Blogginlägg

En generös Elvis Costello

Det jag minns mest av den här konserten med Elvis Costello & the Attractions är faktiskt John Cooper Clarke och den hysteriska glädjen på bänkraden framför mig där Böna från Rude Kids satt! Cooper Clarkes högljudda poesiläsande liknade mer rock'n'roll än seriös kultur. Han var aktuell med det liveinspelade albumet "Walking back to happiness". Costello hade tidigt på våren släppt sitt tredje album, "Armed forces", men var nu på väg till nästa skiva.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 1979.

KONSERT
ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
JOHN COOPER CLARKE
Konserthuset, Stockholm 1 september 1979

Han stod där i grå kostym och slips, höll stadigt i gitarren och såg allmänt vilsekommen ut. Det är Elvis Costello som befinner sig på Europaturné men det var en rasande effektiv show han och hans kompband The Attractions presterade.
   Efter John Cooper Clarkes inledande absurda diktkonst, där några få i publiken jublade extatistisk medan resten buade och visslade, kom Costello & Co in och höjde den positiva stämningen betydligt. Men lördagspubliken var svårflirtad, klappade väluppfostrat händerna men satt kvar på sina sittplatser trots oemotståndliga hits som ”Oliver’s army”, ”(I don’t want to go to) Chelsea” och ”Girls talk”. Men när slutet närmade sig och ”Watching the detectives” slungades ut ur det rikliga högtalarskrotet var alla på fötter.
   Så bestod också en del av konserten av nyskrivet och för publiken nya okända låtar. Struttiga reggaelåtar och halvsnabba melodiösa låtar fick oss att tro på Costello ännu ett tag framåt.
   Många jämför Costello med Graham Parker men på scen har de få likheter. Soundet är i Costellos fall mer komprimerat med kortare låtar och klatschigare melodier.
   Som gitarrist var han sparsam, ibland överflödig och ofta en del i det övriga massiva kompet. Där Bruce och Pete Thomas (inte släkt!) var en tät och samspelt rytmsektion.
   Sedan jag såg honom i en illa planerad, nervös och hafsig konsert i Linköpings Folkets park förra sommaren har mycket förändrats. Han har onekligen utvecklats som artist men når ingen större publik när han vägrar tala och förbjuder fotografering. Inte ens hängivna fans fick ta några bilder.
   Konsertavslutningen var unik och historisk. Tre gånger kom han in för fyra extralåtar. Av vilka slutlåten, Nick Lowe-skrivna ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding”, var väldigt tilltalande.
   Elvis Costello är på väg att finna sig själv och snart ger karln säkert presskonferens. Då får vi rita kors i himlen.

Trolig setlist:
01. I Stand Accused
02. Hand In Hand
03. Oliver's Army
04. Clowntime Is Over
05. The Beat
06. Secondary Modern
07. Lipstick Vogue
08. Green Shirt
09. Men Called Uncle
10. (I Don't Want To Go To) Chelsea
11. Girls Talk
12. Accidents Will Happen
13. 5ive Gears In Reverse
14. Watching The Detectives
15. Big Boys
16. You Belong To Me
17. (What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding

/ Håkan

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.