Blogginlägg

Harcourt har lämnat indiemusiken bakom sig

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/6 2010.

Ed Harcourt
Lustre
(Piano Wolf/Playground)

Engelsmannen, låtskrivaren och Sverigevännen Ed Harcourt tillhör väl 00-talets största indiepopartister. Med sina lätt ojämna fyra album, ”Here be monsters”, From every sphere”, ”Strangers” och ”The beautiful lie”, var han intressant om än inte delikat i varje detalj. Och en typisk representant för indiemusiken fast skivbolaget hette EMI och var multinationellt. När han nu återkommer efter fyra års tystnad, i alla fall på skiva, är det på en liten egen etikett men paradoxalt är musiken och arrangemangen nu storslaget vackra, stundtals 60-talsmässigt poppiga och, i brist på bättre ord, kommersiella.
   Ändå har Harcourt, i dånet av stråkar, lite blås och en tjejkör, inte förlorat något av sin erkända personlighet. Han sjunger fortfarande med sin sträva stämma och lätt förkylda röst och det är en artist i uppenbart inspirerad högform som leker sig fram mellan hitmässig pop (”Church of no religion”), Jeff Lynne-ekande klanger (”Haywired”) och bedövande vackra ballader som ”Killed by the morning sun” och ”When the lost don’t want to be found”.
   Men Ed Harcourt är inte Ed Harcourt utan de där påfallande spontana och lite galna påhitten som stökar till och vänder upp och ned på begreppen. Han är en av de få artister som jag accepterar när han tillfälligt spårar ur och lämnar den musikaliskt snitslade och förutsägbara banan.
   Här är det två låtar av nästan Strokes-snitt, ”Heart of a wolf” och ”A secret society” som överraskar och spräcker upp den eleganta ytan. Blås, tunga trummor, elgitarrer, högt tempo och distad sång men också några smittande sha-la-la och ooh-ooh-ooh i kören. Infallen kanske inte dyker upp lika frekvent som under Jari Haapalainen-tiden men kryddar anrättningen rejält och ger skivans hela sound dess lyster som titeln så träffande syftar på.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.