Blogginlägg från juni, 2010

Sömnframkallande covers och ballader

MO WITHAM
Plays background
(WildBird Records)

Mo Witham är mest känd som gitarrist i pubrockkultbandet Legend, tillsammans med Mickey Jupp, och i våras gjorde han tillsammans med sitt band en strålande one off-konsert på en pub i Broughton-in-Furness uppe i Cumbria. Konserten spelades in och resulterade i en liveskiva, ”Live at the High Cross”, med Withams explosiva gitarr och ett stabilt komp med Mickey Jupp som exklusiv sångare.
   Den här soloskivan från Witham, som släpptes i höstas, är någonting helt annat och bör musikaliskt placeras i ett helt annat solsystem. Det är nämligen en utpräglad soloskiva med elva snälla covers av precis lika många sammetslena ballader med nästan bara en välljudande och lömskt smekande gitarr i centrum.
   Förr i tiden hette skivorna ”No stress” och var så där genuint avslappnande i sina sömnframkallande arrangemang. Precis så fungerar även den här skivan. Det är bakgrundsmusik som inte hörs och titeln på skivan får sin övertydliga förklaring när Mo tar sig förbi låtar som ”Moon river”, ”The long and winding road”, ”Tears in heaven” och ”You’ve got a friend (där Carole King på omslaget har fått en märklig medkompositör vid namn Davies) innan skivan avslutas med ”Here, theer and everywhere”.
   Då upptäcker jag att jag egentligen inte minns någonting av skivans innehåll för låtarna är ofta så ospännande utvalda, så oerhört sönderspelade och är här så mjukt och sinnligt tolkade att inget fäster i minnet. Det är möjligt att den fungerar som bakgrundmusik eller i hissen men för mig är musik viktigare än så.

/ Håkan

Klart med Tyla Gang-turnén i höst

Höstturnén i Sverige med originaluppsättningen av Tyla Gang, som jag har berättat om tidigare, är nu spikad. På Tyla Gangs hemsida står det klart och tydligt:


14 konserter mellan 29 september och 17 oktober och det skulle vara mycket konstigt om jag missade Akkurat i Stockholm 10 oktober.
   Samtidigt släpps Tyla Gangs första album sedan 1978, "Rewired". Livematerial och låtar från gruppens tredje men ej släppta album. Gruppens ska även spela in en ny skiva medan de turnerar i Sverige. Allt går att läsa på ovannämnda hemsida.

/ Håkan

Terry Reids fantastiska röst

Ännu en engelsk fantastisk röst: Terry Reid. Han blev erbjuden plats i Led Zeppelin som sångare men avböjde. Satsade på en solokarriär och 1969 sjöng han så här bedårande i sin egen ”Rich kid blues” hämtad från ”Terry Reid”-albumet.



/ Håkan

Försiktiga covers och en exklusiv Jupp-låt

HUNT, SHUNT, RUNT AND CUNNINGHAM
Pack up while you’re winning!
(The Cottage Records)

Låt vara att det är sommar, semester och lågsäsong på den här sedan. Det finns vissa skivor som är helt aktuella eller som jag har missat av en eller annan anledning. Och jag känner att jag måste skriva några rader om dessa. Några har kopplingar till Mickey Jupp och några har bara hamnat framför mina ögon och öron under året.
   Den här engelska bandet, med det helt osannolika namnet, har sina rötter i Southend och har funnits sedan 1973 utan att jag någonsin har hört talas om det förrän nu. Bildades av Tony Sumner, piano och sång, som fortfarande finns vid mikrofonen. Dennis Masterton, som då spelade bas men numera gitarr, finns också fortfarande med. Ursprunglig trummis var den gamle Legend-medlemmen Nigel Dunbar (som nyligen tragiskt dog) som senare ersattes av Mick Brownlee, en av originalmedlemmarna i gamla Paramounts och vid flera tillfällen spelat med Mickey Jupp, som fortfarande sitter bakom trummorna.
   En annan Legend-medlem, Mo Witham, figurerade också i bandet under 70-talet. Men när Witham lämnade bandet för att spela med Suzi Quatro lades bandet tillfällig ned och återbildades på 90-talet och sedan 1993 innehåller bandet, förutom Sumner, Masterton och Brownlee, också basisten John Bobin (ytterligare en Legend-medlem), steelgitarristen Vic Collins (känd från Kursaal Flyers) och saxofonisten Graeme Turner.
   Bandet har nu äntligen gjort en skiva som till allra största delen är fylld med gamla covers och versionerna är tydligt traditionella och inte speciellt originella eller personliga. På gränsen mellan gammal pop, ännu äldre rock’n’roll, cocktailjazz och country presenterar gruppen en repertoar som säkert motsvarar en livespelning på puben där fyllda ölglas och hög stämning är minst lika viktigt som musiken som strömmar ut från scenen.
   Det är försiktiga covers av Chuck Berry, Elvis Presley, Nat King Cole, Bill Haley, Willie Dixon, Big Bopper, Bobby Darin och några mer countryfierade låtar av Buck Owens, Don Gibson och Willie Nelson.
   Bland de mer aktuella låtarna är Jimmy Buffetts ”Margaritaville” och faktiskt Jackson Brownes ”Rosie”, båda från 70-talet. Och en version av Mickey Jupp-låten ”There’s a thing” från Jupps ”As the yeahs go by” från 1989.
   Men skivans riktigt exklusiva låt är den specialskrivna Mickey Jupp-låten som tagit sin låttitel från bandnamnet, ”Hunt, Runt, Shunt and Cunningham”. En låt, kärleksfullt skriven till och om bandet, som också känns väldigt traditionell i sin form med de där typiska Jupp-rytmerna. Textraderna ”Guitars, piano, drums and bass/No backing tracks no pretty face/Just four guys in a rocking band” skvallrar väl om att låten skrevs för några år sedan för bandet idag är ju en sextett.

/ Håkan

Nu släpps ”Favourites” på skiva

Vilken fin midsommarpresent! Med illa dold stolhet meddelar min Mickey Jupp-vän Lasse Kärrbäck att en samling unika Mickey Jupp-demos ska ges ut på skiva. Den gode projektledaren Lasse har fått Jupps tillåtelse att ge ut skivan, ”Favourites”, och just nu håller Lasse på att leta cd-tryckeri som kan göra skivorna och någon som kan trycka häftet.
   Jag vill inte påstå att det är vanligt eller att jag har ambitionen att alltid vara först. Men jag vill gärna berätta att jag recenserade ”Favourites” här på sidan redan i mars 2009. Samlingen, som färdigställdes tidigt våren 2009, var egentligen en intern historia mellan Jupp och Kärrbäck. Lasse lade ut låtarna på sin Mickey Jupp-sida för streaming med förhoppning om feedback från lyssnare.
   Med förslag från Lasse, godkännande av Mickey och ett sedvanligt snyggt omslag av Tobbe Stuhre, mer känd som Stiff-Tobbe med hemsidan om Stiff Records och flera andra skivomslag som Henry Priestman och Any Trouble som merit.
   Skivan kommer att distribueras av Lasse på hans sida och kommer att finnas tillgänglig så fort det praktiska är löst. Det är, som jag en gång skrev, en fantastiskt fin samling Jupp-låtar, från 1989 till 2007, som nu får en efterlängtad kommersiell release. 16 låtar av hög kvalité som inte ska ligga gömd i något obskyrt demoarkiv. Grattis alla Mickey Jupp-fans!
   Omslaget ser ni ovan och på insidan kommenterar Mickey sina låtar på ett personligt och underhållande sätt.

/ Håkan

En glömd pärla med Jonas Game

Det var några år sedan jag gillade Jonas Game, förre Bad Cash Quartet-medlemmen Jonas Lundqvists egna projekt, men jag minns nu hur mycket jag lyssnade på ”Nothing to hide” från albumet ”ADHD”. Här i en avskalad akustisk version är låten kanske inte lika omedelbar men det är ändå ett underbart uppträdande.



/ Håkan

Dags för Jewell-nostalgi

Det är redan dags att bli nostalgisk över höstens och vårens konserter med amerikanskan Eilen Jewell här i Örebro. Först på en liten privat fest och sedan i april på Clarion Hotel där jag inte kunde göra något annat än att premiera konserten med fem plus. ”Sea of tears” är också titellåten på Eilens senaste skiva.



/ Håkan

Jag har skrammel som granne

Jag vill ibland vara mer lokal än jag vanligtvis är på den här sidan. Så idag slår jag till med ett YouTube-klipp som är så extremt lokalt att den är inspelad strax över gatan från där jag bor på öster i Örebro. Det är ett gäng skådespelare från Örebro som gör en alldeles sanslös version av Nanne Grönvalls stora hitlåt ”Håll om mej”.
   Under samlingsnamnet Svenska Skrammelorkestern sjunger Thomas Finne till musikaliskt och spektakulärt komp av Niclas Ekholm, percussion, Kalle Nilsson, percussion, Per Fritz, gitarr och Anders Hambraeus (skymd) på keyboards. Lyssna, njut och skratta.



/ Håkan

Harcourt har lämnat indiemusiken bakom sig

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/6 2010.

Ed Harcourt
Lustre
(Piano Wolf/Playground)

Engelsmannen, låtskrivaren och Sverigevännen Ed Harcourt tillhör väl 00-talets största indiepopartister. Med sina lätt ojämna fyra album, ”Here be monsters”, From every sphere”, ”Strangers” och ”The beautiful lie”, var han intressant om än inte delikat i varje detalj. Och en typisk representant för indiemusiken fast skivbolaget hette EMI och var multinationellt. När han nu återkommer efter fyra års tystnad, i alla fall på skiva, är det på en liten egen etikett men paradoxalt är musiken och arrangemangen nu storslaget vackra, stundtals 60-talsmässigt poppiga och, i brist på bättre ord, kommersiella.
   Ändå har Harcourt, i dånet av stråkar, lite blås och en tjejkör, inte förlorat något av sin erkända personlighet. Han sjunger fortfarande med sin sträva stämma och lätt förkylda röst och det är en artist i uppenbart inspirerad högform som leker sig fram mellan hitmässig pop (”Church of no religion”), Jeff Lynne-ekande klanger (”Haywired”) och bedövande vackra ballader som ”Killed by the morning sun” och ”When the lost don’t want to be found”.
   Men Ed Harcourt är inte Ed Harcourt utan de där påfallande spontana och lite galna påhitten som stökar till och vänder upp och ned på begreppen. Han är en av de få artister som jag accepterar när han tillfälligt spårar ur och lämnar den musikaliskt snitslade och förutsägbara banan.
   Här är det två låtar av nästan Strokes-snitt, ”Heart of a wolf” och ”A secret society” som överraskar och spräcker upp den eleganta ytan. Blås, tunga trummor, elgitarrer, högt tempo och distad sång men också några smittande sha-la-la och ooh-ooh-ooh i kören. Infallen kanske inte dyker upp lika frekvent som under Jari Haapalainen-tiden men kryddar anrättningen rejält och ger skivans hela sound dess lyster som titeln så träffande syftar på.

/ Håkan

Akustiskt med Glasvegas

Skotska gruppen Glasvegas är ett av de starkaste namnen som dykt upp på musikhimlen under senare år. Själv placerade jag deras debutalbum som nr 4 på listan över bästa skivor 2008 och lyckades även peta in skivan bland de tio bästa på listan över de bästa skivorna på hela 00-talet. Här är en akustisk version av ”Geraldine” inspelad med frontmannen James Allan för den intressanta svenska sajten PSL.



/ Håkan

Townes och Earle är en oslagbar kombination

Steve Earles hyllning till sin idol Townes Van Zandt på skivan "Townes" var ett genuint genomarbetat projekt. Jag skrev om skivan i cover-kategorin och här framför en skäggig Steve hans ”Colorado girl” helt ensam på Letterman. Det behövs inget band bakom och inga stora arrangemang för Steve Earle att tolka Townes Van Zandt.



/ Håkan

Hitreceptet 1980 hette ska

Vid sidan av The Specials var det den engelska gruppen The Selecter med Pauline Black i spetsen som var de färgstarkaste skagrupperna. Här är videon till ”Missing words” från 1980 och samma år fick jag uppleva gruppen live i lilla Örebro.

The Selecter’s “Missing Words” single came out March 14, 1980. Here’s the video, with that ubiquitous white new wave background.


/ Håkan

En stor hitlåt från 1980

Det här är en klassiker: ”Geno” med Dexy’s Midnight Runners. Här i ett tv-framträdande från 1980. Om man ska tro mig själv så gick det i fortsättningen inte så bra för ledaren Kevin Rowland. Här har jag berättat om hans coverskiva från 1999.



/ Håkan

En akustisk pärla med Johnossi

”What’s the point” med Saltsjöbaden/Nacka-duon Johnossi är en av vårens mest skramliga hits på skiva. Här, inspelade i replokalen av PSL, blir låten och arrangemanget en akustisk pärla som förvandlar låten till något helt annat men fortfarande lika bra.



/ Håkan

Jackson Browne utan magi i luften

Dagens Nyheter 13/6 2010.


                                                                                     Foto: Anders Erkman
Från min plats på läktaren på Cirkus såg Jackson Browne ut som samma vanliga pojkaktiga artist men på den här bilden (från Göteborgskonserten) ser man några rynkor och gråa hårstrån.

KONSERT
Jackson Browne & David Lindley
Cirkus, Stockholm 11 juni 2010
Konsertlängd: 19:35-20:15 och 20:40-22:25 (145 minuter)
Min plats: Rad 7, plats 707, ca 25 meter snett upp till vänster på läktaren.

Jackson Browne: gitarr, piano och sång
David Lindley: gitarrer och sång
Kevin McCormick, bas
Mark Goldenberg: gitarr och sång
Mauricio Lewak: trummor
Jeff Young: keyboards och sång
Chavonne Stewart: kör
Alethea Mills: kör

Det fanns egentligen inga förväntningar. I min värld tillhör Jackson Browne de allra största i världen men det är ett tag sedan han gjorde något nyproducerat av exklusivt värde. Ändå äger han en låtskatt som är nästan oöverträffad i rockvärlden. Och det var just de historiska klassikerna som gjorde konserten i fredags till ännu ett stort ögonblick. Ingen magisk konsert men ändå en mycket fin upplevelse.
   Utan att på förhand veta detaljerna i konsertupplägget blev jag en aning överraskad att inledningsvis se och höra enbart Jackson Browne och David Lindley ensamma på scen. Och det började riktigt intressant med två covers. Först Warren Zevons ”Seminole bingo” från hans ”Mutineer”-skiva från 1995 och sedan Bruce Springsteens nästan okända ”Brothers under the bridge”. En låt som Bruce först spelade in 1983 med E Street Band och sedan gjorde om, även textmässigt, 1995 i en lugnare mer reflekterande version och det var just den varianten som Browne/Lindley körde i fredags. Springsteen själv spelade den för övrigt på sin solokonsert på just Cirkus, 13 mars 1996. Så låten satt redan i väggarna. Jackson på gitarr och David sittande med sin gitarr över knäna medan han sjöng.
   Sedan försvann Jackson från scenen och lämnade David med alla sina olika gitarrer och låtar som jag varken vill identifiera eller kan namnet på. Ibland långa instrumentala intron där han säkert gav gitarristerna i publiken ståpäls med sin blixtrande teknik. Själv fick jag just då underliga tankar i mitt huvud som tack vare de orientaliska undertonerna drog iväg till Ravi Shankar och hans oändliga ragor…
   Lindley gjorde ytterligare en cover, J J Cales ”Tijuana” från ”Travel log”-skivan 1990, som stod ut lite mer än det övriga materialet.
   Efter 25 minuters paus började egentligen huvudkonserten när Jackson kom in med sitt band och visade upp en mycket elegant ljudbild med ytterst kompetenta instrumentala insatser. Låtmässigt var det inledningsvis en stor dominans av låtar från senaste studioskivan ”Time the conqueror” och publiken satt, mycket förklarligt, tämligen lugn och oberörd. Helt okej låtar men långt, långt från Jacksons högstanivå. Det var egentligen först när 80-talslåten ”In the shape of a heart” gungade igång som publiken nickade bekant och började känna stämningen i luften.
   Men det var först med den följande låten, ”Your bright baby blues”, när David Lindley utökade bandet på scenen som det började likna något klassiskt. Lindleys solo tangerade givetvis skivversionen där Lowell George smekte de vackra slidegitarrsträngarna.
   Från den mycket vackra och vemodigt snygga ”Before the deluge”, där Lindley tog fram fiolen, och framåt avlöste höjdpunkterna varandra. Med både oerhört melodiska mästerverk som ”For everyman” (kvällens request), ”For a dancer” och ”The late show” och även rockiga slutnummer som ”Doctor my eyes” och ”Running on empty”. Hela tiden spetsade med Lindleys olika slidegitarrer från sin plats långt bak till vänster på scenen.
   Även avslutningen blev stämningsmässigt ovationsartad med Lindleys signaturlåt ”Mercury blues” och låten som Jackson en gång skrev, tillsammans med Glenn Frey, till Eagles, ”Take it easy”.
   Extralåtsavdelningen brukar på Jackson Brownes konserter fortsätta i en oändlighet men här slutade det snopet efter bara två låtar. En final med visserligen förutsägbara men extremt passande ”The load out” hade höjt det sammanlagda intrycket rejält. Nu blev det ”bara” en mycket bra konsert med en artist som vägrar åldras. Ingen magi i luften alltså men det fick ändå Jens Peterson i Aftonbladet att jämföra med den klassiska 1982-konserten på Konserthuset i Stockholm där han helt felaktigt påstod att David Lindley medverkade vilket han inte gjorde.
   Visserligen var Lindley med den här gången, i sedvanligt färgsprakande kläder, men i övrigt upptäckte jag i fredags inga musiker som kunde matcha Russ Kunkel, Danny Kortchmar och Rick Vito som var stjärnor 1982.

Låtarna under Jackson med band-avdelningen:
Off of wonderland
Time the conqueror
Giving that heaven away
Just say yeah
In the shape of a heart
Your bright baby blues
My problem is you
Too many angels
Before the deluge
For everyman
For a dancer
Doctor my eyes
The late show
Running on empty

Extralåtar:
Mercury blues
Take it easy


Dagens Nyheter 13/6 2010.


Svd 13/6 2010.


Aftonbladet 12/6 2010.

/ Håkan

Snärtig Go Gos-singel

För drygt ett år sedan avslutade jag min rankning av skivbolaget Stiffs 32 bästa singlar. Där jag bland annat skrev om både den här singeln (nr 12), den här (nr 27) och givetvis även Nummer Ett!.
   Tjejgruppen The Go Go’s fina ”We got the beat” borde kanske ha varit med på den listan tänker jag när jag lyssnar på den nu. Men singeln (Stiff BUY 78) var egentligen ingen genuin engelsk Stiff-singel utan enbart licensierad från USA. Men är inte sämre för det. Och det här är b-sidan ”How much more” som också svänger grymt.



/ Håkan

Bishop Allen och två ukulele

Jag trodde Brooklyn-bandet Bishop Allen var en genomgående rockigare grupp men har nu lyssnat på några låtar och de är både och. På skivan ”The broken string” (2007) är "Click, Click, Click, Click" en både mjuk och hård låt. På det här klippet, inspelat av PSL, är det däremot otroligt tillbakalutad version av låten. Med två ukulele, en melodika och en sjungande tjej som jag dessvärre inte kan identifiera.



/ Håkan

Live med The Records

Det här liveklippet, ”Starry eyes”, med engelska The Records bevisar tämligen tydligt vilken fantastisk popgrupp de här fyra killarna en gång var i slutet på 70-talet. Med den vänsterhänte gitarristen Huw Gower i spetsen och för kvällen en oidentifierad pianist i sättningen, Här kan ni dessutom läsa om The Records hela diskografi.



/ Håkan

En soulig Elvis Costello

Våren 1980 var Elvis Costello på sitt soligaste soulhumör. Albumet ”Get happy!” var ute och ”High fidelity”, vars märkliga video ni kan se här, var skivans andra singel.



/ Håkan

Wreckless Radio på radion

Wreckless Eric är också en husgud på de här sidorna. Här har jag hittat en radioutsändning från 1980 där han levererar “Back In My Hometown”, “Tonight Is My Night”, “Can I Be Your Hero” och klassikern “Semaphore Signals.”



/ Håkan

Bruce, en gitarr och två covers

Det närmar sig Midsommar och mina tankar går till Bruce Springsteen… Det här är ett klipp från Paris 1988 och ett soloavbrott i ”Tunnel of love”-turnén när Bruce uppträder på SOS Racism Concert på Chateau De Vincennes 18 juni och väver ihop de båda coverlåtarna ”Blowin’ in the wind” och ”Bad moon rising”.



/ Håkan

En yngre upplaga av Alex Chilton

I våras förlorade vi Alex Chilton i en hjärtattack. Här är en yngre upplaga av Chilton när han ledde popfavoriterna Box Tops i klassikern ”The letter”. Extrem playback och dålig upplösning men ändå en intressant tillbakablick.



/ Håkan

Uppskattad och underskattad Miller

Den skotske sångaren Frankie Miller var både en uppskattad och underskattad sångare på 70-talet. Som artist stod han kommersiellt i skuggan av Rod Stewart men det här klippet med ”Ain’t got no money” visar att han hade potential att vara på Rods nivå.



/ Håkan

Squeeze-singel 1980

Jag har totalt sett skrivit alldeles för lite om den engelska gruppen Squeeze på de här sidorna. Jag hade med deras fantastiska ”East side story”-skiva på min 80-talslista över bästa album men ska jag någon gång plocka ihop en favoritsingellista kommer åtskilliga Squeeze-singlar med all säkerhet dyka upp där.
   Här kommer en liten godsak från gruppens gamla repertoar. Den exakt 30 år gamla singeln “Pulling Mussels (From the Shell)” håller till hundra procent musikaliskt fortfarande. Men möjligen inte videon…



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.