Blogginlägg

Harcourt har lämnat indiemusiken bakom sig

Postad: 2010-06-20 09:38
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/6 2010.

Ed Harcourt
Lustre
(Piano Wolf/Playground)


Engelsmannen, låtskrivaren och Sverigevännen Ed Harcourt tillhör väl 00-talets största indiepopartister. Med sina lätt ojämna fyra album, ”Here be monsters”, From every sphere”, ”Strangers” och ”The beautiful lie”, var han intressant om än inte delikat i varje detalj. Och en typisk representant för indiemusiken fast skivbolaget hette EMI och var multinationellt. När han nu återkommer efter fyra års tystnad, i alla fall på skiva, är det på en liten egen etikett men paradoxalt är musiken och arrangemangen nu storslaget vackra, stundtals 60-talsmässigt poppiga och, i brist på bättre ord, kommersiella.
   Ändå har Harcourt, i dånet av stråkar, lite blås och en tjejkör, inte förlorat något av sin erkända personlighet. Han sjunger fortfarande med sin sträva stämma och lätt förkylda röst och det är en artist i uppenbart inspirerad högform som leker sig fram mellan hitmässig pop (”Church of no religion”), Jeff Lynne-ekande klanger (”Haywired”) och bedövande vackra ballader som ”Killed by the morning sun” och ”When the lost don’t want to be found”.
   Men Ed Harcourt är inte Ed Harcourt utan de där påfallande spontana och lite galna påhitten som stökar till och vänder upp och ned på begreppen. Han är en av de få artister som jag accepterar när han tillfälligt spårar ur och lämnar den musikaliskt snitslade och förutsägbara banan.
   Här är det två låtar av nästan Strokes-snitt, ”Heart of a wolf” och ”A secret society” som överraskar och spräcker upp den eleganta ytan. Blås, tunga trummor, elgitarrer, högt tempo och distad sång men också några smittande sha-la-la och ooh-ooh-ooh i kören. Infallen kanske inte dyker upp lika frekvent som under Jari Haapalainen-tiden men kryddar anrättningen rejält och ger skivans hela sound dess lyster som titeln så träffande syftar på.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2010 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.