hört.
   För att vara en debutskiva är hon helt naturligt i händerna på en producent, David Andrew Sitek som tidigare producerat Yeah Yeah Yeahs, TV on the Radio och faktiskt även svenska The Knife, som har givit Scarlett en överraskande smaskig omgivning. Waits-låtarna är helt omarrangerade och även upparrangerade.
   Det börjar redan på inledningslåten ”Fawn” med ren kyrkokänsla, stora orglar och en instrumentallåt där musikerna låter som om de tror att de befinner sig i en Phil Spector-produktion med saxofonen längst fram.
   David Bowie gästssjunger på två låtar, ”Falling down” med klockspel och trumvirvlar och ”Fannin Street” med ett suggestivt storslaget arrangemang, och skivan når nästan sin höjdpunkt just där.
   Men det är på ”I don’t wanna grow up” där den stora hitkänslan finns till hundra procent. Med både fart och tempo och ett nästan Human League-liknande sound.
   Även i övrigt låter det väldigt bra om Scarletts versioner av Waits. Som i den drömska titellåten, den vackra ”I wish I was in New Orleans” med vibrafonkomp och den mäktiga avslutningen med ”No one knows I’m gone” och ”Who are you”. Medan originallåten ”Song for Jo” inte överraskande låter ordinär och monoton i sammanhanget.

Låtarna:
1. Fawn (Kathleen Brennan/Tom Waits) 2:32
2002. Albumet "Alice".
2. Town with No Cheer (Tom Waits) 5:03
1983. Albumet "Swordfishtrombones".
3. Falling Down (Tom Waits) 4:55
1988. Albumet "Big time".
4. Anywhere I Lay My Head (Tom Waits) 3:38
1985. Albumet "Rain dogs".
5. Fannin Street (Kathleen Brennan/Tom Waits) 5:06
2006. Albumet "Orphans: Brawlers, Bawlers & Bastards"
6. Song for Jo (Scarlett Johansson/David Andrew Sitek) 4:09
Originallåt.
7. Green Grass (Kathleen Brennan/Tom Waits) 3:33
2004. Albumet "Real gone".
8. I Wish I Was in New Orleans (Tom Waits) 3:59
1976. Albumet "Small change".
9. I Don't Wanna Grow Up (Kathleen Brennan/Tom Waits) 4:11
1992. Albumet "Bone machine".
10. No One Knows I'm Gone (Kathleen Brennan/Tom Waits) 2:57
2002. Albumet "Alice".
11. Who Are You (Kathleen Brennan/Tom Waits) 4:20
1992. Albumet "Bone machine".

/ Håkan

#36/70: "Damn the torpedoes"

Postad: 2010-05-10 07:51
Kategori: 70-talets bästa

TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Damn the torpedoes (Backstreet, 1979)

Tom Petty har under de senaste decennierna kommit att bli en jätte inom amerikansk rockmusik. Men när han på 70-talet började ta sina första steg som artist i eget namn var det på en högst ordinär nivå. Inte minst namnmässigt när Petty med sina kompisar Benmont Tench, piano, och Mike Campbell, gitarr, valde att 1976 kalla sitt band Heartbreakers fast det sedan ett år tillbaka redan fanns ett band med det namnet, bandet som kompade förre New York Dolls-gitarristen Johnny Thunders.
   Jag hörde inte om några problem med namnförväxlingar eller sura miner från något håll och med facit i hand var det Tom Pettys bandnamn som överlevde och har faktiskt genom åren skapat en otrolig dignitet med sina bandmedlemmar. Både Tench och Campbell har varit hårt anlitade musiker och Pettys stjärnstatus nådde sin topp när han blev en femtedel av supergruppen Traveling Wilburys och fick möjlighet att bli kollega med sina idoler George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Jeff Lynne.
   Men 1978 var han och bandet på en lägre mänsklig rocknivå. Bandets två första skivor gavs ut på skivbolaget Shelter, Leon Russells etikett, och producerades av Russells kompanjon Denny Cordell som tidigare producerat många engelska namn som Move, Procol Harum och Joe Cocker.
   Efter strul med skivbolaget eller egentligen distributören MCA hamnade Petty och bandet på det nystartade skivbolaget Backstreet, vars namn inspirerats av Bruce Springsteens låt ”Backstreets”, och fick i samband med det en ny producent i Jimmy Iovine vilket var en lyckoträff och ett stort steg uppåt både musikaliskt och kommersiellt.
   Iovine var en uppskattad tekniker och hade jobbat med Harry Nilssons ”Pussy cats”, John Lennons ”Walls & bridges”, ”Born to run” och skivor med Southside Johnny och Meatloaf. 1978 tog han steget upp och blev producent, Patti Smiths album ”Easter” blev debutskivan och efter några mindre uppmärksammade produktioner med The Flame och Paley Brothers blev ”Damn the torpedoes” nästa stora projekt. En perfekt produktion, ett glasklart sound som exakt förmedlar gruppens stora kvalitéer som musiker. Övriga musiker i Heartbreakers var trummisen Stan Lynch och basisten Ron Blair. Det här var en fungerande enhet som skulle hålla bandet intakt fram till 1982 när Howie Epstein blev ny basist.
   ”Damn the torpedoes” (en titel som hämtats från amerikanska inbördeskriget, ”Damn the torpedoes, full speed ahead!”) blev Tom Pettys stora genombrott och även Iovine kom att bli ett hett namn i branschen. Under några år producerade han skivor med Dire Straits, The Motors, Graham Parker (”The up escalator”), Stevie Nicks, Bob Seger och U2:s ”Rattle and hum”.
   Men som med alla framgångsrika album räcker det inte med ett förstklassigt sound eller en egensinnig produktion. Det krävs bra material och här har Tom Petty, som har skrivit sju av skivans nio låtar själv (de övriga två har han skrivit med Mike Campbell), lyckats perfekt. Inledningen med ”Refugee” är klockren med orgel, gitarrer och trummor i skönt samarbete. Petty var under sin karriärs första år tydligt influerad av Roger McGuinn från The Byrds och det hörs och syns (på omslaget står Petty med en 12-strängad Rickenbacker…) fortfarande på ”Damn the torpedoes”.
   Starka ”Here comes my girl” och snabba ”Even the losers” följer och starten på den här skivan är sensationell. Mixen av Stones och Byrds och lite Beatles är tydlig på många låtar och ändå gör Tom Petty och Heartbreakers det på ett väldigt personligt sätt. Just det där typiska Stones-soundet hörs på låtar som ”Century city” och ”You tell me”. På den senare är det faktiskt Booker T & the MG’s-basisten Duck Dunn som hoppar in.
   Den nästan sex minuter långa avslutande balladen ”Louisiana rain” visar att gruppen har fler sidor än den rent rockiga. Faktiskt skrev Petty den här låten först till Bonnie Tyler som släppte den på singel innan Petty själv spelade in den. Och redan här låter det mycket George Harrison om gitarrljudet.
   Jag hittar en pressrelease om den här skivan och Petty uttalar sig både anspråkslöst och mänskligt:
   ”I don’t know anything about the U.N., so I’ll sing about the things I’m more in touch with. As long as the songs are good, that’s all I’m worried about. The only hit albums are the ones with the best songs”.
   Så sant, så sant.

YouTube: En fin liveversion av "Refugee" från Live Aid 1985 med blås och körtjejer. Och "Even the losers" live från 1982.





/ Håkan

Fem frågor om ”Let it be”

Postad: 2010-05-09 09:10
Kategori: Beatles



Mer ”Let it be” och mer synpunkter om Beatles sista album som släpptes för 40 år sedan. Jag fick fem frågor av Nerikes Allehanda och i dagens (9/5) papperstidning publiceras svaren:

   1. Om du skulle ranka the Beatles album, var på listan hamnar ”Let it be” (OCH VARFÖR?)?
   Jag har faktiskt aldrig gett mig på att rangordna samtliga Beatles-album. Möjligen någon gång bestämt mig för att den vita dubbeln från 1968 är den totalt sett bästa Beatles-skivan. ”Let it be” skulle hamna i bottenregionerna i den starka konkurrensen av många väldigt bra Beatles-skivor. För att den är så splittrad och ingen visste till slut vilken skiva de ville göra. ”White album” är också splittrad men där gör varje Beatles-medlem sitt bästa hela tiden.

    2. Låtarna till skivan spelades egentligen in innan de gjorde ”Abbey road”. Varför sköts releasen av ”Let it be” upp?
   De intensiva inspelningarna slutade i ett kaos och ingen visste längre hur skivan skulle presenteras, namnet var då ”Get back”, och dokumentärfilmen som spelades in parallellt med skivan var inte heller klar. Så de inledde snabbt ett helt annat projekt med nya låtar och med de förutsättningarna är ju ”Abbey Road” ett mindre mirakel.

    3. På vilket sätt, enligt dig, färgade Phil Spectors produktion skivan?
   Det finns ju ett då och ett nu när jag sammanfattar mina åsikter. Då kändes det som att Spector kom in och förstörde hela det jordnära Beatlessoundet som var den ursprungliga ambitionen för hela det här projektet: Att återgå till det enkla soundet utan pålägg, live i studion. När jag lyssnar nu tycker jag inte han har påverkat helheten av ”Let it be”, med undantag av det himmelska stråkarrangemanget på ”The long and winding road”, lika mycket.

    4. The Beatles bröt upp efter att de släppte ”Let it be”, hur reagerade tonåringen Håkan Pettersson på det?
    Med reservation för vissa minnesförluster sedan dess tror jag inte att jag reagerade speciellt starkt. 60-talspopmusiken hade gått över i ett intressant och spännande 70-tal med många nya namn så jag hade mycket annat att upptäcka. Samtidigt som Beatles-medlemmarna, utom Ringo Starr , inledde solokarriärer med egna bra skivor.

    5. Varför blev det aldrig aktuellt med en återförening?
   För det första var sprickan, när de blev osams i slutet på 60-talet, mellan Paul McCartney och de andra tre mycket djup och ännu större mellan deras respektive ekonomiska rådgivare. För det andra var det 70-tal och ingen hade hört talas om återföreningar, inte ens i ekonomiskt syfte. Och för det tredje tog mordet på John Lennon 1980 död på alla sådana funderingar. Just då hade ju Paul och John kommit närmare varandra så man vet aldrig… En typ av återförening blev det ju trots allt i mitten på 90-talet när Paul, George och Ringo restaurerade två gamla John Lennon-demo, ”Free as a bird” och ”Real love”, och gav ut som Beatles-singlar.

/ Håkan

Tolv frågor om "Let it be"

Postad: 2010-05-08 10:00
Kategori: Beatles



Just idag är det exakt 40 år sedan Beatles sista album ”Let it be” släpptes. Med anledning av jubileumet blev jag i veckan tillfrågad av Nerikes Allehanda att sätta ihop ett Music Quiz i ämnet. Jag levererade tolv frågor som i sin helhet uppfattades som så svåra att två av de knepigaste frågorna förkastades och ersattes med två enklare varianter.
   Här kan ni se hela quizet och testa er själva. Inga priser men ett gott självförtroende för de som klarar alla tolv svaren på de lika många frågorna. Lycka till!

Här kommer exklusivt de två ratade frågorna som ansågs för svåra för läsekretsen:

Beatles skivbolag Apple hade det gröna Granny Smith-äpplet som logotype. Men vilken färg hade äpplet på baksidan av omslaget till ”Let it be”?
1. Röd
x. Blå
2. Grön

Vad hette låten “Two of us” under inspelningarna?
1. “Getting nowhere”
x. “On our way home”
2. “We’re going home”

/ Håkan

Mickey Jupp skriver nytt

Postad: 2010-05-07 08:29
Kategori: Blogg

Det kan måhända i skrivande stund vara lite oklart vem som har tagit hem valsegern i England. Men på den här sidan har vi redan proklamerat: Mickey Jupp for President. Den nu 66-årige gamle pubrockaren skriver låtar som i fornstora dagar och kreativiteten har nått så långt att han med glädje sprider låtarna till Sveriges störste Mickey Jupp-vän och även min vän Lasse Kärrbäck som snabbt lägger upp dessa nya pärlor till lyssning på sin Mickey Jupp-sida.
   På några dagar har Kärrbäck erhållit fem nyskrivna låtar från det lilla huset i Cumbria, ”My dream lady”, ”The same thing happen”, ”Stuck behind a Maserati”, ”My one and only someone else’s girl” och "Some roads are rocky". Låtarna finns tillgängliga under Audio Demos-fliken som låt 17, 18, 19, 20 och 21 i mediaspelaren.
   Uppmaning 1: Gå in och lyssna. Uppmaning 2: Meddela Lasse era synpunkter. Själv ska jag lyssna närmare och återkomma i ämnet.

/ Håkan

Genesis rock för valfriheten

Postad: 2010-05-07 07:52
Kategori: 70-talskonserter

I samband med albumet "...and then there were three" gjorde Genesis en lång turné. Men på scen hade de hjälp av två extramusiker.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/6 1978.

GENESIS
Scandinavium, Göteborg 7 juni 1978


Tony Banks, keyboards och gitarr
Phil Collins, trummor och sång
Paul Rutherford, gitarr och bas
Chester Thompson, trummor
Darryl Stuermer, gitarr och bas

Rockmusikvärldens egen berättelse om "tio små negerpojkar", Genesis, har varit i Sverige. Det var första gången utan gitarristen Steve Hackett, som, lämnade gruppen i höstas. Istället har gruppen två amerikaner, trummisen Chester Thompson och gitarristen Darryl Stuermer, som hjälper trion på turnéer. Och i onsdagskväll nådde de Scandinavium i Göteborg.
   Trots att de omger med ljusramper, speglar, laser, rökkanoner, otaliga instrument och andra visuellt skräddarsydda hjälpmedel var jag tvungen att förvånas över Genesis oerhört effektiva scenshow.
   Konserten växte och utvidgades efterhand och efter två och en halv timme böljade hela ishockeyarena till tonerna av "I know what I like". Sådant kallas gensvar.
   Det började annars lite trevande och trögt. Phil Collins, som styr och ställer det mesta i gruppen, hade svårt att höras. Den tunna rösten räckte likasom inte till bakom de svepande synthesizerpartierna som Tony Banks effektivt tog fram på sina många klaviaturinstrument. Men det skulle bli bättre.
   Genesis åttaåriga karriär är förbluffande framgångsrik. Och bättre skiva än "...and then there were three" har de i mina öron aldrig gjort. Och populärare har de aldrig varit heller.
   Därför var det dubbelt roligare att de spelade så många äldre låtar. Och publiken kunde sin Genesis-diskografi och var oväntat med på noterna.
   Mike Rutherford som är gruppens egentliga basist man var på scen också en hejare på gitarr. Något han kombinerade strålande på sin tvåhalsiga gitarr/bas. De var främst på de nya låtarna han spelade gitarr med Darryl Stuermer gjorde de soloinsatser som en gång Steve Hackett gjorde på de äldre låtarna.
   Phil Collins hade en bra kontakt med publiken mellan låtarna och retade Sverigepubliken genom att påminna om förlusten mot Österrike med 0-1 i fotbollslandskampen tidigare på kvällen. Han var mycket aktiv på scenen när han växlade mellan sin plats framme vid mikrofonen och bakom trummorna.
   Låtarna Genesis gjorde var alla intressanta med sina geniala tempoväxlingar och originella teman. Gav dessutom förklaringar till låtar om fyllot i "Say it's alright Joe", amerikanska guldrushens glada dagar i "Deep in the motherlode" och den utslagna människan i "Down and out". De gör mer konkreta texter man i allmänhet tror.
   Varje steg, varje rörelse, varje ton var noga regisserad men inte desto mindre är Genesis musik nyttig för att vi framtiden ska ha någon valfrihet inom det rockmusikaliska området.

Låtarna:
Eleventh Earl Of Mar
In The Cage
Burning Rope
Ripples
Deep In The Motherlode
Fountain Of Salmacis
Down And Out
One For The Vine
Squonk
Say It’s Alright Joe
The Lady Lies
The Cinema Show / In That Quiet Earth / Afterglow
Follow You, Follow Me
Dance On A Volcano / Drum Duet / Los Endos

Extralåt:
I Know What I Like

/ Håkan

Soundtracks: "Sgt Pepper"

Postad: 2010-05-05 07:59
Kategori: Soundtracks

SGT PEPPER'S LONELY HEARTS CLUB BAND (Polygram, 1978)

Världens mest kända album blev till en usel musikalfilm. Och sedan ett nästan lika stort bottennapp på skiva. Produktionen var ett samarbete mellan de två stora producenterna Robert Stigwood och Dee Anthony som i den här filmen placerade två av sina då mest populära artister, Bee Gees och Peter Frampton, i huvudrollerna. I vanlig ordning blev det bråk mellan de olika falangerna där den ena producenten (Anthony) tyckte att hans artist (Frampton) fick stå i skuggan av de andra artisterna (Bee Gees). Att filmen sedan mottogs mycket svalt av både publik och kritiker spädde väl på motsättningarna.
   Nu ska de här raderna inte så mycket handla om filmens eventuella usla standard utan jag ägnar mig helt åt det musikaliska resultatet i form av ett mycket påkostat dubbelalbum. Bee Gees och Peter Frampton var kanske de allra hetaste artisterna just då. Bee Gees hade precis ”Saturday night fever” bakom sig och Frampton firade gränslösa framgångar med sitt livealbum ”Frampton comes alive” som en gång påstods vara tiderna mest sålda livealbum.
   Att räkna ihop all stjärnstatus och automatiskt tro att det musikaliskt resulterar i stordåd är ett vanligt misstag i showbusiness. Den här filmen/skivan är inget undantag. En stor samling kvalitativa Beatles-låtar, mest hämtade från originalskivan och ”Abbey Road”, med en stor samling artister som inte har större intresse än att bara göra låtarna så likt originalet som möjligt och ändå låter det menlöst och tråkigt.
   Ändå har den här skivan överraskande tunga namn i bakgrunden. George Martin, Beatles producent under alla år, har producerat och bakom mixerbordet satt Geoff Emerick, tekniker på många av Beatles inspelningar.
   Men det är mycket hänsyn man måste göra när det är en film. Då betyder koreografiker och kostymdesigners lika mycket som musiker och skådespelare förvandlas plötsligt till sångare med svaga röster och pratsjungande repliker.
   Musikaliskt har det också blivit upprörande lättviktigt och en typ av easy listening-pop utan värde. Den här skivan påminner mycket om förra tidens coverskivor med okända artister som spelade in kända låtar opersonligt och mediokert. Som när Frampton sjunger ”With a little help from my friends” och ”Getting better” med Bee Gees i kören. Eller när Bee Gees massakrerar ”She’s leaving home” med otäcka vocoderröster och Robin Gibb förvandlar Paul McCartneys rockare ”Oh! Darling” till otäck falsettpop.
   I vissa låtar tar skådespelare som Frankie Howerd, Steve Martin, Donald Pleasence och George Burns över helt med sina talade repliker och gör exempelvis ”I want you (she’s so heavy”, ”Maxwell’s silver hammer” och ”Fixing a hole” till rena skämtet. ”Mean Mr Mustard” blir rent absurd i sin karaktär när Frankie Howerd läser genom en vocoder och nästan låter som Ian Dury.
   På dubbelalbumets sista sida blir katastrofen lite mer mänsklig. Först kommer Aerosmith med en bräkig Steven Tyler och gör ”Come together” men Peter Framptons version av ”The long and winding road” är återhållsam i jämförelse med Phil Spectors sockrade arrangemang i original. Barry Gibbs variant av ”A day in the life” är också smått intressant och man förstår varför Bee Gees en gång kallades för arvtagare till Beatles.
   Sedan blir det än mer imponerande när Billy Preston sätter sig bakom elpianot, som han gjorde redan på originalet, och framför en stark autentisk ”Get back”. Slutet gott men långtifrån allt var gott på den här skivan. En produktion som måste vara ett av få felbeslut som George Martin har gjort genom hela sin långa karriär.

Innehållet:
Sida A   
1. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band/With a Little Help from My Friends - Bee Gees, Peter Frampton, Paul Nicholas
2. Here Comes the Sun - Sandy Farina   
3. Getting Better - Bee Gees, Peter Frampton
4. Lucy in the Sky With Diamonds - Stargard, Diane Steinberg
5. I Want You (She's So Heavy) - Bee Gees, Paul Nicholas, Donald Pleasence, Stargard, Diane Steinberg

Sida B:
1. Good Morning, Good Morning - Bee Gees, Peter Frampton, Paul Nicholas   
2. She's Leaving Home - Bee Gees, Jay MacIntosh, John Wheeler
3. You Never Give Me Your Money - Paul Nicholas, Diane Steinberg
4. Oh! Darling - Robin Gibb
5. Maxwell's Silver Hammer - Steve Martin   
6. Polythene Pam/She Came in Through the Bathroom Window/Nowhere Man/Sgt. Pepper*s Lonely Heart Club Band (reprise)- Bee Gees, Peter Frampton

Sida C:
1. Got to Get You into My Life - Earth, Wind & Fire
2. Strawberry Fields Forever - Sandy Farina
3. When I'm Sixty-Four - Sandy Farina, Frankie Howerd   
4. Mean Mr. Mustard - Frankie Howerd   
5. Fixing a Hole - George Burns   
6. Because - Bee Gees, Alice Cooper, Alice Cooper   
7. Golden Slumbers/Carry That Weight - Bee Gees, Peter Frampton

Sida D:
1. Come Together - Aerosmith
2. Being for the Benefit of Mr. Kite - Bee Gees, George Burns, Peter Frampton, Maurice Gibb
3. The Long and Winding Road - Peter Frampton
4. A Day in the Life - Bee Gees, Barry Gibb
5. Get Back - Billy Preston
6. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (Finale) - The Cast

: Trailern till filmen visar väl på en del av bristerna. Men Barry Gibbs "A day in the life" är godkänd.




/ Håkan

#37/70: "Desperado"

Postad: 2010-05-03 07:53
Kategori: 70-talets bästa

EAGLES: Desperado (Asylum, 1973)

Countrock låg mig väldigt varmt om hjärtat några år in på 70-talet. Jag har berättat den vidlyftiga historien här och Eagles var nästan de första favoriterna i just den genren. Singeln ”Take it easy” slog till hårt sommaren 1972 samtidigt som debutalbumet släpptes. Sångstarka stämmor, blixtrande akustiska gitarrer, bra låtar och ett allmänt väldigt sympatiskt sound. Kvartetten blev mina nya favoriter och det var givet att nästa skiva, dagens ”Desperado”, omedelbart stod på inköpslistan när den släpptes i april 1973.
   Gruppens första album spelades in i London med engelsmannen Glyn Johns som producent. De upprepade det vinnande konceptet på ”Desperado” och även om debuten var stark var uppföljaren ännu mer lysande och jag vill så här i efterhand peka ut skivan som min Eagles-favorit före alla andra av deras skivor. Det som under hela 70-talet utvecklades till mer elektrisk och mer kommersiell musik för Eagles var 1973 fortfarande mycket melodisk countryrock med fyra enkla killar som kompletterade varandra perfekt.
   Det var visserligen under de här inspelningarna som Don Henley och Glenn Frey blev ett duktigt låtskrivarteam men både gitarristen Bernie Leadon, med sina bluegrassinfluenser, och basisten Randy Meisner sjöng vissa låtar och de var också representerade som låtskrivare.
   Eagles 1973 var en tajt grupp som spelade alla instrument själva och sjöng samtliga stämmor. Inga extramusiker och inga stjärngäster om man inte räknar med Jackson Browne och John David Souther som dels figurerar på omslaget och dels finns med bland låtskrivarna.
   ”Desperado” beskrivs ofta som ett konceptalbum med ett Vilda Västern-tema i allmänhet och historier om bröderna Dalton och Bill Doolin som bank- och tågrånare i synnerhet. Det kan sägas vara en romantiserande historia ty hela gänget, personifierade av hela Eagles plus Browne och Souther, ligger döda på fotografiet på baksidan av omslaget. Hela scenen symboliserar den där fatala dagen, 5 oktober 1892, när planerna att samtidigt göra två bankrån misslyckades.
   Titellåten förekommer två gånger och låten ”Doolin-Dalton” framförs tre gånger varav en, en knapp minuts instrumental parentes, inte nämns på omslaget. Albumet startar med en ödslig och ödesmättat ”Doolin-Dalton” med akustisk gitarr och munspel i centrum tillsammans med Don Henleys starkt emotionella röst och Glenn Freys mer konventionella stämma. Som trummis har Henley en ovanligt personlig och har alltid varit min favoritröst i Eagles.
   ”Twenty-one” är en ren och skär bluesgrass-dänga av Bernie Leadon. Med banjo och dobro i en rasande fart. Sedan kommer skivans första och enda bottennnapp, ”Out of control”, som låter mer hårdrock och George Thorogood än klassisk countryrock. Med överdrivna elgitarrer på slutet. Tom Nixon, som har varit med och skrivit låten, var en av medlemmarna i Eagles livecrew.
   Skivans förstasida avslutas däremot förstklassiskt. Först med snygga, vackra och steelguitar-spetsade ”Tequila sunrise” som Glenn Frey sjunger bättre än han någonsin gjort varken förr eller senare. Sedan kommer titellåten med storslaget pianospel, himmelsk kör och ett maffigt stråkarrangemang av Jim Ed Norman, en idag rutinerade arrangör men 1973 hade han precis inlett sin karriär. Låten ”Desperado” har både Linda Ronstadt och Ulf Lundell gjort en cover på.
   Andrasidan inleds med tuffa ”Certain kind of fool” med distad gitarr och volymstarkt slidesolo. Och en Randy Meisner som nästan går upp i falsett. Den instrumentala ”Doolin-Dalton” doftar mycket Leadon med supersnabb bluesgrass på banjo och akustisk gitarr. Och ”Outlaw man”, skivans enda regelrätta cover (av David Blue som bara någon månad innan gav ut låten på sitt album ”Nice baby and the angel”), befinner sig rätt nära konventionell rock. Medan ”Saturday night”, ett låtskrivarsamarbete mellan samtliga Eagles-medlemmarna, är en vacker texmex-doftande ballad med mandolin och akustisk gitarr.
   Leadons ”Bitter Creek” är också akustisk men påminner också lite om Neil Youngs sätt att skriva låtar. Sedan avslutas skivan med ett reprismedley på ”Doolin-Dalton” och ”Desperado” med banjo, dobro och ännu mer storslagna stråkar i finalen.

/ Håkan

Chip Taylors många och långa historier

Postad: 2010-05-02 23:17
Kategori: Konserter

CHIP TAYLOR & KENDEL CARSON
Scandic Grand Hotel, Örebro 2 maj 2010
Konsertlängd: 19:05-20:00 och 20:22-21:42 (135 minuter)
Min plats: Stod och satt ca 8 meter från scenen,


Ännu en konsert, ännu en hotellfoajé och ännu en fantastisk musikupplevelse. Jag hade inte full koll på Chip Taylor och jag behövde inte heller recensera det lågprofilerade framförandet tidig söndagkväll i Örebro. Trots oförberedda förutsättningar blev konserten en lång och intressant upplevelse. Främst genom en mängd mellansnack, men också mitt i låtarna, som ofta handlade om Chips barndom och gamla tider.
   Som scenpersonlighet är Chip så cool, så avslappnad och så lågmäld att man lyssnar hypnotiskt på hans historier som han berättar på ett övertygande sätt och med sådan känsla att det låter som det är första gången han förmedlar sina erfarenheter. Sedan hade han en mörk och trygg röst i låtar som ibland knappt hade varken styrfart eller volym.
   Min första kontakt med Chip var på 60-talet som låtskrivare till ”Wild thing” och ”Angel of the morning”, han framförde givetvis båda låtarna, och han skriver fortfarande genuint starka låtar fast de kanske inte kan kallas hitmässiga längre. Lätt countryfierade singer-songwriter-låtar som ofta har en historia som Chip förstärkte med sina snack.
   Två akustiska gitarrer (Chip och Örjan Mäki, gitarristen från Willy Clay Band), en fiol (Kendel), ett munspelsställ och två röster som ackompanjerade varandra perfekt. Kendel Carsons röst gav konserten ytterligare en dimension när hon framförde några låtar från sin egen repertoar, ibland skrivna av just Chip.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2010 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.