Blogginlägg

Jackson Browne utan magi i luften

Dagens Nyheter 13/6 2010.


                                                                                     Foto: Anders Erkman
Från min plats på läktaren på Cirkus såg Jackson Browne ut som samma vanliga pojkaktiga artist men på den här bilden (från Göteborgskonserten) ser man några rynkor och gråa hårstrån.

KONSERT
Jackson Browne & David Lindley
Cirkus, Stockholm 11 juni 2010
Konsertlängd: 19:35-20:15 och 20:40-22:25 (145 minuter)
Min plats: Rad 7, plats 707, ca 25 meter snett upp till vänster på läktaren.

Jackson Browne: gitarr, piano och sång
David Lindley: gitarrer och sång
Kevin McCormick, bas
Mark Goldenberg: gitarr och sång
Mauricio Lewak: trummor
Jeff Young: keyboards och sång
Chavonne Stewart: kör
Alethea Mills: kör

Det fanns egentligen inga förväntningar. I min värld tillhör Jackson Browne de allra största i världen men det är ett tag sedan han gjorde något nyproducerat av exklusivt värde. Ändå äger han en låtskatt som är nästan oöverträffad i rockvärlden. Och det var just de historiska klassikerna som gjorde konserten i fredags till ännu ett stort ögonblick. Ingen magisk konsert men ändå en mycket fin upplevelse.
   Utan att på förhand veta detaljerna i konsertupplägget blev jag en aning överraskad att inledningsvis se och höra enbart Jackson Browne och David Lindley ensamma på scen. Och det började riktigt intressant med två covers. Först Warren Zevons ”Seminole bingo” från hans ”Mutineer”-skiva från 1995 och sedan Bruce Springsteens nästan okända ”Brothers under the bridge”. En låt som Bruce först spelade in 1983 med E Street Band och sedan gjorde om, även textmässigt, 1995 i en lugnare mer reflekterande version och det var just den varianten som Browne/Lindley körde i fredags. Springsteen själv spelade den för övrigt på sin solokonsert på just Cirkus, 13 mars 1996. Så låten satt redan i väggarna. Jackson på gitarr och David sittande med sin gitarr över knäna medan han sjöng.
   Sedan försvann Jackson från scenen och lämnade David med alla sina olika gitarrer och låtar som jag varken vill identifiera eller kan namnet på. Ibland långa instrumentala intron där han säkert gav gitarristerna i publiken ståpäls med sin blixtrande teknik. Själv fick jag just då underliga tankar i mitt huvud som tack vare de orientaliska undertonerna drog iväg till Ravi Shankar och hans oändliga ragor…
   Lindley gjorde ytterligare en cover, J J Cales ”Tijuana” från ”Travel log”-skivan 1990, som stod ut lite mer än det övriga materialet.
   Efter 25 minuters paus började egentligen huvudkonserten när Jackson kom in med sitt band och visade upp en mycket elegant ljudbild med ytterst kompetenta instrumentala insatser. Låtmässigt var det inledningsvis en stor dominans av låtar från senaste studioskivan ”Time the conqueror” och publiken satt, mycket förklarligt, tämligen lugn och oberörd. Helt okej låtar men långt, långt från Jacksons högstanivå. Det var egentligen först när 80-talslåten ”In the shape of a heart” gungade igång som publiken nickade bekant och började känna stämningen i luften.
   Men det var först med den följande låten, ”Your bright baby blues”, när David Lindley utökade bandet på scenen som det började likna något klassiskt. Lindleys solo tangerade givetvis skivversionen där Lowell George smekte de vackra slidegitarrsträngarna.
   Från den mycket vackra och vemodigt snygga ”Before the deluge”, där Lindley tog fram fiolen, och framåt avlöste höjdpunkterna varandra. Med både oerhört melodiska mästerverk som ”For everyman” (kvällens request), ”For a dancer” och ”The late show” och även rockiga slutnummer som ”Doctor my eyes” och ”Running on empty”. Hela tiden spetsade med Lindleys olika slidegitarrer från sin plats långt bak till vänster på scenen.
   Även avslutningen blev stämningsmässigt ovationsartad med Lindleys signaturlåt ”Mercury blues” och låten som Jackson en gång skrev, tillsammans med Glenn Frey, till Eagles, ”Take it easy”.
   Extralåtsavdelningen brukar på Jackson Brownes konserter fortsätta i en oändlighet men här slutade det snopet efter bara två låtar. En final med visserligen förutsägbara men extremt passande ”The load out” hade höjt det sammanlagda intrycket rejält. Nu blev det ”bara” en mycket bra konsert med en artist som vägrar åldras. Ingen magi i luften alltså men det fick ändå Jens Peterson i Aftonbladet att jämföra med den klassiska 1982-konserten på Konserthuset i Stockholm där han helt felaktigt påstod att David Lindley medverkade vilket han inte gjorde.
   Visserligen var Lindley med den här gången, i sedvanligt färgsprakande kläder, men i övrigt upptäckte jag i fredags inga musiker som kunde matcha Russ Kunkel, Danny Kortchmar och Rick Vito som var stjärnor 1982.

Låtarna under Jackson med band-avdelningen:
Off of wonderland
Time the conqueror
Giving that heaven away
Just say yeah
In the shape of a heart
Your bright baby blues
My problem is you
Too many angels
Before the deluge
For everyman
For a dancer
Doctor my eyes
The late show
Running on empty

Extralåtar:
Mercury blues
Take it easy


Dagens Nyheter 13/6 2010.


Svd 13/6 2010.


Aftonbladet 12/6 2010.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.