Blogginlägg

Svårt att överträffa, Mellencamp

Postad: 2014-02-26 07:56
Kategori: Live-recensioner




"The lonesome jubilee"-skivan med John Cougar Mellencamp är hans största stund som artist. Efter skivan därpå skulle Mellencamp helt skippa "Cougar" i sitt artistnamn,. Turnén som pågick under både 1987, när skivan släpptes, och 1988 blev också en lång och framgångsrik historia. Och det stora omfattande bandet bakom Mellencamp var helt identiskt med musikerna på skivan.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/1 1988.

JOHN COUGAR MELLENCAMP
Isstadion, Stockholm 15 januari 1988


På scen på Isstadion i Stockholm i fredagskväll stod en långhårig men kortvuxen karl och skapade kaos bland folk som till hundra procent slöt honom till sitt hjärta. John Cougar Mellencamp kom, sågs och konserten blev definitivt en seger.
   Strax efter åtta, en dryg halvtimme försenad, stod Mellencamp på scen med sitt stora, naturligt svängande kompband. I bandet fanns som på senaste skivan "The lonesome jubilee" fem killar och tre tjejer. Som traditionellt spelade gitarr, bas och trummor men också en liten futtig synt, fiol, munspel, dragspel och - tvättbräda.
   Mellencamp är ingen vanlig amerikansk popidol. Musikaliskt håller han sig strikt till sina rötter och politiskt tillhör han den nya generationen medvetna amerikanare som ser allt med öppna ögon.
   Mellencamp sa överraskande inte mycket mellan låtarna utan lät texterna tala (fast ljudet inledningsvis var undermåligt med tanke på texterna) och musikerna spela en suveränt effektiv rockmusik.
   Scenkonstruktionen var enkel, dekoren sparsam och showen en av de minst spektakulära jag har upplevt på en av Isstadions storlek. Det var rock med stora bokstäver.
   Rockkonserter med paus har jag tidigare bara upplevt med Springsteen så det kändes lite tamt och orkeslöst att redan efter en timme ta vilopaus för att sedan komma tillbaka och spela ytterligare 75 minuter.
   Ingen rockmusik svänger automatiskt, inte ens med fem killar och tre tjejer i kompet, så Mellencamp utnyttjade sitt band maximalt under varje låt. Då menar jag inte volym- och tempomässigt.
   Mellencamp kunde konsten, och jag vill mena att det är en svår konst, att plötsligt ta ned tempot i de snabba rocklåtarna, känna pulsen på publiken och atmosfären för att sedan vråla ut i fulländade finaler. Varje tempoväxling var som ett knytnävsslag i magen.
   Konserten började naturligt och starkt med "Paper in fire". Låten inleder också senaste albumet och tillsammans med "Small town", som startade andraavdelningen, var det fruktansvärt effektiva öppningslåtar.
   Konserten dominerades inte överraskande av låtar från de två senaste mästerverken till album, "Scarecrow" och "The lonesome jubilee", och arrangemangen påverkades nästan rakt igenom av John Cascellas dragspel och Lisa Germanos fiol.
   Trots eller tack vare de udda instrumenten har Mellencamps band USA:s mest fulländade rocksound för tillfället. Där varje musiker och sångerska gjorde något extra.
   Konserten hade genomgående högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. Då följde de rockigaste och bästa låtarna i en enda rad utan uppehåll eller andhämtning fram till den fina finalen med "Pink houses" med spontan allsång och allt.
   Sedan kom extralåtarna "Like a rolling stone" (åtskilliga klasser bättre än Dylans egen version för knappt fyra månader sedan på samma scen) och avslutande "Cherry bomb" i en helt upplyst hall.
   Visst är det tanklöst att utse årets bästa rockkonsert redan nu i januari men när rockåret 1988 sammanfattas tror jag inte många konsertögonblick under året når upp till John Cougar Mellencamps nivå.
   Det var en härlig start på det levande rockåret.

John Cougar Mellencamp: gitarr och sång
Larry Crane: gitarr
Mike Wanchic: gitarr
Kenny Aronoff: trummor
Toby Myers: bas
John Cascella: keyboards och dragspel
Lisa Germano: fiol
Pat Peterson: sång och percussion
Crystal Taleifero: sång

Trolig setlist:
Paper In Fire
Jack and Diane
Hard Times For An Honest Man
Lonely Ol’ Night
Check It Out
Rain On The Scarecrow
Down And Out In Paradise
Real Life
Empty Hands
Rumbleseat
Hand To Hold Onto/Chain Gang (medley)
Small Town
Minutes To Memories
Hot Dogs And Hamburgers
Thundering Hearts
Crumblin’ Down
ROCK In The USA
Play Guitar/Gloria/Wild Thing (medley)
Hurts So Good
Authority Song
Pink Houses
Like A Rolling Stone
Cherry Bomb

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2014 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28    

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.